Birgit möter Proust

"Livet har varit taskigt mot mig. Fast det har inte enbart varit av ondo, även mina bittra erfarenheter har varit mig till stor nytta i mitt arbete."

Orden är skådespelerskan Gudrun Brosts. Förhoppningsvis är hon fortfarande ihågkommen som något mer än att vara jokern Johannes morsa. Han är ju moderlös nuförtiden men på sin tid var fru Brost en artist som stolt skred fram på scenen, oberoende av genre. En yppig kvinna i alla ordets bemärkelser, och en skådespelerska som fick roller och engagemang av såväl Ingmar Bergman som allas vår hjälte Hasse Ekman. Ekman hade henne i Kungliga Patrasket (1945) och några år senare i Flicka och hyacinter där hon mycket väl skulle ha kunnat träffa Birgit - om nu studiotagningarna sammanföll. Här framträder hon i knappa minuten och sopar undan både Ulf Palme och Anders Ek, med en kaxig knyck på nacken, släpig röst...och handen på höften.

Dessförinnan hade de båda, Tengroth och Brost, delat rollistan i såväl filmen Karl för sin hatt (1940) som Mans kvinna (1945), den senare efter Vilhelm Mobergs roman, ett stycke som också gav Tengroth goda recensioner i sin teaterversion, varmed hon turnerade land och rike runt. Brost var under en tid också gift med den Sven Forssell som 1949 gjorde en större intervju med Birgit för Filmjournalen.

Nå, nu var inte fru Brost enbart kontrakterad hos de stora filmgenierna, även på scen hade hon framgång och behärskade den så självklart att hon fick jobb hos den store Karl Gerhard. Nu singlade allt glitter ner över henne, bördig från bondelandet i mellersta Halland hade hon arbetat sig upp från lokalrevyer tills dess att bara Stockholm återstod, där hon visste att hålla sig på rätt plats tills dess att själve Gösta Ekman fick syn på henne och - vips! - var hon engagerad på Vasateatern. Det ena gav det andra, och så stod Karl Gerhard där och fladdrade med ögonlocken. Han engagerade henne för en roll som Zarah Leander dessvärre inte kunde få 1943 på grund av tidsatmosfären, om man säger så. Och därefter var det raka spåret fram.

I nyårsrevyn Kyss mej Ada 1952, om man nu får tro boken Om vi inte minns fel utgiven av Karl Gerhard Sällskapet 1991, sjunger hon kupletten Han är en kärlekskonstens mästare, tillägnad förläggaren Carl Björkman, dessutom enligt samtida vittnen iklädd den mest vidunderliga kreation och håruppsättning:

Han är en kärlekskonstens mästare
han har en uppdriven teknik.
Om damerna vill ha en testare
i erotik
så vet jag inte en sån libertin
det vill säga sist som först.
Det var förresten på hans officin
man gav ut Törst.
Han jungfruburen har tryckt
och lilla Birgit han ryckt
med själva Tengrothen opp
med nakna tankar och kropp.
På hennes erotoman
det låg en karl. Vem var han?
Det frågar vi dag och natt
man anar att
han var en kärlekskonstens mästare
vars blod är rött som Lethes älv,
men jag tror att denne lede frestare
var Björkman själv.

Carl Björkman var Tengroths förläggare, i en av sina ungdomsdagböcker antecknar Per Wästberg hur han ser Birgit på en larmande fest hemma hos Björkman. Går man vidare i bokvärlden kan nämnas att kuplettens titel var en travesti på den otuktigt osedliga romanen Jag var en kärlekskonstens mästare utgiven under pseudonym av "kulturprofilen" Per Meurling 1950.

Man kan att förstå fru Tengroth höll Gerhard högt, förutom allt det franska, det behagligt mediterrenna: hon hade lämnat allt det som hållit henne fången: karriär, karlar, rollspel och låg där på solaltanen vid hans villa på Rivieran och flöt runt i ett tvångslöst, kravlöst sammanhang på hans terrass. Nersjunken i en solstol, kunde hon för en timme eller två glömma det elaka som kröp fram inom henne, och dessutom lät han besjunga henne, hennes rykte och åter fästa hennes namn på var mans läpp däruppe så långt, långt norrut bort från vilket hon nu spände tårna i en rörelse framåt, mot solskenet.

Proust, då? Hängde Birgit med Marcel mellan varven? Nja: Gudrun Brost, hon hade en farfar som flyttat andra hållet, från detta fjärran Frankrike till skygghetens Sverige, hans namn hade inte varit ett försvenskat Brost utan: Proust.

Tengroth på tiljan 10: Flickor i uniform

Birgits scendebut - om vi undantar hennes agerade på Operans scen - skedde bara ett stenkast från Balettens övningssalar: Blanche-teatern vid Västra Trädgårdsgatan, där Sverigehuset numera ligger mittemot NK.

Nu var hon engagerad av direktören Harry Roeck-Hansen för en roll i den österrikiska pjäsen Flickor i uniform och premiären gick 17 oktober 1934. Första kvällen för en succé som skulle vara i hela 100 föreställningar. Själva pjäsen utspelar sig på en tysk internatskola för flickor, där preussisk anda tydligen råder, men där - i alla fall om man får tro signaturen Gastons anmälan från en senare föreställning i Eskilstuna - även tydliga homo-referenser dramatiserar förhållandet mellan lärarinnor och elever. "Denna pjäs om flickårens brytningtid", som Tengroth formulerar det. Under de tidigare fyra åren hade stycket gått ett segertåg runt kontinentens teatersalonger. Nu var det Stockholms tur.

Föreställningen innehöll namnkunniga stjärnor som direktörens egen hustru Esther Roeck-Hansen och veteranen Anna Flygare-Stenhammar, båda representanter för lärarkollegiet men det var de unga hungriga som fyllde rollerna som elever som snart skulle bli de nya namnen: Solveig Hedengren, Birgit själv som Ilse von Westhagen, men framför allt den 19-åriga Signe Larsson-Hasso som axlade en av huvudrollerna som unga eleven Manuela med en sådan övertygelse att detta blev hennes stora genombrott. Och som i förlängningen skulle föra henne ända bort till Hollywood.

I ett senare skrivet porträtt beskriver Birgit hur unga Hasso fullkomligt tar över repetitionerna. Förutom att hon varit elev vid Dramaten så påpekar dessutom teaterns programblad att hon har en bakgrund vid radion; "hon hade visst spelat in ett par reklamfilmer om margarin och Pubkappor" kommenterar Tengroth syrligt, men hon kunde inte att på något sätt förneka hennes talang och esprit.

Efter nyår går Blanche-teaterns föreställning ut på turné i Riksteaterns regi, men då har Tengroth lämnat det hela för nya filmäventyr. Hon ersätts i den följande rundan av Inga-Bodil Vetterlund.

[Bilder: 22 år efter Tengroths premiär hänger fortfarande Blanche-teaterns uppseendeväckande skylt, signerad John Bauer, tvärs över Västra Trädgårdsgatan. Året är 1956 och bilden är tagen i riktning söderut. Därunder: tre vackra flickor som ännu bara anar framtiden: Solveig, Signe och Birgit på ett samtida foto från Blanchetiden.]

Birgit läser Ekelund [hela tiden]

"Att leva i idén är att ha hjärtat full av framtid"

eller:

"En drömmares [vision] som vet, att först när man föraktar drömmen, drömmer man djupt."

Birgit Tengroths egna understykningar med blyerts i sitt ägandes exemplar av Vilhelms Ekelunds Levnadsstämning från 1925. Hon skaffade volymen 1942, därefter somnade hon om nätterna med hans ord under sina ögonlock.

Tengroth på tiljan 9: [not]

Sommarstiltje i nyhetsflödet? Vem vet, för under den första veckan av juli 1952 rasar notiserna in i huvudstadspressen: Birgit Tengroth är efter ett par års extravaganser i den privata sfären åter redo att beträda scenen! Nu påannonseras att hon ska axla huvudrollen i Hasse Ekmans nya uppsättning på Intiman till hösten!

Det hela har en bakgrund med sorgkant. Ekman var engarerad vid Intima teatern, uppe vid Odenplan. En liten teaterscen som ännu finns kvar och som vid denna tid ägdes av Terra-films Lorens Marmstedt och Alf Jörgensen (i en lokal som dessutom själve Edvin Adolphson ursprungligen hade lokaliserat). Där arbetade han tätt ihop med sin fru, Eva Henning, och inför hösten 1952 var det planerat att stycket Bell, Book and the Candle skulle upp som första höstprogram. Men, ack, nu bar det sig inte bättre än att Ekmans äktenskap havererade och Henning var på väg att också avveckla sin roll som skådespelerska på teatern, för vidare äventyr i grannlandet västerut.

Den tänkta amerikanska pjäsen kastades ut och in kom en nyskriven sak av Ekman själv, enligt uppgift hans debut som pjäsförfattare. I sin (andra) memoarbok beskriver Ekman rätt starkt smärtan, svartsjukan och sorgearbetet i samband med skilsmässan. Han sitter i Paris, övergiven, förkrossad och i självvald isolering och skriver stycket. Han lever på omelett och rödvin, och efter fem totalfixerade dagar är stycket klart. I pressen beskrivs den som en pjäs förlagd till pensionatsmiljö, som dessutom innehåller flera, och tydligt identifierbara porträtt från Stockholms scen- och kändisvärld. Notisskrivarna slickar sig om munnen i sommarbrisen.

Men vem ska då axla den kvinnliga huvudrollen? Och dessutom spela mot författaren själv, han gillar ju den treklangen, som man säger: skriva, regissera, spela. Jo, nu skrider Tengroth fram i ryktesfloran. Man kan ju också ha i minnet att det var vid denna tid som hon ringde upp Hasse för att reda ut en del minnesluckor inför sitt reportageporträtt av sin gamle, nåja: 37 år, ungdomsvän. Allt går ihop, och hör samman: Birgit, "författarinnan-aktrisen", är plötsligt huvudkandidaten!

Tidningarna söker de inblandade för kommentarer, men både Tengroth och Marmstedt befinner sig i Paris, och var inte Ekman också där? Allt förblir spekulationer i knappa veckan tills Stockholms-Tidningen den 8 juli skriver att planerna inte gick i lås: "Fru Tengroth har en mängd åligganden som författare som hon inte kan skjuta åt sidan just nu".

Så snabbt det sprack! Ett sista (?) försök att bejaka den andra karriären fick gå i papperskorgen.

Men höstsäsongen började henne förutan den 4 september, med Ekmanpjäsen Fullmåne som, visade det sig, hade Henning i rollen Maj Lovén, författarinna. Något hade alltså hänt under sensommaren som gjort att de kunde åter stå på samma scen. Handlingen tilldrog sig på pensionatet "Eriksfors slott i Västergötland" i "Nutid". Alltså väldigt nära parets tidigare boende på säteriet Vinsarp mellan Falköping och Ulricehamn. Liksom tidigare uppsättningar i Ekmans regi på Intiman blev Fullmåne en mindre succé: 165 föreställningar! Privat gick det inte lika bra: manusets avslutning där det frånskilda paret (Ekman och Henning) återförenas förblev en fåfäng fantasi och skilsmässan var snart fullbordad.