Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 7b

Låt oss lämna det förra inläggets raljanta och uppkäftiga dissande av Tengroth och återvända till det sena 1930-talets teaterscener, när ungdomen blommade och hoppet fnittrade ofrivilligt till när ridån hissades.

Det sker på nytt i sällskap med recensenten Herbert Grevenius som en fredagskväll i slutet av februari 1938 besökte Oscarsteatern för att få tal del av hur Edvin Adolphsons teatertrupp F.S. ("Filmsamfundet" gissar Grevenius) gestaltar pjäsen George and Margaret av engelsmannen Gerald Savory. Scenen består av två rumsinteriörer där de medverkande rör sig på ett vardagligt och naturligt sätt: de äter, pratar, telefonerar, läser tidningen, smågrälar, spelar piano, stiger upp, sätter sig ner, röker cigarretter. Så håller det på alltmedan pjäsen rullar vidare.

Grevenius gillar inledningsvis vad han ser: den rutinerade kvartetten Erik Berglund, Gull Natorp, Edvin själv liksom Sture Lagerwall. Till dessa sällar sig två ungdomar "mycket vinnande och sympatiska": Åke Ohberg och vår egen Birgit Tengroth - "familjens hejiga unga dotter". Och precis som noterats tidigare lyser hon upp i en snabb och rappkäftad dialog med Sture Lagerwall (hennes storebror i dramat) - "men något ohyvlad i rösten".

Och även om texten - och Adolphsons regi till och från - inte bär fullt ut utan på slutet kan kännas något seg blir det hela ändå lite småputtrigt hemtrevligt och för stunden roande, tycks Grevenius mena. Och för Birgits del, ungt och närvarande friskt!

Recensionen som ursprungligen fanns i Stockholms-Tidningen där Grevenius var stående teaterrecensent publicerades också i samlingsvolymen I afton kl. 8: premiärer och mellanspel (Fritzes Bokförlag, 1940) - en av tre böcker med samlad teaterkritik..

Birgit Borgarbracka!

Har man vuxit upp och formats under 1960-talets sista hälft och åtminstone hade Aftonbladet inom räckhåll så var det säkert en av kvällstidningens loggor som etsade sig fast på näthinnan. Nej, inte Hierta på framsidan utan krönikören Åsa Mobergs åtskilliga sidor längre in. Ung, rapp, skarp, snygg, arg och lite farligt spännande gick hon läsaren till mötes i kortkort klänning och med det långa håret accentuerat av tidningens trycksvärta.

Som ung valp vilade man sig oftare i spaltens byline än man läste själva texten de gånger tidningen fanns till hands. Många år därefter och sedan förmodligen ett helt hav runnit under bron finns det anledningen att återvända till Mobergs spalt av den 5 september 1972 då hon under rubriken "Birgit, Stig och Jens Otto" tar sig för att bedöma Birgits minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv.

LÄS INTE BOKEN - hojtar hon! För Tengroth "skriver som en kratta", hennes litterära uttryck är minsann inte mycket att hänga i julgran. Varför, undrar Moberg, står plötsligt alla på tå när en f.d. fru i en illa skriven bok för talan mot en f.d. man som hon aldrig var mera fäst vid än att hon dagligen ringde eller skrev till den man hon var gift med allra först och sedan återvände till?

Det som boken skildrar, och fortfarande förmedlar, knådas ihop till en liten boll av lort som Moberg kastar tillbaka mot författarinnan. Tengroths alltmer tilltagande avståndskänsla och ett ökande främlingskap mot sig själv förenklas till ett simpelt hat mot mannen som finns i rummet intill. Enligt Moberg är det bara "Stig, Stig, Stig" för Birgit som om ingen historia fanns och att en människa aldrig kommer att förändras. Det är bara ungt, oerfaret och tanklöst. Utan den minsta förmåga att tillgodogöra sig boken och vad den skildrar.

Men det finns ett bakomliggande budskap. Och här kommer vi till sammanhanget. Aftonbladet var 1972 socialdemokratins ledande tidning, kanske också rösten från själva partihögkvarteret. Och Jens Otto Krag, den så illa behandlade och övergivne, var då Danmarks socialdemokratiske statsminister. Det blåste snålt kring både den svenska och danska socialdemokratin, därtill skällde den borgerliga pressen skamlöst och med en illa dold agenda när den gav Tengroths bok goda recensioner. Och familjen Bonnier presenterade i Veckojournalen åtminstone delar av texten som följetong i spalterna. Ett utdraget elakt pillande i sossesåret, enligt Moberg. Och lika illa var det i den borgerliga pressen på andra sidan Sundet. Alla tog sig friheten att skadeglatt slå under bältet på arbetarrörelsen i denna svåra stund.

Och den av Birgit så omhuldade Ahlgren skrev ju för borgarpressen.

Tengroth har alltså skrivit en "POLITISK BOK" - inte en om sökande, förvirring, kärlek, svek och förlust. En tänkande och sensibel kvinnas betraktande av sin egen omvärld reduceras till ett illa textat plakat eller en nerriven affisch som sargat far runt i höstblåsten.

Bröllop (I)

Den som till äventyrs tog en eftermiddagspromenad ut på Skeppsholmen i Stockholm vintermåndagen den 10 januari 1944 kunde kanske om denne någon sneddade förbi kyrkan mitt på ön förnimma att något särskilt var på gång därinne.

Dagen efter rapporterar nämligen Svenska Dagbladets familjenotiser att litteraturkritikern Stig Ahlgren ingått äktenskap med skådespelerskan Birgit Tengroth just där och på denna dag. Kanske var januarikylan lite bister så att en förbipasserande tyckte det var skönt att slinka in i gudsvärmen en stund. Vilket förmodligen inte gett några problem för tidningen rapporterar att ceremonin bevistades enbart av "ett par av brudparets närmaste anhöriga", i övrigt namnlösa.

Men den som förrättade vigseln var amiralitetspastor G. Brandt och vid orgeln satt tonsättaren, musikdirektören och organisten Sven Blohm som vid intåget spelade Bachs "Toccata" i d-moll och efter vigseln stämde upp i "Kristallen den fina" och slutligen Hugo Alfvéns "Elegie".

Vad som hände sedan får familjesidans läsare inte veta, det lilla sällskapet for väl vidare på supé kan tänka. Men vart - Teatergrillen är en inte given men ingen orimlig tanke? Och sedan? Nyblivna fru Ahlgren var vid denna tid enligt telefonkatalogen bosatt på Styrmansgatan 39, han på John Ericssonsgatan 10 långt bort på Kungsholmen.

Epilog:

Medan huvudpersonerna försvinner bort i vinterskymningen står kanske organisten kvar inne i kyrkorummet och samlar ihop sina notblad. Om han träffade Birgit fler gånger under sitt liv står skrivet i stjärnorna, men han skulle lämna efter sig åtskilliga kompositioner, både orkester- och körverk samt t.o.m. en opera om Karin Månsdotter, innan han i förtid gick ur tiden vid bara 49 års ålder 1956. Och begravdes på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i samma kvarter, bara några stenar bort, som den familjegrav där Tengroth - och senare Ahlgren - skulle jordfästas nästan 30 år senare.

Om jag hade varit normal hade jag mist förståndet - Aforismer (SvD)

I juli 1967, mitt i den långa paus av utgivet skrivande som finns mellan romanen Den stora glädjen 1957 och minnesboken 1972 - endast avbruten av diktsamling Snedresa, publicerade Birgit en lång rad aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som har presenterats i några tidigare inlägg. Och redan en månad senare, den 20 augusti 1967, såg en något mindre samling fåradingar dagens ljus i Svenska Dagbladets söndagssektion.

Liksom de tidigare färgas de i dova färger av en övergång i livet, ännu kan hon förnimma ungdomen mot sin hud samtidigt som ålderdomens tunna fingrar griper allt hårdare om handloven. Det finns något vilsamt över hela iscensättningen, ett andetag inåt medan löven snart singlar ner.

Nu hade hon minsann rensat ut bland det som låg i lådorna och väntade in dagsljuset. Orkar någon därute ta del av alla på en och samma gång? Fru Tengroth får ordet:


Fördärvet har räddat mången från att gå under.

*

Begå ett stort misstag och du är odödlig.

*

Varje dag borde vara förtjänt av en dödsannons: Född... Död... I tacksamt minne bevarad... Ev. blommor...

*

Det är inte fult att bli gammal men det är ett ålderstecken att bli ful.

*

Tro ska man göra på Gud. Att gå omkring och tro allt möjligt är hädelse mot förnuftet.

*

Det bästa med kärleken: att den missförstår allt.

*

När man är ung: älskar - älskar inte - älskar - älskar inte.

*

När man är gammal: orkar - orkar inte - orkar - orkar inte.

*

Inte förlora ansiktet! - Nej, det får man nog behålla.

*

Vänlighet lönas med fräckhet men i gengäld lönas fräckhet men vänlighet.

*

Svensken gör stor sak av sin medkänsla men tycks vara oförmögen till medglädje.

*

Man vänjer sig vid allt utom vanan.

*

Människan utan sexuell åtrå var den första datamaskinen.

*

Kärleken är ingen gåva, den är en bytesvara. Bara sorgen får man till skänks.

*

"Nöden har ingen lag." Jo, en, den som säger att det omöjliga är möjligt.

*

När man ska dö blir man fåfäng.

*

Om jag varit normal hade jag mist förståndet.

[Birgit Tengroth, ur Svenska Dagbladet, 20 augusti 1967, sid. 17]