Den första gång jag egentligen minns att Birgit Tengroth snuddade vid min tillvaro var när jag satt och bläddrade i en morgontidning, ovisst var och oklart vilken, men nu i efterhand vet jag att det måste varit under den sista veckan i september 1983.
Där fanns en notis - eller var det en kortare runa? - som berättade att förra skådespelerskan Birgit Tengroth hade avlidit. Jag minns att jag då visste vem hon var men nu efteråt kan jag inte minnas att jag någonsin hade sett en film med henne vid den tiden. Ännu mindre hört talas om hennes böcker.
Det jag minns nu efteråt var att det stod som avslutning något i stil med att "under de senare åren levde hon mer eller mindre som en eremit ute på landet i Sörmland", det kan ha stått Ösmo eller Nynäshamn men formuleringen fick mig att i det inre se en förvirrad kvinna irra runt i en djup barrskog, i något dräktliknande, slitet, över mossa och rötter och med granarnas nedre grenar som envist slog henne i ansiktet när hon trängde sig fram genom vegetationen.
Det fanns något främmande, något eljest, i blicken. Blicken i ansiktet som hon skyddade mot grenarna genom att hålla armarna höjda. Allt var tyst, inte ett ljud, inga kråkor kraxade, inga skogsduvor kuttrade, ingen korp skrek. Bara rischandet och ratschandet från de vassa barrtomma kvistarna som slog mot hennes ansikte.
Men som sagt: jag visste då knappt vem hon varit. Men det var så vi möttes första gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar