Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]

Frk Tengroth, stipendiat, London tur och retur.

Den 4 november 1935 håller styrelsen för Svenska teaterförbundet möte med anledning av sammanslutningens "högtidsdag", och en av punkterna på agendan är utdelning av stipendium från Svensk filmindustris stipendiefond, en fond som bara hade ett år på nacken sedan teaterförbundets direktör Olof Andersson 1934 hade satsat 5000 kronor som grundplåt.

I Svenska dagbladet den 5 november 1935 finns en kort notis i nöjesspalten Tilja, Film och Radio om att Birgit Tengroth tilldelats 1000 kronor ur stipendiefonden. Birgit var alltså en av de allra första stipendiaterna och tusen kronor skulle motsvara cirka 37000 i dagens penningvärde. En hyfsad summa för en ung skådespelerska som fortfarande är i början av sin förmodade karriär, visserligen med årskontrakt, men ändå.

Hoppar vi till april nästa år kan vi läsa hur fröken Tengroth förvaltat sitt pund. Den 15 april 1936 kan Svenskan (SvD) i samma spalt (illustrerad med S.F.:s promotion-foto till vänster), under rubriken Hemma från London, meddela medborgarna att Birgit just återvänt efter en 14-dagars tripp till England. "full av entusiasm över sina upplevelser". Det blev ett återbesök i imperiets huvudstad, men den här gången hade hon vidare vyer än tidigare (1933).

Genom de rekommendationer hon haft med sig från Sverige fick hon, enligt egen utsago, tillträde till de miljöer hon önskade nosa på. Förmiddagarna ägnades åt de engelska filmateljéerna och på kvällarna var det teatern som gällde. Vad gäller filmen så fick hon "se sig omkring" i den pågående återuppbyggnaden av London Films ateljéer som nyligen eldhärjats men direktören och filmregissören Alexander Korda är i full gång med att bygga upp 24 nya:

där var fullt med folk, som bara satt och väntade på att få komma i gång med inspelningarna igen, och varje minut kostar ju väldiga summor.

noterar Birgit som har egen erfarenhet av ateljélivet.

Mer action var det tydligen i British-Gaumonts ateljéer: där var man i full fart med inspelningen av Hands off, en "orientalisk film" med huvudrollsinnehavaren George Arliss, som Birgit fick tillfälle att hälsa på. Filmen gick senare upp med titeln East Meets West och med Arlitt som sultan, se bild.] Däremot hukade amerikanskan Contance Bennett som ryktesvis var i lokalerna i nån avsides loge och höll sig utanför Birgits synfält. Lite retligt, kan man ana mellan raderna.

Men vad hon tar med sig hem är att Råsundaateljéerna minsann inte behöver skämmas för sig. All teknik som finns i metropolen London finns också hemmavid hos S.F., meddelar hon. Lite pay-back-time till stipendiegivaren.

Teaterkvällarna är lite mer storstilade. Hon får tillfälle att möta Noël Coward, som hon träffat redan i Stockholm, och genom honom får hon möjlighet att lära känna flera "scenstorheter". Hon såg Cowards senaste föreställning, med tre enaktare, och noterade att han var "otroligt populär" hos hemmapubliken: "och det förstår man ju". Hon rapporterar också att kostymdramor är det senaste på Londons scener men mest intressant var nog ändå ett tvåtusenårig kinesiskt stycke, Lady Precious Stream, som spelats helt utan dekorationer och med en del fiffiga scenlösningar.

"Ingen provfilmning därute?" frågar signaturen -ette. Nej, inte alls, denna stipendieresa var enbart till för studier och hon har ju kontrakt med S.F. året ut (det skulle låta det om hon provfilmat för annat bolag med hjälp av S.F.:s pengar) men den närmaste tiden ska hon fokusera på den kommande premiären av pjäsen Melodien der blev væk som ska upp på Vasan och spelas hela maj månad, "och det gläder jag mig mycket åt".

Och här nedan två av Birgits möten (i alla fall ett) i London: Noël Coward och en mer osynlig Contance Bennett, ungefär som de presenterades för omvärlden 1936:

 

[Porträttet av Birgit (från Ungkarlspappan, 1935) är "lånat" från brittiska Amazon. Fotografierna på Coward och Bennett inhåvade från sajten Put This On respektive engelska Wikipedia.]

Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.