söndag 15 november 2026

Människor som minns 28: Karl Gerhard

Av olika anledningar kommer jag mig för att (till slut) läsa Kalle Linds Karl Gerhardbiografi  - tidigare nämnd. Med detta överstökat drar jag fram Karl Gerhards minnesbok 'Katt bland hermeliner' (1956) ur bokhyllan och frågar mig själv varför jag aldrig gjort det tidigare.

Sagt och gjort. Boken är en odyssé genom den svenska nöjesvärlden, liksom de kulturella skikt och de delar av societeten där revy- och kuplettmakaren rört sig från 1920-talet och framåt. Mängder av namn passerar "revy", kreti och pleti, "högdjur och lågdjur" (KG:s benämning), de som fortfarande kända tillsammans med de som kanske något tappat sin glans, författarinnan Alice Lyttkens för att nämna någon. Med flera, med flera. Vi får oss till livs ett rätt elakt (de var ju konkurrenter) porträtt av Ernst Rolf, Evert Taube håller hov, prins Eugen sitter på en pall uppe i ett vindsrum, Vilhelm Moberg spelar munspel och bankiren Aschberg, tidigare nämnd, här som "Olle", sätter sin färg på tillvaron. KG har en rätt oblyg förtjusning av att umgås med rätt personer, pengar är aldrig fel. Men hans väsen gör också att han uppmärksammar såväl tjänstefolk och scenarbetare. Och mer högljudda makars äkta hälfter får sin beskärda uppmärksamhet. Vi får också delta i internationella utflykter: mest till hans Fatima Morgana nere på franska Rivieran - där vi tidigare mött Birgit - men en lyxbordell i Paris öppnar dessutom sina portar för en spontan inspektion.

Det är en lång vandring, ofta nersköljd med champagne, först på sidan 238 (Svalanupplagan) dyker hon upp: Birgit Tengroth. På plats nere i franska villan, "förtjusande" och en dam som liksom glider in, och styr upp, sällskapens samtal och diskussioner:

Med den intelligenta kvinnans list för hon samtalet in på väsentliga ting, kärlek, religion, litteratur. Hon tycker alltid någonting, ids inte bara sitta och hålla med. Hon går tidigt till sängs, bryter sällskapet lika stilla och omärkligt som hon har kommit in i det.

Hennes värd lyckas locka med henne till en casinoutflykt till Monaco. Trots initialt motstånd, men, menar KG, det vore bra för hennes skriverier med "nödvändiga typstudier" på ort och ställe. Hon satsar två hundra francs på nummer 28, cashar in två gånger och drar sig sedan undan till kaffebaren men den inhöstade vinsten.

Han avrundar med några tankar om hennes författande:

Hennes böcker vittnar om djupa kunskaper om kärlekslivets lust och ve. Skoningslös, som en bidrottning som äter upp hannen sedan han har gjort sin äktenskapliga plikt, har hon slängt ut sitt offer på boklådsdisken. Den oheliga Birgits uppriktighet och hänsynslösa analys av mankönet har drag gemensamma med både Agnes von Krusenstjerna och den franska författarinnan Colette. Kanske påminner hon mest om den sistnämnda. Den ömhet med vilken hon förmår att tala med ett barn har en betagande känslighet.

Det hela sker liksom med en kort, yvig handrörelse över en knapp boksida. Sedan vandrar minnena vidare. Detta är, enligt honom själv, hans fjärde minnesbok. Kanske kände han en plikt att på något sätt lyfta fram sin väninna. Om hon nämns i någon av de tidigare tre återstår att upptäcka.

Och när han vaknar morgonen därpå har hon redan lämnat huset för att besöka mässan i det närbelägna kapellet i Laghet, några kilometer bort. 




lördag 25 oktober 2025

Rapport från Paris, augusti 1954: hemma-hos hos Madame Mendès-France

Efter att, eventuellt, ha legat undangömt i ett mörklagt förrådsutrymme eller nedpackat i ett vindsmagasin har den plötsligt åtr sett dagens ljus: Vecko-Journalen, nr 32, 1954 med sitt för undertecknad hittills okända hemma-hos-reportage från den nytillträdde franske premiärministerns hem på Rue du Conseiller Collignon i de parisiska Passykvarteren. Tidningens egen Paris-reporter, fru Tengroth, är på nytt uppdrag i det 16:e arrondissementet.

Ja, premiärministern själv, Pierre Mendès-France, är inte hemma. Det behövs knappast heller: han beskrivs med snabba penseldrag som rättfärdigheten själv, en ny typ av politiker, sanningssägande, vältalig med låg stämma, enkel som lever kvar i sin femrummare, lite av en f.d. krigshjälte som nu ordnar fred i de indokinesiska besittningarna. Och inte har han en älskarinna heller. Han är, kort sagt, skriver Birgit, en man att lita på.

Reportaget är lite upplagt som det tidigare hemma hos Colette. Själva tag-sig-ditandet spelar roll, gendermerna vid porten nere på gatan, portvakterskan i sin loge som viftar Birgit vidare, husan som leder henne in i mottagningsrummet. Vaserna, växterna, möblerna, reporter Tengroth noterar vad hon ser medan hon väntar på Madame.

Som plötsligt uppenbarar sig, "i grå slät promenadkjol och ljusgrå cardigan med lätt uppkavlade ärmar." Vi får veta, antydningsvis, att Madame, née Cicurel, har en egyptisk bakgrund: de kastanjebruna ögonen "levande och lysande som stjärnljus när det brytes i fuktig atmosfär, de talande ögonen hos en haremskvinna som skyndar förbi med ansiktet betäckt." Hennes röst är "mild, mörk och mystiskt som en österländsk natt", men i övrigt mer en västerländsk intellektuell i vardagsnära outfit och dito bekymmer.

Man går husesyn, det är lite "trångt" i den spartanska våningen, "man stöter emot med armbågarna". Man talar semesterplaner, barnbekymmer och det äktenskapliga livet efter 21 år tillsammans. Det är kanske inget äventyr direkt, däruppe i våningen, men fru Mandès-France piggnar till och livas upp när hon får tala om sin man, han som mest är på jobbet, och när han väl är hemma gör han tre saker samtidigt. De kommer ut i köket, där det tydligen är en faslig röra, frun i huset baktalar husan (på engelska för att hon inte ska förstå) och avslöjar att ikväll byts hon ut - husan, alltså. Men kylskåpet - "isskåpet" - inventeras, där står mjölkflaskor i rader, ytterligare ett tecken på den nye, moderne politikern: det går inte "längre för den franska strutsen att sticka huvudet i apéritifglaset", konstaterar Tengroth.

Innan Birgit får gå hem talas det lite om litteraturen, Gide nämns (liksom maken en l'homme de choc) och Madame poserar vid sitt målarstaffli - hon fuskar lite vid sidan av - men först efter att ha bytt om till en "brungrå arbetsklänning."

Som tack för besväret överlämnar Birgit en fotobok av K. W. Gullers och man avrundar med några erkännsamma fraser om landet däruppe i norr. På väg nerför trapporna summerar vår favoritreporter besöket: "att kanske inte Madame Mendès-France är en stor artist men hon är en underbar kvinna som målat en mycket vacker tavla av en fransk politikers familjeliv. Framtiden får utvisa om den kommer att hänga på de refuserades salong."

Ett halvår senare tvingas premiärministern avgå. Efter åtta månader på posten.

Fotografier från reportaget. Fotografen heter Eddy van der Veen, en holländare som året innan flyttat till Paris. Tidskriftsnumrets omslagsbild (av Gunnar Bergbom) ovan är taget i Sandhamn där årets augustiregatta just gått av stapeln. 

onsdag 22 oktober 2025

Birgit Tengroth i ett Snedtänkt grannskap

Författaren och poddaren Kalle Lind har ju redan förekommit i dessa Tengroth-sammanhang vid flera tillfällen: både i seriöst samtal med Ulrika Milles om konstellationen Ahlgren/Tengroth och i en lite tjafsigare replikväxling med David Nessle med anledning av Karl Gerhard. Vid ett besök på en loppis nyligen flöt den skrivna motsvarigheten till ljudprogramserien Snedtänkt (Forum, 2019) upp som drivved bland bokvågorna, och tack vare förlagets satsning på ett riktigt - och välkommet - personregister identifierades snabbt att detta var en volym av högt intresse.

Liksom i den tidigare nämnda podd-diskussionen kring Karl Gerhard är det Karin Swanström som är grinden som leder läsaren till Birgit. Swanström var ju en maktkvinna under sin tid på Svensk Filmindustri. och har därigenom lämnat spår i flera av tidens memoarer. Som i Tengroths Jag vill ha tillbaka mitt liv. Enligt Lind är hon (Birgit) "absolut hårdast i sitt omdöme".

Varpå citeras stycken ur memoarboken där Tengroth excellerar "skapellskarpt och nålvasst", hon  "plockar sönder människan, konstnären och primadonnan Karin Swanström" med "oresonlighet" och "sitt osminkade förakt". Här är texter där Birgit är på sin yppersta skärpa och man känner hur Lind njuter av att citera henne.

Och Tengroth är inte ensam om sitt hårda omdöme, utförligt citeras också den flitige filmregissören Gösta Rodins spetsfundigheter kring Swanström - och hennes make Stellan Claesson - i sin memoar Den svenska filmens glada 30-tal (Nordisk bokindustri, 1976). Förhoppningsvis kan vi i någorlunda närtid återkomma till den boken.

I ett separat kapitel om Karl Gerhard nämns också Birgit som en av de kvinnor Gerhard allra helst umgicks med. Vilket vi ju stött på tidigare.



tisdag 15 april 2025

Birgit Tengroth ringer på hos madame Colette - igen.

Vi har redan, flera gånger, behandlat detta ämne: journalisten Birgit Tengroths besök hemma hos författarinnan Colette i Palais Royal i centrala Paris i juni 1952. Ett i den trängre kretsen av Tengroth-beundrare legendariskt reportage som i samtiden, åtminstone i den innersta cirkeln av Vecko-Journalens redaktion, åtföljdes av ett sus av lågmäld förtjusning.

Tidigare har vi tagit del av texten genom Birgits samlingsvolym Livs levande men nu har - äntligen - ett helt ex av Vecko-Journalen 1952, nr 29 kommit i rätta händer, det må vara vältummat och delvis sönderfallet men här finns i alla fall reportaget i sin ursprungliga form med tidstypisk layout.

Själva texten är kanske inte mycket att orda om än en gång: besöket är framförhandlat, "fem minuter" kort, besökaren granskas av Colettes betydligt yngre make monsieur Goudetek, en bukett rosor överlämnas, några fraser utväxlas och ytterdörren stängs på nytt bakom skribent med medföljande fotograf (Serge Lido, enligt ingressen). Sedan var det väl bara att återvända till hotellet och börja sammanställa intrycken och eventuella minnesanteckningar.

Det som framkommit sedan dess, i Mimi Pollaks memoar Teaterlek (1977), är att Birgit inte var ensam svensk(a) vid besöket. Medföljande var väninnan Pollak som rest ner till Paris tillsammans med Tengroth och, enligt boken, spenderade en stor del av tiden där tillsammans med henne.

Det var också Pollak som föreslog besöket och som följde med till Colettes våning, verifierat av ett fotografi i memoaren. Pollak hade nyligen, i september 1950, satt upp Colettes pjäs Chéri på Dramaten med Inga Tidblad i huvudrollen och Kenne Fant som 'chérin'. Tollie Zellman var också med och tog publiken med storm. Stor succé, 93 "proppfulla" föreställningar på Stora scenen som resulterat i en honorar till författarinnan på 40 000 kronor (i tidens penningvärde). Det borde vara argument nog, hävdar Pollak, att bevilja oss entré och, sagt och gjort, Birgit ringde bums de rätta kontaktkanalerna. Och beviljades. "Hennes glädje var enorm", myser Mimi Pollak.

Det lustiga är att Pollaks roll lyfts inte alls i reportaget. Tengroth nämner visserligen den "utomordentliga" förställningen i Stockholm när hon märker att maken tvekar att släppa in henne i det allra heligaste. Det slår an, herr Colette öppnar dörren in till makans rum och förtydligar: "Bara fem minuter, Madame!" I singularis, trots att Birgit och Mimi var två.

Att Pollak blivit bortskriven ur texten behöver ju inte vara av den i andra sammanhang välbekanta Tengrothska avundsjukan, det kan också vara av rena redigeringsskäl, för att fokusera. De båda var tydligen hyfsat nära ända till slutet. Men det var ju ändå Pollak som fått dörrarna att öppnas och att hon senare skrev om detta i sin bok tyder, kanske, på att hon på något sätt ville förtydliga sin roll i det hela. En liten tagg som kliade därbakom den kamratliga tonen i boken.

Bilderna som bifogas är några av de som publicerades i reportaget den gången. Vad omslagsflickan hette framkommer inte men fotot är taget av Reportagebild och det handlar om sommarens värmebölja. Det böljade för övrigt även i Paris enligt Pollaks text.

Fotot på den unga Colette är från hennes tid som varitéartist i Paris (tema Chéri). Serge Lido har tagit bilden av Birgit med "Hennes Majestät Colette, Frankrikes främsta författarinna" (Pollacks formulering).

Frågan är om Lido också står bakom fotot på Colette i fönstret till sin våning. I texten beskrivs hon som i det närmaste orörlig, men, vem vet, kanske de båda svenskornas besök (och minnet av de 40 000 kronorna) fått tanten att piggna till och hasa sig bort till det öppna fönstret för att kontrollera att de båda främmande damerna hittade rätt väg ut.


torsdag 23 januari 2025

Hur Törst blev till Törst: Herbert Grevenius berättar

Herbert Grevenius är ju känd sedan tidigare, teaterrecensent, manusförfattare, radiochef, Bergmanpolare och, vad det verkar, on-speaking-terms med själva Birgit Tengroth.

Året är 1949, Birgit debutbok håller på att omvandlas till film och i den behändigt lilla (A5-format) tidskriften Filmnyheters vår-och sommarnummer, 9-10, berättar Grevenius med egna ord hur omvandlingen skedde.

Våren 1948 hade Birgit bett Grevenius läsa ett par noveller hon skrivit. Han hade då redan läst hennes berättelse 'Törst', som tidigare publicerats under pseudonym och blivit imponerad: "kraftfull" och "koncentrerad" som han skriver, och de nya texterna gör honom inte besviken.

Han frågar henne om hon inte har en bok i tankarna. Men materialet räcker inte till, även om Birgit har flera saker under "utarbetande"´. Men så reser hon till Italien och försvinner ur Herberts synfält. När hon väl är tillbaka frågar hon honom om de inte kunde skriva en pjäs tillsammans baserad på "en stomme" hon jobbade på. Visst, tänker han, men tiden går och när sedan novellsamlingen Törst når bokhandelsdiskarna har det där med pjäsen fallit i glömska.

Boken blev ju en försäljningssuccé, och att Sven Stolpe skäller i Aftonbladet att boken är "grovt oanständig" bidrar till rusningen. Men där har Stolpe fel, menar Grevenius, letade man oanständigheter blev man säkerligen djupt besviken: "Det har på de senaste tjugo åren skrivits många mycket mer öppna böcker än 'Törst' och de har ändå aldrig nått ut till en tillnärmelsevis så stor publik".

Istället var det helt enkelt en bra bok, som blev årets snackis, och det man talar om vill andra läsa. Och folk vill läsa är äkta vara och 

"att den sa många människor någonting på ett sätt som för dem kändes nytt. Birgit Tengroth kom i rätta ögonblicket att så i den jord som 40-talisterna plöjt upp. Hon skrev enklare och med en helt annan dramatisk kraft om ensamheten inom och utom äktenskapet".

Novellsamlingen var "bra och personlig", med "dramatik" och med människor som var "ovanligt tydliga och levande".

Här har vi en omtalad bok, med ovan nämnda dramatik, därtill en känd författarinna, eller i alla fall skådespelerska: branschen hör sig för om det går att göra film av det hela? Självklart, tänker Grevenius och tar på sig att skriva manus.

Han får veta att den tänkte regissören är Ingmar Bergman. "Jag kontrollerade för säkerhets skull att han läst boken. Han kunde hjälpligt redogöra för den. Han hade sett bilder, bilder, bilder och han fann den full av stämning, av stämningar, olika slag".

Arbetet börjar. Man lägger novellen Resa med Arethusa som handlingens stomme, den "stomme" som Birgit tidigare talat om i samband med pjäsidén. De andra novellerna läggs in som återblickar och parallellhandlingar. Endast en text hamnar utanför det färdiga manuset.

Så efter dryga året från det Birgit första gången visade Grevenius sina texter ligger filmen så gott som klar ute i Råsunda. Manusarbetet hade tagit "några veckor" nere i Göteborg, Bergman repeterade två pjäser dagtid och på kvällarna besökte han Grevenius på dennes hotell och gick igenom dagens arbete. När detta var klart började slitet i Solnaateljén. Alla inblandade var "soliga och glada", Bergman slog i dörren bara sista inspelningsdagen och:

Birgit Tengroth togs hem från ett vårligt och ljuvligt Paris för att göra en av rollerna. Hon var klar på en vecka men hon hade liksom svårt att lämna Råsunda. Hennes sista scener togs tidigt en förmiddag men hela dan strök hon under allehanda kringsnack runt i ateljén utan att mejka av sig och visade alls ingen brådska att hinna med Parisplanet. Det säger något om stämningen kring inspelningen av 'Törst¨.


[De två fotografierna ovan är hämtade från artikeln av Grevenius. På det ena syns Eva Henning, Birger Malmsten samt Bergman under repetition. Det andra visar Hasse Ekman och Birgit i sin gemensamma scen i filmen. Högst upp omslaget till tidskriftsnumret (med Henning och Malmsten) där Grevenius redogörelse publicerades, samt ett porträtt av artikelförfattaren själv.]



tisdag 21 januari 2025

Författarinnan Tengroth premieras

Tidningen Vi, en veckotidning utgiven av Kooperativa Förbundet, är under 1950-talet en av arrangörerna av det årliga Boklotteriet. Med detta engagemang i ryggen delar man årligen ut stipendier inom det litterära fältet, detta år 10.000 till författare och 6.000 till illustratörer. Och i Vi, nr 48, 1957 presenteras de lyckliga.

Författarna Harriet Hjort och Birger Vikström får 2.500 kronor var, fotograferna Sven Gillsäter och Lennart Olsson vardera 1.500 samt illustratören Georg Lagerstedt hela 3.000. Men lejonparten, 5.000 spänn, går till vår egen Birgit Tengroth. I 1957 års penningvärde.

Hon har just gett ut romanen Den stora glädjen, vars huvudperson enligt motiveringen "på många sätt [kan] anses vara representativ för hennes konst". Tengroths noveller och romaner rör sig huvudsakligen "med en enda motivkrets: kvinnans behov av kärlek, klyftan mellan manligt och kvinnligt, kvinnans ensamhet. Det finns hetta och intensitet och en högt uppdriven nervös känslighet i hennes kvinnogestalter."

Eftersom stipendierna i mycket är kopplade till tidskriftens innehåll - alla tre bildkonstnärerna är knutna till Vi - skrymtar man inte heller med Birgits vid denna tid regelbundna medverkan som reporter: "Om hennes fina sinne för personlig atmosfär vittnar de intervjuer och porträtterande artiklar, som stått att läsa i tidningen Vi:s spalter".

Vi lyfter på hatten och gratulerar.

Att Vi ansträngde sig för att sprida god kultur inom Korporationen och till dess medlemmar Vi-sas av att bara i detta nummer hittar vi ett resereportage av ovan nämnde Gillsäter, en novell av Pär Rådström, en lång artikel om Ernst Rolf, recensioner av Eyvind Johnsons (helsida), Jan Fridegårds och Carson McCullers senaste alster, en presentation av en kommande följetong av Gösta Gustaf-Janson (skriven av Gösta själv) samt en rullande av Astrid Lindgren: Rasmus, Pontus och Toker.

Stipendiepresentationen illustreras bland annat av ett porträtt av Birgit (se ovan), ett av få som visar henne från den skrivande tiden av hennes liv. Hon ser ut att vara på språng efter en artig paus i steget. Efter att sedan tonåren varit ständigt fotograferad och porträtterad i alla möjliga sammanhang i all tidens press och biograffoajéer träder hon alltmer in i skuggorna, bortanför kameralinsernas jaktmarker, så att hon med åren blir så gott som osynlig.

Och vad skulle hon använda de sextusen kronorna till? Ska vi gissa på flyg till Frankrike och hotellomkostnader?

måndag 20 januari 2025

Kan doktorn komma? Birgit med uppvaktning kommer till fotoateljén

 

Ett par svartvita fotografier uppfiskade från auktionssajten Traderas mörka vatten. Ateljé Uggla, eller dess utsände, har glädjen att ta emot tre skådespelare från filmen Kan doktorn komma [1942]. Uppklädda i rollkostymer poserar Olof Widgren och Björn Berglund med filmens friska fläkt Birgit Tengroth.

Berglund spelar en nybyggare, Widgren provinsialläkaren i ett fjärran Lappland och Birgit den unga Anna i Kraja. Med dessa tre som spelpjäser utspelar sig ett stort drama i denna oöverskådliga vildmark, tonsatt av själve Lars-Erik Larsson. Kan det bli bättre? 

Fotopapperet hette för övrigt Gevaert Ridax.