måndag 26 maj 2008

Ekmansällskapet visar upp sig!

Se detta som en affisch på stan:

Gösta Ekman 100 år på scen - Ekmansällskapet med gäster berättar.

Onsdag 28 maj klockan 19.00 anordnar Filmstaden Kultur och Ekmansällskapet en afton i Gösta Ekman d.ä och Hasse Ekmans anda, med anledning av att det är hundra år sedan Gösta Ekman senior scendebuterade.

En kväll med kåserier, musik, mingel och annat trevligt. Ekmansällskapet presenterar sig och sin verksamhet, du får höra mer om Gösta, och såklart även om Hasse Ekman. För underhållningen står sångerskan Clara Gustafsson. [se bilden]

Biljettpris; 100 kronor. (Filmstadens Vänner; 80 kronor)
Dryck och tilltugg ingår.
Anmäl Er senast onsdag 21 maj till ekmansallskapet@gmail.com eller till 08-27 00 10 eller info@filmstadenskultur.se.
Boka även in kvällarna 4 och 12 juni för ytterligare två filmiska scenkvällar!

Välkommen till Stiftelsen Filmstadens Kultur,
Greta Garbos väg 3, 169 40 Solna,
onsdagen den 28 maj kl 19.
Kom gärna i tidstypisk klädsel! (1920-50-tal)


Visst är det rätt fantastiskt. Och Tengrothkoppling finns förståss, eftersom hon spelade mot gubben Ekman, beundrade honom och författade ett suveränt och ömsint porträtt av honom. Och junior var hon kompis med, spelade mot och festade runt i hans sällskap!

Hon hade naturligtvis kommit ut till Filmstaden, där hade hon kännt sig hemtam och snabbt beställt in en drink. All heder till entusiasterna som ordnat detta! En gång i tidernas morgon duettade Hasse med skådisen Birgit Rosengren i en exklusiv inspelning, nu får ni (kanske) chansen att höra Kai Gullmars melodi igen!

torsdag 22 maj 2008

Birgit slipper gå på gatan

Tidigare denna vecka körde SVT som eftermiddagsmatiné filmklassikern Kungsgatan [1943] i regi av den gamle filmräven Gösta Cederlund. Filmen är som kanske bekant baserad på Ivar Lo-Johanssons roman och skildrar en äventyrslysten statarflickas färd till Stockholm där hon rätt snabbt hamnar i s. k. dåligt sällskap och blir någon sorts lyxluder med bättre dansrestauranger som arbetsfält. Efter en tid i sus och dus, insvept i pälsar och med flashig funkisvåning, hamnar hon i alla fall på Sankt Görans sjukhus för behandling av onämnbar sjukdom. Sedan rasar det snabbt utför, hon snubblar omkring rejält på dekis och utan vare sig hopp, drömmar eller för den delen pengar.

Barbro Kollberg i huvudrollen är vacker som en dag, utsökt svalt sminkad och med en beslöjad, drömmande blick under tunga ögonlock. Hennes ungdomsflirt från vischan spelas av vår vän Sture Lagerwall som kanske känns lite vilsen i denna jordnära karaktär, klädd i arbetsoverall och jobbarkeps. Och runt om dem, ett gäng unga kvinnor som cyniskt och med en axelryckning gör sitt värv längs Kungsgatans trottoarer, hänger tillsammans på fik eller rumlar om mellan arbetspassen tills de försvinner en efter en. Den tidigare nämnda Linnéa Hillberg är också värd att nämnas, i rollen som ängslig och tröttsam morsa.

Nå, nu finns det en Tengrothkoppling till detta. Om man kan lita på Birgit själv så var det hon som ursprungligen var tänkt till huvudrollen, till och med kontraktet var påskrivet när hon plötsligt fick kalla fötter. Enligt henne var projektet tydligen alltför kommersialiserat, det var business och "pengar, pengar, pengar" som gällde. Hon antyder att gaget var därefter men det stank, som hon skriver i minnesboken. När dessutom Lorens Marmstedt samtidigt frestade med huvudrollen i Sonja - för betydligt färre kronor - var måttet rågat. Men Birgit hade en plan! Hon begärde företräde hos läkaren Nils Antoni, en dåtida auktoritet inom psykiatrin, professor i neurologi vid Karolinska institutet och ledamot av Vetenskapakademien. Därtill författare till ett stort antal skrifter inom professionen. En av dessa otaliga läkare som passerar revy i Tengroths skrivande.

Inför denne man lade hon fram sin syn på livet, hur upplägget var förblir ovisst men besöket gav vad hon (och Marmstedt) åstundade - ett sjukintyg som gjorde att hon kunde bryta kontraktet till Kungsgatan. "Jag slapp vara hora på Kungsgatan", avrundar hon anekdoten. Å andra sidan fick hon vara före detta i Sonja.

[Bilden: Kollberg visar upp minstingen i Vecko-Journalen, nr. 41, 1943. Inte ens efter så många år (1972) kan Tengroth låta bli att ge Kollberg ett tjuvnyp: "då gift med journalisten Guido Valentin, nu välbeställd krögarfru i Motala". Det är inte utan att det känns som att Birgit kunde vara rätt jobbig. Faktum är att Kollberg fick slita, som nybliven änka med småbarn drev hon Skansenteatern under flera år på 1950-talet, senare engagerad vid Norrköpings stadsteater (vid sidan av hotellverksamhet i Motala) - och därefter teaterpedagog i Göteborg. Välbeställd eller inte: så sent som 2004 var hjältinnan från Kungsgatan med i Kay Pollaks megasuccé Så som i himmelen, och 2006 syntes hon i Linus Tunströms mycket snygga TV-serie Mästerverket med Livia Millhagen och Ulf Brunnberg i underbara huvudroller! Ett rätt värdigt sätt att knyta ihop en karriär.]

måndag 19 maj 2008

Ur egen fatabur 6

"Alla står och ljuger varandra mitt opp i ansiktet, feta, frodiga lögner med sylvassa taggar som skjuter upp ur känslotorkan likt kaktus i öknen, och torra martinis blänker gulögt i raggen av smutsiga baktankar och låg beräkning som hyenor i tålmodig väntan på as."

Redan före mötet med Strömberg hade Birgit egna erfarenheter av det diplomatiska livet. Under tiden som ministerhustru Krag var hennes kanske främsta uppgift att vara mans hustru. Eller som hon kallar det själv: vara sin mans visitkort. Vilken tur för kåren att pressattachén i Paris dök upp och balanserade bilden.

Citatet ovan ur minnesboken. Uppenbart var hon inte född till att spela den leende och följsamma hustrun på mingeltillställningar. "Det är väl ingen konst för fru Krag att ha framgång och klara av situationer och människor på parties och middagar, hon har ju varit vid teatern." (Dansk diplomathustru)

lördag 17 maj 2008

Birgit minns: Kjell Strömberg

En kväll i det sena 1950-talets Paris sitter Birgit på ett av sina favorithak, Café Voltaire vid Place de l'Odéon i kvarteren närmast Luxembourgträdgården. Till det yttre är allt sig likt, utsikten från fönsterbordet en trappa upp: torget, Odéonteaterns pelarrad, fiskrestaurangen La Méditerrannée tvärs över gatan med sina korgar fyllda av ostron och sjöborrar vid entrén - ett ställe, säger Tengroth, där skaldjuren aldrig, till skillnad från gästerna, varit skämda. Inne på caféet är det trångt mellan borden där åldrande kypare far elegant med brickorna i perfekt balans. Här inne har hon ofta suttit och lyssnat på diskussioner och samtal, pladdrat själv stundtals men huvudsakligen tittat, väntat, skrivit.

Men denna dag är inte som andra, det är sista kvällen med gänget så att säga. Lokalen ska stängas för gott och gästerna föses ut efterhand. Mannen på andra sidan bordet denna sorgsna afton är svensken Kjell Strömberg som bett henne följa med för att tillsammans ta farväl av denna trygga plats. Han var "min bäste och finaste vän och kamrat under parisåren på femtitalet", skriver hon i minnesboken. "Han hade både en högklassigare utbildning och ett godare hjärta än han ville vidkännas själv, när han kamoflerad till man av värld finslipade sin salongskarriär och föreläste om golfspelets välsignelser."

Och nog hade han en annan bakgrund än en dunkel bakgata på Östermalm i Stockholm. Född godsägarson i det grönskande Södermanland hade han tidigt, under sina uppsalastudier, hamnat i litterära- och kritikerkretsar. Han blev senare även svåger till författaren Sigfrid Siwertz. 22 år gammal gav han ut sin första roman, samma år som Birgit föddes, och arbetade därefter på olika Stockholmstidningar och från det sena 1920-talet som korrespondent i Paris. En stad han i stort skulle bli trogen under decennier genom sitt jobb som pressattaché vid den svenska beskickningen och senare ambassadråd. Det var också i denna roll jag antar att han stötte på Birgit. Han hjälpte henne under hennes journalisttid att få företräde till bemärkta figurer, de mer bohemiska klarade hon av själv genom att över telefon på icke-perfekt franska lägga fram sitt ärende, men högdjuren skötte Strömberg, och straxt satt de där och "åt ur hennes hand" som hon uttrycker det.

Som expert på fransk kultur och "franskt lynne", som Svensk uppslagsbok formulerar det, skrev han översikter av den franska litteraturen som blev normativa under lång tid och nere i Frankrike föreläste han om den svenska och skapade intresse för vår bokutgivning. Tittar man igenom hans produktion finner man Svenskarna i Paris [1953] där han beskriver personer som av olika anledningar, under alla tider, hamnat nere i den franska metropolen: vare sig de är aristokrater, diplomater, affärsmän, äventyrare, poeter, bohemer, konstnärer eller bara skuggfigurer. I den sena Mänskligt högvilt i närbild [1973, Strömberg gick bort två år senare] kan man ta del av lärda essäer i ämnen som håller samman vår nordliga utpost med Frankrike: Hamlet (surprise), Voltaire, Saint-Simon, Axel von Fersen, Bernadotte förståss. Den nyfikne bör inte missa den mycket välskrivna självbiografin En gammal parisares minnen [1969] där murvellivets harvande samsas med diplomatins svala mingel intill tenniscourten.

Så sänkte sig mörkret över Place de l'Odéon, de trampar vidare över torgets kullerstenar och Birgit känner mannen som går intill henne:

Framför allt var Kjell en vän i nöden, då gled han ur världsmannarollen och ställde upp som människa, lika nära och varm som denna Pariskväll.

fredag 9 maj 2008

Kollegor på vift: Sture Lagerwall

Den som en gång sett Hampe Faustmans film Sonja (1943) kan inte glömma Sture Lagerwalls iskalla kille i rollen som före detta sutenör till Birgit Tengroths Sonja. Ett alldeles utmärkt skådespeleri och Lagerwall var också en av tidens stora aktörer, såväl på film som på teaterscenen. Inte för inte var det ju också den gamle Gösta Ekman som en gång plockat fram ynglingen Sture och gett honom sitt beskydd och stöd.

Läser man en hyfsat ny biografi över Lagerwall skriven av f. d. Expressenjournalisten Ulf Kjellström, Sture Lagerwall, teatergeni - och busfrö (Norlén & Slottner, 2005) tonar dock en annan bild av vår Sture fram: en rätt krävande och oberäknelig typ som med sina evinnerliga practical jokes på och utanför scenen utsatte vänner och kollegor för den ena påfrestningen efter den andra.

Utöver detta verkar tillvaron ha haft två stående fundament: damer och drinkar. Gift åtskilliga gånger, och med den ena frun snyggare och mer välformad än den andra spreds det dock i Lagerwalls tidiga karriär ett rykte om homosexualitet genom hans närhet till och samarbete med Ekman. Inget kunde ju dock vara mer felaktigt. Spriten intogs på tidens nöjesställen: en värdig runda förbi Cecil bar, Strands bakficka, Fenix vid Adolf Fredriks kyrkogata, Auditorium (senare Vinterpalatset vid Norra bantorget), Bal Palais på Kungsgatan samt förståss Riche. Alltid Riche, där han hinkade ikapp med kompisen Hasse Ekman.

Och när glaset var tömt och notan fixad var det lätt att kila bort till Strandvägen 1 där stora delar av Hasse Ekmans Banketten utspelar sig, en film där Stures tolkning av en ovanligt slemmig rikemansson är näst intill fulländad. Och ytterligare en bit längre bort, nattrundans sista stopp: svartklubben Grotta Azurro, en f. d. potatiskällare på Grev Magnigatan 5, där dåtidens "alla" hängde.

Framgångarna inom filmen - och mängden filmer han medverkade i - genererade efterhand stora inkomster, vilket möjliggjorde ett stilenligt boende ute i Djursholm. Dessvärre ledde det också till trubbel med skattemyndigheten, en lång och sorgesam följetong som under många år kryddade Lagerwall med en misstänkt och förfinad doft av rättshaverist.

Tengroth nämns knappt i biografin av Kjellström, trots det möttes de åtskilliga gånger i jobbet, dels på teatern, dels i en rad filmer förutom Sonja: Pojkarna på Storholmen (1932), Giftasvuxna döttrar (1933), Flickornas Alfred (1935), ...som en tjuv om natten (1940), På farliga vägar (1944) [omslaget ovan] samt Synd (1948).

En säkert sann bild av fenomenet Lagerwall bjuds i boken Samtal med stjärnor: 20 skådespelarintervjuar av Allan Beer (Hugo Gebers förlag, 1953) där stjärnan själv på en sju sidor lång intervju får chans att ondgöra sig över såväl stort som smått: klimatet, svenskens grådaskighet, skatteväsendet, kändispressen, skådespeleri, teaterkritik, spritpolitiken, sin [andra] fru... Intervjun är uttryckligen gjord på, ja, Riche efter att Sture - som det heter här - "just fått sin dagliga vitamininjektion i baken."

[Den undre bilden, här intill, från Kjellströms bok: scenfoto från en oidentiferad uppsättning på Nyan.]

måndag 5 maj 2008

Birgit prövar existentialismen

Vi har tidigare under resans gång funnit att Tengroth här och var tagits upp i akademiska texter, dock oftast lite au passant och som sidospår. Beger man sig på kryssning österut över Ålands hav och Skärgårdshavet bjuds dock andra, välsmakande, bullar.

Vid Åbo Akademis litteraturvetenskapliga institution ställde Nina Karmano 2001 samman sin pro gradu-avhandling Våndan av att leva, en analys av novellsamlingen Törst och Bergmans film med samma namn. Och här hamnar minsann Birgit i fint sällskap! Karmano utgår från Simone de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres existentialiska teorier och jämför sedan fyra av Törstnovellerna (mixat med Grevenius manus till Bergmans film) med dessa för att se vad som tonar fram. Birgit skulle säkert känna sig hemma och väl till mods i denna franska salong.

Inledningsvis placeras Tengroth i 1940-talets frambrytande modernism med sin individualism och beskrivning av människans inre resa. De båda franska författarna representerar här den s. k. ateistiska existentialismen som växte fram efter världskrigets ångestkaos med centrala motiv som människans egen frihet och skyldighet gentemot livet, hennes valtvång, ångest, onda tro, blick och relationen till andra.

Karmano hävdar, tyvärr helt riktigt, att Tengroths bok numer lever i det kollektiva medvetandet endast genom Bergmans film. Med detta sagt stiger Birgits figurer och deras variationer i filmen in på scen med sina lögner, sin desperation, sin frånvändhet, sitt hat och sin...ja, det är väl kärlek, trots allt.

Jag lämnar de djupare resonemangen till andra som klarar det bätttre - som Karmano. Kanske krånglar figurerna något och fäktar med armarna när de trycks ner i sina existentiella lådor men snart sitter de förhållandevis väl på plats. Intressant är också när Karmano saxar ur novelltexterna hur vasst och fränt Tengroths uttryck är, hur rappt och säkert språket fortfarande ter sig. Kompromisslöst, hänsynslöst, där varje rad och replik skimrar röda som kringslängda metallbitar i solnedgång.

[Pro gradu motsvarar, om jag förstått rätt, magisterexamen. Fotot på Karmano är privat, hennes. Sorry Nina, jag snodde det, det var så snyggt.]