Chefen fröken Birgit

Kanske var det krigstidens isolering, utestängningen från omvärlden, frånvaron av influenser, som skapade en dynamik i den avlägset belägna, halvt isolerade svenska huvudstaden.

Vi har redan nosat lite på det projekt som sjösattes av två yngre filmaktörer sommaren 1941: uppsättningen av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern. Georg Rydeberg och Birgit slog ju sina påsar ihop, eller sina penningpungar kanske snarare, smakade på titulaturen teaterdirektörer och hyrde en scen av regissör Per-Axel Branner. Och det skrevs i pressen, och det blev fullt i salongen. Och fröken Tengroth blev omslagsflicka i veckopressen av bara farten.

Filmjournalen hängde på, och i nummer 22, 1941, har man en längre artikel, frikostigt illustrerad, som försöker summera äventyret. Signaturen Marco Polo är entusiastisk:

Svensk film- och teaterungdom är inte rädd av sig. Inte rädd för att arbeta. Inte rädd för att ta nya och friska initiativ. Inte rädd för att våga något, för att offra sig själva för den sak de tror på. Och det är något som vi - publiken - måste känna stor tacksamhet för.

Så lyder själva anslaget. Och Rydeberg och Tengroth hyllas, inte bara för sina insatser på scenen, utan även för sin experimentlusta, sin framåtanda, sin besjälade lust att ge sin konst till publiken! Även de två motspelarna, George Fant och Ester Roeck-Hansen får beröm. Fant för att han plötsligt mognat och lite otippat går i land med sin "svåra roll", Roeck-Hansen för sin mogna charm och intuition.

Artikeln avslutas med en liten utvikning, våra hjältar på Nya Teatern är nämligen inte ensamma i stan: Erik Faustman, energiknippet, sätter upp en pjäs på Vasan i egen regi och med ett ungdomligt anslag som kanske kanske kanske kan locka en bred publik. Även här vittnar reportern om alla de inblandades entusiasm och fokusering - som man väl knappast sa på den tiden. Repetionerna fortsätter sedan teatern är mörklagd och låst hemma hos någon långt in på natten.

Vitalitet alltså i ett Stockholm i dödsskuggans dal.

Nå, men låt oss som vanligt sätta Birgit i centrum: hon har ju "åter fått visa vilken strålande aktris hon är. En sällsam blandning av fräsch ungflickscharm och moget konstnärsskap. Varför får hon aldrig tillfälle visa det på film?"

Undrar Film-Sveriges eget husorgan. Det är tydligt, Marco Polo tog sig inte bara till det fjärran Kina, han hade dessutom en tidlöst klar blick!

Filmstjärnan som inte riktigt försvann

Heja Götet! Plötsligt dyker en liten artikel om Tengroth upp i Göteborgs-Posten, eller snarare en betraktelse: en hudnära fundering, en samhörighet, rentav nästan ett litet poem. Skriven av ingen mindre än den halvkända författarinnan Ellen Mattson från Bohuslän.

Svårmodet, nervigheten, hungern. Här är de igen. "Skitjobbig måste hon ha varit", summerar Mattson.

I Birgit Tengroths böcker finns en röst som gråter för att oskulden gick förlorad, för att det fina livet smutsades ner; det är en barnröst som aldrig blir vuxen. Och ingen vardagslycka kan balansera sårigheten och benägenheten att falla ner i en avgrund av ångest för ett förfluget ord eller att tiga tjurigt i dagar för ett annat.

Två meningar och visst skymtar vår Birgit! Kanske inte som en späd barnröst, på det oskyldiga sättet, mer en vuxen kvinna som vägrar släppa ifrån sin egen syn på livet, sin erfarenhet, foga sig, passa in sig i ledet.

Men, trots allt, om nu stjärnan försvunnit så finns hon ändå kvar, i halvdunklet, bara cigarettglöden lyser. Till och med sedan televisionen slutat med sina eftermiddagsmatinéer.

Gör som Ellen, läs Birgit. Eller gör som Tengroth säkert skulle ha gjort: läs Mattson. För hon är bra.

Epoker på vift: Det pensionerade paradiset

Kvalificerad och stilren filmkritik i Aftonbladet var under en mycket lång tid undertecknad Jurgen Schildt (1923-1990). Vill man hålla honom mellan hårda pärmar kan man plocka fram hans bok om 1930-talets svenska filmkonst: Det pensionerade paradiset [Norstedts, 1990], en fängslande genomgång av mönster i den tidens svenska film, temata och upplägg, toppat med lite personhistoria.

Och vi kan här gå vidare från förrförra inlägget om Gustaf Molander då Schildt ägnar ett helt kapitel åt denne regissör och den värld han gestaltar i sina alster: "på 30-talet blev Molander salongskomediernas, ytelegansens och de sentimentala förvecklingarnas främste utövare i Sverige. Han kom att dominera årtiondet kvantitativt, med tjugotre inspelade filmer. I viss mån även kvalitativt, om vi med kvalitet avser hantverkskännedom, puts, teknisk fläckfrihet."

Från denna markering går Schildt vidare genom att peta i resterna av Molanders produktion, han vrider och vänder på denna, i Schildts tycke, eleganta, kliniska och i mångt och mycket asexuella värld.

Och i detta sammanhang kommer han också till Tengroths insatser, om än aldrig med namns nämnande. Flera av de filmer hon medverkade i läggs här upp för dissekering: Dollar, Familjens hemlighet och Ungkarlspappan, där Tengroths roller ofta präglades av ståndscirkulation, en "askungesaga", som han kallar det. Men där Molanders sympati innerst inne hela tiden fanns hos Börden, Egendomen, Arvet och Ståndet.

Med det inhemska 30-talets förutsättningar var Molanders filmer relativt förstklassiga. de ägde en regiteknisk finish som kontrasterade mot decenniets förhärskande och industriella skrovlighet. De uppvisade en personinstruktion som, i gynnsamma och vilsamma ögonblick, vittnade om Molanders teatrala bakgrund, hans sceniska professionalism.

Även Per Axel Branners Hans livs match - med unga Birgit i huvudrollen - visar sig vara ett exempel på tidens klassresor. Schildt går vidare genom att diskutera andra regissörers typiska och återkommande figurer i sina produktioner. Han presenterar en handfull "typiska" 30-talsfilmer, t. ex. Bomans pojke [1933], dominerad av smuggelsprit, där Birgit hade den kvinnliga huvudrollen. Men även här diskuteras rollen, men inte skådespelerskan.

En annan regissör som Schildt vrider ut och in på är Per Lindberg, "den ledande expressionisten i vår teatervärld", men - ack - knappast ledande i rollen som filmregissör, konstaterar Schildt. Birgit medverkade ju i två Lindbergfilmer, Gubben kommer, efter Gösta Gustaf-Jansons bok och Gläd dig i din ungdom (efter Vilhelm Moberg). Trots en visuell begåvning, vilken vår Jurgen villigt erkänner: "men så tar aktörerna till orda". Samtalen liknar mest uppläsningar, man mässar, överdriver "pekoralistiskt". Nu pekas inte skådisarna ut som haverade yrkesmän, eller i vårt fall -kvinnor, utan det är fullt ut regissören som tilldelas hundhuvudet.

Hur som helst, Schildt skriver initierat, rappt och fräscht. Tengroth mötte ju kollegan Thor Modéen i några filmer: Bomans pojke (här kommer den igen), Annonsera!, Kungen kommer, O, en så'n natt, Oss baroner emellan, Så tuktas en äkta man - för att rabbla titlar. Och det är i bokens avsnitt, snarast essä, om detta tidsfenomen som Schildt glänser i full styrka. Texten är en lysande äreräddning över vår egen Groucho Marx, en naturbegåvning med fullständig tajmning som övertog varje skriven roll, nåja, i alla fall de flesta, och gjorde den till något enastående och unikt. Förhoppningsvis kan vi återkomma på något sätt till Modéen längre fram.

Nu fanns det ju också ytterligare en koppling mellan kritikern Schildt och Birgit Tengroth: Jurgen blev Annalisa Ericsons tredje (och sista) man. Annalisa heter tydligen fortfarande som änka Annalisa Schildt. I sin lilla nätta volym Lätta bubblor [Norstedts, 1998] karaktäriserar hon ju Birgit under senare delen av sitt liv som "sjuk, nervös, irriterad och djävulskt svår när det passade henne". Till råga på allt uttryckte hon sitt ogillande av Annalisas förbindelse med Schildt:

Hon påpekade att Jurgen var intellektuell och kom från en kulturfamilj. Jag hade ju endast gått i Hedvig Eleonora folkskola, där jag för övrigt sällan var. Hon var orolig för min bristfälliga bildning.

Så är det, man har de kompisar man förtjänar!

Såja, åter till Schildt: mycket snack om en (bokstavligt) relativt tunn volym, där för övrigt Birgit gömmer sig bakom hörnet! Mer finns dock att tillgodogöra sig om man vill läsa mer om ämnet och tiden, om än kanske lite omständligare serverat: Per Olov Qvists Folkhemmets bilder [Arkiv, 1995] - en spännande fortsättning följer alltså! ...så småningom.