onsdag 23 juli 2008

I Birgits bokhylla 1: Carl G. Laurin

Hög tid för nya utmaningar! Efter förhållandevis många noteringar inom den i och för sig spännande och smaskiga avdelningen skvaller och spekulationer, varvat med "analyser" av filmade folklustspel och krävande komedier styr vi nu upp det hela med att försöka rekonstruera Birgit Tengroths bokhylla, vad bar stadsbuden mellan de olika tengrothska våningarna runt staden, vad bläddrade hon i när kvällsmörkret sänkte sig över huvudstaden? Vad hade hon i handväskan som styrketår i inspelningspauserna? Önska mig lycka till.

Först ut är en konstbok, uppsalaakademikern Carl G. Laurins Barnet i liv och konst [Norstedts, 1938]. Laurin var filosifie kandidat och hedersdoktor, dessutom anställd på förlaget som gav ut hans bok: en anställning som tydligen var bas för en spridd och bred kulturgärning inom konstvetenskapen. I mångt och mycket i pedagogiskt nit. Denna bok kom ut sent i hans liv, Laurin avled 1940, gammal som gatan och långt från Tengroths generation, och är en skildring av hur barn och barndom skildrats i konsten genom tidernas lopp. Den gamle tronade uppe i det Laurinska huset på Mariaberget med vidsträckt utsikt över Riddarfjärd och Gamla Stan, som än i denna dag dominerar Södermalms skyline. Tvärs över vattnet och det som mötte Birgits öga när hon yrvaket steg ut på gatan från föräldraboendet Slussplan 1-3.

Birgit fick eller köpte boken på hittills okänt sätt, skrev in sitt namn med reservoirpenna i bred och slängig stil - odaterat.

Mer än så vet jag inte, boken överlämnades till mig för en timme sedan, diskret intill en busshållplats som en avlämning i ofärdstider. En lite vilsen pust från en annan värld, långt från sin hemtrakt, i utkantsområden som bebyggdes först i samma tid som den publicerades. Nutidens brus runtomkring medan och fjärran flöt upp till ytan.

Typ.

Tack, Karin, för din uppmärksamhet.

fredag 18 juli 2008

"Plötsligt".

plötsligt
solrosen
livets yttersta hemlighet
blev verklighet
som när jag var
tio år
och höll på att drunkna
himlen blå
vattnet blåare

[ur Snedresa, 1964]

måndag 14 juli 2008

Flickornas Alfred (1935)

Idag, måndagen den 14 juli, med högsommarvärme och seneftermiddagsregn, visade Sverige Television på bästa matinétid den av Edvin Adolphson regisserade Flickornas Alfred.

Historien utspelar sig en en mindre stad, eller tätort, utanför de stora städerna i dåtidens Sverige. Inledningsvis kan sägas att filmen, liksom flera från denna tid, mest gestaltar sig som ett etnologiskt drama av en tid sedan lång tid förgången, med replikföring och moralcodex som snarast associeras med dagens Saudi-Arabien än med samtidens verklighet. Ändå är det inte långt borta, de flesta av vår tids rollatorförsedda medmänniskor växte upp under denna epok där den rike kan köpa sig fri från moral, ansvar, rättvisa och skriven lag. Här gestaltar Anders Henrikson med undermåligt överspel dåtidens godsherremanér, här vandrar tidens småstadsdoktor i Carl Barcklinds gestalt omkring, mer lik en Lavrentij Berija vid Stalins begravning 1953 än en ömsint fader, här ställs högt mot lågt i form av kontrahenterna: på ena sidan en nyexaminerad föräldralös advokat Björk som åtar sig att stå upp för alla försvars- och hjälplösa, på den andra: friherrens son som befruktar pigorna på godset alltmedan han drönar runt mellan cigarrlådan och golfbanan. Om jag så att säga nämner att allas vår Sture, Lagerwall, gestaltar den ena karaktären och en mycket ung Georg Rydeberg den andre. Hur tror ni att rollerna fördelats?

Filmen inleds som ett lustspel där sympatiska, men blamerade, figurer ställs mot varandra och avslutas som ett rent klasspel, där delvis förstenade rollgestaltningar endast övervinns av kärlekens rop, denna överskridande lockelse från andra sidan. Så även här.

Och mitt i all denna turbulens: Birgit Tengroth som Birgit Brink, stadens lite glassiga läkardotter, trolovad med friherrens odåga till son men ohjälpligt förälskad i unge Sture som i filmbilderna närmast fysiskt nafsar efter hennes ansiktshud. Rollen är rättrådig, klar och tydlig - för att inte säga modärn. Hennes ögon vilar i kameran med ett rådjurs bottenlösa blick. Med de accentuerade höga kindknotorna och läckert påmålade läppsiluetter blir hon riktigt vacker. Rösten bär dessutom med en klang som tränger genom tidsepoker - liksom fylld av självförtroende visslar hon sig igenom ytterligare ett musikstycke.

Knappt fyllda 20, gestaltar här unga fröken Tengroth den person som snart skulle bli kloka fru Tengroth när hon efter att hört sin fars uråldriga, ska vi säga stendöda, förmaningar, rycker upp salsdörren och gastar:

"Jag blir hellre en nucka i hela mitt liv än jag gifter mig med Ulf von Harrebow!"

Bara mamma minns väl Birgit Tengroth påstod Katarina Wikars en gång i Sveriges Radio. Tyvärr verkar inte ens mamma göra det längre på systerföretaget. I Sveriges Televisions information om filmen och dess rollinnehavare nämns inte ens Tengroth trots att hon klart innehar filmens kvinnliga huvudroll! Skuggorna sluter sig.

tisdag 8 juli 2008

Birgitta Britt Brita Birgit Berit

En litet sommarloppisfynd inne hos Myrorna på Platensgatan i Linköping, i väntan på att brödkön på bageriet intill skulle tunnas ut något: Boken om Birgitta (Förlaget Futurum, 1998). En lite märklig skrift som ingår i en serie kallad Namnböckerna. Redaktörsidén är tydligen att utgå från ett enskilt förnamn och sedan fylla på med så många personer man förmår skaka fram med just det namnet.

Författarna till den här boken är lite lokala celebriteter: Gunilla och Sven E Noreen, varav åtminstone den senare är/var museiman och kulturell person i största allmänhet men för medelålders f. d. linköpinggossar mest känd som Kajsas farsa. Tror jag i alla fall.

Nå, författarparet vojar sig inledningsvis över att det är så få kändisar som faktiskt bär namnet Birgitta eller dess variationer som syns i rubriken här ovan. Det visar sig nämligen att i och med reformationen stämplades namnformen som papistisk, föll i onåd, blev omodern och plockades fram igen mer populärt först med det som kallades Hagasessorna, alltså nuvarande majestätets systrar varav prinsessan Birgitta var en. Denna historieskrivning kan väl ifrågasättas något, de personer som jag känner till som bär namnet ifråga är, respektive var, alla äldre än prinsessan. (Nu har väl dessutom glömskans dunkel lagt sig barmhärtigt även över denna sentida celebritet, med tiden försvann hon bort i något slags hokuspokustöcken.)

Mellan de gula pärmarna lyckas man ändå stoppa in ett antal kvinnoöden. Namnets egen historia behandlas väldigt summariskt och bokens första tredjedel går åt till den heliga Birgittas biografi, sedan fyller man på med andra helgon, ledstjärnor och eldsjälar: vi får möta sångerskor och författarinnor, konstnärer och politiker av olika ålder och dignitet. Och så, under rubriken Döttrar av tiljan: skådespelare, dansare och regissörer trippar så vår egen lilla katolik fram: Birgit Tengroth, född Birgitta, som här får en egen, om än kort, levnadsbeskrivning.

Roligt är dock att paret Noreen betonar kvalitén i hennes gärning, tonläget är genomgående positivt och uppmuntrande recensioner citeras även om man slarvar en del och kallar artikelsamlingarna, liksom hennes sjukhusbok, för romaner.

"En långvarig och svårartad sjukdom satte alltför tidigt punkt för denna mångsidiga begåvning och Birgit Tengroth slutade sina dagar i nästan fullständig isolering från omvärlden."

Så slutar även denna berättelse i moll.