Lilla Eva Birgitta ser dagens ljus

I Svenska Dagbladet den 17 juli 1915 kan man på sidan 2 finna en liten familjeannons:
Födde: En Dotter
Stockholm den 13 Juli 1915
Eva Tengroth f. Sjögren Carl Tengroth

[Post scriptum: det är ju tidigare noterat att 1915 bodde familjen Tengroth på Grevgatan 17, i Stockholms Adresskalender 1915 med bihanget Ö.Dj. vilket går att tolka som att adressen låg i gränslandet mellan Östermalm och Djurgården. I regelverket för uppdateringar skriver redaktionen att adressändringar ska lämnas in senast den 10 oktober för att komma med i kommande årgång. Och i kalendern för 1916 finns familjen på Majorsgatan 7 A (Ö.). Alltså hade tullkontrollören Carl Gust. Tengroth lämnat in den nya adressen senast i oktober. Eftersom Birgit föddes i juli kan man inte med säkerhet veta vilken adress som var Birgits första, vid vilken tidpunkt mellan januari och oktober som familjen tog sitt pick och pack och flyttade västerut. Men det kanske är skit samma, gångvägen mellan de två portarna ska i dagsläget bara ta 9 minuter. Vi får återkomma om fler noteringar flyter upp till ytan.] 

Försök till nystart, med tross och nödankare

Hög tid att försöka sparka liv i den här gamla skraltiga kärran som kallades BigganBlogg. Snart två år har gått sedan senast och en del har hänt under den tid som har gått. Birgit Tengroth går ju in på sitt andra århundrade och det vore skada om hon fortsatte skymmas av brus och sandrök, att förhoppningarna som en gång fanns bara skulle försvinna för att någon råkade komma åt ljusknappen.

Jag får rafsa runt i pappershögarna, sortera om veckotidningsbuntarna, flytta bokmärkena från stället där de hamnade senast.

Jag slår upp en bok på random:

"Den dag man börjar tala som sig själv i förfluten tid öppnar sig en avgrund, tusendelen av en sekund ser man in i evigheten. Trossar springer, nödankaret hugger i tomma intet. Men än dunkar det taktfast från maskinrummet, mitt hjärta."

[Porträttfotografi från 1942: https://theeclecticone.deviantart.com/]

"Hon är så ärlig" - Birgit 1953

På hösten 1953 publiceras i tidskriften Hela Världen, nr 43, 1953 ett kortare reportage kring Birgit Tengroth. Det är ju en dynamisk tid i hennes liv: hon är nu en författare i vardande, hon har åtminstone fyra böcker bakom sig, med mer på gång. Hon syns i veckopressens spalter, hon har lämnat sitt gamla skådespelarjag bakom sig. Den sjukdom hon drabbats av har klingat av, hon rör sig, kors och tvärs. Men framför allt framåt.

Artikeln bär rubirken Hon är så ärlig och de här fyra orden sägs sammanfatta hennes person och väsen, ofta till hennes egen nackdel, mer ofta till besvär för hennes omgivning.

Som alltid i sådana här presentationer ägnas en del utrymme åt hennes bakgrund och allt hon varit med om. Men med det undanstökat stannar vi upp och tillåts möta den 38-åriga författarinnan.

Hennes böcker sägs visserligen vara bland de mest "jag"-utlämnande, självavslöjande volymerna i samtidslitteraturen, men Tengroth är större än sina egna bekännelser. Texterna är fritt kryddade med denna kvinnas unika fantasi: "hon finner ett oemotståndligt nöje att berätta och hitta på för både sitt och läsarens nöjes skull."

Med några få böcker bakom sig har redan funnit en prosa:

som hör till den allra bästa som skrivs i det här landet - enkel, naturlig, slagkraftig, så där lagom pratsam som bara mycket charmfulla kvinnor kan vara. Och därtill kommer hennes kvickhet, ofta parad med verklig ömhet för de svaga, de av livet hunsade och schasade.

Skribenten heter Gunnar Tannefors och han verkar likt så många andra män som intervjuar henne under de här åren vara charmad av hennes sätt och fria väsen, där den dagsfärska uppsluppenheten färgas av det som varit och som inte alltid varit som det skulle:

Ett tag var kanske Birgit Tengroth bitter - både på män och livet - och den bitterheten färgade hennes syn och kom henne ofta att liksom doppa pennan i vitriol istället för bläck. men hon kunde inte stanna i denna frusna attityd. Därtill var hennes humor för varm och optimistisk.

Men iväg med alla sorger och besvär: nu är hon fri kvinna, dessutom en resande sådan. Tannefors springer på henne i Köpenhamn, kort därefter i Nice. Han betraktar hennes raffinerade klädsel, hennes spänstighet, hennes alltmer tydliga klarhet över sig själv:

"Det är just bullret och människorna jag tycker om. Man får inte dra sig undan människorna - vi behöver ju alla varann", konstaterar hon leende.

Läsaren kan dock ana att något är på gång där hon står i solskenet: hon har gått igenom något, hon vilar just nu i det som Tannefors benämner ett under. Hon har varit i mörkret, passerat det och står en stund på nytt i ljuset, här finns ingen plats för "idiotsmicker", nu är det ärlighet som gäller: för henne själv på samma sätt som hon kräver det av andra.

Och det är nog också det som gör hennes till ett så representativt språkrör för sitt kön.

Denne Gunnar Tannefors hade förståss träffat henne tidigare under resans gång, han känns väldigt bekväm i hennes närvaro: de hade varit grannar borta på Norr Mälarstrand 76, sedan förmodligen ute i Råsunda där han knåpat ihop ett antal filmmanus - dock inga av de Birgit medverkat i - och titulerades även filmöversättare. Och en gång i en annan tillvaro - tillåter han sig berätta - hade han suttit i hennes lägenhet på Styrmansgatan och fått läsa hennes första dikter. Nu är hon på väg någon annanstans och han står kvar i skuggan vid muren och ser henne försvinna ut i blomstertorgets medelhavssol. Han letar efter ett enda ord som kan beskriva henne (rubriken känns tydligen redan nu för mångordig) och stannar vid:

klarögd.

Sommarminne: september 1983.

Den första gång jag egentligen minns att Birgit Tengroth snuddade vid min tillvaro var när jag satt och bläddrade i en morgontidning, ovisst var och oklart vilken, men nu i efterhand vet jag att det måste varit under den sista veckan i september 1983.

Där fanns en notis - eller var det en kortare runa? - som berättade att förra skådespelerskan Birgit Tengroth hade avlidit. Jag minns att jag då visste vem hon var men nu efteråt kan jag inte minnas att jag någonsin hade sett en film med henne vid den tiden. Ännu mindre hört talas om hennes böcker.

Det jag minns nu efteråt var att det stod som avslutning något i stil med att "under de senare åren levde hon mer eller mindre som en eremit ute på landet i Sörmland", det kan ha stått Ösmo eller Nynäshamn men formuleringen fick mig att i det inre se en förvirrad kvinna irra runt i en djup barrskog, i något dräktliknande, slitet, över mossa och rötter och med granarnas nedre grenar som envist slog henne i ansiktet när hon trängde sig fram genom vegetationen.

Det fanns något främmande, något eljest, i blicken. Blicken i ansiktet som hon skyddade mot grenarna genom att hålla armarna höjda. Allt var tyst, inte ett ljud, inga kråkor kraxade, inga skogsduvor kuttrade, ingen korp skrek. Bara rischandet och ratschandet från de vassa barrtomma kvistarna som slog mot hennes ansikte.

Men som sagt: jag visste då knappt vem hon varit. Men det var så vi möttes första gången.

Diplomatfru & författarinna

I februari 1951 publicerar veckotidningen Hemmets Journal, nr 7, 1951 ett skrivet porträtt av Birgit, utan någon egentlig redovisad anledning - mer än att någon på redaktionen tycker att hon är bra på det hon tar sig för.

Efter en genomgång av filmkarriären, rikligt garnerad med filmtitlar, kommer man till den dagsaktuella situationen:

Under de senaste åren har hon också gjort sig ett namn som författarinna med novellsamlingarna "Törst" och "Nattportier" samt den självbiografiska skildringen "Julibarn", där hon med frisk förtjusning och inte så lite humor berättar om sin uppväxt i en barnrik medelklassfamilj i Stockholm åren efter första världskriget.

Det som gör dessa korta citat lite intressanta, och charmiga, är ju att de så uppenbarligen befinner sig mitt i skeendet, det som vi läser med facit i hand. Här fanns fortfarande så mycket ogjort, oskrivet och oupplevt. Som den anonyme skribenten skriver: vid den åldern har man fortfarande så mycket framför sig.

F.n. har Birgit Tengroth sitt hem i Washington, där hennes make, då han frånträdde posten som handelsminister, placerades i ekonomiskt uppdrag vid danska ambassaden. Det är ovisst, om hon någonsin återvänder till scen- och filmarbetet. Annars bör ju 35 år inte vara någon ålder som motiverar ett tillbakaträdande. men det går säkert lättare att förena diplomatfruns plikter med författarinnans än med skådespelerskans.

En liten personkarakteristik smyger sig också in i spalterna: "12 år gammal började hon vid Operans balettskola, som i henne hade en av sina flitigaste elever. Det är ju en läroanstalt som kräver mycket, men Birgit Tengroth har aldrig ryggat tillbaka för arbete."

"Svårare hade den unga scenentusiasten att komma in vid Dramatens elevskola. Hon sökte dit ett par år efter debuten i Branners film men sprack ömkligen på prövningsuppgifterna. Vilket emellertid bara gjorde henne fastare besluten att slå igenom som skådespelerska utan dramatenskolans hjälp."

Detta lilla envisa energiknippe porträtteras också med hjälp av bild: ett foto ur sviten från filmen Törst: moget, beslutsamt och rentav vackert.

Kvällsstunden

Det fanns en tid, kanske låg den någonstans mellan Nashville Skyline och New Morning, då - om man for bortanskogs, svängde in på en sidoväg som korsade allfarsleden, tog sig nerför backen på andra sidan hallonfallet och satt sedan och drack saft i köket i en mangårdsbyggnad nere vid sjön så kunde man ofta i soffan, tätt vid armstödet se ett veckoblad ligga i hög tillsammans med den lokala nyhetstidningen: Kvällsstunden. Aldrig stötte man på den någon annanstans än där.

Det finns en tid, och nu talar vi om den som ligger mellan Modern Times och Together Through Life, då det visar sig att avisen ifråga fortfarande lever i högönsklig välmåga. För djungeltelegrafen går: Kvällsstunden har släppt en artikel om Birgit Tengroth! Och redaktionen i Västerås bekräftar och är vänlig nog att skicka ett ex, för lösnummer finns ej till försäljning någonstans i den kungliga huvudstaden.

Under rubriken Birgit Tengroth - skådespelerskan som blev författarinna har Göran Persson i Bräkne-Hoby i Kvällsstunden nr 16, 2009 ställt samman en översikt av Birgits liv och karriär. Med väl tilltaget utrymme och en nästan ömsint ton i texten. Kanske inga nyheter för den här spalten men en hyfsat gedigen och överskådlig presentation, minsann! Här passerar vi de ordinarie vägskälen: filmerna, männen Adolphson Ahlgren & Krag, debutdebaclet, återvändandet, isoleringen men även det fortsatta skrivandet. Persson citerar ur de gängse källorna men tillåter sig också en och annan karakteristik:

Birgit Tengroths sammansatta karaktär dominerades av hennes enorma känslighet, de djupa funderingarna kring existentiella frågor som så småningom ledde fram till en katolsk livssyn, och en skarpögd iakttagelseförmåga av både miljöer och medmänniskor. Egenskaper som hon hade stor nytta av i sitt skrivande. Samtidigt ansågs hon egensinnig och svår att ha med att göra. Birgits tunga och inåtvända perioder varvades med tillfällen när hennes smittande skratt och livsglädje gjorde henne till sällskapets medelpunkt. Hennes intellekt var rörligt och hennes tankesprång kunde hoppa från ämne till ämne.

Författaren har också den goda smaken att uppmärksamma slutscenen i hennes sista film där "Tengroths uttrycksfulla ansikte...etsar sig fast hos betraktaren, det magiska ögonblicket när hon inser gåtans lösning men bestämmer sig för att inte avslöja sanningen."

Ungefär som en ögonblicksbild av den här kvinnans, eller snarare människans, liv. Nerkokat till ett ögonkast. För - som Persson konstaterar:

Både under sitt liv och inför eftervärlden framstår Birgit Tengroth därför som något av en gåta.

Förvisso. Och bläddrar man igenom resten av tidningen dras man in i en annan gåta: en tidsresa, eller snarare: en resa där ingen tid finns. Här finns kortare noveller, gamla serier från Kronbloms ungdom, reportage om det som varit, åldrande vitterhet, bydgehistora, frågor, råd, brev, kontaktannonser där pensionär söker pensionär. Och man förstår att det är dags, dricker ur den sista slurken saft, tackar artigt och går ut genom dörren till en annan, så bråkig och larmande tid.

Birgitta Britt Brita Birgit Berit

En litet sommarloppisfynd inne hos Myrorna på Platensgatan i Linköping, i väntan på att brödkön på bageriet intill skulle tunnas ut något: Boken om Birgitta (Förlaget Futurum, 1998). En lite märklig skrift som ingår i en serie kallad Namnböckerna. Redaktörsidén är tydligen att utgå från ett enskilt förnamn och sedan fylla på med så många personer man förmår skaka fram med just det namnet.

Författarna till den här boken är lite lokala celebriteter: Gunilla och Sven E Noreen, varav åtminstone den senare är/var museiman och kulturell person i största allmänhet men för medelålders f. d. linköpinggossar mest känd som Kajsas farsa. Tror jag i alla fall.

Nå, författarparet vojar sig inledningsvis över att det är så få kändisar som faktiskt bär namnet Birgitta eller dess variationer som syns i rubriken här ovan. Det visar sig nämligen att i och med reformationen stämplades namnformen som papistisk, föll i onåd, blev omodern och plockades fram igen mer populärt först med det som kallades Hagasessorna, alltså nuvarande majestätets systrar varav prinsessan Birgitta var en. Denna historieskrivning kan väl ifrågasättas något, de personer som jag känner till som bär namnet ifråga är, respektive var, alla äldre än prinsessan. (Nu har väl dessutom glömskans dunkel lagt sig barmhärtigt även över denna sentida celebritet, med tiden försvann hon bort i något slags hokuspokustöcken.)

Mellan de gula pärmarna lyckas man ändå stoppa in ett antal kvinnoöden. Namnets egen historia behandlas väldigt summariskt och bokens första tredjedel går åt till den heliga Birgittas biografi, sedan fyller man på med andra helgon, ledstjärnor och eldsjälar: vi får möta sångerskor och författarinnor, konstnärer och politiker av olika ålder och dignitet. Och så, under rubriken Döttrar av tiljan: skådespelare, dansare och regissörer trippar så vår egen lilla katolik fram: Birgit Tengroth, född Birgitta, som här får en egen, om än kort, levnadsbeskrivning.

Roligt är dock att paret Noreen betonar kvalitén i hennes gärning, tonläget är genomgående positivt och uppmuntrande recensioner citeras även om man slarvar en del och kallar artikelsamlingarna, liksom hennes sjukhusbok, för romaner.

"En långvarig och svårartad sjukdom satte alltför tidigt punkt för denna mångsidiga begåvning och Birgit Tengroth slutade sina dagar i nästan fullständig isolering från omvärlden."

Så slutar även denna berättelse i moll.

Självporträtt 1952

Vid mitten av 1940-talet började tidskriften Obs! ges ut i Stockholm, två nummer i månaden, och ledande namn i redaktionen var Arvid Fredborg och Gunnar Unger. Tidningen rörde sig, i alla fall enligt Svensk uppslagsbok (1952), inom ämnena "politik, kultur och förströelse" och ansågs vara ett organ för yngre konservativa akademiker med en skarpt polemisk och satirisk ton gentemot den socialdemokratiska maktapparaten i såväl ekonomiska som försvars- och utrikesärenden.

I detta sammanhang, omgiven av högerpolitik och försvarsiver, publicerar Tengroth i nr. 12/13, den 18/6 1952 en text, Jag ville jag vore..., som väl får klassas som ett försök till självporträtt som längre fram i livet skulle drivas upp till näst intill fulländning i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Här behandlar hon sina intryck, och uttryck, i sviterna efter publiceringen av Törst. En betraktelse av hur blåögd naivitet stångas mot hedervärd konventionell moral, där hennes "såriga och söndriga liv" används av smaskande rödbrusiga män som halvpornografisk litteratur med bokomslaget bortvikt. Men också om behovet att formulera sitt liv, sin syn, sitt varande. Att vårda och att hela, att tänka ett och handla därefter. På några korta sidor skissar hon upp bilden av sig själv som drömmerskan, den okuvliga, tvärsgående och besvikna, den stundtals bittra Birgit som aldrig når ut, som alltid är något annat, och om inget annat stadgar så i alla fall hela tiden fylld av självkritik.

Och som hon skriver! Man kippar efter andan, närvaron är så tätt intill att det är som hon pressade läsarens ansikte mot det grova tyget i sin vinterkappa. Det doftar textil, man känner den fuktiga värmen, förnimmer kroppens rörelser därbakom. Hennes fingrar mot bakhuvudet. Man försöker andas men greppet håller en fast, man rycker och sliter för att få en minsta gnutta luft.

Texten går även att finna, kanske något lättillgängligare, i boken Livs levande som en avslutande självbetraktelse efter en rad välskrivna porträtt av andra samtida. Sök upp den. Läs.

[Det delikata omslaget tecknades av Erik Hermansson.]

Post scriptum: Måndagen den 5 maj 2008 publiceras i Dagens Nyheter en essä av Ola Larsmo om den redaktionella kretsen på tidskriften OBS!, alltså de ovan nämnda Fredborg och Unger. Riktiga högerspöken som sedan 1930-talet och Bollhusmötet i Uppsala ingått i dunkla sammanhang med nationalism, tyskvänlighet och antisemitism på agendan.

Och i dessa illustra kretsar publicerar sig Tengroth 1952! Tidskriften OBS! historia kan knappast varit obekant för en vaken och debattlysten kvinna som Tengroth som dessutom i sin minnesbok bitvis gör ett nummer av sin avsky för det tyska och det nazistiska arvet. Men en nybliven författare måste väl ta alla chanser till publicering, och honorar är ju alltid välkommet...någon måste ju betala hummern från Östermalmshallen.

Birgit med "en air av förfining och ras"

Hoppsan, undrens tid är ej förbi! Plötsligt får man upp en Tengrothspår genom bloggsajten Svenska Panoptikon. Där kommenteras en tidigare, för mig, okänd bok, På tu man hand med filmidoler (Medéns förlag, 1947) skriven av Crick Holm vilket i sin tur visar sig vara en pseudonym för journalisten Carl-Erick Holm.

Denne murvel fick våren '47 i uppdrag av förlaget att ställa samman en volym med kortare porträtt av tidens svenska filmidoler - och här radas de upp, sida vid sida i alfabetisk ordning alltifrån Adolphson till Zetterling. Och det är bara att tacka i efterhand, vilket tidsdokument! Snabbt bläddrar man fram till Tengroth och läser, stående, med ytterrocken ännu på.

Inledningsvis kan man undra hur författaren samlat ihop sina uppgifter, bitvis är detta ett hejkomochhjälpmig-reportage med skumma faktafel här och var. Här framställs den unga Birgits framtid som inriktad på lärarinneyrket, eftersom hon går på Statens normalskola för Flickor. Om dessa drömmar finns inget skrivet i Tengroths egna böcker eller i de reportage jag hittills mött. Tvärtom beskriver ju huvudpersonen sig själv som oerhört målmedveten i sin artistiska karriär alltifrån småskolan. Här blandas korten, skolan var kopplad till ett lärarinneseminarium. Balettskolan nämns däremot nästan inte alls!

Men om vi slutar gnälla kan man hitta några godsaker: tiden är alltså 1947, Tengroth närmar sig ovetandes slutet av sin filmkarriär. Rollerna har gått från schabloner till mognare saker, repertoaren breddats konstnärligt på teaterscenen, hon behärskar numera både tragedi, drama och komedi. Hon är självlärd, betonas det, efter kuggningen till Dramaten har hon stått på egna ben och tagit hjälp av de bästa personinstruktörerna. Den kommande karriärförändringen anas genom att författaren vet berätta att Tengroth skriver för skrivbordslådan och den närmaste vänkretsen, hennes (hög-)kulturella intressen poängteras med Hesse, Strindberg, Söderberg och Fröding i bokhyllan, på koncerter gäller Beethoven, Mozart och den ryska musiken. Och vackra kläder! Och vackra blommor ute i Bergshyddan!

Nå, beskrivningen av personen Birgit ger glimtar av den vitalitet som i dessa mogna år tydligen präglade stjärnan:

"Hon är impulsiv, frän och kvick i repliken och har inget emot att locka folk ut på det hala när hon diskuterar. Hon tillhör de där som som hoppar i samtalet, litteratur ena ögonblicket, erfarenheterna från söndagens långpromenad den andra. Hon går mycket, röker ännu mera och pimplar svart kaffe så snart hon har möjlighet."

Jämför Alli Hallings iakttagelser några år senare! Och hon håller sig heller inte bland de egna, nej, "spårvagnskonduktörer, droskförare och folk hon träffar helt plötsligt vare sig hon känner dem eller inte" är de som drabbas av hennes pladdrande.

"Hon är en rejäl och kul stockholmsflicka och en konversationens yrhätta", konstaterar herr Holm och man anar ett rätt nöjt leende i mungipan.

Avslutningvis: 1947 väger hon inte fullt 60 kilo, ögonen är bruna, håret cendré och hon är 169 cm lång. Hyfsat stadig med samma höjd, samma tyngd, som undertecknad. Snart är det väl bara könet och (kanske) tiden som skiljer oss åt.

Tack, Mattias B. för lästipset!

Birgit, kärleken och Köpenhamn

Nu är vi där igen: vid kärleken! Nu kan vi åter stå vid sidan av och se den flamma upp, brinna, förtära, förvrida. Och lämna kvar: förvirring, oro och sorg.

Som hastigast har vi tidigare snuddat vid Bo Lidegaards imponerade studie av Jens Otto Krag, dansk politiker, mot slutet av sitt liv under flera år dessutom statsminister och Europaprofil. Men långt dessförinnan hade han under ett kort, intensivt och ska vi säga självförbrännande år varit gift med Birgit Tengroth.

Det kan tyckas orättvist att kalla det förvånande, men lite oväntat är det i alla fall att finna det mest koncentrerade och förstående porträttet av personen Birgit i modernt skrivande inflikat i en politikerbiografi i två tunga volymer - dessutom skrivna i Danmark, på danska om en dansk. Men kanske fångar det något av hennes väsen, hennes bortvändhet, att höra henne beskrivas på detta ljuvliga språk, ge det en chans:

Birgit kom og installerade sig i den lille ungkarlshybel. Det stod umiddelbart klart, at et samliv mellem de to ikke ville gå stille af. Konflikterna holdt sig ikke under overfladen. Kærligheden heller ikke.

Sider det noet at kalde hende Sveriges svar på vor egen Tove Ditlevsen? En skarp och hudløs kvinde, som med tiden var blevet sin egen iscensættelse. Som havde en egen lad erotisk udstrålning, hvad enhver kan førvisse sig om vet at se eller gense Ingmar Bergmans Tørst efter Birgit Tengroths egen selvbiografiske novellesamling og med hende selv som medvirkende.

Hun var aktivt konfliktsøgende og savnede i enestående grad de egenskaber, man i 1950 gjorde gode husmødre og harmoniske familier af. Harmoni var i det hele taget ikke netop, hvad man umiddelbart forbandt med den altid grænsesøgende skuespiller og forfatter. En spreder med alle sanser og øjeblikke åbne. En søgense sjæl, altid på flugt fremad, altid i nu'et på jagt efter den ro og nænsomhed, hun savnede så desperat, og som det i skyndningen var så svært at finde. En upraktisk bohème, der var vant till store forhold - og som holdt af dem.

Hun var også en match for Jens. Den førsta han mødte. En, der tænkte lige så hurtigt og ad lige så mange vildveje som han. En, der fik endnu vildere ideer og overgik ham i at gøre dem till virkelighed. En, der var endnu fjernere end han selv fram den borgerlige konformitet, som de kappedes om at foragte. En, som havde læst och førstået bøger så sære, at Jens ikke endgang havde hørt om dem. Som kunne give igen og gå linen ud. Uden de gustne overlæg eller hemmelige drømme om et borgerligt familieliv. En, der havde brug for ham, som appellerede til hans omsorg og omhed at påkalde sig hans medlidenhed. En, der var stolt och ydmyg uden at blive ynkelig. En, han kunne være tyst sammen med uden at kede sig. En der gjorde ham lykkelig.

Jens forelskede sig i Birgit, som han aldrig tidligere havde forelsket sig i nogen kvinde. Det blev før og efter mødet i Oslo. Før og efter Birgit.

Det säger något om intensiteten i mötet att de båda kastade sig huvudstupa in i en samvaro utan märkbart förnuft och eftertanke. Hon, uppburen, lämnade i alla fall allt det synliga i sin tillvaro för att bli hustru på ett sätt hon aldrig varit med Ahlgren. Lidegaard påpekar att det finns inga tecken någonstans på att de överhuvud taget diskuterat och övervägt de problem som väntade i ett gemensamt liv.

De havde jo heller ikke giftet sig, fordi de havde overvejet det og fundet det klogest. Snarere, fordi de ikke kunne lade være....På den måde var det i virkeligheden for sent, allerede før det rigtigt var begynt. Ingen af dem gjorde sig nogen illusioner. De styrede frygtløst og uden hensyn till sig selv eller hinanden lukt frem mod den skæbnesvangre drama, det tog sin begyndelse allrede under bryllopsfesten, og som gennemspillede alle Strindbergs variationer, inden det var slut - eller næsten - et år senare. De ville ha' hinanden. Og de fik det. De var begge sådan sindet, at de ville havde gjord det om igen, også om mødet efterlod begges liv i mol.

Så sorgligt att det blir vackert. [Foto: på besök i Paris.]

Ur egen fatabur 2

"Min aktning och ödmjukhet inför mitt yrke förbjuder mig att för närvarande göra några uttalanden.
Med för lite erfarenhet säger man gärna för mycket."

I praktverket Svensk scenkonst och film, del 2 utgivet 1940 upplåts några planschsidor med fotografier ur Tengroths filmer. Denna hennes sektion inleds med detta Birgitcitat där hon håller fortsatt låg profil om sitt värv och förmåga.

[Foto: ur Sveriges Radios arkiv.]

"Skaplig kärve med hönsen hemma..."

...sa mjölkbudet till journalisten Alli Halling när han fick veta att hon skulle intervjua Birgit Tengroth. Och, förklarar Halling för andra samhällsskikt och eftervärlden, detta betyder högsta beröm för både charm och intelligens!

Intervjun publicerades sedan i Damernas värld (nr 38, 1950) och är intressant på flera sätt. Den är gjord kanske ett halvår efter Forssells intervju som tidigare behandlats och där den manlige journalisten snarast lät sig övermannas in i ett stilla, förälskat lyssnande verkar den kvinnliga kollegan triggas in i ett entusiastiskt pladdrande samtal där hon efter några rader är hej och du med celebriteten och frågor och svar kastas fram och tillbaka. Båda intervjuerna ger dock samma bild av Tengroth, av en kvinna som kastat av sig en roll, ett skådespel och nu är den hon kanske är, men framför allt den hon vill vara!

"En pratstund med Birgit Tengroth är stimulerande som svart kaffe", inleder reportern, och därefter skissas personen Birgit upp: "Hon är välgörande frisk i synpunkterna, hon är frejdigt rak på sak, hon är i lycklig avsaknad av all sorts sentimentalitet men har fonder av sentiment parat med rivande humor - hon hoppar som en levnadslustig fjällbäck från ämne till ämne och prickar in replikerna som femettor i 150 km:s hastighet. Det hon säger är kvickt formulerat och har en listig underton som man inte blir riktigt klok på. Och så glimrar hennes ekorrögon medan hon avvaktar effekten. Det tar nämligen tid innan omgivningen fattar hennes bisarra tankevolter - men fattar man äntligen så förbluffas man av det logiska sammanhanget. Birgit är så glasklar i tankegången - hennes ordlekeri är ytterst raffinerat - och ändå får man ibland känslan att pratet från hennes sida medvetet görs till goddag-yxskaft. Hon vill se hur folk artigt reagerar inför det obegripliga. Och så återför hon blixtsnabbt samtalet till utgångspunkten och de andra står där men munnen full av stora, dumma potatisar."

Många ord att citera men, sannerligen, en spännande kvinna! Eller påfrestande? Och på bilderna som illustrerar artikeln (och som inte verkar ha något med intervjusituationen att göra) där glimrar minsann ekorrögonen och hon uppför sig närmast spralligt och poserar lekfullt i vit blus, vida långbyxor och röda sommarespadrillos.

Nå, vad säger hon då? Vad gäller litteraturen och efterspelet till Törst säger hon att boken var chock såväl för henne som för dem som fick boken i sin hand: "De trodde inte att jag var sån och jag trodde inte de var såna." Hon har alltid varit en flitig läsare, det finns författare som hjälpt henne och de som stjälpt henne. Som fundament på nattduksbordet finns dock alltid Ekelund och Södergran (liksom de låg där ett halvår tidigare i Forssells rapport).

Hon kommenterar samlevnad: man gör slut och man gör slut och av många små slut blir till slut ett bokslut...och inte förändrar sig en kvinna på grund av äktenskapet, men horisonten kan vidgas, och den kan krympa. Vilket den ännu inte gjort för Birgit, här bor hon ännu i Krags tvåochenhalvrummare i Köpenhamn, de besöker Paris, och färdas njutningsfullt genom Schweiz och Savojen, men något har börjat skava: hon vill bo "i tält", då är man varken bofast eller resande, man behöver inte ha samma politiska uppfattning som sin man om dock inte skillnaderna resulterar i missuppfattning. "Då har man valt fel människa. Det gäller både politik och kärlek." Och vad är då lycka? Jo, att "vara lyckligt olycklig, när man är tvingad till det", och här ser Halling en dörr på glänt som hon respektfullt låter bli att kika in i. Och om livets tvång som hustru: "Man måste ha kläder, man måste representera, måste diska. Man måste mer än man borde, eller hur?" Ja, livsdumhet och fantasilöshet i förening med konventionell livsuppfattning ger den säkra människan. Menat som motsatsen till Tengroth själv.

Nej, jublar Halling om sin själsfrände, hon passar bäst i brunt! Hon vill ha sällskapsliv som rolig teater, hon lämnar helst disken (om möjligt till andra), mår bra av sin chateaubriand (se Forssell!) och dricker sin espresso, sitt rödvin, sin sherry och vermouth, röker oavbrutet amerikanska cigarretter och avskyr alla ord på P, speciellt: pekfinger, program och planer!

Hon säger: stå still vid fönstret: hör inte på dagsnyheterna. Hör fågelsång och kaffet koka över.

[Fotograf: Stig Grip]

"Jag håller på och försöker hålla mej oppe"

"Jag har träffat många underliga och svårtydbara och komplicerade människor i min tid, men jag vågar säga: ingen mer fascinerande och oroväckande än Birgit Tengroth."

På hösten 1949 besöker författaren Sven Forssell vår hjältinna i hennes bostad för tydligen har han fått i uppdrag av tidskriften Filmjournalen att skriva ett porträtt. Det dröjer dock inte många minuter innan han lägger notesblocket åt sidan för att helt ägna sig åt detta samtal som alltmer fascinerar honom. Hans minnesanteckningar publiceras sedan i tidningen, i nummer 1, 1950 i form av ett brev till redaktionssekreteraren.

"Hon var inte sådan jag föreställt mig henne. Du vet, man har under en lång följd av år bildat sig en uppfattning (nu ser jag hur dumt det låter!) om en människa, och så plötsligt när man möter henne märker man att hon är helt annorlunda, ja på alla sätt annorlunda än man tänkt sig, och annorlunda alla andra man lärt känna."

Birgit bjuder på chateaubriand och stekt potatis och Forssell mumsar på och lyssnar under fem korta timmar till skådespelerskans utläggningar, "du vet hur få de är som man kan sitta och tala med och lyssna till flera timmar i sträck utan att bli trött."

Han noterar hennes litteraturval: Edith Södergran, Almqvist, Shakespeare, Vilhelm Ekelund, Hesse, Hagar Olsson, Bibeln.
Hennes improviserade aforismer.
Hennes oräkneliga infall och utfall.
Att hon längtar till Paris.
Till ljuset och värmen.
Att hon karaktäriserar sig som Lycklig.
Att hon inte talar skit om någon.
Att hon skriver på sin tredje bok.
Att hon röker "febrilt, nervöst".

Han gillar citatet i rubriken ovan som kommer från Birgit som svar på en kollegas fråga vad hon höll på med.

Det är inte utan att det känns som om Forssell nog blir lite förälskad i den han möter: "De där snabba skiftningarna i ögonen, de flyktiga leendena, händernas rörelser, den mjuka varma charmen i hennes sätt att vara. jag tror att hennes inre människa är oförändrad, absolut oförstörd. Hon är disharmonisk, kanske, eller 'kluven itu' som Dostojevski säger, men det är väl därför hon fascinerar. och det är väl därför hon kan skriva." Han blir "underligt varm i hjärtat. Man känner sig inte längre så fattig och ensam."

Sven Forssell? Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om karl'n men en kontroll visar att han gett ut ett antal skönlitterära titlar samt även stått bakom ett par filmmanus. Dessutom var Forssell ingen främling i film- och teatervärlden: han var under en period gift med Gudrun Brost och far till vår tids Johannes. Ett andra äktenskap ledde till att han blev farfar till TV-kändisen, eller ska vi säga TV-personligheten Gry Forssell - just nu aktuell på stans alla reklampelare!

"Gränslös lycka, nattsvart tragedi"

Det krävs uppenbarligen inte en kvällstidning för att få fart på löpen, den 27 maj 1980 publicerar damtidningen Husmodern en artikel av journalisten Elisabeth Reich om Birgit Tengroth under den braskande rubriken "Hennes liv är ett enda drama. Gränslös lycka - nattsvart tragedi". Skulle inte kunna formulera det bättre själv. Artikeln, som är en översikt av Tengroths liv, ska tjäna som en introduktion inför kommande TV-visningar av ett antal filmer med Birgit.

Det hela är en översikt av Tengroths biografi, karriär och eskapader, hon är fortfarande i livet vid denna tid, och det är en rätt rapp och lustig genomgång, förvisso ett nerkok av diverse biografiska detaljer hämtade från Tengroths egna texter och annat välkänt skvaller. Reich påpekar att skådespelerskan redan vid unga år drevs ut i isolation på grund av sin "längtan efter att vara 'någon'". Trots de tidiga framgångarna var privatlivet "sedan länge ett totalt kaos", bland annat förorsakat av den tidiga amouren med den dominerande Adolphson, "den förtärande häftiga kärlekshistorien" som uppenbarligen stundtals gick parallellt med en annan affär med en annan gift man som dessutom resulterade i graviditet och abort. Man kan förstå kaoset.

Mötet med Stig Ahlgren beskrivs rätt utförligt, den middag där de träffades ("en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta") beskrivs här som ett rent beställningsverk av Birgit vars väninna kåsören Kid Bruncrona uppmanades att locka med sig ungkarlen Ahlgren. Närvarande vid denna parningsceremoni var Karin Kavli, Alf Sjöberg med makan Eva Tisell tillika väninna, docent Sandor Izikowitz. Samt då Bruncrona med sitt sällskap i hasorna. En månad därefter var de som bekant gifta, något som Tengroth här sägs ångra från första stund, Ahlgren var ju uppenbarligen rätt omöjlig som äkta man, fyllde mer rollen som vän, erotiker och intellektuell samtalspartner...en i och för sig inte helt dålig kombination.

Dock återförenades de två när hon återvänder efter utflykten med Jens Otto Krag, vars tillkortakommanden också beskrivs även om Reich påpekar att Krag och Birgit kan ge två helt olika skildringar av enstaka episoder. Den "nästan helgonlike" Ahlgren är ju också den som tålmodigt stöttar ex-makan under sjukdomsperioden som accelerar under 1960-talet.

Det hela avslutas, som bekant, med vistelsen nere i Ösmo utanför Nynäshamn. Reich noterar att stugan är ombyggd för att underlätta för ambulanspersonalen och att nu lever "den snart 65-åriga stjärnan totalt isolerad, svårt märkt av sjukdom."

Birgit och spriten

För ett antal år sedan hade jag fått vittring på ett ex av Tengroths diktsamling Snedresa på ett antikvariat ute på Lidingö. Jag tog mig dit för att införskaffa denna tunna och rätt sällsynta bok, utgiven av Rabén & Sjögren 1964. Väl där och med boken i hand lät jag mig på något sätt luras av antikvariatägarens gråa hårman och frågade om han själv mindes något av författarinnan och hur hon hade tagits emot på den tiden. Självklart var mannen mycket yngre än så, och när han tvekade ett ögonblick lösgjorde sig ur dunklet från en bokhylla hans hustrus gestalt med en bunt böcker i famnen och sa: "Ja, hon hade tydligen problem med spriten. Det var därför hon skrev Törst."

Detta yttrande överraskade mig och föreföll dessutom inte speciellt trovärdigt, debutboken innehåller ju så mycket mer än så, och det kändes inte riktigt, eller ens angeläget, att gå vidare i den diskussionen.

Otvivelaktigt är dock att den kvinnliga huvudpersonen i novellen Resa med Arethusa, som i mycket har gestaltats med Tengroths egen bakgrund, klunkar i sig rätt rejält under de sidor texten löper framåt.

I någon bok beskriver hon något skämtsamt att en läkare mer eller mindre ordinerat henne rött vin som medicin, och då handlade det inte om ett försiktigt glas eller två, utan om en hel flaska, utbrister hon förtjust.

Under den sista tiden nere i Ösmo, med mer eller mindre självvald isolering åker Ahlgren taxi upp till Stockholm och går på Systemet för att förse Birgit med champagne (till hummern från Östermalmshallen), enligt utsago börjar han dock själv dricka alltmer, stundtals utan kontroll och nallar dessutom Birgits morfin under sjukdomens slutsträcka.

Vi kommer nog inte så mycket längre i detta kanske lite otillständiga petande, ingen av de som skrivit om henne har nämnt eller antytt något överdrivet drickande, å andra sidan finns det ännu många luckor i denna berättelse.

Slutord: det är Paris, det är på Café Voltaire vid Place de l'Odeon:

"Vi dricker rött vin. Beaujolais. Det smakar bläck i munnen men går som en eldskrift genom blodet. Det är oron som strör sina rättelser i marginalen, en fortgående dialog som splittrar mina krafter och krymper min frihet. Om jag hade någon att vända mig till - har jag haft det någon gång? Så långt tillbaka jag kan minnas har jag för varje medmänsklig kontakt satt upp stoppskylten 'Hit men inte längre!'"

Birgit Tengroth, filmstjärna

I en tidigare berörd intervju i Vecko-Journalen nr 35, 1945 kommenterar Tengroth filmvärlden och den egna karriären: hon hoppas på den franska filmens renässans och ger - via den något oväntade omvägen över Laureen Bacall - slängar åt den amerikanska drömmen. Hon kallar det hela kråksång, det saknas raffinemang under den "kallhamrade charmen" och "hafsiga stilen". Bacall klassas av den nygifta fru Ahlgren som ett uselt föredöme för barnen (sic!). "Nej, låt skolflickorna i stället sätta upp Ingrid Bergmans fräschhet och naturlighet som ideal."

Den bilden skulle inom kort förändras dramatiskt, det finns nog skäl att undra om hon inte helt enkelt driver med reportern.

Och, nej, nej, inte vill hon till Amerika! Dit kollegorna far på löpande band. Nåja, åtminstone en del.

Uppenbarligen känner vår hjältinna att hon själv närmar sig vägs ände, hon beklagar att hon hamnat i fack: "den snälla flickan i bondschalett, den rågblonda hemmadottern som går i forsen, när hon väntar barn". Har man väl hamnat i sin nisch är det "svårare att komma ut igen och få tillfälle att förnya sig. Producenter världen runt tar nog det säkra för det osäkra. Har man slagit igenom i ett rollfack, med en typ som folk känner igen, så rättas engagemengen därefter?"

När detta sägs har hon fem filmer kvar att göra, där de flesta rollerna går utanför schablonen hon här beskriver.

Men, never mind: Visst är det roligt att vara filmstjärna!


Bilden ovan, ett med äkta reservoarpenna signerat idolporträtt, ingick ursprungligen i ett modereportage kring den egna garderoben som publicerades åtminstone i Filmjournalen nr 14, 1943 under rubriken "Långbyxor och aftonklänning": "'Det är vad jag trivs bäst i' säger den charmfulla, livliga och pikanta filmstjärnan". Aftonklänningen i svart tyll har broderade prickar på livet, och en mycket vid kjol och är liksom det senaste i den tengrothska garderoben sydda hos Loulou. Fler smakprov från kollektionen kommer så småningom.

Det underbara fotot är taget av fotograf K. G. Kristoferson; titta, kära läsare, och njut!

Basfakta, samtida omdömen 5

Tillåt mig presentera en liten doft från när det hela började, när stigen ännu ledde framåt, när ungdom ryckte och slet i uttrycket:

Nordisk familjebok: encyklopedi och konversationslexikon, 3:e väsentligt och koncentrerade upplagan, kom ut i 20 band från 1923 och fram mot mitten av trettiotalet och där givetvis Birgit inte hade någon plats. Verket kompletteras dock med några supplement och när "Tjugotredje bandet, supplement: Luleå stift - Övralid" kommer ut 1937 har karriären skjutit så pass fart så att Tengroth, 22 år gammal, blir ett encyklopediskt uppslagsord!

Signaturen R. A-g (R. Allberg, filmskriftställare) sammanfattar:

Tengroth, Eva Birgitta (Birgit), filmskådespelska (f. 1915 13/7). Började sin filmbana som skolflicka och hade sin första större roll i "Hans livs match". Sedan ha följt bl. a. "Vad veta väl männen?", "Atlantäventyret", "Sången om den eldröda blomman" (ljudfilmsversionen), "Ungkarlspappan", "Kungen kommer", "Annonsera", "Johan Ulfstjerna", "Familjens hemlighet", "O, en så'n natt" och "Dollar". T. har även haft en framgångar på scenen, bl. a. i "Sådana tider", "Jean", "Melodien som kom bort" och St. Peters finger".

Lika alert är inte Svensk uppslagsbok (Malmö, 1929-1938) som ges ut i 30 volymer, och där band 27 (Svår - Tomillares) publiceras just 1937 utan en rad om unga fröken Tengroth.

Nyfiken på mer baskunskaper?

Äkta makar 2

Vad sägs om en liten teaser inför sommaren? En skiss över affären med den danske politikern Jens Otto Krag? En kärlekshistoria som på något sätt blev en vattendelare i Tengroths liv. Före den ett liv med dans och film, teater, en vandring i neon; framgång. Efter: skrivande. Och sjukdom. Skrivande från allehanda orter i varierande publikationer, en färd från tidens flashiga, kreddiga journaler till medelålders hemmafruars nyttomagasin. Och sjukdomen, den eviga, aldrig glömda; den tärande, förbittrande sjukdomen.

Det hela började, som tidigare nämnts i Oslo på en officell middag med danska politiker på besök, tycke uppstår, karusellen börjar och snabbare än väntat är den firade skådespelerskan och författarinnan fru Tengroth-Ahlgren nybliven ministerfru Krag i Köpenhamn, snudd på hemmafru i en minst sagt ospatiös, ja rent av trång, ungkarlslägenhet. Ack, kärleken är blind! Tills dess att dumdrygheten knackar på och den eldige älskaren, den omvittnade kvinnokarlen, förvandlas till bortskämd glop. Bröllopsresan till Paris är egentligen en tjänsteresa för ministern och Birgit sitter i bilens baksäte och lyssnar på en evig ström av malande förnumstigheter. Hon reduceras alltmer till en standardiserad medföljande. Ett bihang. Och dessutom: han är snål! När ministerperioden är över tar Krag tjänst vid danska legationen i Washington, Birgit följer med men allting rämnar inom kort: hon kan helt enkelt inte längre hålla käft och diplomati var aldrig hennes gren. I USA diagnosticeras hon med cancer, äkta maken vill bli av med henne och skjutsar henne beredvilligt till flygplatsen för flighten hem. Återstår skilsmässa efter ett knappt årslångt äktenskap.

Hon skriver i minnesboken:
Jens tar min hand och säger:
'Om du kunde ordna en snabbskilsmässa, vore det bra för min karriär...'
Lugnet breder ut sig inom mig:
'Kanske kommer det inte att behövas någon skilsmässa, du kan ju vänta lite...'

Förhållandet är väl dokumenterat från båda håll: Tengroth har beskrivit det öppet, dels i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv och dessförinnan lätt sminkat i romanen Den stora glädjen. Krag höll tyst i många år men släppte senare memoaren Travl tid, god tid, i svensk översättning Hårda år, men härliga (Tiden, 1975).

Tengroths skildring är på gammalt gott manér helt öppen, maken kläs av i all sin dryghet och inbilskhet. Efter en sådan avklädning var det säkert klokt av Krag att ligga lågt, men när han väl publicerade sig där den ena halvan av boken beskriver "Historien om Birgit" påpekar han i en fotnot att texten redan skrivits 1950-1952. Tonen är dock lågmäld, nästan ömsint, som om han inte förstod vilket spektakel det varit. För Tengroths version är modern, hon ser vad kvinna och man är, och tiger inte still. Hon är van vid ett annat liv, en ekonomisk och intellektuell självständighet, här hade hon backat från en tidsålder till en annan.

Enligt Birgit. I Sverige har vi hennes version, i Danmark kom dessutom för några år sedan en brett upplagd politikerbiografi över Krags tid, Jens Otto Krag (Gyldendal, 2001-2002, 2:a uppl. 2003), i två tjocka band där den förra boken behandlar tiden 1914-1961 och där äktenskapet tas upp. Författaren heter Bo Lidegaard och naturligtvis blir det kanske inte lika kategoriskt som i Tengroths egna böcker men skitstöveln Krag blickar ändå ut mot läsaren från varje sida.

I sin egen bok ger Krag en bild att vår hjältinna 1948, han landar i Stockholm en mörk oktoberkväll för deras första möte efter Oslo:

Taxin körde mig fram till ett hus på Gärdet. Jag satt med en sorglig bukett halvvissna rosor i handen och spejade mot glasdörren in till det stora huset med de breda balkongerna i modernistisk stockholmstil. Hon stod där och väntade på mig. Såg så liten ut under den tunga vinterkappan. Det ljusa huvudet var en aning framåtlutat. Hon var för närsynt för att kunna se mig i bilen och besvarade inte min förväntansfulla vinkning.

Återseendet blev ingen succé. Stämningen av septembersol var försvunnen i höstens dimma, vi kände oss som främlingar och visste inte, om vi överhuvudtaget hade något att säga varandra. Lägenheten, hon bodde i, hade hon lånat av en väninna på resa. Den var inte hennes, möblerna var inte hennes, men hennes atmosfär fanns där. Böcker, helt eller delvis uppsprättade, låg i oordning överallt, mellan tidningar och litterära tidskrifter. På skrivbordet stod en dammig skrivmaskin, medan bordsskivan i övrigt var täckt av utkast till manuskript. Hon skrev helst med blyertspenna. Höga, kantiga, smala bokstäver, satta på papperet med intensiv kraft, men som i sin branta lutning tycktes ha så svårt att hålla balansen, att de kunde välta om man andades. Poetiska förlopp i det finaste porslinsspråk präntade ner med en pennstump på grovt omslagspapper.

Ett porträtt av den sköra författarinnan, men jag kan ändå inte låta bli att låta Birgit få sista ordet. Scenen är Köpenhamn före Washington, i makens frånvaro ringer hon oavbrutet till Stig Ahlgren uppe i Stockholm för att tala ut och få in luft:

Krag stormar in: "Du får sluta att ringa Stockholm, för räkningarna skulle vi kunna köpa ett hus!"
Birgit replikerar: "Jag vill inte ha ett hus, jag vill tala med Stig."

Därefter satte hon sig på krogen och ringde.

Omläsning 2: "Nattportier"

Hemma på Fredrikshovsgatan 10 på Östermalm skriver en något lillgammal Per Wästberg, 14 år, i sin dagbok tisdagen den 27 september 1949: "Läste Birgit Tengroths Nattportier. Känslolös, en aning gubbsnuskig, en riktig skitbok."

Redan ett år efter debuten släppte Tengroth sin andra bok, Nattportier. Liksom Törst är detta i huvudsak en novellsamling även om de enskilda styckena denna gång hålls samman av att de handlar om människor som bebor, eller använder sig av, ett hotell i Stockholm, kallat Trianon. De flesta historierna kommenteras också avslutningsvis av hotellets nattportier, en cynisk och uppgiven, glidande figur som tar emot gäster och springer bud till rummen, medan han betraktar - och deltar i - smutsen och skuggspelet.

En del teman från första boken, och Tengroths eget liv, återkommer: homosexualitet, oönskade graviditeter, otrohet, uppblåsthet, aparta teaterfigurer, författeri. På något sätt känns denna bok tunnare, flyktigare än den tidigare men här och var blixtrar författaren till, i miljöer och replikskiften. Speciellt ett stycke som beskriver skandaliserandet av och övergreppet mot en sextonårig flicka på sin första Stadshusbal är stark och känslomässigt krävande. Här återkommer den manliga fähund som redan tidigare dykt upp hos Tengroth. Lite segare är en lätt utdragen historia från teaterkretsar där hon dock efterhand vrider perspektivet och genom det ändrar om ljuset, kastar om skuggorna och förtydligar. Slutnovellen blir nattportierens egen berättelse, "en främling för sitt eget hjärta" som bokens baksidestext beskriver honom. Henne.

Människor som minns 7: Sickan Carlsson

Prolog: tillåt mig komma med en introduktion för att på ett, kan så vara, lite ansträngt sätt hålla fötterna i samtiden. Idag, efter jobbet, var jag inne i den eminenta skivaffären runtrunt på Odengatan här i Stockholm för att köpa återutgivningen av Leonard Cohens andra LP "Songs from a room", en uppföljning av ett tidigare inköp av densammes tredje album "Songs of love and hate" - se där en alternativ titel till denna blogg.

Nå, i denna skivaffär fann jag till min stora förvåning ett begagnat ex av Sickan Carlssons minnesbok, tidigare nämnd, "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977). Så Cohen leder mig till minnen från tjugotalets Stockholm!

Inlägg: Sickan Carlsson, välkänd skådespelerska och, ibland, sångerska var född på Högbergsgatan på Södermalm, i de kvarter norr om Södra Latin som senare revs för Söderleden och som under 1980-talet återuppbyggdes. I hennes tidiga barndom flyttade dock familjen till Cardellgatan på Östermalm - en liten gatstump mellan Sture- och Brahegatorna. Och nu befinner vi oss mitt i Tengrothland!

På Statens normalskola för flickor på Riddargatan 5, i backen upp från Grevturegatan, blev Sickan och Tengroth klasskamrater, skolan var ursprungligen en "övningsskola" till det lärarinneseminarium som låg bredvid (där bl. a. Selma Lagerlöf utbildat sig). Tengroths bodde straxt intill, på Majorsgatan, en annan stump mellan Humlegårds- och Linnégatan. De var lekkamrater, men inom kort kom T. kom in på balettskolan och fick allt mindre fritid, förutom danslektionerna gav skolan henne tillfälle att statera i större uppsättningar, Birgit tillägnade sig kanske en lite flärdfullare livsstil men de två kamraterna höll ihop. 1925 drog Tengroth med sin väninna till Farbror Svens radioprogram - en programpunkt som fortfarande fanns i radiotablåerna under min barndom! Sven Jerring var vid denna tid 30 år och otroligt gammal, utsändningen skedde i Radiotjänsts lokeler i Telegrafverket på Malmskillnadsgatan. Birgit läste dikt och Sickan sjöng "Blåsippan" och gaget var två kronor var. Tengroth försvann allmer till filmens värld och Sickan kom efter, uppmuntrad och sporrad av kamratens framgångar.

Efter detta barndomens tumult försvinner Tengroth ur berättelsen (som fortsätter med öppna och roande redogörelser av skådespelare, älskare och prinsar) trots att Carlsson började arbeta ute i Filmstaden och med tiden blev en av våra mest populära skådespelerskor, kanske av nutiden något förbisedd och mest förknippad med lättare lustspel. Men i verkligheten har hon varit en stor aktris, med brett register och en uppenbar förmåga att gestalta även mer udda existenser. Samt därtill utrustad med en alldeles betagande, avväpnande och lite vågad skönhet och charm, förevigad bl. a. i Hasse Ekmans "Sjunde himlen" (1956) där hon som den till en början lite stiffa "doktor Lovisa Sundelius", efter en "grosse Flasche Rheinwein" i en tysk källarkrog, kastar sig mellan famnarna i en dans över borden och sjunger den
hassekomponerade "I Heidelberg":

"I Heidelberg där har jag så roligt,
som aldrig jag minns
jag dansar med Fredrik, med Franz och med Frinz.
Varenda student är min heidelbergprins,
men du, du ser ut som en Värnamostins,
som väntar på ånglok, som inte mer finns.
En doktor har tatt sig ett glas,
och önskar det vore en vas...
tjooo!"

[Fotot ovan: två aktriser med en riktig prins! Birgit i snofsig boa och dagens huvudperson Sickan (till höger) flankerar konsternas gynnare prins Eugen. Bilden är lånad från www.valdemarsudde.se där även bilden är tagen; fotograf okänd. Nutioda foto: Martin Botvidsson]