Människor som minns 27: Claes Sylwander

Claes Sylwander, erfaren teaterman, föddes kanske inte med silversked i munnen men väl med rejält kulturkapital nerblandat i morgongröten. Hans mor var den firade aktrisen Tora Teje, som själv gjort en spektakulär klassresa från ett eländigt pörte i Kniv-Söders knappt stadslika bebyggelse till fashionabelt boende i hjärtat av Östermalm.

Hans far, Herrman Sylwander, var framgångsrik fotograf och innehavare av den ansedda studion Atelier Jaeger på Drottninggatan, tillika hovleverantör av kungliga porträtt. När de unga tu blev ett 1913 bosätter de sig först på Riddaregatan, senare på Tysta Gatan, intill Karlaplan i Stockholm, i ett 24-rums hus i fyra våningar med mormor och moster placerade högst upp och med Tora, Herrman och så småningom sonen Claes residerande i resten av huset. Blev det för trångt där hemma kunde de fara ut till lantstället, Herrhaga, en elegant herrgårdsliknande jugendvilla utåt Österåkertrakten.

Tora Teje var het vid den här tiden, hade som 15-åring kommit in på Dramatens elevskola, med glans passerat undervisningen och genast fått fast kontrakt. Samma år som hon gifter sig bytte hon till Svenska Teatern under Albert Ranft, spelade mot den gamle Gösta Ekman och andra tidens stjärnor, lyfte ansenliga gager, klädde sig exklusivt och syntes vart hon än gick. Sonen såg knappt, enligt honom själv, sin mor ända upp till 15-årsåldern, då en fejd med Pauline Brunius på Dramaten - dit hon återvänt 1922 - gjorde att hon för en tid slutade uppträda och istället visade sig i hemmet i alla fall på deltid.

Claes själv önskade bli konstnär, åkte till Paris för att studera måleri, blir hemkallad för att driva pappas fotostudio (vid denna tid lokaliserad till Birger Jarlsgatan], även han kvalar in som hovfotograf och framgångsrik för egen maskin tills han vid 30-årsåldern kastar allt detta över bord för att gå in vid teatern. En dröm förverkligad. Först en karriär som skådespelare, regissör och annat inom fältet, sedan som teaterchef i Göteborg, Helsingborg och Malmö.

I sin memoarbok "Oh Gud vad vi haft roligt" [Wiken, 1993] berättar Sylwander rappt, impulsrikt och under]ållande om sitt liv, mor (speciellt) och far, och alla personligheter och kändisar som passerat, både det gamla gardet kring hans föräldrar och det yngre under hans egen tid.

Och Birgit Tengroth då? Hur kommer hon in i gänget? Jo, Tora Teje, medverkade i filmen Gubben kommer - efter Gösta Gustaf-Jansons roman - 1939, där även Birgit hade en roll. En dag fick Claes följa med till filmstudion (detta var under Bruniusfejden) där scener med Victor Sjöstrom, George Fant och Birgit skulle spelas in. Claes är 9 år yngre än Birgit och "blev barnsligt förälskad". Tora Teje är mer skeptiskt till ungdomarna Birgit och George: "De där två gör ju ingenting när kameran går, det kan väl inte bli nånting. Det ska bli lustigt att se", recenserar hon i bilen hem. Efter att filmen senare provvisats utbrister hon: "De där två var ju bäst! Jag tyckte jag var avskyvärd. Jag lovar och svär att jag aldrig ska filma mer!"

Så på sätt och vis kan man, med lite god vilja, säga att Birgit Tengroth fick Tora Teje att sluta vid filmen. 

Inte mycket till minne kanske, men av en ren slump hittar jag dagen efter på nätet ett omslag till Svensk Damtidning 1940, taget av just Jaeger. Kanske råkade den 15-årige Claes vara i pappas studio just den dagen. Eller att hjärtat klappade lite extra när pappa vid middagen berättade vem som fotograferats tidigare på dagen. 

[Det är inte Sylwander på bokomslaget ovan utan Lars Hanson som tar sig an fru Teje från filmaffischen till Stillers Erotikon. Claes såg inte fullt lika diabolisk ut. Han gick bort 2013.]

Tage Ståhlenberg lyfter

Detta inlägg har - som bilden här intill antyder - inte mycket att göra med Birgit Tengroth, egentligen ingenting alls. Se det snarare som ett MÖP-appendix till ett tidigare inlägg.

Knappt hade vi avhandlat Birgits balettkompis Vilma Persson och hennes öde förrän volymen Svenska flygare mot Hitler (Lind & Co, 2022) dök upp i bokhandelshyllorna. Författad av militärhistorikerna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg.

Efter några avstickare till Abessinien, vinterkrigs-Finland och Norge fokuserar boken på de svenskar som under andra världskriget engagerade sig i kampen mot nazi-Tyskland genom att frivilligt ansluta sig till det brittiska flygvapnet, män och kvinnor, i luften och på marken.

Och i myllret av figurer som dyker upp på sidorna märks Tage Ståhlenberg (det är han på omslagsfotografiet), Vilmas blivande make, och vi får följa hans karriär från tiden som spårvagnskonduktör i Stockholm till den slutliga kraschen i Småland. Via Royal Air Force i Kanada och England. Ståhlenberg tjänstgjorde mest som instruktör i utbildningen av andra piloter men under krigets sista halvår fick han lyfta och flyga Spitfires över de tyskockuperade delarna av kontinenten.

Efter krigets dramatik återvände han till Sverige och fick jobb som civil pilot först inom AGA och under 1947-1948 hos Bergslagens flyg där han flög brukschefer från Västmanland på affärsresor bl.a. till Storbritannien och det var under ett sådant uppdrag som han den 31 maj 1948 störtade utanför Skillingaryd. Ståhlenberg blev 28 år gammal.

Birgit syns naturligtvis inte alls i boken, och om hon ens hört talas om Tage förblir ovisst. Vilma Persson nämns inte heller, även om Ståhlenberg benämns "nygift" vid sin död. Närmare än så kommer vi inte aktrisen Birgit Tengroth i denna bok.

 

Frk Tengroth möter Birgitmania i Göteborg

Om man bläddrar igenom boken Göteborgs alla biografer - en resa i 100 år av Göran Bjelkendal (2009), vilket man naturligtvis gör eftersom Tengroth, Birgit återfinns i registerdelen, hittar man en udda uppgift: Birgit besökte Göteborg den 5 mars 1934 i samband med att biografen Cosmorama visar Atlantäventyret.

Att besöka städer i provinsen var naturligtvis inget konstigt för en firad stjärna den tiden, men enligt Bjelkendal orsakade de "flera hundra entusiaster" som mötte vid tåget när hon anlände till Göteborgs Centralstation "det största publikupplopp som staden skådat". Inte illa alls.

Och på denna på nätet upphittade bild ser vi hur mottagandet gestaltade sig när den unga filmstjärnan steg ner på perrongen den där tidiga marsdagen.

Besöker man dessutom Kungliga Bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB) kan man dessutom ta del av rörliga bilder i SF:s veckojournal från den 26 mars av samma scen. Hur tåget anländer och hur Birgit omsluts av en entusiastisk beundrarskara. Stor trängsel men Birgit ser överraskat lycklig ut. Och alla bär hatt, prydliga gångkläder och överrock alternativt kappa med pälsbrämad krage. Ingen vanlig nutida göteborgsmobb där inte.

Bjelkendal skriver: "Hon räddas undan i en bil." Och i scenen efter perrongscenen ser vi i filmklippet hur hon från, kanske, hotellfönstret vinkar till folket på trottoaren nedanför. Det står Savoy över porten mittemot. Hon ser lite förlägen ut, pratar med någon i rummet och klamrar sig vid blomsterbuketten. Hon är ännu inte fyllda 19 år men folket därnere anar att hon gjort en praktroll som 'Tusse Telmi', den till glad skeppsgosse förklädda operettstjärnan/fripassageraren på M/S Kungsholm.

Birgit Tengroth åker spårvagn

Under den törnrosasömn som den här bloggen har slumrat i under de senaste åren har minsann en del hänt, nosar man runt så friläggs ett och annat.

Förra året, 2022, publicerades till exempel ett stort text- och bildverk med titeln Svensk filmhistoria på det något otippade Trafik-Nostalgiska Förlaget och som är en kronologisk genomgång av företaget AB Svensk Filmindustri (SF) och dess roll inom den svenska filmen.

Författaren heter Mikael Josephson och beskriver sig själv som 'filmnostalgiker'. Han växte upp i anknytning till filmindustrin, något som genererade ett livslångt intresse för fotografi och vilket resulterat i att boken är överdådigt illustrerad med filmbilder, dito affischer och signerade porträttfotografier av de hetaste filmnamnen under det sekel som gått. Den är en fröjd att bläddra i. Josephson har tidigare gett ut en bok om Finnboda varv, ett verk som vi säkerligen har minimal anledning att återkomma till.

Detta påkostade verk innehåller alltså historien om inhemsk svensk film och dess industri, allt från att de första stegen togs under den tidiga stumfilmsepoken som i sin tur ledde till att större spelare bildades och att efter hand SF blev en av de ledande, för att inte säga den dominerande aktören. Ända fram in i vår samtid, 2000-talet.

Boken är i stort uppdelad efter decennier, allt från 1920-talet och framåt och under varje årtionde återfinns likartade underrubriker: först en inledande övergripande historik, sedan 'Filmpersonligheter' med porträtt av framträdande personligheter både bakom och framför kameran. Sedan 'Ett urval SF-filmer' från respektive decennium med korta redogörelser för tidstypiska alster följt av 'Exempel på biografer som invigts under perioden'.

Nåja, låt oss lämna den övergripande historien och rikta in oss på vår favoritskådespelerska, under perioder också kontraktsanställd hos A.-B. S.F. (som man skrev på den tiden). I avsnittet om trettiotalsfilmen får Birgit faktiskt lite oväntat stort utrymme, inte alls oförtjänt, under rubriken 'Filmpersonligheter' en hel egen sida prydd med två signerade ateljéporträtt (s. 71, som det här till vänster - min egen kopia - från lyan på Styrmansgatan) och dyker även upp här och där i beskrivningen av de filmer hon medverkat i. Av hennes 1940-talsfilmer lyckas bara Bergmans Törst baxa sig in, men hon låg ju utanför SF långa perioder under den tiden. 

En bok som denna, med sitt lite rapsodiska upplägg är kanske inte något man läser från pärm till pärm, men om man råkar göra det så hittar man en del onödiga upprepningar. Personregister finns naturligtvis inte (mer regel än undantag nuförtiden som vi alla vet) men letar man sig igenom kapitel 11 som är ett register 'över SF:s filmer 1919-2021' så dyker hon, Tengroth, upp som en av de två, tre, fyra namngivna skådisarna i flera av de titlar hon faktiskt deltagit i. Bra där.

Eftersom temat är SF är det ju naturligt att stora delar av berättelsen rör Filmstaden ute i Råsunda. Då kan man ju passa på att tipsa om två andra böcker som också behandlar ateljéerna norröver: Mikaela Kindbloms välskrivna och fint faktafylliga Den svenska drömfabriken (2015), som lite är uppbyggd på samma sätt, och planschverket Filmstaden av Anders Birkeland (2000).

Och apropå trafiknostalgin, åkte då Birgit Tengroth spårvagn? Jo, det vet vi från annat håll men här får vi veta att spårvagn 15 gick från Norra Bantorget, längs Dalagatan - Odenplan - Norrtullsgatan, ut till Sundbyberg via Råsunda Filmstad. Fram och tillbaka ända sedan 1922.

Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]

Frk Tengroth, stipendiat, London tur och retur.

Den 4 november 1935 håller styrelsen för Svenska teaterförbundet möte med anledning av sammanslutningens "högtidsdag", och en av punkterna på agendan är utdelning av stipendium från Svensk filmindustris stipendiefond, en fond som bara hade ett år på nacken sedan teaterförbundets direktör Olof Andersson 1934 hade satsat 5000 kronor som grundplåt.

I Svenska dagbladet den 5 november 1935 finns en kort notis i nöjesspalten Tilja, Film och Radio om att Birgit Tengroth tilldelats 1000 kronor ur stipendiefonden. Birgit var alltså en av de allra första stipendiaterna och tusen kronor skulle motsvara cirka 37000 i dagens penningvärde. En hyfsad summa för en ung skådespelerska som fortfarande är i början av sin förmodade karriär, visserligen med årskontrakt, men ändå.

Hoppar vi till april nästa år kan vi läsa hur fröken Tengroth förvaltat sitt pund. Den 15 april 1936 kan Svenskan (SvD) i samma spalt (illustrerad med S.F.:s promotion-foto till vänster), under rubriken Hemma från London, meddela medborgarna att Birgit just återvänt efter en 14-dagars tripp till England. "full av entusiasm över sina upplevelser". Det blev ett återbesök i imperiets huvudstad, men den här gången hade hon vidare vyer än tidigare (1933).

Genom de rekommendationer hon haft med sig från Sverige fick hon, enligt egen utsago, tillträde till de miljöer hon önskade nosa på. Förmiddagarna ägnades åt de engelska filmateljéerna och på kvällarna var det teatern som gällde. Vad gäller filmen så fick hon "se sig omkring" i den pågående återuppbyggnaden av London Films ateljéer som nyligen eldhärjats men direktören och filmregissören Alexander Korda är i full gång med att bygga upp 24 nya:

där var fullt med folk, som bara satt och väntade på att få komma i gång med inspelningarna igen, och varje minut kostar ju väldiga summor.

noterar Birgit som har egen erfarenhet av ateljélivet.

Mer action var det tydligen i British-Gaumonts ateljéer: där var man i full fart med inspelningen av Hands off, en "orientalisk film" med huvudrollsinnehavaren George Arliss, som Birgit fick tillfälle att hälsa på. Filmen gick senare upp med titeln East Meets West och med Arlitt som sultan, se bild.] Däremot hukade amerikanskan Contance Bennett som ryktesvis var i lokalerna i nån avsides loge och höll sig utanför Birgits synfält. Lite retligt, kan man ana mellan raderna.

Men vad hon tar med sig hem är att Råsundaateljéerna minsann inte behöver skämmas för sig. All teknik som finns i metropolen London finns också hemmavid hos S.F., meddelar hon. Lite pay-back-time till stipendiegivaren.

Teaterkvällarna är lite mer storstilade. Hon får tillfälle att möta Noël Coward, som hon träffat redan i Stockholm, och genom honom får hon möjlighet att lära känna flera "scenstorheter". Hon såg Cowards senaste föreställning, med tre enaktare, och noterade att han var "otroligt populär" hos hemmapubliken: "och det förstår man ju". Hon rapporterar också att kostymdramor är det senaste på Londons scener men mest intressant var nog ändå ett tvåtusenårig kinesiskt stycke, Lady Precious Stream, som spelats helt utan dekorationer och med en del fiffiga scenlösningar.

"Ingen provfilmning därute?" frågar signaturen -ette. Nej, inte alls, denna stipendieresa var enbart till för studier och hon har ju kontrakt med S.F. året ut (det skulle låta det om hon provfilmat för annat bolag med hjälp av S.F.:s pengar) men den närmaste tiden ska hon fokusera på den kommande premiären av pjäsen Melodien der blev væk som ska upp på Vasan och spelas hela maj månad, "och det gläder jag mig mycket åt".

Och här nedan två av Birgits möten (i alla fall ett) i London: Noël Coward och en mer osynlig Contance Bennett, ungefär som de presenterades för omvärlden 1936:

 

[Porträttet av Birgit (från Ungkarlspappan, 1935) är "lånat" från brittiska Amazon. Fotografierna på Coward och Bennett inhåvade från sajten Put This On respektive engelska Wikipedia.]

Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

Kid Severin är själv som ett cocktailparty

Birgits kompis Kid (sex år äldre, född 1909), vid den tiden gift Bruncrona, sedermera mer känd som fru Severin, fanns oftast där det gällde: vid det mest eftertraktade bordet med utsikt över entrén, med det bästa nätverket därbakom. Hon, som med en knix på nacken och en svårtolkad handrörelse, kunde få tidningskollegan Stig Ahlgren att följa med på en bjudning uppe hos skådisen Tengroth, ja, du vet, hon från Råsunda, några trappor upp på Styrmansgatan.

"Jag har en smärt pojkfigur. Smala höfter, långa ben. Och ett par stora bröst som jag haft mycket glädje av."

[Från Strands hotellbar]: "Stadens dandy stod i dörren - Hasse Ekman. Ena handen höll han med oefterhärmlig grace i fickan på sina gråa flanellbyxor av senaste snitt. Baggy trousers, så pösande som möjligt, var det senaste herrmodet just då. Kavajen var kraftigt randig. I skjortkragens öppning veckade sig mjukt en sidenscarf. Ton i ton med hans gula, ofta på Strandvägen rullande öppna sportbil, A 640. Av Sven Jerring döpt till den rullande omeletten."

"Tycho var mycket välutrustad. Hade jag varit mera cynisk skulle jag säkerligen ha uppskattat hans välformade skapnad. Men jag bara blundade och sjönk allt djupare ner i mitt livs första kärleksnatt."  

"Jag var ingen lättfärdig kvinna. Men ibland råkade jag in i situationer då min fysik bestämde."

Eftersom man lätt tolkar alla skildringar som skrivs i första person singularis som självbiografier, så landar vi här i den tidens Östermalm, från just Styrmansgatan och västerut. Här handlar det om utdrag från hennes roman Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är så mycket Kid att man varken vet ut eller in.

[Foto: Jan de Meyere. Stockholms stadsmuseum, JdM 2327]

Ur egen fatabur 7: en julenquête

 I Svenska Dagbladets julbilaga den 22 december 1935 får 14 personligheter ur dåtidens offentlighet frågan: Vad betyda julen för er? Från Birgits eget närområde märks Vilhelm Moberg, Kotti Chave, Calle Barcklind och Max Hansen samt då den 20-åriga fröken Tengroth som det senaste halvåret skördat framgång både på film och på scen, hon hade flyttat hemifrån till Norr Mälarstrand:'

"Familjeliv, det är julen i ett nötskal". Julen, ja den betyder för mig först och främst vila och därmed också tillfälle att tänka på annat än vardagens id. Jag är ju inte äldre än att jag fortfarande har min ungdoms uppfattning kvar om julen och allt det glada och obeskrivliga som följer med den. Ett sammanhängande familjeliv, se där julen i ett nötskal Just för en så 'utåtvänd' som en filmskådespelerska blir den stilla, slutna helgen en hägring, fylld av under och lyckomöjligheter. Och när jag riktigt får vara för mig själv, tar jag till någon bok. I jul blir det bestämt Harry Martinssons sista... Jag hoppas verkligen att den ger den nödvändiga avspänningen efter julaftonens glada överraskningar.

Och så önskar jag till sist att alla människor verkligen ville önska varandra en god jul i dess rätta bemärkelse. Den önskningen får aldrig bli ett flyktigt och lätt utkastat uttryck för en konventionell plikt att man måste lyckönska varandra, nej den måste vara en innerligt förnummen önskan, som har sitt rotfäste i hjärtat!

Om det är Birgit själv som håller i pennan eller om någon redaktör transkriberat hennes muntliga, lite lillgamla, funderingar är oklart men visst andas orden en sorts tom ensamhet, isolering. Ett frivilligt, eller ofrivilligt, utanförskap. I tysta rum, utan människor.

Vilhelm Moberg däremot gruffar och bullrar i sitt svar: julen är alltför kommersiell, alltför stort buller i reklam- och affärssyfte, hela december skriks det så mycket om fridens högtid "att man till slut vill stoppa till öronen!" Och jultomtar trampar på gatorna långt i förväg! Och lutfisk redan vid Lucia! Nej, annat var det förr, när Ville var en liten kille.

Omslagsflicka: 1940-talet, andra heatet. Birgit Tengroth

 

1941. 1941. 1941.
1941. 1943. 1943.
1944. 1944. 1945.
1947. 1947.

Vad veta väl männen [1933] - i högtidsblåsa och hattskrålla

Annandag jul 1933 var det dags för ännu en filmpremiär. Den barnförbjudna Vad veta väl männen, i regi av Edvin Adolphson och baserad på en tysk förlaga, gick upp på Röda Kvarn i Stockholm. Birgits roll är en ung flicka som råkar i olyckliga omständigheter och filmen gestaltar hur hon och omgivningen hanterar detta.

Om Birgit var närvarande vid 9-föreställningen, vilket vi får anta, så borde premiärnerverna känts extra mycket då Svenska Dagbladet, 27 december kan rapportera att prins Gustaf Adolf och halva kungahuset: makan prinsessan Sibylla, prinsarna Sigvard, Bertil samt Lennart Bernadotte bevistade visningen. Ungdomarna var i sin tur eskorterade av några från den äldre generationen i form av prins Wilhelm liksom självaste prins Eugen, för kvällen indroskad från Valdemarsudde. Wilhelm, som själv pysslade med film, hade en egen kortfilm - "En dag ombord" - som förfilm till Vad veta väl männen.

Så man kan fundera på om de kungliga var intresserade av att se rollfiguren Margit bli på smällen eller om de 'bara' ville visa brorsan/farbrorn tillbörlig respekt.

Vad de kungliga ungdomarna tyckte är okänt, liksom i skrivande stund huvudstadspressens recensenter, förutom SvD:s Eveo som gav Birgit gott omdöme: "Spelet är utmärkt, Birgit Tengroth har sin egen typ i det unga filmgardet; en vacker, stillsam och allvarlig typ, riktig i denna film, liksom i åtskilliga föregående.". Stockholms-Tidningens Robin Hood uppskattar anslaget men klankar (enligt Svensk filmografi 1930-1939) på den tekniska och konstnärliga delen, inklusive regin. 

Om nu nyårshelgen och halva januari blev njutbar på grund av stärkt självförtroende så blev nog söndagsstämningen mer kluven i det tengrothska hemmet, liksom på Råsundakontoret och var nu Edvin Adolphson höll hus denna söndag den 14 januari 1934 då signaturen 'DIXIE' i Svenskans söndagsbilaga kommer med följande dubbelbottnade bredsida (jag tar mig friheten att citera inlägget i sin helhet):

"I en mycket klok tidskriftsartikel riktade nyligen en författarinna några beska och sanna ord till svenska filmproducenter med anledning av deras o-chevalereska behandling av kvinnan på den vita duken. Den kända sanningen, att Sverige är ett land för män, bevisas icke minst av våra filmer och det på ett sätt, som tyvärr icke är så smickrande, i varje fall inte för den svenska kvinnan. Hon uppdelas i filmen i två kategorier: gumfacket och tonåringsfacket, och dessa båda återigen i två avdelningar , den fryntliga, trevliga gumman à la Karin Swanström och satkärringen à la Dagmar Ebbesen samt flappern och det förälskade våpet. Med undantag för den första av de fyra schablonbilderna äro de varken tilltalande eller representativa för den feminina mentaliteten av i dag.

Lilla Birgit Tengroth har hittills sluppit vara flapper och fått ägna sig helt åt att spela ung och kär, i ett par fall med besvärliga följder. I 'Vad veta väl männen' har hon särdeles tråkiga saker att genomgå av denna anledning. Man frestas trots allt aldrig att ge Birgit Tengroth benämningen våp; trots sin ungdom har hon nämligen en rar, allvarlig värdighet, som hon är så gott som ensam om i svensk film. Men det är gott och väl att inte vara ytlig - en filmskådespelerska får nog ändå lov att tänka litet på sitt yttre, och hon bör ha hjälp i det fallet, om det behövs. En ung kvinna består inte bara av ett ansikte med ett par vackra ögon!

Det är inte första gången jag har anledning efterlysa det kvinnliga smaksinnet vad angår det yttre i svensk film. I det nu aktuella fallet är det särskilt anspråkslösa krav man har rätt att ställa, ty flickan i 'Vad veta väl männen' är en purung småstadstös av borgerlig familj. Men vad säger nu åskådaren om den 'festliga' stass, vari flickan uppträder? Skall det vara representativt för våra dagars sjuttonåring, denna slankiga högtidsblåsa och denna smaklösa hattskrålla? Måste det nödvändigtvis vara fula kläder för att verka blygsamt? Och har man inte rätt att fordra övervakande av att en ung flicka åtminstone för sig vackert och graciöst framför kameran? Det är inte möjligt annat än att även en förälskad man måste reagera mot kutig rygg, klumpig gång och tafatt tvinnande fingrar.

Birgit Tengroth är rar och långt ifrån obegåvad, men varken hon själv eller hennes arbetsgivare bör blunda för bristen på yttre kultur. I det fallet om inte annat kunna de små välvårdade amerikanskorna tjäna som förebilder."

Vem som dolde sig bakom 'DIXIE' är än så länge okänt, men visst anar man i textens tonfall en misogynt lagd man av oviss ålder med starkt könsbunden blick. Och sarkasmen slår både mot Birgit själv - hade hon riggat med egna kläder, eller hade hon klätts upp av Råsundas garderob? - liksom mot Adolphsons regi. Enligt egna anteckningar i självbiografin blev han förälskad i henne först i samband med Sången om den eldröda blomman dryga halvåret senare, men kanske var han redan här så betuttad att han förbisåg såväl 'klumpig gång' som den 'smaklösa' huvudbonaden?

Till protokollet: jag har inte tagit mig tid att se själva filmen. Återkommer så snart detta skett.

Dessutom: den 'kloka' artikel som 'DIXIE' hänvisar till är i skrivande stund oidentifierad, vi får väl se om den flyter upp till ytan framöver.

 

1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.

Kollegor på vift: Vilma Persson

På hösten 1928 blev åtta nya elever  antagna till Kungliga Teaterns balettelevskola, däribland vår hjältinna samt Vivi Nelson, Julius Mengarelli. Inga-Britt Karlsson, Ellen Rasch samt Vilma Persson. Det är Rasch som berättar detta i sin memoar Tår och skratt, vad de två hette som hon inte nämner får framtiden utvisa.

De nya eleverna fick Valborg Franchi som lärare, och enligt Rasch blev Vilma Persson snabbt hennes favoritelev: "Vilma var den mest begåvade flickan i vår kull. Hon hade fina vrister, vackra armrörelser och en speciell utstrålning".

I bilden ovan ses Vilma, i långt mörkt hår, tätt till vänster om lärarinnan Franchi, men så var ju hon också hennes 'älsklingselev', enligt Teddy Rhodin.

Hennes talang gav snart utdelning, redan under första året finns hon med på rollistan till en ny uppsättning av Tjajkovskis Nötknäpparen, som den lilla flickan Klara och med Trolle Rhodin som hennes bror. För koreografin stod den nya balettmästaren Jan Cieplinsky och instuderingen gjordes av dansaren Sven Tropp (kom ihåg det namnet). Trolles bror Teddy spelade en av huvudfigurerna och berättar om detta i sin memoar Dans på rosor. 

Vintern 1929-1930 axlade hon, i sällskap med Birgit, en av de bärande barnrollerna i Lille Petters resa till månen (se tidigare inlägg) samt i reprisen spelåret 1930-31.

Vilma fick också vara med i en större roll i Cieplinskys nästa uppsättning, Bergakungen, denna gång som sångfågel. (Rasch hävdar att hon lovats rollen men att Vilma ändå fick den):

Hennes temperamentsfulla lilla fågel i gult och rött var rentav den figur i den svenska sagomiljön som dröjde kvar i minnet. Vilma var då 13 år gammal. 

Då hade hon också hunnit medverka i Ture Rangströms Kronbruden som "det vita barnet", enligt Rhodin, och med Anna-Lisa Ericsson och Brita Hertzberg i andra unga roller. 

[till vänster: Vilma och Birgit 1920, vid premiären av Lille Petter.]

Så nog var unga Vilma en lovande talang, där hade balettmästare Valborg Franchi helt rätt. En riktig dansbegåvning "men en vacker dag var hon borta från skolan", enligt Ellen Rasch.

Det är i skrivande stund lite oklart varför hon försvann, men kanske blev hon inte upplyft till nästa nivå. Men under senare delen av 1930-talet dyker hon upp som solodansösen Wilma Florice (!), på olika nöjesetablissement i Stockholm: Kastenhof, Berns, Fjäderholmarna. I alla fall om man följer nöjesannonserna i Svenska Dagbladet från den tiden. Var namnet Florice kom också det rätt oklart, men enligt uppgift hade hon en dansande syster, Margit, med samma efternamn, så det var kanske inte enbart ett artistnamn.

1940 dyker Wilma upp i operetten Balalaika, av Erik Maschwitz, George Posford och Bernard Grün på scenen Auditorium (sedermera Vinterpalatset): och året därpå i Portieren på Maxim på Oscarsteatern:

Och det är en icke föraktlig förtjänst när den medverkande baletten är så till sin fördel som fallet var och förfogar över ett så skickligt och sympatiskt solistpar som Wilma Florice och Algot Sverre

konstaterar signaturen E.Lj. i sin recension Svenskan. Och året därpå syns hon i Portieren på Maxim på Oscarsteatern i solodans, återigen tillsammans med Sverre, och medan decenniet går vidare dyker hon på personalfester, soaréer, kabaréer, luciafester, Thor Modéen-revyer. Det verkar som att hon vid denna tid knutits till sin gamle kollega Sven Tropps balettrupp som engagerades i, som synes, alla möjliga sammanhang:

Sven Tropps vältrimmade balettensemble, som har en graciös prima ballerina i Wilma Florice och en muskulös dansare i Algot Sverre,

summerar signaturen Sht efter en föreställning på China-teatern. Hon knyts också till Riksteatern och turnérar landet runt i olika uppsättningar: Strauss' Wienerblod och Lehárs Röda rosor. Under åren 1939-1943 syns hon också i flera samtida spelfilmer, oftast som ej krediterade biroller (som dansare), t.ex. den tidigare nämnda Kyss henne!

Under 1940-talets sista år flyttar hon till Örebro med sin nyblivne make, flyglöjtnanten Tage Ståhlenberg - som under det just avslutade världskriget flugit som jaktflygare i England. Och, ödets ironi, efter otaliga stridsuppdrag över det tyskockuperade Europa, störtar han i juni 1948 med sin Saab Safir vid trakten av Skillingaryd under ett trivialt civilt affärsflyguppdrag mellan Bergslagen och England. Samtliga tre ombord omkommer knall och fall.

Vilma stannar dock kvar i Örebro, gifter om sig inom ett år och startar Wilma Florice Dansskola på hösten 1949. Under hela 1950-talet har skolan årliga uppvisningsföreställningar på Örebro Konserthus.

I april 1983 avlider hon i Karlskoga. Den lilla danseleven fröken Persson som en gång antagits till balettelevskolan tillsammans med den två år äldre Birgit, delat stång med henne under flera år, skulle alltså komma  gå bort bara några månader före sin äldre klasskompis. Båda till synes i förtid. Efter många år i vitt skilda roller på dansens alla scener.

Tengroth på tiljan 6b: Lille Petters resa till månen

Under december 1929 rapporterar Svenska Dagbladet i flera notiser om den kommande premiären av Kungliga Teaterns uppsättning av Lille Petters resa till månen, en barnpjäs som gjort succé som julprogram i Tyskland under hela 1920-talet. Här utlovas "allt vad barn begära av en saga: våldsamma äventyr, glada upptåg, danser och féerier".

En barnpjäs med unga skådespelare från husets balettelevskola uppblandat med vuxna sångare/dansare som fyllde upp i olika roller. Till de små räknas vår hjältinna som fick köra huvudrollen Petter, hans syster Anna-Lisa gestaltades av klasskompisen Vilma Persson. De vuxna var namn som Sven Herdenberg (Julgubben), Elsa Larcén (Nattens fé), Irma Björck (Fru Sol), Sven d'Ailly och Ruth Nordström (Dundergubben och hans gumma), Conny Melin (Gubben i månen) samt Folke Cembræus (Ollonborren), de flesta födda på 1890-talet och åren därefter.

Och den 14 december är det dags: ridån går upp kl. 7 e.m.! Under rubriken Sagospel på Operan: en glänsande ungdomsföreställning recenserar Svenska Dagbladet och signaturen M.P. spektaklet dagen efter och kallar det hela för ett "praktfullt skådespel". Särskilt scenbilden och kostymerna av scenografen John Jon-And lyfts fram med sina "fantasifulla former och strålande färger". Danserna av balettmästaren Jan Cieplinski hade en "underbar sago- och leksaksatmosfär" och över huvudtaget var spelet på scenen "livfullt och förträffligt samspelt". Huvudrollsinnehaverskan Birgit är värd ett extra omnämnande:

Främst av alla bör kanske framställaren av lille Petters roll nämnas. Birgit Tengroth heter hon, är 13 eller 14 år gammal och spelar med en säkerhet och naturlighet som förtjänar högsta beröm.

Signaturen Askungen följer upp i anslutning till recensionen med ett kåseri under rubriken Folkets röst i sagospelet där hon skildrar den unga publikens högljudda och obekymrade prat under hela ouvertyren: "inte alls förfärligt utan lät bättre än det vanliga påsprasslandet med klirrande väskkedjor" men så snart spelet börjat följde ungdomen skådespelet hänfört.

Stycket blir en omedelbar "succès" med en rad utsålda föreställningar. Men, ack, den lycka som varar: den 24 februari 1930 rapporterar tidningen under den stående nöjesrubriken Tilja, tribun och film att den föregående söndagsföreställningen fått ställas in då "lilla Birgit Tengroth" hastigt insjuknat med 41 graders feber. Trots detta "ville den ambitiösa lilla artisten prompt uppträda för att rädda föreställningen och försäkrade under tårar att hon kände sig så bra". Beslutsfattare högt ovanför hennes okuvliga vilja blåste dock av det hela och Birgit lovar att vara frisk redan kommande lördag klockan 4 e.m. till nästa föreställning.

Om hon kunde hålla det löftet förblir okänt men allt som allt blev det 25 fullsatta hus när vi nått fram till onsdagen den 30 april, valborgsmässoaftonen 1930, då finalförställningen gick under det "livligaste bifall från den unga publiken".

Värt att notera är att i en av de mindre barnrollerna, som småstjärna - alltså en riktig stjärna på himlavalvet - syntes en av Birgits klasskamrater, Ellen Rasch. De hade ju antagits samma år till elevskolan och om fröken Tengroth nu fick huvudrollen så sorterades Ellen in bland de övriga barnrollerna. Hon nämner det för övrigt själv i sin memoar Tår och skratt. Tydligen innehöll stjärnrollen både dansnummer och talade repliker, då hon nämner en dialog med Jon Blund (Henning Malm). Ett par år senare, när såväl Birgit som Vilma Persson, var ute ur leken kallades Ellen in som den nya Anna-Lisa. I den juluppsättningen spelades Petter, Birgits tidigare roll, av Vivi Stagh, sedemera Nelson.

Så om alltså Birgit var snabbast ur startblocken 1929 blev Ellen Raschs danskarriär både lång och synnerligen framgångsrik, hon var över mållinjen när Birgit (och många andra) redan hade brutit borta i andra kurvan.

När vi ändå håller på: enligt en puff i Svenska Dagladet hade John Jon-Ands hyllade och till synes spektakulära kostymer och dekorer i god tid före premiären, i samband med julskyltningen, ställts ut till beskådan i det nybyggda affärshuset "Centrum", på den norra sidan av Kungsgatan mellan Sveavägen och Malmskillnadsgatan. God reklam, minsann.

[Bilden av affischen kommer från Kungl. Operans arkiv, och är 'lånad' ur boken Dansare i världen av Kerstin Lidström.]

[Gruppfotografiet är ur egen samling och uppges visa en elevklass från Operan, okänt år, oidentifierade deltagare.]

Lilla Eva Birgitta ser dagens ljus

I Svenska Dagbladet den 17 juli 1915 kan man på sidan 2 finna en liten familjeannons:
Födde: En Dotter
Stockholm den 13 Juli 1915
Eva Tengroth f. Sjögren Carl Tengroth

[Post scriptum: det är ju tidigare noterat att 1915 bodde familjen Tengroth på Grevgatan 17, i Stockholms Adresskalender 1915 med bihanget Ö.Dj. vilket går att tolka som att adressen låg i gränslandet mellan Östermalm och Djurgården. I regelverket för uppdateringar skriver redaktionen att adressändringar ska lämnas in senast den 10 oktober för att komma med i kommande årgång. Och i kalendern för 1916 finns familjen på Majorsgatan 7 A (Ö.). Alltså hade tullkontrollören Carl Gust. Tengroth lämnat in den nya adressen senast i oktober. Eftersom Birgit föddes i juli kan man inte med säkerhet veta vilken adress som var Birgits första, vid vilken tidpunkt mellan januari och oktober som familjen tog sitt pick och pack och flyttade västerut. Men det kanske är skit samma, gångvägen mellan de två portarna ska i dagsläget bara ta 9 minuter. Vi får återkomma om fler noteringar flyter upp till ytan.]