"Hon är så ärlig" - Birgit 1953

På hösten 1953 publiceras i tidskriften Hela Världen, nr 43, 1953 ett kortare reportage kring Birgit Tengroth. Det är ju en dynamisk tid i hennes liv: hon är nu en författare i vardande, hon har åtminstone fyra böcker bakom sig, med mer på gång. Hon syns i veckopressens spalter, hon har lämnat sitt gamla skådespelarjag bakom sig. Den sjukdom hon drabbats av har klingat av, hon rör sig, kors och tvärs. Men framför allt framåt.

Artikeln bär rubirken Hon är så ärlig och de här fyra orden sägs sammanfatta hennes person och väsen, ofta till hennes egen nackdel, mer ofta till besvär för hennes omgivning.

Som alltid i sådana här presentationer ägnas en del utrymme åt hennes bakgrund och allt hon varit med om. Men med det undanstökat stannar vi upp och tillåts möta den 38-åriga författarinnan.

Hennes böcker sägs visserligen vara bland de mest "jag"-utlämnande, självavslöjande volymerna i samtidslitteraturen, men Tengroth är större än sina egna bekännelser. Texterna är fritt kryddade med denna kvinnas unika fantasi: "hon finner ett oemotståndligt nöje att berätta och hitta på för både sitt och läsarens nöjes skull."

Med några få böcker bakom sig har redan funnit en prosa:

som hör till den allra bästa som skrivs i det här landet - enkel, naturlig, slagkraftig, så där lagom pratsam som bara mycket charmfulla kvinnor kan vara. Och därtill kommer hennes kvickhet, ofta parad med verklig ömhet för de svaga, de av livet hunsade och schasade.

Skribenten heter Gunnar Tannefors och han verkar likt så många andra män som intervjuar henne under de här åren vara charmad av hennes sätt och fria väsen, där den dagsfärska uppsluppenheten färgas av det som varit och som inte alltid varit som det skulle:

Ett tag var kanske Birgit Tengroth bitter - både på män och livet - och den bitterheten färgade hennes syn och kom henne ofta att liksom doppa pennan i vitriol istället för bläck. men hon kunde inte stanna i denna frusna attityd. Därtill var hennes humor för varm och optimistisk.

Men iväg med alla sorger och besvär: nu är hon fri kvinna, dessutom en resande sådan. Tannefors springer på henne i Köpenhamn, kort därefter i Nice. Han betraktar hennes raffinerade klädsel, hennes spänstighet, hennes alltmer tydliga klarhet över sig själv:

"Det är just bullret och människorna jag tycker om. Man får inte dra sig undan människorna - vi behöver ju alla varann", konstaterar hon leende.

Läsaren kan dock ana att något är på gång där hon står i solskenet: hon har gått igenom något, hon vilar just nu i det som Tannefors benämner ett under. Hon har varit i mörkret, passerat det och står en stund på nytt i ljuset, här finns ingen plats för "idiotsmicker", nu är det ärlighet som gäller: för henne själv på samma sätt som hon kräver det av andra.

Och det är nog också det som gör hennes till ett så representativt språkrör för sitt kön.

Denne Gunnar Tannefors hade förståss träffat henne tidigare under resans gång, han känns väldigt bekväm i hennes närvaro: de hade varit grannar borta på Norr Mälarstrand 76, sedan förmodligen ute i Råsunda där han knåpat ihop ett antal filmmanus - dock inga av de Birgit medverkat i - och titulerades även filmöversättare. Och en gång i en annan tillvaro - tillåter han sig berätta - hade han suttit i hennes lägenhet på Styrmansgatan och fått läsa hennes första dikter. Nu är hon på väg någon annanstans och han står kvar i skuggan vid muren och ser henne försvinna ut i blomstertorgets medelhavssol. Han letar efter ett enda ord som kan beskriva henne (rubriken känns tydligen redan nu för mångordig) och stannar vid:

klarögd.