Vem kan man lita på 2: Olle Thörnvall

Eller: "Mothugg 2", kanske rent av "Häng dom högt 2".

Jag har tidigare nämnt författaren (dessutom textförfattare till och stundtals musiker i popgruppen Trettioåriga kriget) Olle Thörnvall som 2006 gav ut en smått fantastisk essäsamling kallad På och utanför kartan på ellerströms förlag som tar upp ett antal så kallade glömda författarskap ur 1900-talets svenska litteraturhistoria. Thörnvall reser runt, upp-, under-, besöker platser och personer som har med författarna att göra. Försöker hitta vad som drev dessa andar, vad som fick dem att skriva, hur det blev som det blev och resultatet blir en charmerande och rolig, ja, en kunnig bok.

En annan av Thörnvalls titlar finns även lätt tillgänglig: Det svarta puzzlet (ellerströms, 2002) som är en längre essä om poeten Bruno K. Öijer och den mannens kraftfulla poesi. Finns som pocket. Boken inleds rätt frejdigt med småroliga historier om Thörnvalls väg in i Öijers skrivande och dråpligheter från poetens biografi. Efterhand ändras dock fokus till en mer trist analys av dikterna, bokutgåvorna och motivbildsundersökningar som rätt snart kan få en icke-litteraturvetare att förstrött bläddra i bokhögen efter en annan volym att läsa.

Nå, jag trodde att Thörnvalls närvaro i detta sammanhang var till ända i och med att Tengroth inte rymdes i den ovan nämnda essäsamlingen, men ser man på, nu är det plötsligt dags att åter bereda den mannen lite utrymme. Under julhelgen lyckades jag få fatt i ett exemplar av novellsamlingen Historien om Julia och andra noveller från 40-talet sammanställd av vår vän Olle Thörnvall och utgiven av En bok för alla 2000. Volymen är en antologi med ett antal noveller publicerade i Sverige under sagda decennium, 18 författare är representerade, några fortfarande kända, andra mer anonyma i vår tid och Thörnvalls goda intention är att lyfta upp dessa om inte i ljuset så åtminstone ut i halvskuggan.

Inledningsvis får vi veta vad en novell är:

"En novell är en kort prosaberättelse. Det ligger därför i dess natur att vara koncentrerad och lite noga med vad den tar med och vad den lämnar åt läsaren att ana. Ofta kretsar den kring en avgörande händelse i någons liv, men den kan också i förtätad form ge ett helt livsöde eller ett psykologiskt porträtt. Ibland vill den främst förmedla en stämning, ett känsloläge, en fundering över tillvaron och dess villkor. En del noveller har en tydlig poäng medan andra mera liknar en skiss, ett ackord som tonar ut i ovisshet."

Gott så. Thörnvall presenterar sedan i sin inledning tiden och författarna och kommer slutligen in på frågan som naturligtvis skaver ett modernt öga: varför är 17 av 18 författare män? Den enda kvinnan representerad är Eva Neander, ett odiskutabelt val, och så många andra kvinnliga novellister finns inte, enligt Thörnvall. Ett par namn nämns: Maj Britt Eriksson och Ingrid Arvidsson, men ingen av dessa platsar av skilda anledningar.

Därutöver skriver han: "Noveller innehåller däremot Birgit Tengroths debut Törst från 1948, men de är i gengäld inte bra, bara ytligt sensationsbetonade. Men författarinnan var ju skådespelerska och boken såg minst sex upplagor samma år."

Nu är det ju inte solklart om Thörnvall avser att Tengroth är en kass författare överhuvudtaget eller om det mer handlar om att texterna i Törst inte håller måttet strikt novelltekniskt, men den lite raljanta fortsättningen får mig att gissa på det förstnämnda. Att boken väckte sensation var och är ju uppenbart men Thörnvall antyder mer att Tengroth skrev i sensationssyfte, för att casha in och att de (minst) sex upplagorna enbart var slipprigt läsande utan någon som helst litterär bärkraft.

Var och en tycker vad den vill men nog anser jag att detta är ett lika slarvigt och dumdrygt yttrande som Crister Enanders tidigare släng att Birgit drev Ahlgren ut i solkig kommersialism genom sina snobberier och höga bekvämlighetskrav. En nonchalant gest med högerarmen som sätter det upphällda dunkvinet i vänstra handens dricksglas i rörelse motsols. Nog hade man kunnat vänta sig lite mer finess och varsamhet.

Om jag hängt med i alla vändor så kvarstår väl vår nuvarande fjuttregerings beslut att dra in statsanslag som går till En bok för alla och som i stort sätt sänker förlaget. Så kan det gå. Julefriden sänker sig åter. Endast tomten är vaken.

[Fotot ovan på Thörnvall är snott från Trettioåriga krigets mypsacessida.]

Samtida variation: Eva Neander

Besökte igår söndag årets upplaga av den textmässa som förlaget Vertigo arrangerar här i Stockholm. Det är ett välkommet spektakel där mindre förlag radas upp i en alltid för liten lokal så att man knappt kan tränga sig fram längs bordraderna och besökaren har svårt att undkomma småprat med förlagsrepresentanterna som vill nasa sina produkter bara för att man alltid hamnar dem så nära. Vilket inte är var dag; entusiasmen vid detta arrangemang är alltid smittande, möjligheterna till fynd stora och titlar man bara svagt minns från kultursidorna finns plötsligt inom synhåll! Och glädjen dessa aktiva och engagerade människor förmedlar! Tack för att ni finns! Och tack Vertigo med Herr Hauptmann Edenborg himself vid första bordet vid entrén i ståtligt conquistadorskägg! Dock lyfte han inte på inomhushatten när han hälsade på folk.

Sådana malörer skulle dock undgått vår hjältinna för jag har svårt att se fru Tengroth knixa sig otvunget mellan bordsraderna. Mer troligt skulle man möta henne en trappa ner i anslutning till seminarierna och i kafeterian, förmodligen med en bok, ett glas vin och många cigaretter inom räckhåll.

Att gå och dagdrömma i sådana här sammanhang har naturligtvis en orsak: pro primo, i detta generösa utbud av de mest varierande, och i vissa fall perifera författarskap borde väl någon, någon gång leka med tanken av en återutgiving! Pro secundo, hos förlaget Eolit hittar jag en efterlängtad utgåva: Eva Neanders "Dimman. Staden. Ljuset" (2007), tre prosaverk från andra halvan av 1940-talet samlade i en volym. När jag läser Jenny Björklunds efterord går det inte att komma undan associationerna till författaren Tengroth: "Eva Neander tillhör de bortglömdas skara i svensk litteraturhistoria...Anders Mortensen [i boken "Från Eden till Damavdelningen. Studier om kvinnan i litteraturen." (Lund, 2004)] urskiljer i en uppsats om Neander två tänkbara förklaringar till hennes marginalisering: dels är hennes texter för mörka och för bristande i uppbygglighet för att attrahera litteraturkritikerna, dels utgörs en stor del av hennes litterära produktion av noveller - en försummad genre i svensk litteraturhistorieskrivning."

Resten av boken ligger ännu oläst men lovar gott. Ett "plus" i sammanhaget är också att det visar sig att fröken Eva tog blott 29-årig sitt eget liv vid Undens strand straxt intill Neanders släktgård Ramsnäs utanför Finnerödja, samma strand där som barn jag sprang och min far före mig.