Krigsmans erinran [1947]

En film med titeln Krigsmans erinran har naturligtvis svårt att fästa vid samtiden, vår alltså. Här doftar det gamla tider lång väg, farliga tider, hungriga tider, instängda tider som för länge sedan slumrat in. Och naturligtvis står filmens utanpåverk stadigt i ett svunnet 1940-tal, lika stadigt som Birgit Tengroth går över den asfalterade bakgården för att samla in tvätten från linorna därnere, mellan de kompakta huskropparna på Södermalm i Stockholm. Men man glömmer snart de ruckliga fastigheterna, de slamrande spårvagnarna, känslan av en kvardröjande beredskapstid för i dialogen och spelet mellan så gott som alla inblandade serveras här till stor del ett drama av hög valör och med en rättframhet som kan till och med få en nutida betraktare att generat flacka med blicken: betedde man sig verkligen så här på den tiden? Uppenbarligen. Inget nytt rinner under Stockholms broar.

Från början en teaterpjäs av Herbert Grevenius hade stycket redan gjort succé på scen och i radion, med just Elof Ahrle i huvudrollen Jocke. Samme Elof lyfter alltså nu vant och smidigt in dramat i filmstudion. Hampe Faustman regisserade drabbande direkt och Birgit gestaltade Sickan, kvinnan som kvävs i sitt vad som på den tiden ofta kallades "stockholmsäktenskap", med en mestadels frånvarande karl - och med en halvvuxen dotter som mamma tycker alltför länge förväntar sig uppassning. Hon upplever sig bära hela bördan, drömmarna som lades åt sidan för 15 år sedan stampar åter i farstun. Och när nu Jocke är inkallad norröver låter hon sig kurtiseras av den stilige grannen, underofficer i reserven, måhända mytoman, men uniformen han klär sig i är ju trots allt tjusig och döljer den värsta utsattheten.

Mitt i denna spirande amour dyker alltså Jocke oväntat upp på en oannonserad permission.

Det blir svart, det blir passionerat och stundtals rusar känslorna iväg med dem alla, de sörjer, de tvekar, kränger, kastar om kurs, försöker igen, havererar på nytt i stundens infall: ”Om du tror jag tänker truga mig på dig, så tar du fel!”, som Birgit sammanfattar kryssningen.

Dottern - Eva, ett av hörnen i det här dramats kvadrat, naket och hjärtknipande spelad av en i övrigt okänd Harriett Philipson - skildras på det där vuxna tonårssättet som hörde tiden till, med mogna manér, riktiga kläder och vuxen stil - vår tids barnslighet hade man då lämnat för länge sedan. Föräldrarna kallas genomgående för Jocke och Sickan. Hon kommer in till mamman ute i köket:

”Ska du se, soldräkt i två våningar. Jag skulle kunna skaffa en åt dej också. Du kan ha den. Du är riktigt snygg däruppe. Det gungar inte alls om dej som om de andra tanterna."

Eva fortsätter: ”Vet du vad jag tror är felet med dej? Det är att du börjar med så mycket att till slut vet du varken ut eller in. Du skulle ta en timme i taget. Hur som helst: mat har du alltid haft ett väldigt handlag med. Hade jag haft dina talanger så skulle jag gjort något av dom.”

Sickan svarar: ”Jag inte född att stå i ett kök. Var inte så säker på att jag kommer att nöja med det heller. Gå här och vara stängd på alla håll. Nej, än kan livet ha sina överraskningar.”

En stund senare ska Eva ut med sin kavaljer, mamman snäser: ”Far din satte mej i olycka. Det är lätt hänt och det hänger i.” Dottern svarar: ”Den olyckan var jag, och jag vet att det är så ser på mej.”

Det är i den här atmosfären som Jocke klampar in, med gevär och full utrustning, tveksamt välkommen och han börjar omedelbart ana att Birgit vurmar för någon annan, vilket hon också omgående, rakt och resolut erkänner.

Han fräser: ”Serru, fänrik? När har du börjat frottera dej med överklassen?”

Han: ”Och du sen, om du nödvändigt skulle gå och lägga dej med en kille mens jag var borta, så kunde du ha visat bättre smak.” Hon: ”Säg om det där du sa!” Han: ”Du kunde ha visat bättre smak.” Hon: ”Nej, det andra!” Han: ”Jag vill inte.” Hon: ”Gud i himlen, Jocke. Här behandlar du mig i alla år som en möbel. Du äter, dricker, sover och kommer och går. Och så ett tu tre: du älskar mig en smula. Jag betyder nånting för dig.”

I Ahrles spel är det inte långt, mellan gamängeriet och sorgen: från en sorts sorglös soldaten Svejk till en skälvande sårad stackare. Han gör plötsliga tvärvändningar när hopplösheten och svartsjukan faller över honom. Han håller rollen med fast hand. Efter ett gräl med hustrun finner så församlingsprästen detta hjordens vilsna lamm på ett slitet ölkafé. Vi låter filmen glida över tillbaka till teaterscenen, för det är replikerna, tonfallen, gesterna som bär resten mot ridåfallet:

Jocke till prästen: ”Jag har en kruka konfekt därhemma, ska du med och dricka ur den?”

Ja, det är en stad i natt, den stockholmska sommarnatten som är så vacker, som Birgit konstaterar på hemvägen från dansrestaurangen. Straxt innan hon går i säng med grannen medan Jocke dricker konfekten i lägenheten intill, under långa monologer till den tålmodigt lyssnande prästen:

”Nej, du, försök inte med mej inte. Mej får du inte i nätet. Det finns alldeles för mycket jävelskap här i världen som du inte kan förklara med ditt ljus. Alldeles för mycket svarthet, bedrägeri och skit. Dom vrånga har sitt lika säkert på gaffeln som de som bär sig hyggligt åt. Ja, jag gjorde nog Sickan orätt. Tog nog i för hårt. Men jag kom i grevens tid, nånting säger mej att jag kom i grevens tid.”

Jocke till dottern som ska ut och paddla med kavaljeren: ”Du klär dig alldeles för tunt. Även om det är en kille som du försöker glömma, så behöver du inte köra så där hårt.” ”Pappa!” Han vänder sig till prästen, som man nu förstått är dotterns hemliga och olyckliga kärlek: ”Du, vet du vad det är för en kille i den där föreningen det är som hon försöker glömma? Va?” Eva: ”Det är gement av er, det finns ingen som har såna föräldrar som jag. Här sitter du och super, och med pastorn! Och mamma, var är mamma? Du borde hålla reda på henne och se till att hon inte springer ute om nätterna. Vad allting är avskyvärt! Jag hatar er allihopa!”

En trappa upp sitter Birigt med rufsigt hår och tittar ut mot morgonljuset, medan hon klär på sig, vrider klänningen tillrätta, hittar sina skor. Han, Gunnar Björnstrand, sover på rygg med öppen mun.

Hemma igen sitter Birgit tilltufsad och dricker ur det sista ur Elofs flaska, han tittar drucket upp: ”Det var nånting som Eva sa, det tog mej ganska djupt.” ”Va sa hon då?” ”Ja, man vaknar upp och känner sig sjaskig. Den grå vardagen, den var nånting du var rädd för, den skulle vi undvika sa vi en gång. Jag vet nånting som jag tycker verkar jävligt, det är den grå söndagen.”

Men han kan inte låta bli att pressa henne ytterligare ett steg. Sickan svarar: ”Jag hade inte legat med honom, då. Skyll dig själv!” ”Inte då? Men nu?" ”Ja, nu.” ”När?” ”I natt, alldeles nyss.”

Så han faller handlöst i fritt fall och hotar strypa henne, här, hemma, nu. Slänger omkull henne. Hon bara: ”Ja, kläm till du, så tar det slut på en gång.”

Birgit sammanfattar natten, nu har hon satt ner foten och kan kosta på sig ett erkännande: ”Han var vidrig. Du är bättre. Jag kanske har varit tillsammans med dig så länge att jag börjar förstå mig på det.”

Det sas nog inte många ord när biograferna tömdes den gången. Cigaretter tändes ute på gatan. Några trevande samtal, avskedsfraser, en gest mot hatten. Så skingrades klungan med folk, tveksamt, och alla drog åt sina håll, hem till sina egna teaterpjäser.