Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 2b

En figur som redan skymtat i utkanten av berättelsen om Birgit Tengroth är teaterkritikern och dramatikern Herbert Grevenius. Han skrev inte bara pjäserna som blev förlaga till de två Tengrothfilmerna Sonja och Krigsman erinran, han var dessutom den som knåpade ihop filmmanuset till Bergmans Törst (1948) - som alla vet vid det här laget baserad på Birgits egen novellsamling med samma namn.

Under två decennier - mellan 1931 och 1950 - var Grevenius verksam som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen där han bevakade inte bara Stockholmsscenerna utan var närvarande vid teaterevenemang i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Under 1950-talet var han chef för radioteatern och senare under Bergmans fögderi på Dramaten knuten till den scenen som "litterär medarbetare" och dramaturg. Andra kopplingar till Tengroths värld: han skrev manus till Hampe Faustmans Främmande hamn (1944) och Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953).

Nå, under perioden 1940-1951 publicerade Grevenius tre fullmatade volymer med sin välskrivna teaterkritik: I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjen (1946) samt Dagen efter (1951). Att bläddra sig igenom dessa böcker är som att vada till knäna i tidens teatervärld, Grevenius tycks se allt, känna till det mesta och kunna bedöma det som kommer i hans väg.

Och bläddrar man snabbt till de fylliga registersidorna upptäcker man att även Birgits insatser på tiljan kommer upp till granskning.

I Offentliga nöjen (Fritzes, 1946) har Grevenius varit på plats i Eskilstuna för att se Riksteaterns premiär av Mans kvinna, teaterversionen  alltså, i januari 1944. Tengroth spelade ju här, liksom i
den senare filmen, bondhustrun Märit som drabbas av kärlek och förlöper hemmet. Grevenius konstaterar att "det vanliga är ju att sceniska artister spelar film. Birgit Tengroth är en filmartist som spelar teater, och det är inte alltid hon lyckas göra sig gällande där." Varpå han avfärdar hennes tidigare insats i uppsättningen av Claudia.

Men i dagens föreställning bjuds på bättre vara. Tengroth förmedlar vackert rollens renhjärtenhet, här är hon i ett slag lika bra som en gång på Vasan i mitten av 30-talet med I tider som dessa.

Denna lugna och själfulla jordiskhet ryms märkvärdigt nog också i hennes register med dess modernt nervösa betoning. Hon hade lagt en blond hårkrans kring Märits huvud och höll rollen genomgående ljus.

Grevenius skriver så att man nästan hör replikerna från scenen:

När skrattet, som frusit inne hos henne i det ojämna äktenskapet med Påvel, i förälskelsens ögonblick bröt fram, så kom det också som en vårbäck med sol över. Hon har emellertid en benägenhet att sjunga och darra på repliken, när den är full av känsla och innehåller något vackert. Det är farligt. Det kan bli sentimentalt.

Dramat innehåller ju sin religiösa dimension vilket tydligt framgår i Birgits filmversion, här tappar man bort det som Grevenius kallar helveteskräcken och låter kärleken färgas av mildare form av tro så att den snarare bli näpen och rar.

Det är ju fruktan att bli en från Guds ansikte utstött som gör det steg Märit tar till något i den gamla byn så oerhört. Däri ligger svagheten i Birgit Tengroths annars så fina och fängslande framställning, att man inte tillräckligt känner den ångestfulla kampen inom henne.

Men i det stora hela är han nöjd med föreställningen. En avslutande randanmärkning är dialekterna, repliker som är skrivna på en bestämd dialektmelodi splittras här upp på "allahanda munarter, dalska och skånska och litet stockholmska och vanligt teaterbondmål."

Teaterföreställningar är ju i sig ett flyende väsen om de inte råkar fångas på ljudband eller film men att bläddra fram och tillbaka i de här kritiksamlingarna och läsa än här, än där, är kanske det närmaste vi kan komma den tidens myllrande teaterliv, summerade av mycket kunnig iakttagares penna.

Inom kort, 1946, sätter sig Grevenius på tåget till Malmö för att få reda på om uppsättningen av Turgenjevs En månad på landet håller måttet.

Den starkaste kärleksupplevelsen

Kärleken är naturligtvis stor. Och utan kärlek ingen film, konstaterar Damernas värld, nr 1, 1944. Ja, kärleken är ju drivfjädern i de flesta filmers handling, och utan ungdom ingen kärlek liksom utan kärlek inget liv. Så därför frågar man runt bland det unga gardet i dåtidens svenska film om vilken som varit deras starkaste kärleksupplevelse: på film, nota bene!

En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.

Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:

Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.

Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."

Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!

Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.

Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.

Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.

Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]

Katrina [1943]

Filmen Katrina i regi av Gustaf Edgren är något så udda som en film där Tengroth inte har den kvinnliga huuvudrollen, men å andra sidan så fick under 1943 hela fem filmer med henne premiär så nog kunde hon kosta på sig att bjussa på utrymmet vid ett enstaka ögonblick.

Huvudrollen i detta åländska sjödrama gick istället till Märta Ekström, i huvudsak teaterskådespelerska, och som här dessutom spelar mot sig egen make, skådisen, teatermannen och regissören Frank Sundström. Ett rätt omaka par, i alla fall i filmen: hon en stark och självmedveten ung kvinna från det österbottniska kustlandet som plötsligt förälskar sig i den pratsjuke sjömannen från den åländska övärlden. Hon står rak, stolt och vacker som en Vasadrottning från förr, han visar sig vara en riktig nobody som kuvad av den lokale redaren tvingas ut till havs med mössan i hand. Men alla bekymmer, fattigdom och motgångar för dem samman, "som ett kitt" och de harvar på filmen igenom i sin lilla stuga ute på skäret.

Birgit dyker upp i filmens tredje del, efter kanske en halvtimme. Vi är då framme i modern tid och Katrinas och Franks överlevande barn har blivit två unga män som båda blir förtjusta i det nyanlända butiksbiträdet Saga Svensson.

Det märks faktiskt att du är utombys ifrån, säger den yngre brodern till Birgit, du dansar så man skulle tro du var från Marseille.

Så långt allt gott, Birgit fnittrar, dansar och lyser när hon blir uppvaktad av den minst sagt charmerande snyggingen George Fant. Ja, hon borde kunna räkna med att få håva in antingen honom eller den något mer inbundne, men ambitiösare, storebrodern Hampe Faustman. Men vad gör en stackars flicka när alla unga män tar tjänst på båtar med kurs mot fjärran hamnar och kontinenter? Väntar i handelsboden? Nej, hon låter sig förföras av öns lokale hövding, den slitne och stenrike redaren Ekvall. Klädd i skepparkrans och förmodligen dubbelt så gammal, om det nu skulle ha någon betydelse.

Just när förlovningen eklaterats kommer Fant hem, med fickan full av sparkapital, drömmar och giftastankar. När sanningen blir uppenbar gör han ett glansnummer av förtvivlat skådespeleri: han dricker sig drängfull, raglar in på lördagsdansen med suparbröderna, beter sig och följer efter en vurpa på dansgolvet med traktens förståndshandikappade flicka Serafia till hennes kammare och lyckas dessutom som grädden på moset - får vi snart veta - göra henne med barn. Allt går på några minuter. George Fant excellerar, dessutom ser han ut, okammad och slipslös, som en ung man från åren straxt före Beatles kom. George 20 år före.

Skenheliga falska satjänta!, så löd hans recension av Birgit minutrarna innan han attackerade flaskan, bylivet och flickan för att sedan försvinna bort över haven, för alltid i denna historia.

Detta får Hampe att se rött och här utvecklar sig bygdeeposet till ett Shakespearedrama Light där Hämnden blir det enda begäret, de fattigas törst efter hämnd på de besuttna som i generation efter generation trampat ner, förstört och rövat från de olyckliga under dem. Modern, Katrina, som i filmens inledning nedkallade en förbannelse över redarfamiljen förtvivlar nu över de krafter som hon släppt lös.

Nånstans här gifter sig Birgit med gubben, bilder från bröllopet i kyrkan klipps omdelbart ihop med bilder från en begravning där bruden istället går i sorgflor. Bland åskadarna dyker plötsligt Julia Caesar upp med repliken:

Att det skulle gå så fort för Saga att bli änka, det ingick väl inte i Ekvalls planer när de låg på brudpallen för tre månar sen?

Så Birgit ärver redarrörelsen och fartygstrafiken, här skymtar den typ av gestalt hon gjorde så ofta under 1940-talet, på ett eget sätt en ensam kvinna med en skugga från förr att hålla på avstånd. Som kvinnlig företagare kläds hon genast i uppsatt hår och en opassande hatt (om man ska vara snäll), men som en präst sa till Katrina i filmens början: man kan resa hur långt som helst, men sitt hjärta reser man aldrig ifrån. Hampe mjuknar, ställer in sitt hämnddrama och de tu förenas och med en karl som direktör kan Birgit återgå till bli kvinnlig, modernt klippt, klädd i snygg gångdräkt, och med tjänsteflickor att kommendera i rikemanshuset inne i Mariehamn.

Men här finns samtidigt, utanför manus, en annan historia vid sidan av. Frank Sundström och Märta Ekström var gifta och vid denna tid bodde de i hyrd lägenhet ute i Bergshyddan på Djurgården, samma boende som Birgit och Stig Ahlgren skulle ta över bara ett par år senare. Än hade hon inte träffat Ahlgren men hon visste säkert var Frank och Märta höll hus.

Krigsmans erinran [1947]

En film med titeln Krigsmans erinran har naturligtvis svårt att fästa vid samtiden, vår alltså. Här doftar det gamla tider lång väg, farliga tider, hungriga tider, instängda tider som för länge sedan slumrat in. Och naturligtvis står filmens utanpåverk stadigt i ett svunnet 1940-tal, lika stadigt som Birgit Tengroth går över den asfalterade bakgården för att samla in tvätten från linorna därnere, mellan de kompakta huskropparna på Södermalm i Stockholm. Men man glömmer snart de ruckliga fastigheterna, de slamrande spårvagnarna, känslan av en kvardröjande beredskapstid för i dialogen och spelet mellan så gott som alla inblandade serveras här till stor del ett drama av hög valör och med en rättframhet som kan till och med få en nutida betraktare att generat flacka med blicken: betedde man sig verkligen så här på den tiden? Uppenbarligen. Inget nytt rinner under Stockholms broar.

Från början en teaterpjäs av Herbert Grevenius hade stycket redan gjort succé på scen och i radion, med just Elof Ahrle i huvudrollen Jocke. Samme Elof lyfter alltså nu vant och smidigt in dramat i filmstudion. Hampe Faustman regisserade drabbande direkt och Birgit gestaltade Sickan, kvinnan som kvävs i sitt vad som på den tiden ofta kallades "stockholmsäktenskap", med en mestadels frånvarande karl - och med en halvvuxen dotter som mamma tycker alltför länge förväntar sig uppassning. Hon upplever sig bära hela bördan, drömmarna som lades åt sidan för 15 år sedan stampar åter i farstun. Och när nu Jocke är inkallad norröver låter hon sig kurtiseras av den stilige grannen, underofficer i reserven, måhända mytoman, men uniformen han klär sig i är ju trots allt tjusig och döljer den värsta utsattheten.

Mitt i denna spirande amour dyker alltså Jocke oväntat upp på en oannonserad permission.

Det blir svart, det blir passionerat och stundtals rusar känslorna iväg med dem alla, de sörjer, de tvekar, kränger, kastar om kurs, försöker igen, havererar på nytt i stundens infall: ”Om du tror jag tänker truga mig på dig, så tar du fel!”, som Birgit sammanfattar kryssningen.

Dottern - Eva, ett av hörnen i det här dramats kvadrat, naket och hjärtknipande spelad av en i övrigt okänd Harriett Philipson - skildras på det där vuxna tonårssättet som hörde tiden till, med mogna manér, riktiga kläder och vuxen stil - vår tids barnslighet hade man då lämnat för länge sedan. Föräldrarna kallas genomgående för Jocke och Sickan. Hon kommer in till mamman ute i köket:

”Ska du se, soldräkt i två våningar. Jag skulle kunna skaffa en åt dej också. Du kan ha den. Du är riktigt snygg däruppe. Det gungar inte alls om dej som om de andra tanterna."

Eva fortsätter: ”Vet du vad jag tror är felet med dej? Det är att du börjar med så mycket att till slut vet du varken ut eller in. Du skulle ta en timme i taget. Hur som helst: mat har du alltid haft ett väldigt handlag med. Hade jag haft dina talanger så skulle jag gjort något av dom.”

Sickan svarar: ”Jag inte född att stå i ett kök. Var inte så säker på att jag kommer att nöja med det heller. Gå här och vara stängd på alla håll. Nej, än kan livet ha sina överraskningar.”

En stund senare ska Eva ut med sin kavaljer, mamman snäser: ”Far din satte mej i olycka. Det är lätt hänt och det hänger i.” Dottern svarar: ”Den olyckan var jag, och jag vet att det är så ser på mej.”

Det är i den här atmosfären som Jocke klampar in, med gevär och full utrustning, tveksamt välkommen och han börjar omedelbart ana att Birgit vurmar för någon annan, vilket hon också omgående, rakt och resolut erkänner.

Han fräser: ”Serru, fänrik? När har du börjat frottera dej med överklassen?”

Han: ”Och du sen, om du nödvändigt skulle gå och lägga dej med en kille mens jag var borta, så kunde du ha visat bättre smak.” Hon: ”Säg om det där du sa!” Han: ”Du kunde ha visat bättre smak.” Hon: ”Nej, det andra!” Han: ”Jag vill inte.” Hon: ”Gud i himlen, Jocke. Här behandlar du mig i alla år som en möbel. Du äter, dricker, sover och kommer och går. Och så ett tu tre: du älskar mig en smula. Jag betyder nånting för dig.”

I Ahrles spel är det inte långt, mellan gamängeriet och sorgen: från en sorts sorglös soldaten Svejk till en skälvande sårad stackare. Han gör plötsliga tvärvändningar när hopplösheten och svartsjukan faller över honom. Han håller rollen med fast hand. Efter ett gräl med hustrun finner så församlingsprästen detta hjordens vilsna lamm på ett slitet ölkafé. Vi låter filmen glida över tillbaka till teaterscenen, för det är replikerna, tonfallen, gesterna som bär resten mot ridåfallet:

Jocke till prästen: ”Jag har en kruka konfekt därhemma, ska du med och dricka ur den?”

Ja, det är en stad i natt, den stockholmska sommarnatten som är så vacker, som Birgit konstaterar på hemvägen från dansrestaurangen. Straxt innan hon går i säng med grannen medan Jocke dricker konfekten i lägenheten intill, under långa monologer till den tålmodigt lyssnande prästen:

”Nej, du, försök inte med mej inte. Mej får du inte i nätet. Det finns alldeles för mycket jävelskap här i världen som du inte kan förklara med ditt ljus. Alldeles för mycket svarthet, bedrägeri och skit. Dom vrånga har sitt lika säkert på gaffeln som de som bär sig hyggligt åt. Ja, jag gjorde nog Sickan orätt. Tog nog i för hårt. Men jag kom i grevens tid, nånting säger mej att jag kom i grevens tid.”

Jocke till dottern som ska ut och paddla med kavaljeren: ”Du klär dig alldeles för tunt. Även om det är en kille som du försöker glömma, så behöver du inte köra så där hårt.” ”Pappa!” Han vänder sig till prästen, som man nu förstått är dotterns hemliga och olyckliga kärlek: ”Du, vet du vad det är för en kille i den där föreningen det är som hon försöker glömma? Va?” Eva: ”Det är gement av er, det finns ingen som har såna föräldrar som jag. Här sitter du och super, och med pastorn! Och mamma, var är mamma? Du borde hålla reda på henne och se till att hon inte springer ute om nätterna. Vad allting är avskyvärt! Jag hatar er allihopa!”

En trappa upp sitter Birigt med rufsigt hår och tittar ut mot morgonljuset, medan hon klär på sig, vrider klänningen tillrätta, hittar sina skor. Han, Gunnar Björnstrand, sover på rygg med öppen mun.

Hemma igen sitter Birgit tilltufsad och dricker ur det sista ur Elofs flaska, han tittar drucket upp: ”Det var nånting som Eva sa, det tog mej ganska djupt.” ”Va sa hon då?” ”Ja, man vaknar upp och känner sig sjaskig. Den grå vardagen, den var nånting du var rädd för, den skulle vi undvika sa vi en gång. Jag vet nånting som jag tycker verkar jävligt, det är den grå söndagen.”

Men han kan inte låta bli att pressa henne ytterligare ett steg. Sickan svarar: ”Jag hade inte legat med honom, då. Skyll dig själv!” ”Inte då? Men nu?" ”Ja, nu.” ”När?” ”I natt, alldeles nyss.”

Så han faller handlöst i fritt fall och hotar strypa henne, här, hemma, nu. Slänger omkull henne. Hon bara: ”Ja, kläm till du, så tar det slut på en gång.”

Birgit sammanfattar natten, nu har hon satt ner foten och kan kosta på sig ett erkännande: ”Han var vidrig. Du är bättre. Jag kanske har varit tillsammans med dig så länge att jag börjar förstå mig på det.”

Det sas nog inte många ord när biograferna tömdes den gången. Cigaretter tändes ute på gatan. Några trevande samtal, avskedsfraser, en gest mot hatten. Så skingrades klungan med folk, tveksamt, och alla drog åt sina håll, hem till sina egna teaterpjäser.

Natt i hamn [1943]

Det är tidigt 1940-tal, det är krig, det är mörkt, rentav kolsvart förutom månljuskäglan över vågorna. Runtom finns minfält och dimman glider i det svepande strålkastarljuset från lastfartyget S/S Rune. Men skeppet stävar oförtrutet framåt genom natten. Hemåt. Detta är scenariot för Erik "Hampe" Faustmans debutfilm Natt i hamn. Kaptenen avlöser styrman på bryggan och det är lika långt från resans mål som till hemmahamn.

Den som till äventyrs läst Josef Kjellgrens roman Smaragden känner sig väl till rätta när kameran söker sig till kabyssen under däck; lediga sjömän spelar kort, tjafsar, bekämpar ångestens demoner, några kanske rentav längtar till nästa hamn. Det är ett litet myller i det trånga utrymmet: den trygge Sigge Fürst, den pigge Åke Söderblomvarianten Rune Halvarsson, den ångestridne Bengt Ekerot. Och mitt i allt en klassiskt vacker ung man: Alf Kjellin.

Detta är ett nattsvart drama, utan egentligt ljusinsläpp. Bestänkt av hjältemod styr skeppet hela tiden mot sin undergång. Inne, hitom kajen, trycker ett gäng av adliga upptuppar från slott och herresäten: Lilliecrona och Löwenadler som till sin hjälp har underhuggaren Björnstrand. Denna rätt slemma trio som lystrar till Pajen, Mårten och Lillen följer en oklar politisk agenda och i lönndom sänker obeväpnade skepp till havs. Och mitt ibland dem vandrar oroligt den mörka Maria som mentalt är på väg bort från gänget, sedan kärleken till Lillen släppt sitt grepp och hon börjar få synen och självkänslan tillbaka, hon anar varåt kompassen alltid visat.

Tengroth som Maria, passande klädd i svart, tolkar här åter en av de roller som kom att dominera hennes sista decennium som skådespelerska: vilsna, ensamma, svikna unga kvinnor utan hopp, på gränsen till att vara förlorade. Som de är. Hon tänder ännu en cigarett, lägger blicken bort mot en halvt tom, definitivt aldrig uppenbar och än mindre gripbar framtid. Illavarslande på samma sätt som hennes bakgrund är ett töcken.

Denna kvinna träffar på danshaket Kontinenten den sköne och annorlunde Kjellin, på sitt sätt lika drömmande vilsen i sin sjömansroll som hon. Och där i hennes säng (redan) den första natten föreläser han högstämt och ivrigt om lyckan av ett gemensamt hem, med ett tryggt möblemang. Hon ligger försiktigt på hans arm och lyssnar på fantasierna som en besvärjelse mot det som är hennes liv, hennes hopplösa vandring i skymningen.

Filmen var Hampe Faustmans debutfilm, han skymtar faktiskt också i en stum cameoroll som flinande gäst på danspalatset. Hans skrev också manus tillsammans med bland annat Kjellin. Även om särskilt dramatiken mot slutet haltar, eller i varje fall är rätt flyktigt tunn, så lyckas han skildra sjömanslivet, ungdomen och kanske delar av tidsandan både finstämt och trovärdigt. Den är också mer sammanvävd än vad det kan tyckas vara här. De skygga blickarna inne bland de dystra hamnkvarteren, de skeva och vinda innergårdshusen med sin flagnande rappning och de lika stukade människorna som befolkar dem. Alf Kjellin tänder kärlekens tändsticka som lika snabbt släcks av det kalla vinddraget från havet, Birgits bruna ögon blänker en kort sekund. Sedan är det över.

Ett finstämt ögonblick i beslöjad gråskala av en av svensk films mest lovande namn. Tengroth tillåts också gestalta dova repliker liksom hon ges chansen att vara oemotståndligt och mörkt vacker. Väldigt, väldigt fjärran trettiotalets rundkindade fröken. Här håvar hon in rollen och tar avstamp in i den återstående filmkarriärens mångskiftande gestaltningar.

Hampe själv, vid sidan av Hasse Ekman dessa sidors emotståndlige manlige hjälte, skulle med detta vandra vidare mot en rad minnesvärda filmer: redan samma år hade Sonja med Birgit i huvudrollen premiär, och några år senare lät han henne vara frispråkigt mörk i Krigsmans erinran - ett drama som vi snart återkommer till.

För övrigt finns Hampes debut tillgänglig varje dag på vanlig kontorstid inne i Kungliga bibliotekets audiovisuella samling. Eventuellt nära just dig. Mycket nöje.

[Omedelbart post scriptum: Associationen till Kjellgrens Smaragden var inte enbart en fantasi, 1948 gjorde Faustman ännu en sjöfolksfilm, Främmande hamn, baserad på en teaterpjäs av - just det - Josef Kjellgren. Fast den gången skymtade inte Birgit ens vid kajkanten.]

Chefen fröken Birgit

Kanske var det krigstidens isolering, utestängningen från omvärlden, frånvaron av influenser, som skapade en dynamik i den avlägset belägna, halvt isolerade svenska huvudstaden.

Vi har redan nosat lite på det projekt som sjösattes av två yngre filmaktörer sommaren 1941: uppsättningen av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern. Georg Rydeberg och Birgit slog ju sina påsar ihop, eller sina penningpungar kanske snarare, smakade på titulaturen teaterdirektörer och hyrde en scen av regissör Per-Axel Branner. Och det skrevs i pressen, och det blev fullt i salongen. Och fröken Tengroth blev omslagsflicka i veckopressen av bara farten.

Filmjournalen hängde på, och i nummer 22, 1941, har man en längre artikel, frikostigt illustrerad, som försöker summera äventyret. Signaturen Marco Polo är entusiastisk:

Svensk film- och teaterungdom är inte rädd av sig. Inte rädd för att arbeta. Inte rädd för att ta nya och friska initiativ. Inte rädd för att våga något, för att offra sig själva för den sak de tror på. Och det är något som vi - publiken - måste känna stor tacksamhet för.

Så lyder själva anslaget. Och Rydeberg och Tengroth hyllas, inte bara för sina insatser på scenen, utan även för sin experimentlusta, sin framåtanda, sin besjälade lust att ge sin konst till publiken! Även de två motspelarna, George Fant och Ester Roeck-Hansen får beröm. Fant för att han plötsligt mognat och lite otippat går i land med sin "svåra roll", Roeck-Hansen för sin mogna charm och intuition.

Artikeln avslutas med en liten utvikning, våra hjältar på Nya Teatern är nämligen inte ensamma i stan: Erik Faustman, energiknippet, sätter upp en pjäs på Vasan i egen regi och med ett ungdomligt anslag som kanske kanske kanske kan locka en bred publik. Även här vittnar reportern om alla de inblandades entusiasm och fokusering - som man väl knappast sa på den tiden. Repetionerna fortsätter sedan teatern är mörklagd och låst hemma hos någon långt in på natten.

Vitalitet alltså i ett Stockholm i dödsskuggans dal.

Nå, men låt oss som vanligt sätta Birgit i centrum: hon har ju "åter fått visa vilken strålande aktris hon är. En sällsam blandning av fräsch ungflickscharm och moget konstnärsskap. Varför får hon aldrig tillfälle visa det på film?"

Undrar Film-Sveriges eget husorgan. Det är tydligt, Marco Polo tog sig inte bara till det fjärran Kina, han hade dessutom en tidlöst klar blick!

Skål för absent friends! Filmkongressen 1944

Kristi Himmelfärds Dag 1944 gick, liksom tidigare år, Sveriges Biografägaresförbunds kongress av stapeln i Stockholm. Efter ett betungande kongressande på Röda Kvarn samlades kreti och pleti inom branschen för andra året i rad på Grand Hotel Royals vinterträdgård. Och om sittningen under dagen säkerligen varit grå och strikt yrde kvällen desto mer av konfetti, dans och bubbel i glasen!

Filmjournalen 1944, nr 23 rapporterar utförligt från dagen, eller snarare kvällen. Klockan 7 började det roliga. Och även om vi tappat Birgit redan i trängseln på Arsenalsgatan så slinker vi med strömmen inåt - eftersom så många av dessa sidors favoriter minglar därinne! Nu är det ju inte bara Spegelsalen som lockar - "världens magnifikaste lokal i sitt slag", Aftontidningen passar dessutom på att för tredje året i rad dela ut sina troféer för branschens bästa insatser under det gångna året!

Nå, vi följer pressfotografen i hälarna och snappar upp skymtar av stjärnorna. Se, allra först, där skvallrar Sickan med kollegan Vibeke Falk, omgivna av gubbarna Carl Anders Dymling (nya SF-chefen till höger med ett stadigt sug i Havannan) samt till vänster Vilhelm Bryde, känd från tidigare Tengrothproduktioner.

Och, se, där borta rodnar allt förra friherrinnan Agneta Wrangel af Sauss, numera gift fru Ekman, under solbrännan med sin bordkavaljer Hampe Faustman som nog är lite simmig i blicken alla redan.

Säkerligen har de båda känslan av en outtalad gemenskap, då de båda under årens gång fått, eller skulle få, kämpa mot såväl reella problem som elakt förtal spriten orsakat dem.

Och efter en stund verkar det som fru Agneta känner att hon måste resa sig och leta upp sin make, herr Hans, som anlänt lite sent efter att ha arbetat - sägs det - med manuset till sin kommande film Som folk är mest. Med ett brett Ekmanskt leende tar han emot hennes förklaringar.

För visst kan Hasse le, sippa på glaset och suga på ciggen: detta är ju delvis hans kväll!

Av Aftontidningens troféer faller tre inom Ekmans fögderi: dels till Lars Hanson för bästa manliga huvudroll i Excellensen, Stig Järrel presterar årets bästa manliga biroll i samma film. Järrel har dock kvällens teaterföreställning på Nyan att tänka på så han glider inte in i lokalen förrän klockan slagit 11 om kvällen, men möts å andra sidan av gälla fanfarer när han ska hämta sitt pris! Dessförinnan har en annan av Hasses stjärnor fått sin utnämning som årets bästa kvinnliga biroll: Gunn Wållgren för sin insats i Sjätte skottet.

Vilka andra är det som stöts och trängs i vimlet? Lorens Marmstedt förståss, Anders Henrikson med hustrun Aino Taube, Irma Christensson, John Botvid och Georg Rydeberg. Till och med Sture Lagerwall dök under förkvällen upp i kronans uniform, Ragnar Falck var förståss galakädd liksom fotograf Gösta Roosling, George Fant och självaste Karl Ragnar Gierow, pristagare för bästa manus. Och runt dem virvlade Alice Babs, Gudrun Brost och Barbro Ribbing! Bara för att nämna några som skymtade förbi.

Och se, därborta beundrar ju Hampes egen hustru Wållgren sin triumf tillsammans med själve Edvin Adolphson, hennes motspelare i den belönade filmen.

Och den gode Edvin, alltid redo för ett handgrepp! Lugnt passar han på medan Hampe simmar runt i den Wrangelska vallgraven...

"...ja, och så dansade alla, skrattade och hela filmbranschen kände sig som en enda stor familj, precis som det skall vara på en riktig Filmkongress", summerar tidningen.

Men, Birgit, Birgit, vart tog du vägen? Kom du aldrig in? Hittade du aldrig fram?

Birgit hos 'Hampe' Faustman

I sin avhandling Den glömde mannen (Stockholms universitet, 1999) försöker Per Vesterlund beskriva Erik Faustman, Hampe kallad, och dennes roll i den svenska filmen. Eftersom Tengroth under 1940-talets mitt spelade med i hela tre av Faustmans filmer, debuten Natt i hamn, Sonja och Krigsmans erinran så försöker sig Vesterlund på att skissa ett snabbporträtt av henne.

Han utgår från den schablonroll som, enligt honom, dominerade Tengroths trettiotalskarriär: oskulden - där hon antingen gestaltar en präktig helylletjej eller en mer sensuell, ja, rentav sexuell varelse som söker sig fram till kärleken och dess givna mål: äktenskapet.

Mot denna bild kan ställas gestalterna i Faustmans filmer. Här handlar det mer om personer på glid, där oskulden redan är förlorad, men där karaktärerna minsann är både starka och självständiga kvinnor. Figurerna är här på olika sätt outsiders: otrogna, förtappade eller f. d. prostituerade utan att för den skull fördömas av berättelsen. Det är ju nu rätt sent i Tengroths filmkarriär då hon var på väg bort från sina tidigare typroller, delvis tack vare Faustman. Detta var, enligt författaren, en av Faustmans egenheter när det gällde rollbesättning: att antingen använda sig av unga okända ansikten (särskilt under femtiotalet) eller plocka folkligt populära stjärnor och så att säga lyfta över dem i rollfack som låg rätt långt från de som skådespelarna vid den tiden var kända för. Precis som vår Birgit.

Avhandlingen har som motiv Faustman som filmskapare och den bild som hans egna filmer (han var ju även skådespelare) har gett honom som konstnär. Vestergren plöjer naturligtvis igenom hela karriären och vrider och vänder på manus och kameravinklar. För den som fortfarande uppskattar denne regissör och dessa filmer är boken naturligtvis ett måste! Se det även som ett sätt att hylla en alltför tidigt nedgången och bortgången gestalt.

[Foto: mannen med hatten käckt på svaj är naturligtvis Hampe, inte Vesterlund!]

Sonja (1943)

En av Birgits filmer har faktiskt visats flera gånger på SVT:s eftermiddagsmatinétid, nämligen Erik "Hampe" Faustmans Sonja från 1943 som gått hela två gånger bara de senaste åren om jag lyckats hålla räkningen.

Manuset baserades på en pjäs av Herbert Grevenius som tidigare gått på Dramaten (1929) och som är en äktenskapsskildring i arbetarmiljö. Åke Grönberg spelar maken som jobbar på verkstad, ung, rund och ambitiös, och som under filmens gång avancerar till förman och Birgit är hans maka, Sonja, som sköter hemmet, ekonomin och håller maken borta från sitt tidigare rumlande. Paret bor i lägenhet nedanför Mariahissen, några trappor upp i hörnhuset där Bastugatan möter Brännskyrkagatan. Och in i denna idyll kliver Mr. Kool Kat himself, "Nick", slemmigheten personifierad och lysande gestaltad genom hela filmen av Sture Lagerwall som så fort han visar sig i första filmrutan får hela bilden att spricka. Inte nog med det: han flyttar dessutom hem till det unga paret!

Den lyckliga och husliga Sonja har nämligen en hemlighet i bagaget, en mörk historia som ingen - utom Nick förståss - känner till. I sitt tidigare liv var hon hålldam och gatflicka i Göteborg med Nick som sammanboende hallick, eller sutenör, som Cornelis sa. Och som hon "delade vinsten med" som han så rättrådigt berättar. Och nu utnyttjar han denna historia för att pressa den allt mer förtvivlade Sonja på pengar och dessutom fritt boende. Tengroths rollfigur får efter Stures ankomst en alltmer frånvarande, beslöjad blick som än vänder sig djupt inåt eller långt bort i fjärran, hur trevligt än personerna runt omkring henne har. Hon står plötsligt utanför alla sammanhang: skräckslagen.

När Nick slutligen börjar snärja Grönbergs lillasyster för att få henne i sitt garn vaknar Sonja upp, ingriper och ställer allt tillrätta, till priset av sin egen framtid.

Maken, den nyblivne förmannen, får nämligen spelet när Lagerwall med resväskan packad och klar slutligen berättar Sonjas historia. Han faller rakt genom golvet, vräker ur sig allt en förnedrad man kan säga till en kvinna han inte har kontroll över, slänger ut henne och koncentrerar sig huvudsakligen på pilsnerdrickande. Och det är här filmen känns förvånansvärt modern, med ett snarare kvinnligt perspektiv där damerna står för sanningsägandet, bl. a. Gunn Wållgren (under denna period fru Faustman!) i en självlysande scen mot filmens slut, medan karlarna mer eller mindre tuffar på i sina ogenomtänkta, sjävupptagna banor.

Jag tycker nog att filmen fortfarande håller och känns oväntat fräsch med genomgående starkt skådespeleri, även i biroller med Bengt Ekeroth och Barbro Fleege - någon som hört talas om henne? Manuset är också välskrivet och framför allt nyanserat där ingen av personerna framstår som enbart svarta eller vita, t.o.m. Nick tillåts få förtvivlan i ögonen och kan darra på rösten. Slutet kan dock kännas något jolmigt, när den stolta och nyvaknade Sonja går tillbaka till (den i detta läge mycket eventuella) tomtebolyckan så fort maken annonserat i tidningen efter henne, hänger av sig trenchcoaten i tamburen och börjar städa upp i den vid det här laget lätt stökiga ungkarlskvarten. Men, men: lyckan har ju sitt pris och det kan vara rätt starkt att gå tillbaka, trots allt. Maken Kurt är hursomhelst en erfarenhet rikare, och ser ut att kunna förvalta den.

Erik Faustman var när filmen kom 24 år och detta var hans andra film. Han var vid denna tid något så ovanligt som en regissör med vänsterperspektiv. Fram tills femtiotalets slut skulle han stå bakom en rad uppmärksammade filmer och dyker också upp som skådespelare här och var. I Sonja gör han på knappa minuten rollen som verkstadschef med knivskarp replik, en av filmens höjdpunkter. Redan 1961 var dock sagan all då Faustman dog i förtid, tydligen efter en period av rejält supande, 42 år gammal.

Här syns Faustman till höger med Birgit till vänster på en bild från samma år, 1943, men tagen i samband med inspelningen av Natt i hamn, debutfilmen, även den feat. Birgit.

Slutligen: tillåt mig citera Åke Grönbergs slutreplik när han upptäckt att den försvunna hustrun/slampan har återvänt till boet: "Säg ingenting. Vi talar inte om det. Vi glömmer det bara!" Även en karl kan lära sig något, känns betryggande. Tack, Hampe.