Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 2b

En figur som redan skymtat i utkanten av berättelsen om Birgit Tengroth är teaterkritikern och dramatikern Herbert Grevenius. Han skrev inte bara pjäserna som blev förlaga till de två Tengrothfilmerna Sonja och Krigsman erinran, han var dessutom den som knåpade ihop filmmanuset till Bergmans Törst (1948) - som alla vet vid det här laget baserad på Birgits egen novellsamling med samma namn.

Under två decennier - mellan 1931 och 1950 - var Grevenius verksam som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen där han bevakade inte bara Stockholmsscenerna utan var närvarande vid teaterevenemang i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Under 1950-talet var han chef för radioteatern och senare under Bergmans fögderi på Dramaten knuten till den scenen som "litterär medarbetare" och dramaturg. Andra kopplingar till Tengroths värld: han skrev manus till Hampe Faustmans Främmande hamn (1944) och Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953).

Nå, under perioden 1940-1951 publicerade Grevenius tre fullmatade volymer med sin välskrivna teaterkritik: I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjen (1946) samt Dagen efter (1951). Att bläddra sig igenom dessa böcker är som att vada till knäna i tidens teatervärld, Grevenius tycks se allt, känna till det mesta och kunna bedöma det som kommer i hans väg.

Och bläddrar man snabbt till de fylliga registersidorna upptäcker man att även Birgits insatser på tiljan kommer upp till granskning.

I Offentliga nöjen (Fritzes, 1946) har Grevenius varit på plats i Eskilstuna för att se Riksteaterns premiär av Mans kvinna, teaterversionen  alltså, i januari 1944. Tengroth spelade ju här, liksom i
den senare filmen, bondhustrun Märit som drabbas av kärlek och förlöper hemmet. Grevenius konstaterar att "det vanliga är ju att sceniska artister spelar film. Birgit Tengroth är en filmartist som spelar teater, och det är inte alltid hon lyckas göra sig gällande där." Varpå han avfärdar hennes tidigare insats i uppsättningen av Claudia.

Men i dagens föreställning bjuds på bättre vara. Tengroth förmedlar vackert rollens renhjärtenhet, här är hon i ett slag lika bra som en gång på Vasan i mitten av 30-talet med I tider som dessa.

Denna lugna och själfulla jordiskhet ryms märkvärdigt nog också i hennes register med dess modernt nervösa betoning. Hon hade lagt en blond hårkrans kring Märits huvud och höll rollen genomgående ljus.

Grevenius skriver så att man nästan hör replikerna från scenen:

När skrattet, som frusit inne hos henne i det ojämna äktenskapet med Påvel, i förälskelsens ögonblick bröt fram, så kom det också som en vårbäck med sol över. Hon har emellertid en benägenhet att sjunga och darra på repliken, när den är full av känsla och innehåller något vackert. Det är farligt. Det kan bli sentimentalt.

Dramat innehåller ju sin religiösa dimension vilket tydligt framgår i Birgits filmversion, här tappar man bort det som Grevenius kallar helveteskräcken och låter kärleken färgas av mildare form av tro så att den snarare bli näpen och rar.

Det är ju fruktan att bli en från Guds ansikte utstött som gör det steg Märit tar till något i den gamla byn så oerhört. Däri ligger svagheten i Birgit Tengroths annars så fina och fängslande framställning, att man inte tillräckligt känner den ångestfulla kampen inom henne.

Men i det stora hela är han nöjd med föreställningen. En avslutande randanmärkning är dialekterna, repliker som är skrivna på en bestämd dialektmelodi splittras här upp på "allahanda munarter, dalska och skånska och litet stockholmska och vanligt teaterbondmål."

Teaterföreställningar är ju i sig ett flyende väsen om de inte råkar fångas på ljudband eller film men att bläddra fram och tillbaka i de här kritiksamlingarna och läsa än här, än där, är kanske det närmaste vi kan komma den tidens myllrande teaterliv, summerade av mycket kunnig iakttagares penna.

Inom kort, 1946, sätter sig Grevenius på tåget till Malmö för att få reda på om uppsättningen av Turgenjevs En månad på landet håller måttet.

Krigsmans erinran [1947]

En film med titeln Krigsmans erinran har naturligtvis svårt att fästa vid samtiden, vår alltså. Här doftar det gamla tider lång väg, farliga tider, hungriga tider, instängda tider som för länge sedan slumrat in. Och naturligtvis står filmens utanpåverk stadigt i ett svunnet 1940-tal, lika stadigt som Birgit Tengroth går över den asfalterade bakgården för att samla in tvätten från linorna därnere, mellan de kompakta huskropparna på Södermalm i Stockholm. Men man glömmer snart de ruckliga fastigheterna, de slamrande spårvagnarna, känslan av en kvardröjande beredskapstid för i dialogen och spelet mellan så gott som alla inblandade serveras här till stor del ett drama av hög valör och med en rättframhet som kan till och med få en nutida betraktare att generat flacka med blicken: betedde man sig verkligen så här på den tiden? Uppenbarligen. Inget nytt rinner under Stockholms broar.

Från början en teaterpjäs av Herbert Grevenius hade stycket redan gjort succé på scen och i radion, med just Elof Ahrle i huvudrollen Jocke. Samme Elof lyfter alltså nu vant och smidigt in dramat i filmstudion. Hampe Faustman regisserade drabbande direkt och Birgit gestaltade Sickan, kvinnan som kvävs i sitt vad som på den tiden ofta kallades "stockholmsäktenskap", med en mestadels frånvarande karl - och med en halvvuxen dotter som mamma tycker alltför länge förväntar sig uppassning. Hon upplever sig bära hela bördan, drömmarna som lades åt sidan för 15 år sedan stampar åter i farstun. Och när nu Jocke är inkallad norröver låter hon sig kurtiseras av den stilige grannen, underofficer i reserven, måhända mytoman, men uniformen han klär sig i är ju trots allt tjusig och döljer den värsta utsattheten.

Mitt i denna spirande amour dyker alltså Jocke oväntat upp på en oannonserad permission.

Det blir svart, det blir passionerat och stundtals rusar känslorna iväg med dem alla, de sörjer, de tvekar, kränger, kastar om kurs, försöker igen, havererar på nytt i stundens infall: ”Om du tror jag tänker truga mig på dig, så tar du fel!”, som Birgit sammanfattar kryssningen.

Dottern - Eva, ett av hörnen i det här dramats kvadrat, naket och hjärtknipande spelad av en i övrigt okänd Harriett Philipson - skildras på det där vuxna tonårssättet som hörde tiden till, med mogna manér, riktiga kläder och vuxen stil - vår tids barnslighet hade man då lämnat för länge sedan. Föräldrarna kallas genomgående för Jocke och Sickan. Hon kommer in till mamman ute i köket:

”Ska du se, soldräkt i två våningar. Jag skulle kunna skaffa en åt dej också. Du kan ha den. Du är riktigt snygg däruppe. Det gungar inte alls om dej som om de andra tanterna."

Eva fortsätter: ”Vet du vad jag tror är felet med dej? Det är att du börjar med så mycket att till slut vet du varken ut eller in. Du skulle ta en timme i taget. Hur som helst: mat har du alltid haft ett väldigt handlag med. Hade jag haft dina talanger så skulle jag gjort något av dom.”

Sickan svarar: ”Jag inte född att stå i ett kök. Var inte så säker på att jag kommer att nöja med det heller. Gå här och vara stängd på alla håll. Nej, än kan livet ha sina överraskningar.”

En stund senare ska Eva ut med sin kavaljer, mamman snäser: ”Far din satte mej i olycka. Det är lätt hänt och det hänger i.” Dottern svarar: ”Den olyckan var jag, och jag vet att det är så ser på mej.”

Det är i den här atmosfären som Jocke klampar in, med gevär och full utrustning, tveksamt välkommen och han börjar omedelbart ana att Birgit vurmar för någon annan, vilket hon också omgående, rakt och resolut erkänner.

Han fräser: ”Serru, fänrik? När har du börjat frottera dej med överklassen?”

Han: ”Och du sen, om du nödvändigt skulle gå och lägga dej med en kille mens jag var borta, så kunde du ha visat bättre smak.” Hon: ”Säg om det där du sa!” Han: ”Du kunde ha visat bättre smak.” Hon: ”Nej, det andra!” Han: ”Jag vill inte.” Hon: ”Gud i himlen, Jocke. Här behandlar du mig i alla år som en möbel. Du äter, dricker, sover och kommer och går. Och så ett tu tre: du älskar mig en smula. Jag betyder nånting för dig.”

I Ahrles spel är det inte långt, mellan gamängeriet och sorgen: från en sorts sorglös soldaten Svejk till en skälvande sårad stackare. Han gör plötsliga tvärvändningar när hopplösheten och svartsjukan faller över honom. Han håller rollen med fast hand. Efter ett gräl med hustrun finner så församlingsprästen detta hjordens vilsna lamm på ett slitet ölkafé. Vi låter filmen glida över tillbaka till teaterscenen, för det är replikerna, tonfallen, gesterna som bär resten mot ridåfallet:

Jocke till prästen: ”Jag har en kruka konfekt därhemma, ska du med och dricka ur den?”

Ja, det är en stad i natt, den stockholmska sommarnatten som är så vacker, som Birgit konstaterar på hemvägen från dansrestaurangen. Straxt innan hon går i säng med grannen medan Jocke dricker konfekten i lägenheten intill, under långa monologer till den tålmodigt lyssnande prästen:

”Nej, du, försök inte med mej inte. Mej får du inte i nätet. Det finns alldeles för mycket jävelskap här i världen som du inte kan förklara med ditt ljus. Alldeles för mycket svarthet, bedrägeri och skit. Dom vrånga har sitt lika säkert på gaffeln som de som bär sig hyggligt åt. Ja, jag gjorde nog Sickan orätt. Tog nog i för hårt. Men jag kom i grevens tid, nånting säger mej att jag kom i grevens tid.”

Jocke till dottern som ska ut och paddla med kavaljeren: ”Du klär dig alldeles för tunt. Även om det är en kille som du försöker glömma, så behöver du inte köra så där hårt.” ”Pappa!” Han vänder sig till prästen, som man nu förstått är dotterns hemliga och olyckliga kärlek: ”Du, vet du vad det är för en kille i den där föreningen det är som hon försöker glömma? Va?” Eva: ”Det är gement av er, det finns ingen som har såna föräldrar som jag. Här sitter du och super, och med pastorn! Och mamma, var är mamma? Du borde hålla reda på henne och se till att hon inte springer ute om nätterna. Vad allting är avskyvärt! Jag hatar er allihopa!”

En trappa upp sitter Birigt med rufsigt hår och tittar ut mot morgonljuset, medan hon klär på sig, vrider klänningen tillrätta, hittar sina skor. Han, Gunnar Björnstrand, sover på rygg med öppen mun.

Hemma igen sitter Birgit tilltufsad och dricker ur det sista ur Elofs flaska, han tittar drucket upp: ”Det var nånting som Eva sa, det tog mej ganska djupt.” ”Va sa hon då?” ”Ja, man vaknar upp och känner sig sjaskig. Den grå vardagen, den var nånting du var rädd för, den skulle vi undvika sa vi en gång. Jag vet nånting som jag tycker verkar jävligt, det är den grå söndagen.”

Men han kan inte låta bli att pressa henne ytterligare ett steg. Sickan svarar: ”Jag hade inte legat med honom, då. Skyll dig själv!” ”Inte då? Men nu?" ”Ja, nu.” ”När?” ”I natt, alldeles nyss.”

Så han faller handlöst i fritt fall och hotar strypa henne, här, hemma, nu. Slänger omkull henne. Hon bara: ”Ja, kläm till du, så tar det slut på en gång.”

Birgit sammanfattar natten, nu har hon satt ner foten och kan kosta på sig ett erkännande: ”Han var vidrig. Du är bättre. Jag kanske har varit tillsammans med dig så länge att jag börjar förstå mig på det.”

Det sas nog inte många ord när biograferna tömdes den gången. Cigaretter tändes ute på gatan. Några trevande samtal, avskedsfraser, en gest mot hatten. Så skingrades klungan med folk, tveksamt, och alla drog åt sina håll, hem till sina egna teaterpjäser.

Birgit hos 'Hampe' Faustman

I sin avhandling Den glömde mannen (Stockholms universitet, 1999) försöker Per Vesterlund beskriva Erik Faustman, Hampe kallad, och dennes roll i den svenska filmen. Eftersom Tengroth under 1940-talets mitt spelade med i hela tre av Faustmans filmer, debuten Natt i hamn, Sonja och Krigsmans erinran så försöker sig Vesterlund på att skissa ett snabbporträtt av henne.

Han utgår från den schablonroll som, enligt honom, dominerade Tengroths trettiotalskarriär: oskulden - där hon antingen gestaltar en präktig helylletjej eller en mer sensuell, ja, rentav sexuell varelse som söker sig fram till kärleken och dess givna mål: äktenskapet.

Mot denna bild kan ställas gestalterna i Faustmans filmer. Här handlar det mer om personer på glid, där oskulden redan är förlorad, men där karaktärerna minsann är både starka och självständiga kvinnor. Figurerna är här på olika sätt outsiders: otrogna, förtappade eller f. d. prostituerade utan att för den skull fördömas av berättelsen. Det är ju nu rätt sent i Tengroths filmkarriär då hon var på väg bort från sina tidigare typroller, delvis tack vare Faustman. Detta var, enligt författaren, en av Faustmans egenheter när det gällde rollbesättning: att antingen använda sig av unga okända ansikten (särskilt under femtiotalet) eller plocka folkligt populära stjärnor och så att säga lyfta över dem i rollfack som låg rätt långt från de som skådespelarna vid den tiden var kända för. Precis som vår Birgit.

Avhandlingen har som motiv Faustman som filmskapare och den bild som hans egna filmer (han var ju även skådespelare) har gett honom som konstnär. Vestergren plöjer naturligtvis igenom hela karriären och vrider och vänder på manus och kameravinklar. För den som fortfarande uppskattar denne regissör och dessa filmer är boken naturligtvis ett måste! Se det även som ett sätt att hylla en alltför tidigt nedgången och bortgången gestalt.

[Foto: mannen med hatten käckt på svaj är naturligtvis Hampe, inte Vesterlund!]