Birgit och Vilhelm Moberg

Står man tillfälligtvis förankrad i Tengroths egen tid som är svårt att komma förbi ett författarskap som Vilhelm Mobergs. Han står där vid tröskeln, liksom utplacerad som dörrvakt. Okammad, bredbent och axelbred. De direkta mötespunkterna mellan den sällsamt populäre författaren och den fruktade dunderguden och vår egen stjärna består av Birgits medverkan i två filmer baserade på Mobergs böcker: Gläd dig i din ungdom och Mans kvinna.

 

I den lilla boken Vilhelm Moberg, filmen och televisionen (Carlssons, 1998) av Bengt Forslund behandlas Mobergs förhållande till den rörliga bilden, huvudsakligen biograffilmerna med Troells Utvandrarfilmer som höjdpunkt. Men även diverse senare TV-dramatiseringar av hans verk. Moberg skrev för övrigt också själv dramatiseringarna av flera av romanerna. Som författaren noterar i inledningsvis: "Det var inte Moberg som behövde filmen, det var filmen som behövde Moberg".

Författaren Forslund har vi stött på tidigare i spalterna: genom två böcker om ett par av landets större teaterklaner: Ekmans och Molanders. Vilhelm Moberg hade tydligen ett eget förhållandet till ämnet film, villigt och ibland mot uppseendeväckande (förhållandevis) blygsam betalning skrev han manus och brottades vidare med texterna samtidigt som han kunde vara starkt kritisk till den färdiga resultatet. Så också vad gäller de båda Tengrothfilmerna. Vilket kunde bli lite komplicerat eftersom författaren hade något som liknade vänskapsförhållande till regissörerna - Per Lindberg respektive Gunnar Skoglund.

Den tidigare filmen fick ett hyfsat gott mottagande av publiken. Forslund antar att detta var en frukt av Mobergs stigande stjärna, Lindbergs populära comeback som filmregissör (efter många år vid teatern efter tidigare mästerverk) och filmens ambitionsnivå som kontrasterade rejält mot 1930-talets vid tiden omdiskuterade "pilsnerfilm". En diskussion där just Moberg hade dundrat som värst.

Censuren var dock framme vid flera tillfällen, redan innan filmen var helt klar, och saxade bort scener med tvetydiga och rentav "snuskiga" insinuationer. Moberg mullrade obekymrat vidare, såväl verbalt som skriftligen i brev, debattartiklar och inlägg, mot att dessa beskrivningar av kärleken i dess olika former försvann och gjorde filmen vrång, kantig och hård.

Värre skulle dock bli i Mans kvinna. En ironi, tycker Forslund, eftersom där ingrep Biografbyrån (d.v.s. censuren) inte alls. Hoppsan. Här blev det liksom bara dålig kritik. Dessutom arbetade här Moberg aktivt med synopsis och manus. Den först tilltänkte regissören Alf Sjöberg hade ersatts med en av filmens främste tillskyndare Gunnar Skoglund - "med entusiasm kan man komma långt, med talang kommer man längre", som Forslund krasst summerar slutresultatet. Inte mycket fungerade tydligen trots att Moberg cyklat till inspelningsplatsen utanför Sigtuna och kamperat med filmgänget under ett par dagar. Kritiken från prressen blev bitvis hård och sarkastisk. Den här gången var Moberg lojal och tystare vad gäller den offentliga debatten.

Men 22 år senare (1967) satte TV-redaktören Torsten Jungstedt Moberg i en fåtölj och tillsammans såg de om filmen inför en stundande TV-premiär. Diskussionen i samband med visningen blev i sin tur en artikel i tidskriften Röster i Radio. Moberg är här öppet kritisk både mot den ena och det andra, mot sig själv och (i synnerhet) mot regissören - som till skillnad från Lindberg inte vågade, enligt Moberg, visa "samlag". I samband med den första, censurerade, filmen nämns "Birgit Tengroths friskt sinnliga närvaro i kärleksscenerna". Och i och med detta får han tillfälle att lägga ögonen på Birgits uppenbarelse:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur?Men här skulle det vara mycket mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning av hennes ögon...Här kom en bra bild, glansen i ögona: Men vad är det med läpparna? Inte ska dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

Stackars Skoglund ansåg sig tvingad att replikera redan i tidningens kommande nummer och så var ett smärre gräl mellan de båda upphovsmännen igång, den ene besviken, den andre djupt sårad. Vi andra kan rycka på axlarna och ta del av, och glädjas, åt enskilda scener och rollprestationer i de båda Mobergfilmerna. Liksom Birgit, som reste sig upp, borstade halmstråna från kjollinningen och gick in i andra, minst lika mörka dramer.

Djävulspakten

Om man tittar mot den akademiska stjärnhimlen över Uppsala stad är det kanske inte alltid Polstjärnan, Arcturus eller något annan himlakropp som tycks glimra klarast, det skulle lika gärna kunna vara den flitiga författaren och litteraturvetaren Carina Burman som lyser ända upp mot Vintergatan.

Nu senast, i höstas, släppte hon en biografi över Gösta Ekman, den äldre, även kallad den store: Djävulspakten (Bonniers, 2011). Den är brett upplagd från födelsenoteringen i Klara församlings dopbok de sista dagarna 1890 fram till det till synes oändliga begravningståget som sakta drog genom samma stads norra delar dryga 47 år senare.

Som Burman själv påpekar har det inte skrivits mycket tidigare om denne mytomspunne gestalt, tre böcker kom ur hans egen krets: den bitvis fantasifulla självbiografin Den tänkande August 1928, sonen Hasses minnesbok över sin nyss avlidne far 1938 och regissören och vännen Per Lindbergs biografi från 1942. Efter det Bengt Forslunds studie över tre generationer Ekman 1982, men där får den äldre samsas om utrymmet med den yngre och däremellan mellanpojken.

Så detta blir vår tids referensverk över denne Gösta Ekman, mannen som vad jag förstått fortfarande kan skänka en ivrig och lite hetsig rodnad över vetgiriga och romantiska ungdomskinder.

Om man däremot lite rastlöst försöker bläddra fram Tengroths närvaro i den värld dessa sidor försöker skildra blir man, om inte snopen så helt klart sugen på mer. De spelade ihop i två filmer, hon måste funnits i huset som Hasses jämnåriga väninna, ja, hon satt t. o. m. i framsätet på juniors bil och avfärdade ett plötsligt impulsartat frieriförsök. Nu citeras hon, vilket inte är fy skam, hennes bitvis strålande texter om dels Gösta, dels fru Bergman används i berättelsen och filmerna nämns vid namn. Mer blev det inte, men många flickor och pojkar passerade ju hushållet på Artillerigatan under åren, så vad får man begära.

Allt som allt, ett imponerande och noggrannt arbete, en skildrad dröm ur verkligheten även om fan själv fick sitt byte till slut inne i de halvskumma stjärnlogerna bakom scen på huvudstadens olika teaterhus. För även om fasaden fick sprickor mot slutet, så rämnade den aldrig och när han spände ögonen i publiken var det mesta förlåtet.