Mans kvinna [1945] revisited

Som nämnts i föregående inlägg har Cinemateket i Stockholm under november kört en kortare Vilhelm Moberg-serie där Tengroth dyker upp två gånger. Först ut var Gläd dig i din ungdom, och dryga veckan senare visas Mans kvinna, i regi av Gunnar Skoglund. Med Edvin Adolphson som försteälskare, vid denna tid just avlagd av privatkvinnan Birgit Tengroth.

Låt oss bara ha en sak klar: gamla bondedramor i svartvitt är knappast en kassako på en blommande sommaräng denna gråmulna lördagseftermiddag i november 2019. Det är glest mellan besökarna men på duken myllrar det desto mer. Den småländska by där dramat utspelar sig är tätbefolkad och allehanda typer och personligheter passerar framför kameran och levererar Mobergs frejdiga manus.

Till skillnad från den föregående filmen har Birgit här en motspelare (ja, rentav två) som tränger sig på, ömsom ömsint, ömsom vanvettigt svartsjukt. Birgit, i flera scener rejält mejkad så bondfru hon är, slits mellan två män, mellan två varanden, två drömmar. En tidigare och längre (för att inte säga mångordig) redogörelse för filmen hittar ni här.

Nu är det ju inte alls samma rollfigur i de båda filmerna, men fem sex år har gått och Birgits ungflicka i den förra filmen har nu mognat till en vuxen kvinna som väljer själv i livet, tar sina egna beslut och följer sin egen kompass. Även när det innebär att gå från hus, make och hem och följa en odugling/drömmare, som inte kan hålla ordning på sin ekonomi, ut längs vägarna och in i skogen. Vi får hoppas att de hittar en stig som leder vidare förbi kättjans skogsgläntor till en långsiktigt bördigare mark. Sevärt är det hur som helst.

"Vi tre goda vänner delar lika" säger Edvin i sin replik på ett av fotografierna. Birgits Märit kan nog tänka sig det, för husfridens, lustens och framtidens skull. Men manliga egon sätter vid närmare eftertanke stopp för det. Och dramat kan rulla igång.

Liksom i det förra inlägget är fotografierna härintill från filminspelningen "lånade" från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/.

Moberg tittar på Birgit Tengroth

I den artikel ur Röster i Radio/TV 1967, nr 13, som nämndes i ett tidigare inlägg placeras författaren Vilhelm Moberg i en liten biograf på Sveriges Radio i Stockholm. Han är där för att i sällskap av filmreporter Torsten Jungstedt kommentera filmen Mans kvinna som inom kort skulle visas på TV. Moberg är skeptisk och klargör rakt av att den här filmen var han minsann inte speciellt förtjust i.

Men när Birgit i rollen som bondflickan Märit syns i bild blir han genast på bättre humör:

Birgit, hon är vacker i bild, eller hur? Vackert ansikte. Men hon var ännu vackrare i Gläd dig i din ungdom. Pelle hade underbart vackra bilder av henne från havreåkern i extasens ögonblick, som han skulle visa i hennes ögon. Men det var det som censuren klippte bort, det ansågs oanständigt på den tiden.

Efter första natten med Edvin Adophson förefaller Märit ("som nu äntligen fått lite jämförelsematerial på det erotiska området") mer belåten, och Moberg gläds med henne:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur? Men här skulle det vara mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning på hennes ögon. Gunnar Skoglund [regissören] var en rejäl karl och vi är vänner fortfarande, fast jag sa till honom vad jag tyckte om det här... Birgit har vackra tänder...

När Birgit säger en av sina repliker i filmen: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad" grymtar Moberg:

Det var en bra replik - jag tycker det glimtar till ibland med replikerna. Här kom en bra bild, glansen i ögonen. Men vad är det läpparna. Inte skall dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

När filmen så är slut sammanfattar Moberg den med att "den går an", även om tempot är för långsamt, dialogen brister och att vissa repliker inte är trovärdiga. Samt, som han förklarar i ett replikskifte med regissören i det påföljande numret av tidskriften: att romanens poesi i kärleken mellan Märit och [Adolphson], stämningen av jordisk lycka och lyrisk sensualism (detta är alltså Mobergs egna ord), inte kom fram. Men var det något som författaren fann fullt godkänt - förutom Tengroths utseende - så var det musiken av Hugo Alfvén:

Jag ville att det skulle vara sensuell musik och då engagerade man honom. På festen på Cecil efter premiären tackade jag honom. Det var förresten enda gången jag träffade honom, en pigg gammal gubbe.
- Det var bra musik, sa jag.
- Ja, ser, du, jag är den ende i Sverige som kan skriva musik med * (fult ord) i, sa han.

Moberg fortsätter: Alfvén hade rätt när han beskrev sin musik, den hade saker i sej, och han var den ende då som kunde göra den, Han hade varit en stor älskare på sin tid., Han satt en natt och berättade om alla sina högättade kvinnor som han hade träffat ute på turné med OD...

Slutligen, förutom att Moberg synes ha träffat kompositören vid åtminstone två tillfällen, så verkar det ha funnit en tredje snuskgubbe i gänget, teatermannen och regissören Per Lindberg som alltså gjort en tidigare filmatisering av en Mobergroman, den tidigare nämnda Gläd dig i din ungdom (1939), även den med Tengroth i huvudollen:

Pelle Lindberg var djärv och älskade kärleksscener, han njöt av att sammanföra ungt folk för att leka samlag.

Birgit och Vilhelm Moberg

Står man tillfälligtvis förankrad i Tengroths egen tid som är svårt att komma förbi ett författarskap som Vilhelm Mobergs. Han står där vid tröskeln, liksom utplacerad som dörrvakt. Okammad, bredbent och axelbred. De direkta mötespunkterna mellan den sällsamt populäre författaren och den fruktade dunderguden och vår egen stjärna består av Birgits medverkan i två filmer baserade på Mobergs böcker: Gläd dig i din ungdom och Mans kvinna.

 

I den lilla boken Vilhelm Moberg, filmen och televisionen (Carlssons, 1998) av Bengt Forslund behandlas Mobergs förhållande till den rörliga bilden, huvudsakligen biograffilmerna med Troells Utvandrarfilmer som höjdpunkt. Men även diverse senare TV-dramatiseringar av hans verk. Moberg skrev för övrigt också själv dramatiseringarna av flera av romanerna. Som författaren noterar i inledningsvis: "Det var inte Moberg som behövde filmen, det var filmen som behövde Moberg".

Författaren Forslund har vi stött på tidigare i spalterna: genom två böcker om ett par av landets större teaterklaner: Ekmans och Molanders. Vilhelm Moberg hade tydligen ett eget förhållandet till ämnet film, villigt och ibland mot uppseendeväckande (förhållandevis) blygsam betalning skrev han manus och brottades vidare med texterna samtidigt som han kunde vara starkt kritisk till den färdiga resultatet. Så också vad gäller de båda Tengrothfilmerna. Vilket kunde bli lite komplicerat eftersom författaren hade något som liknade vänskapsförhållande till regissörerna - Per Lindberg respektive Gunnar Skoglund.

Den tidigare filmen fick ett hyfsat gott mottagande av publiken. Forslund antar att detta var en frukt av Mobergs stigande stjärna, Lindbergs populära comeback som filmregissör (efter många år vid teatern efter tidigare mästerverk) och filmens ambitionsnivå som kontrasterade rejält mot 1930-talets vid tiden omdiskuterade "pilsnerfilm". En diskussion där just Moberg hade dundrat som värst.

Censuren var dock framme vid flera tillfällen, redan innan filmen var helt klar, och saxade bort scener med tvetydiga och rentav "snuskiga" insinuationer. Moberg mullrade obekymrat vidare, såväl verbalt som skriftligen i brev, debattartiklar och inlägg, mot att dessa beskrivningar av kärleken i dess olika former försvann och gjorde filmen vrång, kantig och hård.

Värre skulle dock bli i Mans kvinna. En ironi, tycker Forslund, eftersom där ingrep Biografbyrån (d.v.s. censuren) inte alls. Hoppsan. Här blev det liksom bara dålig kritik. Dessutom arbetade här Moberg aktivt med synopsis och manus. Den först tilltänkte regissören Alf Sjöberg hade ersatts med en av filmens främste tillskyndare Gunnar Skoglund - "med entusiasm kan man komma långt, med talang kommer man längre", som Forslund krasst summerar slutresultatet. Inte mycket fungerade tydligen trots att Moberg cyklat till inspelningsplatsen utanför Sigtuna och kamperat med filmgänget under ett par dagar. Kritiken från prressen blev bitvis hård och sarkastisk. Den här gången var Moberg lojal och tystare vad gäller den offentliga debatten.

Men 22 år senare (1967) satte TV-redaktören Torsten Jungstedt Moberg i en fåtölj och tillsammans såg de om filmen inför en stundande TV-premiär. Diskussionen i samband med visningen blev i sin tur en artikel i tidskriften Röster i Radio. Moberg är här öppet kritisk både mot den ena och det andra, mot sig själv och (i synnerhet) mot regissören - som till skillnad från Lindberg inte vågade, enligt Moberg, visa "samlag". I samband med den första, censurerade, filmen nämns "Birgit Tengroths friskt sinnliga närvaro i kärleksscenerna". Och i och med detta får han tillfälle att lägga ögonen på Birgits uppenbarelse:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur?Men här skulle det vara mycket mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning av hennes ögon...Här kom en bra bild, glansen i ögona: Men vad är det med läpparna? Inte ska dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

Stackars Skoglund ansåg sig tvingad att replikera redan i tidningens kommande nummer och så var ett smärre gräl mellan de båda upphovsmännen igång, den ene besviken, den andre djupt sårad. Vi andra kan rycka på axlarna och ta del av, och glädjas, åt enskilda scener och rollprestationer i de båda Mobergfilmerna. Liksom Birgit, som reste sig upp, borstade halmstråna från kjollinningen och gick in i andra, minst lika mörka dramer.

Katt över vägen [1937]

Spännande nyheter! Just idag lanseras nämligen den nya webbplatsen filmarkivet.se, ett lite spektakulärt samarbete mellan Filminstitutet och Kungliga biblioteket. Stort underhållningvärde då det redan vid sjösättningen finns 300 gamla filmer att titta på - av varierande karaktär och innehåll, kort och längre, dokumentärt och reklam. Rätt udda saker från ett århundrade svensk film. Och man lovar: detta är bara början.

Nå, pillar man in ordet tengroth i sökrutan, och det gör man ju så fort det går, kommer lite oväntat en träff. Också det en udda sak: nämligen den knappt kvartslånga filmen Katt över vägen som gör sig mödan att i en kåserande form visa upp arbetet ute på Råsunda filmstad. Det hela är regisserat och ihopknåpat av den tidens kände speakerröst från SF-journalerna Gunnar Skoglund och bär på undertiteln 'ett försök till replik i diskussionen "är film konst"'. Nåja. I rollen som ung wannabe-skådespelare och teaterelev syns för övrigt Skoglunds egen flamma Signhild Björkman.

Här förevisas filmarbetets olika moment, lätt dramatiserat och i en scen som visar inspelningen i en ateljé är det just Birgit som agerar mot en för tillfället oidentifierad motspelare. Scenen är kort, ett fåtal repliker, sedan tagningen brutits ses hon vandra bort med manuset i hand.

Lättsmält, lättittat och lätt roande.