Det svenska filmmanusets historia

En någorlunda ny (nåja) bok som rör sig i Tengroths närområde är Johanna Forsman och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia (Albert Bonnier, 2021), en genomgång av filmmanuskriptets historia i Sverige, Från tidernas morgon (1895) med trender, utveckling och personer som framträtt under resans gång. Hela vägen fram i mål (2021).

Birgit skrev väl inga filmmanus, kan den insatte tänka. Nå, så är det men hon hanterade och kånkade hem en rad manushäften under sin två decennier långa filmkarriär så något kan man lära sig om miljöer, arbete, tänkesätt.

Boken är indelad i kapitel om varje decennium från det förra sekelskiftet fram till in på vårt innevarande sekel. Låt oss kasta en blick på Tengrotperioden.

1930-talet: här handlar det om den dåtida, famösa, diskussionen om den dåliga kvaliteten inom mycket av svensk film, om det lättsamma men också hur det annalkande världskriget slutligen satte sina spår i motivvalen. Bemärkta personer som Gösta Stevens, Sölve Cederstrand och, inte minst, Stina Bergman tas upp.

Fru Bergman hade länge varit inblandad i filmverksamhet, alltsedan stumfilmens tid, som manusförfattare vilket bl.a. innefattade bearbetningar av flera av maken Hjalmars romaner. Hon var inom parentes dessutom bror med regissören Per Lindberg. 1942 tillsattes hon av nye VD:n Carl Anders Dymling som chef för SF:s manusavdelning, inkomna filmmanus gick så att säga från ax till limpa på hennes baktråg.

1940-talet: här är stort fokus kring Hasse Ekman och Ingmar Bergman, de två manusförfattande och  brådmogna nykomlingarna. Och via dem besök på Terrafilms och SF:s till synes vitala manuskripthantering med allt mörkare motiv, nazism och ett växande intresse för sociala frågor. Hasses inte helt enkla samarbete med Walter Ljungquist tas också upp.

Birgit då? Inte mycket - men så skrev hon ju inte manus heller. Hon syns på bild med Stina Bergman under arbetet med 'Dollar' (se foto här intill) och det nämns att Bergmans 'Törst' baseras på hennes novellsamling. C'est tout.

Av de filmer hon medverkat i nämns: 'Synd' (1928, manus Paul Merzbach), 'Dollar' (manus Stina Bergman & Gustav Molander), 'Karl för sin hatt' (manus Hasse Ekman), 'Natt i hamn' (manus Lars-Eric Kjellgren, Alf Kjellin & Gunnar Fischer), 'Törst' (manus Herbert Grevenius) samt 'Flicka och hyacinter' (Hasse igen). Om jag nu inte missat någon.

[Bokens omslag ovan är hämtat från Albert Bonniers förlagssida. Fotot på fru Bergman och Birgit hittas på sidan 159 i boken. Och är i sin tur en arkivbild från Filminstitutets bibliotek.]

Post scriptum: i boken dyker en Gustav Scheutz upp på sidan 148, en småländsk rikemansson - arvtagare till Boda glasbruk - som investerar och bygger upp Europa Film tillsammans med Schamyl Bauman. Namnet Scheutz har ju dykt upp i bloggen tidigare: 1950 sitter Birgit nere i Köpenhamn och skriver till advokat Wilhelm Scheutz (även han smålänning) i ett okänt ärende. Tidigare har vi gissat på något civilrättsligt men att familjen Scheutz även var insyltad i filmbranschen öppnar för fler möjligheter. Eller inte. Det kan finnas någon Scheutz' släktförening, aktiv in i dessa dagar, som har mer att tillföra. Eller inte.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (Biografiskt Galleri A.-B., 1940) var Gustav under 1930-talet djupt involverad i filmbranschen med en rad - förutom Europa Film - styrelseuppdrag i olika filmsammanslutningar. Dessutom Ecuadors vice konsul i Stockholm. Inte illa för en grabb från Algutsboda. Han var dessutom aktiv inom Europa Film ända in i Bo Widerbergs tid och hann tampas med den "skånske våghalsen" innan han gav klartecken till filmen 'Elvira Madigan'. 

Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.

Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

Kid Severin är själv som ett cocktailparty

Birgits kompis Kid (sex år äldre, född 1909), vid den tiden gift Bruncrona, sedermera mer känd som fru Severin, fanns oftast där det gällde: vid det mest eftertraktade bordet med utsikt över entrén, med det bästa nätverket därbakom. Hon, som med en knix på nacken och en svårtolkad handrörelse, kunde få tidningskollegan Stig Ahlgren att följa med på en bjudning uppe hos skådisen Tengroth, ja, du vet, hon från Råsunda, några trappor upp på Styrmansgatan.

"Jag har en smärt pojkfigur. Smala höfter, långa ben. Och ett par stora bröst som jag haft mycket glädje av."

[Från Strands hotellbar]: "Stadens dandy stod i dörren - Hasse Ekman. Ena handen höll han med oefterhärmlig grace i fickan på sina gråa flanellbyxor av senaste snitt. Baggy trousers, så pösande som möjligt, var det senaste herrmodet just då. Kavajen var kraftigt randig. I skjortkragens öppning veckade sig mjukt en sidenscarf. Ton i ton med hans gula, ofta på Strandvägen rullande öppna sportbil, A 640. Av Sven Jerring döpt till den rullande omeletten."

"Tycho var mycket välutrustad. Hade jag varit mera cynisk skulle jag säkerligen ha uppskattat hans välformade skapnad. Men jag bara blundade och sjönk allt djupare ner i mitt livs första kärleksnatt."  

"Jag var ingen lättfärdig kvinna. Men ibland råkade jag in i situationer då min fysik bestämde."

Eftersom man lätt tolkar alla skildringar som skrivs i första person singularis som självbiografier, så landar vi här i den tidens Östermalm, från just Styrmansgatan och västerut. Här handlar det om utdrag från hennes roman Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är så mycket Kid att man varken vet ut eller in.

[Foto: Jan de Meyere. Stockholms stadsmuseum, JdM 2327]

Dandyn i drömfabriken: Hasse

Nu har Birgit på nytt dykt upp i en samtida konstnärsbiografi. Ett par år efter att ha givits stort utrymme i Ulrika Milles porträtt av Stig Ahlgren dyker hon nu upp i filmskribenten Mikaela Kindbloms nya bok om Hasse Ekman: Dandyn i drömfabriken (Modernista, 2021). Och hon gör entré med buller och bång, redan första kapitlets första stycke består av ett klipp ur hennes reportage om Hasse från Vecko-Journalen 1952. Ett rejält avstamp med en karatäristik från någon som väl kände filmarbetaren (med mera) och generationskamraten Ekman.

Kindbloms bok är ändå ingen riktig "biografi", hustrur, vänner, adresser, privatliv nämns bara i förbifarten - här ligger fokus på arbetet han utfört. Och gör det med den äran. Efter en kort inledning följer femton kronologiska kapitel, eller kortare essäer, som vart och ett tar avstamp från en speciell film i Ekmans produktion. Hon sätter in filmerna i dåtidens sammanhang, vad de säger idag, hur de är uppbyggda och hur de relaterar till Hasses övriga produktion och den tidens filmer. Hon vrider och vänder på dem, betraktar rollfigurerna och miljöerna - allt på ett mycket personligt sätt. Välskrivet och med öga för både det allvarliga och humorn som glimtar fram överallt hos både Ekman och Kindblom. Är man förtjust i svensk film och Hasse Ekman i synnerhet så sträckläser man mer eller mindre boken.

Förutom att hon är så förtjust i Ekman, eller snarare hans filmer och manuskript, rör sig Kindblom så självklart galant och bekvämt i denna värld. Tidigare har hon bl.a. publicerat Den svenska drömfabriken: historien om Filmstaden i Råsunda (Stockholmia förlag, 2015) och kan sedan tidigare miljöerna utan och innan. Och som hon mycket riktigt påpekar, efter att under flera decennier ha stått i halvskugga - om ens det - finns numera nästan samtliga Ekmanfilmer tillgängliga genom distributionsbolagets Studio S Entertainments seriösa och välkomna DVD-utgiving under de senaste åren. Det är bara att efter varje kapitel i boken sträcka ut armen mot filmhyllan för att kunna jämföra verken med Kindbloms kommentarer och historier. Ett sant och synnerligen njutbart nöje.

Och i denna ekmanska värld skymtar alltså Birgit på några ställen, huvudsakligen i samband med inspelningen av Flicka och hyacinter. Här får hon t.o.m. ett eget litet miniporträtt i kombination med Anne-Marie Brunius. Två kvinnor ur Hasses ungdomskretsar som försvann från filmvärlden i och med denna produktion. Från filmen visas också två fina fotoporträtt av Tengroth.

Hur mycket jag än gillar förlaget Modernista så måste jag ändå lyfta den numera allt vanligare frånvaron av ett personregister, som gör det svårt att återvända till enskildheter. Man har kostat på med två omfattande bildsektioner (tack!) med tjusigt glansigt tryck med fotografier från filmerna och studioarbetet - åtskilliga tagna av K. G. Kristoffersson - då kanske man kunde ha kostat på sig ett register som skulle lyfta denna underbara bok ytterligare.

Personregister: Tengroth, Birgit: 13, 165, 170, 182-183, 217, fotografi #46, #51

Ellen Rasch [1920-2015]

Genom medierna sipprar budet fram att dansaren Ellen Rasch gått bort - och så har ytterligare ett vittne lämnat väntrummet innan förhöret ens har hunnit inledas. En evighet har gått sedan hon 1928 med sin hand i sin mammas klev in på Operans balettskola för att pröva och så raskt bli antagen i samma årgång som den några årgångar äldre Birgit Tengroth.

Rasch gjorde en nästintill magisk karriär i den samtida baletten. Både på scenen och senare som pedagog. Men om vi håller oss till Tema Tengroth så kan noteras att Ellens scenkarriär startade egentligen på samma sätt som för Birgit: genom en av huvudrollerna i Operans julspel Lille Petters resa till månen. Från den punkten dansade hon vidare ut genom Europa, Birgit knallade norrut mot Råsunda filmstad.

Några av Ellens dokumenterade kontaktytor med Tengroth genom åren har redan berörts i dessa spalter: i den läsvärda memoaren Tår och skratt skymtar den lite kaxiga kurskamraten Birgit på några sidor och långt senare fann den dåvarande journalisten Tengroth sin gamla väninna Rasch vid ett besök på Parisoperan, ett möte som resulterade i artikeln Lilla Ellen på Stora Operan i Vecko-Journalen nr 31, 1952 som fortfarande kan anses vara hyfsat lättillgänglig eftersom den raskt infogades i reportageboken från samma år Livs levande.

På Stockholmsoperan struttade lilla Ellen en gång vid stången med två blivande skådespelerskor: förutom Birgit fanns också Annalisa Ericson i gruppen. Långt senare skulle hon själv pröva att agera framför kameran några gånger, den mest kända insatsen är naturligtvis i Hasse Ekmans Eldfågeln (1952) men det kan nämnas att hon också hade en mindre och okrediterad roll i densammes Kungliga patrasket.

Ytterligare kuriosa vad gäller Eldfågeln: Ellen var vid den tiden gift med Lorens Marmstedt, Hasses kompis och producent. Men det var som sagt för väldigt länge sedan, i en svunnen värld och i andra änden av en allt tommare korridor.

Foto: undre bilden Serge Lido (V.-J. 1952) och den övre ur Stockholmsoperans arkiv.

Minnenas journal firar hundraåringarna

Det just nu pågående 100-årsjubliléet av ett antal dåtida filmstjärnor - Sickan Carlsson, Signe Hasso, vår Birgit, Irma Christenson, Ingrid Bergman och Hasse Ekman - har ju pågått från och till, och med viss hackighet under året. Främst ute på Filmstaden i Solna men även på Filmhuset i Stockholm och i riks- och lokalpress.

Strålkastarna söker sig (naturligtvis) som luftvärnskäglor huvudsakligen mot Bergmans bombplan. I halvljuset därutanför syns ibland Sickan och Hasse Ekman. Tengroth fick sitt erkännande i Ulrika Milles text som publicerades i Dagens Nyheter på årsdagen (se föregående inlägg), medan Hasso och Christenson hamnat mer ute i skuggan, utanför skottlinjen.


Dock kan man hitta samtliga jubilanter samlade i armkrok i ett mini-Vintergatan i det senaste numret av nostalgins högborg -
Minnenas Journal (nr 8, 2015). I en charmerande översikt signerad Helena Marcusson stiger de alla ut på scengolvet - utom Ingrid som väntar i logen på sitt egen nummer - och ler i svartvitt.

Inburen från det svarta mörkret ler även Nils Kihlberg ett snabbt leende mot oss, han som spelade mot Birgit i Västkustens hjältar (1940) och i På liv och död (1943).

Birgit beskrivs träffande som en "uttrycksfull och rättfram kvinna" som satte sin prägel på allt hon gjorde och som "gick rakt genom filmduken och in i publikens sinnen". Något som illustreras med två porträtt från filmkarriärens två ändhållplatser: den ungflickiga sötnosheten i Pojkarna från Storholmen (1932) och la grande final som medelålders skönhet i Flicka och hyacinter (1950).

Hundra år har gått - men när man då och då få se dem agera på filmduken rör de vid betraktaren som något de sa senast i förrgår. Erfarenheten går varken i svartvitt eller färg.

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 2b

En figur som redan skymtat i utkanten av berättelsen om Birgit Tengroth är teaterkritikern och dramatikern Herbert Grevenius. Han skrev inte bara pjäserna som blev förlaga till de två Tengrothfilmerna Sonja och Krigsman erinran, han var dessutom den som knåpade ihop filmmanuset till Bergmans Törst (1948) - som alla vet vid det här laget baserad på Birgits egen novellsamling med samma namn.

Under två decennier - mellan 1931 och 1950 - var Grevenius verksam som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen där han bevakade inte bara Stockholmsscenerna utan var närvarande vid teaterevenemang i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Under 1950-talet var han chef för radioteatern och senare under Bergmans fögderi på Dramaten knuten till den scenen som "litterär medarbetare" och dramaturg. Andra kopplingar till Tengroths värld: han skrev manus till Hampe Faustmans Främmande hamn (1944) och Hasse Ekmans Vi tre debutera (1953).

Nå, under perioden 1940-1951 publicerade Grevenius tre fullmatade volymer med sin välskrivna teaterkritik: I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjen (1946) samt Dagen efter (1951). Att bläddra sig igenom dessa böcker är som att vada till knäna i tidens teatervärld, Grevenius tycks se allt, känna till det mesta och kunna bedöma det som kommer i hans väg.

Och bläddrar man snabbt till de fylliga registersidorna upptäcker man att även Birgits insatser på tiljan kommer upp till granskning.

I Offentliga nöjen (Fritzes, 1946) har Grevenius varit på plats i Eskilstuna för att se Riksteaterns premiär av Mans kvinna, teaterversionen  alltså, i januari 1944. Tengroth spelade ju här, liksom i
den senare filmen, bondhustrun Märit som drabbas av kärlek och förlöper hemmet. Grevenius konstaterar att "det vanliga är ju att sceniska artister spelar film. Birgit Tengroth är en filmartist som spelar teater, och det är inte alltid hon lyckas göra sig gällande där." Varpå han avfärdar hennes tidigare insats i uppsättningen av Claudia.

Men i dagens föreställning bjuds på bättre vara. Tengroth förmedlar vackert rollens renhjärtenhet, här är hon i ett slag lika bra som en gång på Vasan i mitten av 30-talet med I tider som dessa.

Denna lugna och själfulla jordiskhet ryms märkvärdigt nog också i hennes register med dess modernt nervösa betoning. Hon hade lagt en blond hårkrans kring Märits huvud och höll rollen genomgående ljus.

Grevenius skriver så att man nästan hör replikerna från scenen:

När skrattet, som frusit inne hos henne i det ojämna äktenskapet med Påvel, i förälskelsens ögonblick bröt fram, så kom det också som en vårbäck med sol över. Hon har emellertid en benägenhet att sjunga och darra på repliken, när den är full av känsla och innehåller något vackert. Det är farligt. Det kan bli sentimentalt.

Dramat innehåller ju sin religiösa dimension vilket tydligt framgår i Birgits filmversion, här tappar man bort det som Grevenius kallar helveteskräcken och låter kärleken färgas av mildare form av tro så att den snarare bli näpen och rar.

Det är ju fruktan att bli en från Guds ansikte utstött som gör det steg Märit tar till något i den gamla byn så oerhört. Däri ligger svagheten i Birgit Tengroths annars så fina och fängslande framställning, att man inte tillräckligt känner den ångestfulla kampen inom henne.

Men i det stora hela är han nöjd med föreställningen. En avslutande randanmärkning är dialekterna, repliker som är skrivna på en bestämd dialektmelodi splittras här upp på "allahanda munarter, dalska och skånska och litet stockholmska och vanligt teaterbondmål."

Teaterföreställningar är ju i sig ett flyende väsen om de inte råkar fångas på ljudband eller film men att bläddra fram och tillbaka i de här kritiksamlingarna och läsa än här, än där, är kanske det närmaste vi kan komma den tidens myllrande teaterliv, summerade av mycket kunnig iakttagares penna.

Inom kort, 1946, sätter sig Grevenius på tåget till Malmö för att få reda på om uppsättningen av Turgenjevs En månad på landet håller måttet.

Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament

Jag bläddrar lite villrådigt fram och tillbaka genom boken Sven Stolpe av Svante Nordin med den rätt underbara undertiteln Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014) efter att ha konstaterat att i personregistret Tegnér följs av Terboven. 

 

 

 

I Tengroths historia spelar författaren, kulturjournalisten och provokatören Stolpe en roll, inte helt försumbar, genom att han i sin recension av hennes debutbok använde en så grov vokabulär att boken genast blev en försäljningssuccé och hon själv fick läggas in på vilohem. Men i Nordins text syns inte ett spår av händelsen. Och så var det förmodligen: en daglig sågning i en daglig tidning utan vidare efterspel, nästa morgon en ny bok att anmäla och hjulen rullar vidare. Liksom den tågvagn som Stolpe råkade passera på resa mot Göteborg där han kunde notera att de flesta passagerarna hade hennes Törst som reselektyr. I alla fall går skrönan så.

 

Men Nordins bok innehåller, förutom en hel del dråpliga historier, utslungade stolpeska invektiv och långa redogörelser kring författargärningen, en del annat: vi får en översikt över Stolpes år på Aftonbladet - där recensionen publicerades - från 1945 fram tills dess att tidningen såldes till LO ett och ett halvt decennium senare. Personer från Tengroths värld skymtar också under berättelsens gång: Kjell Strömberg, Gösta Gustaf-Janson, Stig Ahlgren och naturligtvis Hasse Ekman som i flera av sina filmmanus samarbetade med Stolpe.

 

Sven och Birgit fick med tiden också två stora gemensamma intressen: fransk litteratur och katolicismen. Han introducerade och anmälde många av tidens franska författare, några som senare också dök upp i Tengroths författarporträtt. 1947 konverterade han till katolicismen, Birgit tog steget ut i början av 1950-talet.

 

Och här mötas också de tu. 1955 redigerade Stolpe en volym med texter kring katolicismen skriva av skilda personer under titeln Varför jag blev katolik (Wahlström & Widstrand, 1955). Nordin nämner det inte men den titeln var direkt plockad från en artikel som Birgit publicerat i Året Runt och hon nämns också hyfsat fylligt och med ett erkännande i Stolpes förord. Tengroths text skulle straxt efter också ingå i boken Njut av livet, Madame! 

 

 

"Charlie"

Åtminstone under åren från 1942 och framåt fanns det ett filmpris i Sverige som gick under namnet Charlie. Det delades ut årligen av Afton-Tidningen och uppges ha bestått av en Chaplinfigur skapad av konstnären Bror Hjorth, som en sorts lokal motsvarighet till det kanske mer heta Hollywoods Oscarstatyett.

Sammanlagt ska det ha funnit tio priskategorier:

1) Bästa manliga prestation i huvudroll.
2) Bästa kvinnliga prestation i huvudroll.
3) Bästa manliga prestation i biroll.
4) Bästa kvinnliga prestation i biroll.
5) Bästa samlade produktion.
6) Bästa film.
7) Bästa regiarbete.
8) Bästa originalmanuskript.
9) Bästa foto.
10) Bästa kortfilm.

Känns inte så där jätteannorlunda mot vår samtids prisgalor, eller hur?

Just 1943 skulle galan firas för andra året och den skulle ske den 21 maj i samband med Biografägareförbundets kongressmiddag på Grand Hotel. Och det är inför det kalaset som Filmjournalens redaktion genom Gunnar Tannefors penna, i nr 19, 1943 ger sig i kast med att nominera sina favoriter inom de olika kategorierna. Inte för att man vill påverka juryn, utan för att man vill säga sitt!

Och eftersom dessa sidor har sitt eget tema så rör vi oss snabbt mot i kategori två. Vilka kvinnliga huvudrollsprestationer sticker ut under det gångna filmåret? Inledningsvis betonar man att det är svårare att utse kvinnlig huvudroll än manlig, då det finns ett större antal duktiga skådespelerskor än skådespelare. Men det finns tre insatser "som avtecknar sig med särskild skärpa": Irma Christenson som den olyckliga prästhustrun i "Doktor Glas", Marianne Aminoff i sin roll som den tappra och kloka beredskapshustrun i "Ta hand om Ulla" och så - glädjande nog - Birgit Tengroth i "Kan doktorn komma?"

Filmjournalen lutar nog åt att Tengroth är den som toppar, hon har nämligen i sin rolltolkning visat sig kunna:

suveränare än någon annan svensk skådespelerska behärska något av det svåraste som finns, nämligen att spela en enkel och okomplicerad gestalt.

Hennes roll sägs också vara den vanskligaste. Det vill mycket kultur till för att återge det "naiva" och "folkliga" så genuint och äkta.

Nå, hur juryn slutligen valde den 21 maj kan jag inte meddela i skrivande stund. Men vad gäller kategori 6, Bästa film, så verkar valet ha blivit - i alla fall om man får tro Studio S, denna vår ledande samtida svenska filmutgivare - Hasse Ekmans "Ombyte av tåg". Se omslaget på den kommande DVD-utgåvan! Köp den förresten, för filmen är fortfarande - efter alla dessa år - årets bästa svenska film.

Om vi håller kvinnofrågan vid liv: vilka biroller fann då Filmjournalen mest anmärkningsvärda? Jo, Marianne Löfgren som alkoholiserad kammarrättsrådinna i "Man glömmer ingenting" samt Hilda Borgström gamla, glada kleptoman i "Kvinnor i fångenskap". Ingen kan i alla fall påstå att dåtidens Filmjournalen hade en hurtigt lättviktig filmsmak!

Gösta Ekman tänker fröken Tengroth

Om den store Gösta Ekman har författarinnan Birgit Tengroth skrivit många gånger, och det hon skrev det skrev hon varsamt vackert, lyfte pennan mellan varje ord. De stökade i ateljéerna, han stormade in i logerna, hon betraktade gesterna och sög in sig yrket, tog till sig förhållningssättet: raketresan ut i den okända svarta. Hon slöts in i hans famn medan kameran gick.

En gång satt hon i framsätet på Ekman juniors äggula bil någonstans på Östermalm och hörde kamraten Hans - "Hasse" var bara officiellt, vännerna sa alltid Hans - bekänna att hans far tyckte så bra om Birgit att han kände sig tvingad att fria. Vilket, till hans stora lättnad, avslogs omedelbart.

Men hemma på byrån hade hon Gösta Ekmans idolporträtt från rollen som Danilo från Glada Änkan på hedersplats. I Fickjournalen nr 28, 1950 berättar hon - hon har nu lämnat skådespeleriet mer eller mindre officiellt, men kallar Ekman d.ä. fortfarande som en "skådespelarkamrat" - att Gösta naturligtvis var den hon beundrade allra mest. Utan diskussion. Första gången hon gick på teater fick hon för övrigt se Ekman spela titelrollen i Lycko-Pers resa.

Och tvärs över det fotografiet har, enligt henne, Gösta skrivit med egen hand:

Birgit! Var alltid som Du nu är - och Du blir allt det jag i dag fått se och länge anat. Du kunde bli en verklig artist. Tack för härnäst. Din tillgivne Gösta Ekman.

Allting gick såklart vidare, scenen förändrades, ridån gick ner - en annan drogs upp. Han var länge sen död och begraven. Men dessa kvarlämnade ord vårdade hon ömt och varsamt, sin mentors kram och riktingsord medan han pekade ut mot den nersläckta scenen. Hur nu än livet var och hur det verkade bli och så slutligen blev. Medan hon med sänkta ögonlock seglade över dansgolvet i hans trygga utmanande famn i Kungen kommer.

Thirst [1949]

For all our foreign friends here and abroad: the complete film Thirst (or if you prefer the alternative title Three Strange Loves) by Ingmar Bergman is actually available here:

Enjoy the delicious acting by Naima Wifstrand, Mimi Nelson, Eva Henning, Hasse Ekman, Birger Malmsten and of course, Birgit herself. Among many others.

And as a reminder: for the final discussion and analysis, see the Seventh Episode of Breaking Down Bergman!

Filmkaramell 1950

Flicka och hyacinter - Trailer

Lite godis så här mitt i sommarstiltjen. Ett udda klipp ur Birgits sista film - och tillika Hasse Ekmans paradnummer, premiär 1950, inspelad året före.

I klippet här ser vi Birgit roll munhuggas med sin make Ulf Palme, en kollega som i Tengroths egen minnesbok fick sin egen kanske lite väl rättframma karaktäristik: det här var innan han sköljde ner wienerbröd med rödvin.

En annan notering som kan göras: i så gott som alla sina filmroller gestaltar Tengroth unga kvinnor, de kan vara i olika faser av livet, de kan bära på alla möjliga erfarenheter, de kan ha en bakgrund som med sitt mörker river dem i ryggen så snart de stannar upp - men de är alla fortfarande att betrakta som unga. I den här rollen, reklamchef Britt Wikner, är hon tydligt en yngre medelålders kvinna. Snygg, trygg, självsäker. Till och med skarp. Med båda fötterna på jorden, med ett bord att sitta och arbeta vid, bestämmer hon själv vad hon vill. Till och med ansiktet har fått ett mer moget drag, en yrkeskvinnas ansikte.

Rollen är vid sidan av filmens huvudfåra, nästan som en kommenterande grekisk kör. Men den är avgörande för dramat och hon spelar på topp, på tå, med verklig och nästintill ny närvaro. Som om hon börjat på något nytt. Här valde hon att sluta, från och med nu var hon att tituleras författarinna.

Birgits lekstuga

Det var säkert inte lätt att försörja sig som skådespelare, inte ens under den svenska filmens glansdagar. En antydan till det finner vi i det lilla häftet 40 roliga kvällar: bildrevy i salongsmagi, utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag 1940. I stilen en sådan publikation som man kunde prångla ut tillsammans med specialutgivna jultidningar. För de mörka vinterkvällarna var ju många och lite hemtrevlighet kunde vara av nöden och till det fick man nu hjälp av "20 svenska filmfavoriter och andra kända personer [som] lära eder trollkonster" som omslaget förkunnar.

Ett sådant djupsinnigt verk knåpade man förståss inte ihop i en hast. I förordet berättas det till och med att huvudförfattaren Einar Werner - mannen som införde korsordet till Sverige! - hunnit avlida under arbetets gång. Men inga begravningsminer här inte - här poserar diverse stjärnor och numer tackochlov bortglömda kretiochpleti från tidens nöjesestrader och försöker på bästa sätt utföra och lära ut små hemtrevliga hokus-pokus-trick: Lasse Dahlquist, Putte Kock, Birgit och Margit Rosengren, Annalisa Ericson (i käck hatt och sober skinnboa). Men det är minsann inte bara taskspelare som träder fram: redan på omslaget hittar vi Lennart Bernadotte och inne i boken skymtar Isaac Grünewald, Hasse Ekman med sin hustru ur den skånska godsadeln och själve pappa Gösta Ekman slår monokelförsedd knut på en silkesnäsduk. Det var inte bara författaren som stupat under resans gång. Kanske det hela trots allt inte bara var ett pinsamt brödjobb, kanske var man helt enkelt van att spexa och skoja med varandra, hänvisade som man var till sina medmänniskor för en stunds lek och nöje?

Men nog om det. Redan på första sidan dyker hon nämligen upp, vår egen stjärna, fröken Tengroth som här utför ett tändstickstrick. På ett verkligt mystiskt sätt får hon en sticka att vända sig i asken bara genom att skaka den lite lätt. Märkligt, eller hur? Den som vill försöka göra om det men misslyckas kan bläddra fram till bokens slut där alla tricken avslöjas. Men så lätt ska inte den nyfikne får det serverat här och nu.

En bit in i boken möter vi Birgit igen. Nu trixar hon med enkronor: "Jag vet inte om mitt ekonomiska sinne är särdeles utpräglat", förkunnar den unga skådespelskan i den tillhörande texten, "men jag kan hålla på slantarna, när det behövs." Nåja, att hon med tiden fick en dragning åt lite kostsamma vanor har vi ju behandlat tidigare, i alla fall från den tiden då hon hade blivit gift och stadgat sig.Skribenten låtsas vara mäkta imponerad över trollkonsten men tjuvkikar vi så visar det sig att fröken Tengroth helt enkelt smusslat över en tändsticka från den tidigare i boken nämnda tändsticksasken.

Mot slutet blir det ett tredje framträdande, nu i Bullen Berglunds sällskap. De två får tillgång till en hel boksida för att lite kärvänligt reta varandra med svårlösta och ordvitsande gåtor under rubriken Duell på "intelligens"-frågor, av typen vet du varför Adam bet i äpplet som Eva gav honom? Jo, för han hade ju ingen kniv. Det hela avslutas dock med en knepig Birgitgåta då hon säger:

Nu går jag och sätter mig någonstans, där du aldrig kan sätta dig!

Varpå den förbryllade och förbluffade Bullen får hela flickan i knät!

Alltid Ekmans!

Birgit hade nöjet att spela mot den äldre och ta regi av den yngre. Plus allt däremellan. Nu kan även du få ana hur det var, i alla fall om du har nära till Solna Filmstad. Lita på att Ekmansällskapet gör det bästa av det!

Fullständigt program hos ekmansallskapet respektive filmstadenskultur. Men, skynda, skynda, snart är det över!

Kungen kommer [1936]

Vad passar bättre när man läser Carina Burmans Gösta Ekman-biografi än att beställa fram Ragnar Hyltén-Cavallius spelfilm Kungen kommer? Detta historiska kostymdrama där samtidens historier kring kung Karl XV gestaltas i en räcka rätt imponerande scener, och där den evige teaterkungen skrider in på scen och föser med en konungslig handrörelse den riktige kungen ner i orkesterdiket?

Detta var Birgits möte med sin världs verklige kung: Gösta Ekman himself. Hon var i början av en lång karriär, han i slutet av sin, men samtidigt var de båda lika unga, lika uppfyllda av tiden och möjligheterna, stående på samma lilla isflak på väg från någonstans till just ingenstans.

Filmen är ett förväxlingsdrama uppklätt i 1860-talets coiffeur. Här rider husarer i ståtliga och snoddbehängda uniformer, här skrider noblessens mamseller genom slottens salar, här står ekarna urgamla intill överklassens torrlagda jaktängar. Här skiner månen ner över det förmodligen fåfänga hoppet om den dröm.

Filmen är naturligtvis helt och hållet Gösta Ekmans. Han har två roller, dels som kungen själv, dels som en resande provinsskådespelare som engageras för att en kväll eller två spela kungen. Allt för att en avspisad husar ska kunna vinna tillbaka sin älskade.

Men Gösta är helt wunderschön, rakt igenom. Båda rollerna gestaltas suveränt, anslående och med bara små, små kroppsrörelser som bygger upp och varierar de två gestalterna på ett enastående sätt. I kungens fall dessutom roande porträttlikt. Detta var Ekmans nästnästnästsista långfilm och på något sätt kan man se den knyta ihop karriärens påse, dels den suveräne mogne skådespelaren, dels den unge entusiasten som trasslar sig igenom det rätt påvra landsortsturnerandet. Ekman stod ju vid denna tid liksom med ett ben i vardera tillvaron: dels en praktvåning på Artillerigatan, dels en osviklig entusiam för teaterns kraft och (för honom) livsnödvändighet.

Här får vi också flera exempel på livet som turnérande skådis i landsorten, livligt och övertygande dråpligt gestaltat i filmen och med Ekman som den som styr upp ett hotat och utlämnat teaterkompani och som vid en akut kris erbjuder sig att ta över rollen som kung Agamemnon i Offenbachs Sköna Helena samtidigt som han behåller sin egen.

Någon frågar: Kan du rollen?
Gösta: Det behöver jag inte! Jag hänför! Jag bländar!

Och med utropstecken bakom varje replik. Så var han tydligen, för långt senare i en slottsberså deklamerar han kärlekens lov, dricker för mycket ur flaskan, faller för djupt i kvinnans (Birgits) ögondjup.

Ett smakprov på Ekmans deklamation: Den största makten här i tillvaron, den makt som kommer rosorna att dofta ännu rödare därute i din trädgård, som kommer månstrålarna att glittra ännu mera strålande därute, som kommer ynglingens hjärta klappa ännu vildare, som kommer den unga flickan att rodna ännu rödare. Den makt, den gudomliga makt som änglarna kallar himmelen. Demonerna kallar den avgrunden, och människorna kallar den kärlek!

Och han får åskådaren att inte raljant himla med ögonen, man köper det fullt av!

Sådan var han, mannen som preparerade morfinsprutan inne i logen, högg den så rakt genom kostymbyxan, enligt Annalisa Ericson i Burmans bok.

Ja, vid sidan att detta skådespelets slagskepp hamnar såklart Birgit i periferin, hennes största uppgift är att se vän ut, dansa ut över balsalen, bära upp aftonklänningarnas kreationer. Vilket hon gör med den äran och gestaltar också filmens avslutande scener med flera repliker i rad på ett fullödigt sätt. Åke Ohberg som hennes fästman är både vansinnigt stilig - och galant som komiker. Tollie Zellman spelar sin praktroll: lätt överårig alkad skådespelerska med en aldrig sinande entusiasm över livets återstående möjligheter. Thor Modéen glömmer vi, han harvar bara vidare på, ja ni vet.

En sista reflektion: det är lätt komiskt att se den skånska slottsadeln gestaltas så imbecillt, världsfrånvänt och rent av efterblivet. Greveparets reaktioner på det resande teatersällskapets bragder motsvaras helt av unge Hasse Ekmans upplevelser när han en kort tid efter faderns död gifte in sig i precis denna perifera samhällsklass: samma frånvaro, samma intolerans, samma gradiosa dumhet.

Djävulspakten

Om man tittar mot den akademiska stjärnhimlen över Uppsala stad är det kanske inte alltid Polstjärnan, Arcturus eller något annan himlakropp som tycks glimra klarast, det skulle lika gärna kunna vara den flitiga författaren och litteraturvetaren Carina Burman som lyser ända upp mot Vintergatan.

Nu senast, i höstas, släppte hon en biografi över Gösta Ekman, den äldre, även kallad den store: Djävulspakten (Bonniers, 2011). Den är brett upplagd från födelsenoteringen i Klara församlings dopbok de sista dagarna 1890 fram till det till synes oändliga begravningståget som sakta drog genom samma stads norra delar dryga 47 år senare.

Som Burman själv påpekar har det inte skrivits mycket tidigare om denne mytomspunne gestalt, tre böcker kom ur hans egen krets: den bitvis fantasifulla självbiografin Den tänkande August 1928, sonen Hasses minnesbok över sin nyss avlidne far 1938 och regissören och vännen Per Lindbergs biografi från 1942. Efter det Bengt Forslunds studie över tre generationer Ekman 1982, men där får den äldre samsas om utrymmet med den yngre och däremellan mellanpojken.

Så detta blir vår tids referensverk över denne Gösta Ekman, mannen som vad jag förstått fortfarande kan skänka en ivrig och lite hetsig rodnad över vetgiriga och romantiska ungdomskinder.

Om man däremot lite rastlöst försöker bläddra fram Tengroths närvaro i den värld dessa sidor försöker skildra blir man, om inte snopen så helt klart sugen på mer. De spelade ihop i två filmer, hon måste funnits i huset som Hasses jämnåriga väninna, ja, hon satt t. o. m. i framsätet på juniors bil och avfärdade ett plötsligt impulsartat frieriförsök. Nu citeras hon, vilket inte är fy skam, hennes bitvis strålande texter om dels Gösta, dels fru Bergman används i berättelsen och filmerna nämns vid namn. Mer blev det inte, men många flickor och pojkar passerade ju hushållet på Artillerigatan under åren, så vad får man begära.

Allt som allt, ett imponerande och noggrannt arbete, en skildrad dröm ur verkligheten även om fan själv fick sitt byte till slut inne i de halvskumma stjärnlogerna bakom scen på huvudstadens olika teaterhus. För även om fasaden fick sprickor mot slutet, så rämnade den aldrig och när han spände ögonen i publiken var det mesta förlåtet.

Människor som minns 23: Rolf Husberg

Rolf Husberg verkar ha varit en man som varit överallt, mött alla, sett allt, gjort allt. Lyckans ost, med andra ord. Hur korsar en sådan man vår väg? Jo, han regisserade två filmer med Birgit Tengroth: Kan doktorn komma? (1942) och På liv och död (1943), båda har behandlats tidigare.

Men Husberg hade en lång och gedigen erfarenhet av yrket, långt före dessa insatser. Han hade kommit in i filmvärlden, genom Filmstaden, under stumfilmens slutfas och sedan arbetat sig igenom yrket från grunden. Han assisterade - och därmed hanterade Tengroth - redan i Hans livs match, Pojkarna på Storholmen, Giftasvuxna döttrar, Vad veta väl männen?, Sången om den eldröda blomman, Ebberöds bank och Annonsera. Hans regisserade dessutom valda delar av Karl för sin hatt.

Husberg var Filmstadens och branschens alltiallo: han hade jobbat med Gösta Ekman, Viktor Sjöström, Julius Jaenzon. Han drog sitt strå till stacken med Edvin Adolphson (vars filmer han klippte om utan att regissören märkte det) och jobbade med Hasse Ekman. Han klippte andras filmer, skrev manus, skrev om manus, fixade, riggade och donade. Till och med Pensionat Paradiset fanns med i hans CV. Tills han då blev regissör fullt ut, och gjorde hyfsat sammansatta filmer, gedigna arbeten om än inte med det där lilla extra, med en speciell vurm för det norrländska: kalfjäll, samekultur, isvidder. Motiv som återkom under åren, med eller utan egen förskyllan.

Om allt detta skriver Husberg själv i en memoar över sitt arbete: Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria [Arena förlag, 1993]. Ja, den är extremt fokuserad på arbetet, allt som beskrivs sker på Filmstaden, i konkurrerande Stockholmsstudior eller på avlägsna utsocknes (mest norröver) filminspelningar. Då och då på krogar i samband med inspelningar eller förhandlingsarbetet som föregick projekten. Husbergs ton andas en faiblesse för drickandet, i alla fall hanterandet av spriten, eller kanske snarare kulturen kring det hela. En dimmig kväll nånstans står Jussi Björling och sjunger i baren. Men när väckarklockan ringer igen är allt åter arbete. I samband med någon inspelning någonstans träffar han sin blivande fru, det noteras helt snabbt i en bisats.

Men boken är snygg, fint och rikt illustrerad, välskriven med charmig skvallernivå. Dessvärre verkar Husberg dock inte ha något som helst förhållande till Birgit, trots de många, många mötena i hennes tidiga filmkarriär: hon nämns då och då, som "Birgit Tengroth" eller "Tengroth", även om hon förvisso får posera på ett fotografi. Så antingen var hon helt ointressant (vilket hon knappast verkar varit som typ rent allmänt) eller så var det något som inte fungerade, eller hakade samman, dem emellan.

Husbergs regiarbete rullar på under 1940- och 1950-talen för att sedan hamna i en brant kurva i lodrätt riktning under 60-talets första år. Han skriver något om TV-produktioner, men ingenting preciseras närmare. Som om en andra del av boken var planerad. Eller att sagan härmed var slut.

I en annan, samtida, bemärkelse är sagan inte alls slut: om jag säger Moln över Hellesta? Titlar som folk minns: Barnen från Frostmofjället eller Luffaren och Rasmus (han var bland de första att regissera filmer som vände sig till barn och ungdomar)? Och dessutom har flera av hans senare, även kan man tycka relativt ouppmärksammade filmer nyligen getts ut på dvd, vilket som vi vet inte är alla förunnat. Rolf Husberg lever än, mer genom sitt arbete än genom sitt namn.

[Bilder: förutom på porträttbilden överst syns Husberg på gruppfotografiet nedan klädd i golfbyxor. Filmen som spelas in är något som kallas Trötte Teodor (1931), alltså straxt innan Birgit korsade spår med honom.)

Post scriptum: Ett minus med boken som måste påtalas, och som den har gemensamt med många andra av den här typen - minnesböcker på mindre förlag med motiv från det vi kallar populärkultur - är avsaknaden av ett personregister. Denna typ av litteratur, det är ju trots allt fackböcker, måste också fungera som referensverk. Dumsnålt. Illa, mycket illa!

Karl för sin hatt [1940]

"Men, snälla Ni, inte får man säga som det är, inte!" [fröken Gun Bergström, 24 år, Östermalm, Stockholm]

Dags för ny sommareftermiddagsmatiné! Dagens drama startar som en skissartad light-version av På liv och död, med en drös snabba skidåkare som svischar enligt tidens mode nerför det norrländska kalfjällets branter, ystra storstadsungdomar på fjällhotell och ensam ung dam som kommer ifrån gruppen och anmäls saknad. Fjällräddningsgrupp kommenderas ut att söka efter henne.

Men det rätar snabbt upp sig: efter några minuters filmtid har Gun (Tengroth) hunnit räddas mitt inne i djupa fjällskogen från en fallande gran av den för tiden sällsamt orakade Adolf Jahr som råkar vara inblandad i skogsavverkningen. Unga damen bärs avsvimmad hem till skogskojan en bit bort längs stigen och innan hon helt kommit till sans igen har Lill-Ola (Adolf Jahr) passat på att raka sig. Vilket ger omedelbart resultat: stockholmsflickan Gun finner sig i att med illa dold iver tvingas övernatta ensam med Jahr i storskogen, långt bortom allfarsvägarna. Här har vi händelsernas startpunkt.

Filmen, regisserad av en pålitlig Schamyl Bauman, består i stort av två delar: dels en sorts satir där den lille mannen från landsorten tvingas möta huvudstadens förvirrande och labyrintartade kungliga byråkrati: man jagar från det ena ämbetsverket till det andra.

Dels också en rapp komedi om lantisars möte med den välbeställda borgarklassen downtown Stockholm. Lill-Ola och hans farbror Stor-Ola (ja, så man vet vem som är vem) far till Stockholm för att slåss för sina rättigheter gentemot Bolaget men kanske mer för att få träffa unga Tengroth, fröken Bergström, bosatt med sin familj ståndsmässigt på Strandvägen 116. De två Olorna konverserar sinsemellan på en slags obegriplig Filmstadennorrländska där bara enstaka ord och uttryck kan identifieras av oss sörlänningar men tack och lov växlar de till rikssvenska när så krävs så att de kan kommunicera med ämbetsmän, borgarbrackor och unga skönheter.

Gun fyller 24 år! Och mitt i uppvaktningarna dyker Adolf upp, inbjuden som han blev däruppe i den insnöade skogshuggarkojan. På kvällen är det stor bjudning, frack påbjuden, och det är här som den snabba dialogen skjuter fart med friska syrligheter och muntra sanningar. Guns kompisgäng är en samling snobbiga snorvalpar med, ska vi kalla det bristande förståelse för livet bortanför Stureplan och Cecil och den stilige Adolf väcker ont blod genom sin blotta närvaro, även om de unga damerna flashar med ögonfransarna och suckar uppgivet. Det finns en rätt oemotståndlig tagning där kameran följer bordet och låter middagsgästerna i tur och ordning diskutera hans närvaro. De sekunder Gudrun Brost för ordet är värda sin eventuella vikt i guld. Även Stor-Ola charmar de äldre damerna genom sin avspända oförståelse för allt vad etikett heter.

Birgit spelar filmen igenom med en lysande självsäkerhet, hon är märkbart bekväm i rollen, miljöerna och med manuset som hon framför med en elegans, snabbhet och skärpa som verkar helt vara hennes egen. Rollerna är för övrigt in i minsta tjänsteflicka gediget besatta och det bubblar av en sorts munterhet även när stämningen går i moll.

Tre namn måste dock nämnas innan vi kommer till slutet: Emil Fjällström som Stor-Ola, den trulige norrlänningen, respektlös för allt och alla utom sin egen lättstötta självkänsla. Stig Järrel, strulputte och fyllkaja par excellence utan några bekymmer bortanför det han råkar se rakt framför sig.

Och så Hasse Ekman som är inblandad i manuset, vars dialog och formuleringar så tydligt kommer från hans penna, präglat av camparis och lättsinnig spjuveraktighet med tydlig skuggkant: så nära en hasse-film man kommer utan Ekman själv.

För övrigt borde någon, i ett annat sammanhang, skriva en essä om Hasse Ekmans gestaltning av borgarfruar, denna rad av till synes bortskämda medelåldersvåp kopplade till äkta makar med position, anständigt boende, pengar och ständiga statusbekymmer.

Nåja, lyckligt slut blir det till slut: Birgit far till Jämtland på nytt för att söka upp Adolf Jahr och reda ut en del bekymmer som uppstått under resans gång. Och här fegar filmen ut en del, det visar sig nämligen att de båda skogshuggarna i själva verket är lokala hemmansägare med stor gård och vida ägor. Birgit ser allt lite lättad ut i slutscenen.

På liv och död [1943]

Så har ytterligare en gammal Tengroth-film gått på eftermiddagsmatiné i den statliga televisionen och eftersom det den här gången inte var en repris på reprisen etc. så är det med en viss förväntan man låter bandet gå. Filmen På liv och död är dessutom relativt sen ur ett tengroth-perspektiv, den hade premiär 1943 och det var under den här eran som Birgits skådespeleri bottnade och fick en tydligare karaktär.

Det är Norrland, det är vinter, och det är en hård tid. Det här är en värnplikts- och beredskapsfilm av ett slag som numer kan kännas totalt stillastående och daterad: småtjafset grabbarna emellan inne på logementet, och så upp i givakt så fort ett befäl i de lägre graderna råkar komma i närheten. Halva filmen, i Rolf Husbergs regi, består dessvärre (för dramat) av mer eller mindre stumma och rätt utdragna naturscenerier och sköna vyer där unga män i uniform skidar över skare och i lössnö, i motlut och nerför backarna.

Inne på det närbelägna fjällhotellet rör sig ett gäng yngre människor, helt klart från ett urbaniserat Söderut, dialekten antyder stockholmsområdet. Det är i den här miljön dialogen tillåts ta för sig. Manuset är också skrivet av dessa sidors hjälte, Hasse Ekman, det naturliga munhuggeriets mästare. Och han skådespelar också. Med mustasch. Och ännu bättre: åt sig själv reserverar han repliker som i sin cynism och livsleda skulle kunna vara ett utkast till den kommande filmen Banketten.

Intrigen är väl heller inget vidare, det måste erkännas och jag tror nog att Ekman själv var rätt medveten om det. Han nämner filmen som hastigast i sin memoarbok (den andra) och då mest i form av sega skidturer ute på fjället och så att författaren och debattören Sven Stolpe plötsligt dök upp och ställde till det. Däruppe i norr, bortom all ära och redlighet, började de tydligen planera för ett kommande filmmanus.

Birgit spelar ung dam av det mer rejäla slaget, hon förirrar sig på kalfjället men hittar hem igen, även om hon sig självt oförskyllt orsakar elände. Hon hjälper därefter militären att spåra en farlig sabotör genom sitt försåtliga snack. Hon gör bra ifrån sig med det lilla hon har att att hantera, kvittrar när hon lägger sina repliker, ser svårartat ångestfull ut i andra sekvenser. Vi har sett det förut, när hon lägger blicken liksom utanför hela verkligheten runtom.

Man kan också uppmärksamma att den dräkt hon bär på förra inläggets bild - den äktenskapliga snökastningen - i den här filmen får tjänstgöra dels som skiddräkt ute på vidderna (vid soligt väder), dels som mysdräkt inne i hotellsoffan (dagtid). En påminnelse om att skådespelarna vid den här tiden fick skaffa sina rollkläder privat. Bra kvalitét uppenbarligen då den i alla fall överlevde ända fram till 1946.

Även andra roller framförs på ett gediget sätt. Kända ansikten från tiden passerar i aftondress eller uniform. Barskt eller spralligt. I damernas fall till och med lite vimsigt. Och så Karl Arne Holmsten, som verkar kunna göra vilken typ av roll som helst på samma naturligt, lediga sätt. Och få det att bära hela vägen fram till sluttexten.

[Fotografiet: Birgit i sin roll som Karin Sjövall, fänrikens flirt och till vänster skymtar Lillebil Kjellén som den karltokiga Gittan, vilken föredrar en löjtnant när sådan finns tillhands.]