Birgit bjuder blinda på knytkalas 1942

Hårt arbete långa filmdagar och sena teaterkvällar utesluter inte lite frivilligt arbete däremellan. Det var krig runtomkring och man ställde upp. I Filmjournalen nr 43, 1942 visas några fotografier från den tillställning som sällskapet Visans vänner ordnat i samband med De Blindas Dag i Konserthuset i Stockholm. Och detta bör ha skett någon gång under oktober månad. Och flera namnkunniga personer var på plats för att höja stämningen så gott det gick.

"En verkligt lyckad och originell tillställning" blir också journalens omdöme och mitt bland alla trubadurer och blindstyren intog Birgit positionen som kvällens värdinna i sällskap med Lennart Bernadotte som sin manlige motsvarighet. Lite improviserat antyds det. Vad nu det vill säga. Om det var hon som hittat på att det hela skulle vara ett knytkalas förtäljer inte den korta texten, men stor succé blev det med ett kraftigt tillskott i De Blindas kassa.

Ljuv musik framfördes, på bilden ovan ser man från vänster Eva Helena Grill som sjöng romanser, Gerd Hagman spelade flygel och längst till höger balladsångerskan Gull Åkermark med värdfolket i mitten. På en annan bild syns Lillebror Söderlundh knäppa på gitarren medan Birgit serverar tilltugg och Gerd Hagman fick också tillfälle att skåla med själve Nils Ferlin som var på plats för att läsa egna dikter. Att de skålade i porlande wichyvatten kan tyda på att man höll på att kvällens framträdande skulle vara någorlunda artikulerat och hörbart för publiken.

Birgit minns: Åke Söderblom

Vem minns inte, ja, i alla fall bland oss som stundtals tenderar att tänka bakåt: den lille vesslan med slickat hår, i vid kostym med breda byxben och hatten lätt knixad över pannan, som alltid finner på råd även när den sista dörren stängts och till och med bakfickan är tom? Tjattrets, dialogens, stegvändningens och den perfekta slutreplikens mästare: skådisen Åke Söderblom.

Söderblom var revyartist, skådespelare, estradör till och med innan Tengroth trädde fram i offentligheten. Dessutom textförfattare till visor - Zarah Leander sjöng in hans alster långt före hon försvann ner i Götterdämmerung. Han snackade sig genom karriären och han var också på plats när Birgit fyllde 25 år.

Vi har redan snuddat vid kvällen, i samband med Edvin Adolphson, den gamle ömsinte bocken som nu var dumpad och förbi när Birgit bjöd ett litet utvalt sällskap, jämnåriga nota bene, till fest på Operakällaren.

Och dit kom Hasse Ekman med fru Wrangel, läkaren Herbert Bjerlöv med sin fru, Biggans kompis Rut, den utsökte och finstämde Lille Bror Söderlundh som hade skrivit en visa som vår Åke satt text till, aftonen till ära: Fröken Sommar. Temat? Åldras aldrig! Lova oss: alla vi andra, att aldrig bli ytterligare 25 år åldre.

I sin utsökta, ja, delikata, minnesbok beskriver hon kvällen: champagne i magnumbuteljer med hummer på fat, 25-åringen släpper sin tystnad en gång för alla och talar nästan i tungor: "Det var en nyhet för mig att jag bar ord inom mig, att jag kunde göra meningar, att jag kunde tala". Hasse Ekman, som, skriver hon själv, kände henne bäst, "satt häpen":

När munhålan släppte lossade alla hämningar som pålagts mig utifrån och gjort våld på min natur. Jag var en utvecklingsstörd som blivit mirakulöst helad. Jag hade återfått synen, ögat gick att rikta, med ogrumlad blick betraktade jag verkligheten och hemma fanns ingen som väntade på mig.

Och Åke, därborta vid bordet, det var ju dig vi skulle avhandla: Lille Bror reser sig mitt under middagen och spelar sin luta. Sjunger sången till Birgit, den vilsekomna som just nu glittrar som aldrig förr. Och Åke, yvig och fin, plockar med sig notbladen hem igen för att själv sjunga in visan. Han kan ju det. Och så ser den kanke lite fladdriga Birgit aldrig mer det stycket. Söderblom envisades tydligen med att förneka tillgreppet: hösten blåste snabbt förbi dem alla.

Långt senare dog han, mellan två akter under en förställning med fullsatta rader. Förvirrat tittar alla på varandra: och nu? Varför inte sätta på en CD-skiva med Söderbloms kupletter: "Alla tiders kis", utgiven 2001. Lysande stycken med en force och drivenhet som vi fortfarande flämtar efter.

Nu kan man ju vid en senkommen genomlyssning undra varför Tengroth aldrig spelade in några skivor, trots sånginsatser i enskilda filmer och den tidens tradition inom filmvärlden. Här sjunger Åke regelbundet duetter med Sickan Carlsson och Annalisa Ericson: och ingen av dem kan egentligen sjunga! Men, och kanske är det just det som skådespelerskor kan ge: vilket driv och entusiasm, sicken avspändhet och samtidigt med sådan glöd i framförandet!

Men Söderblom lever vidare efter sin död ett halvsekel bort från oss: under 1900-talets näst sista decennier strålande landets vackraste leende mot oss från teater- och TV-scener i form av dottern Lena Söderblom. Och än i den dag som idag är, är det bara att ta tricken till Slussen, kämpa mot uppförslutet i riktning S:t Paulsgatan, tills du ser butiken MultiKulti. Birgit tvekar och sveper kappan omkring sig, fibblar med de tunna skinnhandskarna och cigarrettpaketet. Här på Södermalm, långt från all borgerlig stil och etikett, kan hon som kvinna kosta på sig att röka en cigarrett utomhus, så hon väntar ute i snövinden, medan du stiger in i butiken. Och där, bland alla udda skönheter, trasselsuddar och cd-skivor: om du kisar lite med ögonen kan du se Söderblom in real life: lite hukande, slagverkaren i världsklass: Per Tjernberg, dottersonen, här, fortfarande, bakom disken, bara ett danssteg ifrån oss.

[Rekommenderad lyssning: Åke Söderblom: Alla tider kis: Svenska favoriter och Per Tjernbergs samtliga soloskivor, stundtals under namnet Per Cussion. På bilden: morfar himself i stilenlig pose tillsammans med minst sagt chica Britta Larsson. Från filmen Rena rama saningen, 1939.]