Birgit Tengroth tänker Adolf Jahr

Tidigare har en artikel - eller snarare ett tankeupplägg - ur Filmjournalen nr 44, 1940 redovisats. Tengroth och Jahr hade just spelat film tillsammans och redaktionen ställer ihop två texter där var och en av dem får fritt associera kring den andre. Jahrs funderingar kring Birgits väsen är alltså avprickade men eftersom starke Adolf seglade ur den tengrothska filmkulissen i och med Karl för sin hatt glömdes den andra halvan bort.

Men hur Birgit tänker sig Adolf Jahr är rätt intressant, hur som redan som 25-åring tycks ha den snabba tanken, den rappa käften, den pigga bruna blicken som senare skulle bli hennes kännetecken. Men det var ju just vid denna tid som hon just hade "förlösts", i alla fall enligt henne själv, genom just ha dumpat den äldre och erfarnare Edvin Adolphson.

En favorit i repris får pryda sidan, Ateljé Ugglas fina porträtt. För så såg säkert Birgit ut när hon tänkte på Jahr.

FJ: Vilket hus tänker ni er i samband med Adolf Jahr? BT: En trivsam trädgård med hästar som ledas över stallbacken, ämbar som hämtas upp ur brunnen och lamm som mumsa löv i sin kätte.

FJ: Om han var en gata? BT: 'Julgatan' i Gamla Sta'n. Nej, ändå mera Stortorget i julmarknad med mundtra ljuslågor i decembermörkret, rykande glögg och klirrande snö, pepparkaksbockar i fasta ullvantegrepp.

FJ: En maträtt? BT: Jägarschnitzel.

FJ: En drink? BT: Nej, ingen mixed drink. Tiodubbelt renat!

FJ: Vin? BT: Rödvinstoddy md brasa, tofflor och snöstorm som rekvisita.

FJ: Musik? BT: Finlandia - den älskar han själv att spela och den rymmer hela hans temperament. Där finns stormande passager men också de vekaste tongångar.

FJ: En gestalt i litteraturen? BT: Cyrano de Bergerac där alla deklamerar:

"Vi äro gascognare alla,

av Castel-Jaloux' Compagnie.

Man täckes oss galgfåglar kalla!

Vi är Gascognare alla,

Som svära, domdera, befalla,

och sätta vår ära däri."

FJ: En ädelsten? BT: Bergkristall.

FJ: En metall? BT: Järn - alltså ett grundämne.

FJ: Ett djur? BT: En tam björn som lufsigt och godmodigt dansar på en marknad. Men som rätt vad det är kan återge sin ursprungliga natur och förvandlas till en slagbjörn.

FJ: En blomma? BT: Blomma? Jahr? Nej, masurbjörk om jag får be!'

FJ: Ett konstverk? BT: Den berömda målningen "Rembrandt och Saskia" i Dresdengalleriet. Rembrandt där i plymagerad hatt, bägaren höjd. Saskia i knät, ett livsbejakande leende över läpparna - det är precis Jahr det.

FJ: En bok? T: Jack Londons 'Varg Larsen' och Birger Sjöbergs 'Fridas visor'. Karlvulenhet och småsentimentalitet.

Hej, alla Jahr-fantaster och Swing it, magistern-entusiaster: där har ni er man!

Ung filmstjärna 1932

I Filmjournalen, nr 30, 1932 försöker redaktionen i görligaste mån tillfredsställa läsekretsens tjat och gnat på mer material kring det nya stjärnskottet Birgit Tengroth, efter vuxendebuten i Hans livs match en het snackis på stan som filmintresserade unga män och kvinnor drömmer om.

Så gott som dagligen får Filmjournalens postavdelning förfrågningar angående Birgit Tengroth, fickan i ”Hans livs match”. Man frågar vad hon skall göra i sommar, om det inte kommer in några fotografier snart i F.J. och om det blir någon mer film med Björn Berglund-Birgit Tengroth i huvudrollerna. Det är inte dåligt att ha blivit så populär på en enda film. Birgit Tengroths närmaste filmuppgift blir en roll i ”Pojkarna på Storholmen” med Fridolf Rhudin i huvudrollen. Så det skall nu bära i väg ut till Möja, där en stor del av filmningen kommer att ske. Någon film med Björn Berglund tycks inte komma i fråga för närvarande, men om vi inte äro alltför fel underrättade är det andra uppgifter som väntar på Birgit Tengroth inom svensk film.

 

 

(Foto: Paul Melander.)

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Hoppas"

Birgit Tengroth hoppas få leva så länge jag lever. Bli hundra år och få resa jorden runt. Att alltid uppskatta allt till dess fulla värde och ändå kunna fortsätta att längta. Att en gång få en gård i Sörmland och en villa i Italien - och ligga i en backe och äta apelsiner i solen. Att kunna göra andra människor glada (detta är höjden av lycka). Att mitt liv och mitt arbete skall få utvecklas i rätt riktning. Att aldrig bli oförmögen att önska och hoppas. Att livet alltid skall ge mig lika mycket glädje som nu. Eller ännu mera. Att jag en gång finge leva på en öde ö som en ny Robinson Crusoe, eller som en ny Eva.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Ingen fortsättning följer.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Minns"

Birgit Tengroth minns att jag hade yllestrumpor på supén efter premiären på "Hans livs match", jag var sexton år. Samma kväll hade jag staterat på Operan, jag sprang därifrån till Strand, benen gick som trumpinnar. På Strand fick jag tulpaner av Bryde - och strumporna stack och skavde hela tiden. Så minns jag den första kyssen. Det var i skärgården. Jord och himlar ramlade ihop. Alla måste ju se på mig vad jag hade gjort. Det var sent på kvällen, och jag trodde läpparna lyste i mörkret. Ett mer närliggande minne: den jublande skakande känslan när jag hörde "Howantschina" med Dobrowen - universum darrade av musik.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Hoppas.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Erkänner"

Birgit Tengroth erkänner att jag är envis. Att jag tror blint på allt vad jag gör. Inte förrän efteråt erkänner jag, att det kanske var ett misstag. Att jag är tjatig ibland. Att jag trivs med mina många fel. Att jag har svårt att bestämma mig för vad jag skall anse för betydelselöst. Att jag talar om fem saker på en gång - och tänker på den sjätte. Att jag tror att jag har det bästa kvar av min filmbana. Att jag fortfarande springer hem till pappa och mamma en gång om dan: jag får ingen ro annars, dagen är inte fullständig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Minns.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker om"

Birgit Tengroth tycker om att vakna och vara lycklig. Att somna och vara lycklig. En sommardag i en segelbåt, solbad framför en öppen fjärd. Att vara en del av något som lyckas. Musiken som klingar överallt i naturen. Ärlighet hos män, för det är så sällsynt. Ärlighet parad med charm, vilket är det sällsyntaste av allt. Alltså: en uppriktig karl med charm, en tjusig karl som är ärlig. Att se lyckliga människor. Att dricka friskt vatten när man är törstig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Erkänner.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker inte om"

Birgit Tengroth tycker inte om dåligt väder. Att ha ovänner. Småsinthet. Nagellack. Kyla. När folk säger att jag ska låta bli att röka. Att inte få göra som jag vill, vilket är: det bästa möjliga av allt. Att bli betraktad som filmskådespelerska. Ensidiga människor och förståndiga - när förståndigheten bottnar i oerfarenhet. Att ha korsett - enda fördelen med bondflickroller är att man slipper.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker om.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Älskar"

Långt senare framgick det att Birgits hemliga dröm var att få skriva. Läsandet, som hon älskade, var något hon kunde ta till sig mellan inspelningarna, repetitionerna, turnérandet, men ron att sätta sig ner och skriva var något som kunde blomma ut först i samband med en strejk på Filmstaden i slutet av 1940-talet, de texter som senare skulle bilda debutboken Törst. Det första livstecknet av denna nya tillvaro var en novell publicerad under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All Världens Berättare.

Men följer man samtidens filmjournalistik hittar man redan långt tidigare spår av denna, om inte hemliga så undanträngda, böjelse. I Filmjournalen nr 27, 1943 publiceras en helsida under rubriken Jag Birgit Tengroth. Visst kan man ha invändningar att detta är en skapelse av en journalist, Stig Almqvist, som snabbt och liksom under en lunchrast intervjuat den pladdriga skådisen och knackat ner de tankar och associationer som hon råkade rabbla ur sig medan en ny cigarett grävdes fram ur paketet. Men det håller inte. Den korthuggna prosan, de fria associationerna under kärva rubriker, med grafisk design som vore den nerskriven direkt på tidskriftssidan med skrivmaskinen en kulen skymning uppe på Styrmansgatan påminner alltför mycket om Birgits senare språk för att detta inte ska vara ett första tecken på hennes egen kommande prosa. Alltså kan detta vara den första vittringen av hennes egen penna, liksom en av hennes första trevande skisser av författandets följande självbetraktelser.

Låt mig citera det hela ordagrant från tidningen. Vi tar det bit för bit. Låter bilden av den 28-åriga Birgit, och hennes värld, växa fram rubrik för rubrik. Dagens tema är Jag Birgit Tengroth Älskar:

äkta kaffe på morgonen, att vattna blommor. Nästan allting, för jag har just fått mina mandlar borttagna. Riktiga karlar - och det är jag glad för. Stockholm om sommaren: en stads personlighet kommer bäst fram i rötmånaden. Att umgås med och diskutera med få och trevliga människor men gärna känna och träffa många. Mozart över allting annat. Jag älskar solsken, musik och vår. Fågelkvitter. att känna brännheta klippor under mina nakna fötter - eller också daggigt gräs och veta att det blir en varm dag. Snälla människor - de får ha nästan vilka fel som helst. Vackra kläder i rätt ögonblick - inte av fåfänga utan för att ögonblicket blir ännu tjusigare då. Soluppgångar - dem tycker jag är spännande. Mitt lilla hem som jag plockat ihop så småningom sak efter sak, ingenting passar ihop. Drottningholm, Gustav III - jag har alltid varit svag för den tiden - kvinnorna gjorde sig gällande, människorna började uppfatta naturen. Att gå ut och gå, att gå på Koncerthuset. Näst Mozart Beethoven och rysk musik. Strindberg, Hjalmar Söderberg, Fröding, Karin Boye. Fantasi - frihet - allt levande. Grönt - moget blommor. Hela tillvaron - när den är spännande.

Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker inte om.

Texten illustreras med foton av Kristoffersson (ur samma svit som bilden här ovan), samt Ateljé Uggla.

Birgit bjuder blinda på knytkalas 1942

Hårt arbete långa filmdagar och sena teaterkvällar utesluter inte lite frivilligt arbete däremellan. Det var krig runtomkring och man ställde upp. I Filmjournalen nr 43, 1942 visas några fotografier från den tillställning som sällskapet Visans vänner ordnat i samband med De Blindas Dag i Konserthuset i Stockholm. Och detta bör ha skett någon gång under oktober månad. Och flera namnkunniga personer var på plats för att höja stämningen så gott det gick.

"En verkligt lyckad och originell tillställning" blir också journalens omdöme och mitt bland alla trubadurer och blindstyren intog Birgit positionen som kvällens värdinna i sällskap med Lennart Bernadotte som sin manlige motsvarighet. Lite improviserat antyds det. Vad nu det vill säga. Om det var hon som hittat på att det hela skulle vara ett knytkalas förtäljer inte den korta texten, men stor succé blev det med ett kraftigt tillskott i De Blindas kassa.

Ljuv musik framfördes, på bilden ovan ser man från vänster Eva Helena Grill som sjöng romanser, Gerd Hagman spelade flygel och längst till höger balladsångerskan Gull Åkermark med värdfolket i mitten. På en annan bild syns Lillebror Söderlundh knäppa på gitarren medan Birgit serverar tilltugg och Gerd Hagman fick också tillfälle att skåla med själve Nils Ferlin som var på plats för att läsa egna dikter. Att de skålade i porlande wichyvatten kan tyda på att man höll på att kvällens framträdande skulle vara någorlunda artikulerat och hörbart för publiken.

"Största filmfyndet sedan Garbo".

Låt oss fortsätta ett slag på ungdomstemat från förra inlägget, nu när sommaren planar ut och man gärna minns de drömmar som en gång fanns.

I Filmjournalen nr 8, 1932 rapporterar tidningen lite pliktskyldigast än en gång under rubriken Från filmfronterna där signaturen Skvallertanten noterar att säsongen börjar rulla igång ute i Filmstaden efter en tyst och lugn januarimånad: inspelningarna av filmer som "Svärmor kommer" och "Värmlänningarna" har satt fart och någonstans bakom sorlet, kommandoropen och strålkastarljusen i ateljéerna lyser en liten spirande stjärna upp den mörka vinterhimlen i Solna stad:

Någon som har anledning att vara nöjd och belåten är lilla Birgit Tengroth, sextonåringen, som debuterade i Lindorm-Branner-filmen Hans livs match, säsongens hittills största filmsuccé. Minst tre tidningar nämnde Greta Garbos namn i samband med Birgit Tengroths. Nu efteråt kan det avslöjas att regissören själv långt innan premiären på tal om lilla Birgit påstod att ett sådant filmfynd inte gjorts sedan Greta Garbos dagar. Och han blev tydligen sannspådd - det kan man kalla att ha fin filmnäsa.

Vår på Gustav Adolfs Torg

Låt oss mitt i sommarstiltjen återvända till de vårvindar friska som en gång virvlade upp dammet på Gustav Adolfs Torg i Stockholm, då livet ännu lekte: framtiden var oskriven och hoppet högt.

Det är i maj 1932 och utanför Operan står en fotograf utposterad och väntar in framtidens stjärnor. I Filmjournalen, nr 20, 1932 publiceras två av bilderna under rubriken Från Filmfronterna.

De två som här kallas filmstjärnor är än så länge inte professionella skådespelerskor utan flickor knutna till Operabaletten: Brita Appelgren och Birgit Tengroth. Och där har de sitt dagliga arbete som skribenten utrycker sig.

Varför fröken Appelgren föräras en så anslående bild jämfört med Birgit kan naturligtvis kännas lite snopet om man nu råkar vara Tengrothentusiast men kanske var Britas apparation med smulan på sned, höftkort pälsjacka och eleganta skor lite mer i redaktionens smak än den glada Birgit som travar in från Jakobs Torgs-hållet med basker, snyggt skuren men basic kappa, ljusa vårhandskar och bekväma promenadskor.

Om Appelgren är stor i bild är hon mindre i orden. Hon hastar förbi fotografen utan att knappt stanna, skyller på att hon vill komma i tid till repetionen och hänvisar alla filmfrågor till S.F.

Bättre lycka då med Birgit som kommer straxt därefter: se så glad hon blir när hon möts av kameran, redan på håll skiner hon upp! Här är det inte så noga med att komma i tid. "Lilla Birgit" pratar på, mångordigt och berättar både det ena och det andra medan hon sägs retsamt vifta med ett filmmanuskript framför ögonen på fotografen.

Förutom några ateljébilder från olika sammanhang måste väl detta måste väl vara en av de första bilderna på den då 16-åriga Birgit i, kan man kalla det kändissammanhang. Som sagt livet knoppas, man tar små danssteg på trottoaren och våren  närmar sig city.

"Charlie"

Åtminstone under åren från 1942 och framåt fanns det ett filmpris i Sverige som gick under namnet Charlie. Det delades ut årligen av Afton-Tidningen och uppges ha bestått av en Chaplinfigur skapad av konstnären Bror Hjorth, som en sorts lokal motsvarighet till det kanske mer heta Hollywoods Oscarstatyett.

Sammanlagt ska det ha funnit tio priskategorier:

1) Bästa manliga prestation i huvudroll.
2) Bästa kvinnliga prestation i huvudroll.
3) Bästa manliga prestation i biroll.
4) Bästa kvinnliga prestation i biroll.
5) Bästa samlade produktion.
6) Bästa film.
7) Bästa regiarbete.
8) Bästa originalmanuskript.
9) Bästa foto.
10) Bästa kortfilm.

Känns inte så där jätteannorlunda mot vår samtids prisgalor, eller hur?

Just 1943 skulle galan firas för andra året och den skulle ske den 21 maj i samband med Biografägareförbundets kongressmiddag på Grand Hotel. Och det är inför det kalaset som Filmjournalens redaktion genom Gunnar Tannefors penna, i nr 19, 1943 ger sig i kast med att nominera sina favoriter inom de olika kategorierna. Inte för att man vill påverka juryn, utan för att man vill säga sitt!

Och eftersom dessa sidor har sitt eget tema så rör vi oss snabbt mot i kategori två. Vilka kvinnliga huvudrollsprestationer sticker ut under det gångna filmåret? Inledningsvis betonar man att det är svårare att utse kvinnlig huvudroll än manlig, då det finns ett större antal duktiga skådespelerskor än skådespelare. Men det finns tre insatser "som avtecknar sig med särskild skärpa": Irma Christenson som den olyckliga prästhustrun i "Doktor Glas", Marianne Aminoff i sin roll som den tappra och kloka beredskapshustrun i "Ta hand om Ulla" och så - glädjande nog - Birgit Tengroth i "Kan doktorn komma?"

Filmjournalen lutar nog åt att Tengroth är den som toppar, hon har nämligen i sin rolltolkning visat sig kunna:

suveränare än någon annan svensk skådespelerska behärska något av det svåraste som finns, nämligen att spela en enkel och okomplicerad gestalt.

Hennes roll sägs också vara den vanskligaste. Det vill mycket kultur till för att återge det "naiva" och "folkliga" så genuint och äkta.

Nå, hur juryn slutligen valde den 21 maj kan jag inte meddela i skrivande stund. Men vad gäller kategori 6, Bästa film, så verkar valet ha blivit - i alla fall om man får tro Studio S, denna vår ledande samtida svenska filmutgivare - Hasse Ekmans "Ombyte av tåg". Se omslaget på den kommande DVD-utgåvan! Köp den förresten, för filmen är fortfarande - efter alla dessa år - årets bästa svenska film.

Om vi håller kvinnofrågan vid liv: vilka biroller fann då Filmjournalen mest anmärkningsvärda? Jo, Marianne Löfgren som alkoholiserad kammarrättsrådinna i "Man glömmer ingenting" samt Hilda Borgström gamla, glada kleptoman i "Kvinnor i fångenskap". Ingen kan i alla fall påstå att dåtidens Filmjournalen hade en hurtigt lättviktig filmsmak!

Birgit på semester, nyår 1940/41

I väntan på en just slutredigerad och inom kort publicerad bok om den svenska filmhistoriens avtryck i landskapet Jämtland, låt oss göra ett snabbesök i 1940-talets skidort nummer 1: Åre.

I Filmjournalen nr 4, 1941 har skvallerspalten Veckans Philip den Magre ett längre inlägg från den fjällvistelse Birgit Tengroth just avslutat i den jämtländska fjällvärlden. Det verkar handla om ren rekreation, en välförtjänt avkoppling i januari 1941: Birgit i sällskap med väninnan Marga Frunck. Fru Frunck rar alltså i det här numret skrivit följande reserapport som ger en så välfångad bild av vår 25-åriga hjältinna - den tiden då allting hände - att jag inte vill missunna eftervärlden det porträttet:

"Det kommer en blå- och vitklädd skidåkerska rutschande utför ett av Åreterrängens mest förrädiska stup. Ögonen lysa av dödsförakt, kinderna glöda av den friska luftens klädsamma kosmetik och underläppen trutar energiskt. Plötsligt försvinner alltsammans i ett moln av snö: stavar, skidor och klädespersedlar skingra åt olika håll och endast ett förargat mummel antyder, att den förolyckade inte bara lever utan också uppfylls av helig vrede mot terrängen i allmänhet och de omöjliga skidorna i synnerhet. Undsättningsexpeditionen rycker fram och ur snöhögen framgräves ett blossande flickebarn - Birgit Tengroth.

Eftersom hon ingalunda är 'svensk films ängsligaste ingénue' som tryckfelsnisse en gång till hennes egen förtjusning behagade säga i ställer för älskligaste, så störtar hon oförtrutet vidare mot resans mål - smörgåsbordet på Grand Hotel. Ty skidsportens största förtjänst ur amatörsynpunkt är dess fördelaktiga inverkan på sömn- och matlusten och att bara den senare tillfredsställes 100%-igt under nyår i Åre beror på att det är så roligt att dansa och så är man ju faktiskt bara ung en gång. - Och då Birgit, liksom alla vi andra, är på semester och skönhetssömnen uppväges av den friska jämtlandsluften då kan det ju hända att klockan kilar över på småtimmarna innan den definitivt sista dansen är dansad och den sista goda förestasen för morgondagen är uttalad.

Men för Birgit, till skillnad mot många andra, stannar det inte vid föresatser. Precis klockan 9 på morgonen kommer kaffebrickan in - vi har alla våra små svagheter, och Birgit Tengroth hör inom parantes till de mest oförargliga. En kaffetår då och då när andan faller på, och det gör den strängt taget när som helst under dygnets 24 timmar. Med morgonbrickan följer rostat bröd och marmelad, och därmed också en regelbunden envis kamp mellan vilja och böra.

Denna kamp gäller även hur det ska gå till att komma upp ur sängen. Det är nämligen hemskt kallt i rummet. Man riskear att frysa tårna av sig när man sticker dem utanför täcket. Ibland händer det att en brasaåste bäras in i rummet - precis som det ska vara uppe i fjällen. Och först när denna spritt sin härliga värme från den öppna spisen vågar man sig upp i sin söt pyjamas. Och den första tanken gäller naturligtvis dagens skidtur. Vart ska den ställas?

Så konsulteras termometern och mängden av ylletröjor och köldsalva på näsa och kinder avpassas därefter. Omkring 20 grader anses som en behaglig medeltemperatur, men när kicksilvret strävar neråt 40 och varje andetag känns en näve krossad is i strupen, då backar t.o.m. de mest patenthurtiga skidhajarna och således också en filmstjärna med ansvarskänsla mot sin publik. I stället spelar Birgit ping-pong eller ägnar sig med häpnadsväckande framgång åt en annan form av inomhussport - armbrytning. Det var första gången på nyårsafton som Birgit upptäckte sina stora talanger på det området, och sedan dess har hon i rask följd brytit ner samtliga hotellets kvinnliga och några av dess manliga gäster.

När mörkret sluter sig tätt omkring fjället blir det glögg vid brasan samt en stilla bridge eller poker. Det är bara när det gäller kortspel som Birgit inte vill vara med - det intresserar henne inte och hon är för livlig, för att kunna hålla sig stilla vid ett spelbord. men kommer någon priviligierad och ber att bli spådd kan det hända, att Birgit tar kortleken i hand och eftertänksamt lägger ut en stjärna. Det är en vanlig förströelse bland teaterfolk, och den nödvändiga kombinationen av intuition och klokhet, som Birgit besitter i hög grad, gör, att hon ofta träffar mitt i prick

Så gå dagarna med behaglig lättja, lite sport och mycket skratt. Men så märker jag plötsligt något oroligt hos Birgit och det dröjer inte länge förrän förklaringen kommer.

'Ja, du förstår, nog är det härligt att lata sig och må bra, men nu måste jag faktiskt börja tänka på arbete igen. Jag har en roll som ligger och väntar på att blir läst. Det kanske kan vara någonting intressant och roligt... Du får inte bli ledsen, men nu reser jag faktiskt ner till Stockholm igen och ser efter vad som finns att göra.' Och så far hon då, lite missnöjd med att behöva lämna fjällen och vännerna, men ändå mest nöjd med att få återvända till nya spännande arbetsuppgifter.

Och så var det slut från Åre."

Foton: Melander. Kvinnan i den ljusare jackan och vinterturbanen är skribenten Margo Frunck och den glade gossen i vit skidkeps är skidtränaren Magnus Hansson från Åre som tillsammans med storstadsflickorna försöker sig på att tolka efter en gengasbil.

Du hittar fler fotografier från samma skidutflykt här.

Snart måste vi nog ge i kast med dessa porträttraders upphovsman: Margo Frunck, sedemera gift fru Rydeberg. Det här är andra gången hon dyker upp i denna spalt. På återhörande i ämnet...

Adolf Jahr tänker Birgit Tengroth

I Filmjournalen nr 44, 1940 får de båda skådespelarna Adolf Jahr och vår egen Birgit utrymme att lekfullt kommentera varandra. Detta är i kölvattnet efter filmen Karl för sin hatt där de spelade väl så passionerat mot varandra. Tidningen ber Jahr kommentera Tengroth utifrån ett antal enkelt ställda frågor, och det är anmärkningsvärt hur han i detta skissartade och till synes spontana sammanhang så väl lyckas fånga Birgits karaktär - vid det här laget en enbart 25 år ung kvinna - med många av de personlighetsdrag som hon skulle utveckla under åren som kom, och som skulle karaktärisera henne som vuxen kvinna. Som hon själv skulle skildra i sitt skrivande. Det är faktiskt så roande att vi låter Adolf Jahr tala till punkt:

Vilket hus tänker ni er i samband med Birgit Tengroth?

"Tändstickspalatset vid Västra Trädgårdsgatan. En fasad av oåtkomlighet, slutenhet - innanför gallergrindarna spelande källor."

Om hon var en gata?

"Det kunde hon omöjligt vara - hon låter nämligen inte trampa på sig. Men jag får tänka mig henne som en stig vid en skogstjärn - man får gå försiktigt så att man inte faller i det där svartblänkande hemlighetsfulla skogsögat."

En maträtt?

"Marsipan. Rent spontant! Det måtte vara något med alabastertonen över hennes hy."

En drink?

"Madeira frappé - både hetta och kyla."

Musik?

"Melodi av Rubinstein. En aning vemodig, ibland gladare, men aldrig riktigt sprittande glad."

En gestalt i litteraturen?

"Solveig i Per Gynt. Hon har ett starkt drag av trofasthet i sin  natur - om hon verkligen tror på någon. Per Gynt: Kan du säga var Per Gynt har varit sedan sist? Solveig: I min kärlek, mitt hopp och min tro!"

En ädelsten?

"Diamanten - facetterna lämna små fina rispor om man kommer i för nära beröring med den."

En metall?

"Stål - härdas genom eld. Det står något om Helgas blick i Berit Spongs dikt om Helga den fagra: Så steg den ur långa nätter likt stål ur härdningens ugn."

Ett djur?

"Något av rådjur och något av tigrinna. Skyggheten finns där, men hon ger också intryck av att kunna klösas."

En blomma?

"Solrosen - den vänder sig efter solen, men i skuggan slokar bladen. Dock till att märka - i sol som i skugga växer sig solrosen hög och rank."

Ett konstverk?

"Mona Lisa. Hon har inte Mona Lisas ögon, och inte Mona Lisas hår och inte hennes leende - ändå tycker jag att det är Mona Lisa."

En bok?

"Kanske Neander-Nilssons: 'Från Alperna till öknen' - glaciärer och brinnande sol."

[Foto av Birgit: Studio Uggla.]

Birgit på tiljan 4c: Ung kärlek

Inget nytt under solen: vi har redan tidigare kommenterat reportaget i Filmjournalen nr 22, 1941 där man summerar sommarens föreställning av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern, Nyan kallad bland tidens teaterfolk.

Alla med intresse för Birgit är ju väl bekanta med att hon och Georg Rydeberg prövade att vara teaterdirektörer och tillsammans satte upp ett teaterstycke som de själva ordnat fram, i regi av Per-Axel Branner - som dessutom var teaterns ägare och som alltså hyrde ut scenen över sommaren. Och naturligtvis blev det succé! Alla skådespelarna fick beröm: Tengroth, Rydeberg, Ester Roeck-Hansen och George Fant. Detta har redan sagts, låt oss nu bara ta tillfället att visa några fotografier tagna i samband med föreställningen.

Här samtalar direktörerna med regissören Per-Axel Branner, känd från film- och teatervärlden. Själv teaterdirektör under alla de andra månader som Rydeberg & Tengroth var skådespelare. Branner skrev senare också en bok om sitt projekt Nya Teatern och även en på sin tid hyllad barndomsskildring från de kvarter i Stockholm som kallas Sibirien. Vid var gräns för övrigt Nya teatern hade sina lokaler.

De två andra korten som Filmjournalen hängt upp på sin tvåsides-uppslags-tråd visar uppsättningens övriga skådisar: den, enligt kritiken, uppseende skicklige Fant och veteranen fru Roeck-Hansen, vars mogna charm och säkra intuition var några av fundamenten i framgången.

Får jag runda av med ett Birgit-citat, förmedlat av reportern Marco Polo?

Det är härligt att få spela teater. Men för den skull menar jag inte, att det skulle vara tråkigare att filma. Man kan inte jämföra de båda sakerna, de är i grunden så olika. Därför tycker jag om att syssla med båda samtidigt. Teatern är en underbar avkoppling från filmarbetet - och den direkta kontakten med publiken är något man aldrig kan sätta nog värde på.

Birgit och Georg satsade pengarna och fick, om jag förstått saken rätt, tillbaka varenda krona. Med upplevelsen - och uppmärksamheten - som extra bonus hela sommaren lång.

Birgit om sommaren

Inför den annalkande sommarsäsongen kan man ta emot ett semestertips från vår hjältinna. I Filmjournalen nr 28, 1939 intervjuas nämligen en rad av tidens kändisar under rubriken Ideal-semestern om hur de tänker sig årets sommarledighet.

Vi tar med Birgits svar in extenso:

Jag ska vara i skärgården. Reser bums. Den första juli ska jag resa till västkusten där jag ska spela in en roll i Nordisk Tonefilms "Stormvarning". Vad jag helst skulle vilja? Göra precis som jag gör i sommar - vara i skärgården och på västkusten.

Det hela illustreras av en frisk bryggbild med en till synes avkopplat glad och förföriskt skärgårdsrufsig Birgit. Vi får hoppas att ledigheten blev lika bra som det var tänkt, denna den sista oskyldiga sommaren 1939.

Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.

Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.

Boenden 8e: Norr Mälarstrand 76

I Filmjournalen nr 1, 1939 bjuder Birgit än en gång in till sin ungmölya på Norr Mälarstrand, eller Norrmälarstrand som man skrev på den tiden. I det som benämndes "Ungkarlshuset". Pressen har naturligtvis bjudits in redan tidigare men nu har hon flyttat inom fastigheten, från tre tappor ner till en trappa upp. Och har övertagit kompisen och årskamraten Hasse Ekmans numera övergivna våning. Han hade ju gudbevars gift in sig i adelskalendern för att citera honom själv. Så nu ståtar hon med två rum, stor sovalkov, hall och badrum: ultramodernt! utropar reportern glatt.

Vi får minsann gå husesyn i våningen. Först kommer naturligtvis hallen, sedan stiger man i ett mindre rum som fungerar som skrivrum eller "bibliotek" - citationstecknen är Birgits egna. Reportern dröjer sig nyfiket kvar vid bokhyllorna: här finns bl.a. Knut Hamsums Samlade Verker, Sigrid Undset, Vilhelm Moberg och Gösta Gustaf-Janson. Två av dem har hon fått filmatisera, utbrister hon förtjust. Och Gustaf-Janson var ju dessutom granne i huset så de böckerna hade säkert inte behövt resa långt. Konst och konsthistorien - fröken Tengroths stora intresse! - representeras av biografier över Gaugain, van Gogh, Lautrec och de franska impressionisterna.

Därefter följer det större rummet, varmt och hemtrevligt, noteras det, med levande ljus i fönstret. Utanför faller snön och Riddarholmsfjärden breder ut sig där bortanför med Västerbrons relativt nybyggda båge i högerkanten. Rummet pryds av en grön matta och röda sammetsgardiner, möblemanget är lättflyttat modernt och placerat i ena hörnet med läslampa och kompletterande radioapparat.

Även här inne skiner konstintresset igenom, fler böcker förståss, ett minipiano med noter som hon säger sig klinka på, på väggen ett porträtt av värdinnan själv, målat av väninnan Mary Sundström, Franks syster. Det porträttet tillsammans med pianot, vill jag minnas, fick senare flytta med till Styrmansgatan.

Hur tillbringar då fröken Tengroth nätterna? Jo, i en näpen solalkov inredd i gustaviansk stil: säng och toalettbord, med franska kopparstick och crèmefärgade gardiner. Men, avrundar reportern de Bergerac, medan han i smyg betraktar värdinnan, vad är ändå allra trevligast i den här lilla våningen? Jo, naturligtvis Birgit själv, utropar han tyst med hjälp av pennan! Men där slutar reportaget, i solalkoven, en trappa upp, på Norr Mälarstrand, i södra Kungsholmens allra mest moderna kvarter.

Med på resan dit var även en representant för studion Gullers foto.

Läpparna tala!

Filmjournalen, nr 16, 1933 konstaterar att  ljudfilmen har fört med sig munnens stigande betydelse i konsten. Med det talade ordet blir också de läppar som får formulera manusets repliker av största betydelse och ett nytt sätt att läsa av själens spegelytor, inte bara vid själva talet utan också den nya möjligheten att spela med en mer eller mindre utdragen tystnad.

På ett siduppslag visas allehanda kända aktörers läppar och bildkommentarerna försöker lite yvigt läsa av och läsa in ägarens karaktär. I detta försök att utöva labiologin - läpparnas vetenskap!

Så också vår Birgits lite ungflickstruliga mun: de unga läpparna tala om trofasthet och godhet. De äro på sitt sätt typiskt - och oändligt sympatiskt - nordiska, Men alls ej arktiskt kalla...  

"Singing Boy" sjunger Birgits lov!

I julnumret av Filmjournalen, nr 52, 1939 får signaturen Singing Boy disponera en helsida med ett eget smäktande poem till en av samtidens aktuellaste filmstjärnor. Pegasen skrittar ut över snötäckta ytor och stannar plötsligt med höjd svansföring ute på det frusna, kvällstomma Gärdet. Det ångar om lorthögen. Inte en själ syns till. Nordanvinden anas knappt. Månen stiger i eget gemak därborta över Djurgårdens ekskogar:

Till min utvalda

Hon tycktes mig som sommarens vind,
som ljushylt västanfläkt!
Hon var som knopp på björk och lind,
i vårens första väkt!
Hon tog mitt hjärta med sin blick, 
som lysten kärleksöm,
men leende och vänlig nick
hon kom som i en dröm!

Kring håret har hon solens glans,
likt guldstänk jag det fann!
Och gången var som fjunlätt dans,
hon syntes mig så grann!
Så äkta svensk i kärlig bygd,
står hon mitt ideal.
En bild av Kärlek, Tro och Dygd,
i trädens pelarsal.

Jag henne ger min sång, min röst,
för äkta nordisk ras!
Hon är som solglimt varm i höst,
min fe, med ljuvlig grace.
Hon spelar på mitt hjärtas sträng,
hopn strålar lugn och ro.
Bland vojmad skörd på slagen änd,
på henne vill jag tro.

För Birgit Tengroth hjärtat mitt
slår hastigare takt.
Ett leende så kärligt blitt,
mig fängslat har med makt.
Hon har min hela sympati,
den jag nu klätt i ord,
Allt vad hon gör, finns Sanning i.
En prakttös här i nord!

Som hon man skall av hjärtat ge,
sin glädje som sin sorg.
Om hennes 'ja' jag vill ej be,
jag finge nog en korg!
Beundrar henne gör jag dock,
jag enkle drömpoet,
Jag henne valt bland stjärnors flock,
ej bättre tös jag vet.

Ja, Singing Boy, det bleve nog en korg. Hur svärmande du än är. Och hur hon än flackar med blicken anas ett leende på läpparna. För vi är här väldigt långt från det språk Birgit själv skulle använda kring samma känsla knappt 10 år senare. Men vad gör en uppfostrad flicka med empati och utvecklat sinne för att det bästa hos människan inte alltid kommer till fullödigt uttryck i det sagda: hon niger skyggt och skickar ett signerat idolfoto: Tack "Singing Boy" & Ett Gott Nytt År!

Snart skjuter fyrverkerierna upp mot mörka skyn, dags att gå vidare mot nyåret och ett hotfullt 1940: vad det nu är som väntar när den första dagen randas.