Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

O, en så'n natt [1937]

Studio S Entertainment har sedan flera år gjort en alltjämt pågående och banbrytande insats för att återuppväcka möjligheten att se gammal god svensk film, klassiker efter klassiker väcks ur sin törnrosasömn och strålar på nytt i en tid, en tidsanda, lika angelägna som de en gång var.

Ett av den senaste tidens släpp har varit samlingsvolymen Den Stora Pilsnerboxen som innehåller sex filmer vars gemensamma nämnare är främst Thor Modéen och delvis Åke Söderblom samt det faktum att de en gång - av vissa av samtiden utvalda - sågs som representanter för ett av svensk films lågvattenmärken. I alla fall till vissa delar. Här finns filmen Kyss Henne! från 1940 som minsann är en riktigt upplyftande historia. Som annat kattguld finner man också O, en så'n natt!, i regi av Anders Henrikson och med Birgit i en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu är det visserligen bara dessa båda filmer som avslutas med utropstecken, övrigt innehåll får innehavaren att vrida och vända på boxen om undra om det handlar om en samlingsvolym av svensk lyteskomik.

Som sig bör går vi direkt till Tengrothfilmen. Med denna den femte av Tengroths alla filmer som kommer ut i DVD-format är alla sanna Birgitfans naturligtvis förväntansfulla. Dessvärre havererar filmen redan efter en minut eller två. De inledande scenerna visar en rätt pigg, alert och repliksnabb Edit Zelin (Tengroth), och att en kvinna som hon skulle kunna bli så dånande kär i en sådan töntig, uppblåst och världsfrämmande gestalt som Åke Söderbloms Efraim är i alla fall för en samtida betraktare fullständigt, fullständigt obegripligt.

Efter det vandrar vi målmedvetet vidare längs samma dike. Söderblom spelar över genom i stort hela filmen, släpper inte ifrån sig ett enda trovärdigt tonfall, Modéen domderar på sitt allra värsta vis, plutar med Leif G.W. Persson-munnen och är så allmänt barnsligt tramsig att man inte för en sekund betvivlar att hans familj i övrigt består av just tre fullständigt hysteriska fruntimmer. Birgit springer omkring hulkande, gråtande och täcker ansiktet med sin näsduk mer än halva filmens längd, hennes syster Sickan Carlsson har en något mer tacksam roll med ett fåtal regelrätta dialoger men ser mest ut som en arbetarklassig prinsessan Victoria á la sent 1930-tal. Julia Cæsar som Modéens hustru och de båda flickornas mamma kan i vissa ögonblick behärska sig, stanna upp och flunka på ytan som den livboj hela familjen Berggren kan hänga sig fast i.

Detta är avsett att vara en komedi, man springer också på bästa Falkenbergsmanér - eller Fredriksdalsteatern om ni föredrar det - ut och in i dörrar och ropar ut replikerna mer mot publiken än mot medspelarna, men inget, så gott som ingenting, är roligt.

De enda som genomför sin insats med värdighet är Bullen Berglund, här en 55-årig ungkarl och enklare godsägare på tillfälligt besök i storstaden och som efterhand blir alltmer svärmande för den lätt vampiga skådespelerskan Katie Rolfsen. Där finns ett samspel och replikväxling som faktiskt känns verkligt och som, för ett ögonblick eller två, berör. Ännu bättre är den norska skådisen Kirsten Heiberg, som här gör en av sina tre svenska filmroller innan hon reste vidare söderut mot det Tredje Rikets filmstudios. Här uppenbarar sig en begåvning som med ett snett leende och all sin tids diskreta flärd går hela vägen från filmstudion över biosalongen in till betraktarens hjärta. Inte en replik hamnar fel i hennes sällskap!

Summa summarum: knappast en av Tengroths stora stunder, snarast tvärtom. Men så var hon ju aldrig en komedienne av den mer flabbiga sorten. Hon bar något annat med sig, insvept i svartare kläde, som skulle gestalta sig bättre under det decennium som närmade sig med stora kliv.

Tack ändå, Studio S, för att ni orkar hålla på! Ville bara säga det avslutningsvis.

Ja, herrn! Nej, herrn!

Får man lov att utbrista: Äntligen!

Eftersom Birgits främsta sånginsats aldrig bevarats till eftervärlden på grammofonskiva ges här ett tillfälle att njuta av delar ur duetten mellan Valdemar Dalquist och vår alldeles egen förtjusande fröken Tengroth. I ett klipp från långfilmen Atlantäventyret (1934) ett utdrag från sången Yes sir - No sir!, musik: Jules Sylvain, text: Åke Söderblom. För den otålige är det bara att spola fram till 5 minuter och 19 minuter in på filmen! Men var inte för okoncentrerad: vid 6:28 är det redan slut.

Det hela är en del av en extended nyhetsbulletin från 1949 i filmformat, producerat av Terrafilm ägd av Lorens Marmstedt som också en gång regisserade och producerade Atlantäventyret - lite produktplacering 15 år i efterhand kan man säga. Resten är filmer just landet runt, av journalfilmskaraktär, i avsikt av informera och roa publiken om vad som händer och sker, såväl stort som smått, i det som emellanåt kallas vårt avlånga land.

För den tålmodige väntar också belöningen i form av snabba repliker från kåsören Cello kring årets kjollängder, förevigade längs förmodligen Strandvägens trottoarer följt av en filmjournal från Malmö strumpfabrik med alla dess naturliga och konstgjorda kvinnoben. Sedan följer säsongens hattmode och sist, men absolut inte minst, den verkliga belöningen: en nattklubbsdoftande sång med den nyligen bortgångna Gaby Stenberg, ensam i skuggorna bakom nerfällda persienner, med sitt piano och sin beslöjade röst. Tidlöst, och rätt underbart. Se det rakt igenom.

Atlantäventyret - yes, sir!

Ett ord, en nick, en kyss, en vänlig blick, ett leende,
när man är kär - ja, det är det som lär oss vårt beteende.
Ty jämt och ömt vi alla har oss drömt en vän att hålla av
och tvenne i förening, det är livets mening, och vart hjärtas krav!

Även Du har nog en kärlek att förklara... Oh, yes sir!
Tror Du att hon lika ömt skall den besvara... Oh, no sir!

Jag har drömt och jag har längtat,
jag glömt sorger och besvär,
jag har hoppats, trott och trängtat,
som man gör när man är kär...

Är du säker på att hon ej håller av dej... Oh, yes sir!
Låg det inget i de blickar, som hon gav dej... Oh, no sir!

Men kärleksglöden tänts i lågor,
hjärtats alla tysta frågor
vaknar och ger dej
tro på din tur ändå!

Ty i livet kärleken är största gåvan... Oh, yes sir!
Och den skänker oss en salighet från ovan -
ja, om hon vill ha mej kär!

Se där - texten till Yes, sir - no, sir! Lyrik med lite patina, kanske. Skriven av gamle bekantingen Åke Söderblom 1933 till musik av Jules Sylvain. Och som vi vet sedan tidigare framförd av Birgit och Valdemar Dalquist under bararbete i filmen Atlantäventyret. Tyvärr verkar det som att sången aldrig spelats in på skiva - trots att den levereras helt övertygande och med fart och fläkt av artisterna! Filmen producerades under 1933 och skulle bekräfta bilden av Tengroth som stigande stjärna. Minst sagt. Får man väl säga.

Men nu är det tidigt 1934.

I mellanrummet mellan inspelning och premiär har den unga skådespelerskan stuckit iväg till fjärran metropoler: London (debut) och Paris (återbesök). Hon har ju jobbat mycket under året, och har förmodligen en del pengar i handväskan. När flygplanet dunsar ner på Bromma flygfält och ledigheten så att säga är över står Svensk Filmindustris reporter beredd att fånga in unga fröken Tengroth redan när hon stiger ur flygmaskinen. Den hastiga intervjun presenteras sedan i det välmatade filmprogram som finns tillgängligt när filmen sedan får sin premiär i början av februari.

Röd om kinderna, hon har ju ännu resan i kroppen, redovisar unga fröken sina upplevelser: varuhusen och de nya modeintrycken, engelsmännen är stiligare än fransmännen minsann och det nya i hattväg är att hatten skall skjutas upp i pannan, inte dölja ena ögat som Birgit trodde när hon for iväg. "Precis som vi hade 1929." Men uj vad fula mannekänger man har i London! Och dansbarnet Birgit har också noterat att på dansgolvet är tangon favoriten.

Men allt är inte bara nöje, även om hon betonar att arbetet är det stora nöjet. Hon har sett film och sprungit på teatern: "En filmstjärna måste alltid utvecklas, lära, lära och lära för att kunna ge något nytt, utveckla sin typ, jag antar Ni förstår vad jag menar. Men just det att se så mycket nytt, studera på främmande ort, det är vila för mig!"

Birgit minns: Åke Söderblom

Vem minns inte, ja, i alla fall bland oss som stundtals tenderar att tänka bakåt: den lille vesslan med slickat hår, i vid kostym med breda byxben och hatten lätt knixad över pannan, som alltid finner på råd även när den sista dörren stängts och till och med bakfickan är tom? Tjattrets, dialogens, stegvändningens och den perfekta slutreplikens mästare: skådisen Åke Söderblom.

Söderblom var revyartist, skådespelare, estradör till och med innan Tengroth trädde fram i offentligheten. Dessutom textförfattare till visor - Zarah Leander sjöng in hans alster långt före hon försvann ner i Götterdämmerung. Han snackade sig genom karriären och han var också på plats när Birgit fyllde 25 år.

Vi har redan snuddat vid kvällen, i samband med Edvin Adolphson, den gamle ömsinte bocken som nu var dumpad och förbi när Birgit bjöd ett litet utvalt sällskap, jämnåriga nota bene, till fest på Operakällaren.

Och dit kom Hasse Ekman med fru Wrangel, läkaren Herbert Bjerlöv med sin fru, Biggans kompis Rut, den utsökte och finstämde Lille Bror Söderlundh som hade skrivit en visa som vår Åke satt text till, aftonen till ära: Fröken Sommar. Temat? Åldras aldrig! Lova oss: alla vi andra, att aldrig bli ytterligare 25 år åldre.

I sin utsökta, ja, delikata, minnesbok beskriver hon kvällen: champagne i magnumbuteljer med hummer på fat, 25-åringen släpper sin tystnad en gång för alla och talar nästan i tungor: "Det var en nyhet för mig att jag bar ord inom mig, att jag kunde göra meningar, att jag kunde tala". Hasse Ekman, som, skriver hon själv, kände henne bäst, "satt häpen":

När munhålan släppte lossade alla hämningar som pålagts mig utifrån och gjort våld på min natur. Jag var en utvecklingsstörd som blivit mirakulöst helad. Jag hade återfått synen, ögat gick att rikta, med ogrumlad blick betraktade jag verkligheten och hemma fanns ingen som väntade på mig.

Och Åke, därborta vid bordet, det var ju dig vi skulle avhandla: Lille Bror reser sig mitt under middagen och spelar sin luta. Sjunger sången till Birgit, den vilsekomna som just nu glittrar som aldrig förr. Och Åke, yvig och fin, plockar med sig notbladen hem igen för att själv sjunga in visan. Han kan ju det. Och så ser den kanke lite fladdriga Birgit aldrig mer det stycket. Söderblom envisades tydligen med att förneka tillgreppet: hösten blåste snabbt förbi dem alla.

Långt senare dog han, mellan två akter under en förställning med fullsatta rader. Förvirrat tittar alla på varandra: och nu? Varför inte sätta på en CD-skiva med Söderbloms kupletter: "Alla tiders kis", utgiven 2001. Lysande stycken med en force och drivenhet som vi fortfarande flämtar efter.

Nu kan man ju vid en senkommen genomlyssning undra varför Tengroth aldrig spelade in några skivor, trots sånginsatser i enskilda filmer och den tidens tradition inom filmvärlden. Här sjunger Åke regelbundet duetter med Sickan Carlsson och Annalisa Ericson: och ingen av dem kan egentligen sjunga! Men, och kanske är det just det som skådespelerskor kan ge: vilket driv och entusiasm, sicken avspändhet och samtidigt med sådan glöd i framförandet!

Men Söderblom lever vidare efter sin död ett halvsekel bort från oss: under 1900-talets näst sista decennier strålande landets vackraste leende mot oss från teater- och TV-scener i form av dottern Lena Söderblom. Och än i den dag som idag är, är det bara att ta tricken till Slussen, kämpa mot uppförslutet i riktning S:t Paulsgatan, tills du ser butiken MultiKulti. Birgit tvekar och sveper kappan omkring sig, fibblar med de tunna skinnhandskarna och cigarrettpaketet. Här på Södermalm, långt från all borgerlig stil och etikett, kan hon som kvinna kosta på sig att röka en cigarrett utomhus, så hon väntar ute i snövinden, medan du stiger in i butiken. Och där, bland alla udda skönheter, trasselsuddar och cd-skivor: om du kisar lite med ögonen kan du se Söderblom in real life: lite hukande, slagverkaren i världsklass: Per Tjernberg, dottersonen, här, fortfarande, bakom disken, bara ett danssteg ifrån oss.

[Rekommenderad lyssning: Åke Söderblom: Alla tider kis: Svenska favoriter och Per Tjernbergs samtliga soloskivor, stundtals under namnet Per Cussion. På bilden: morfar himself i stilenlig pose tillsammans med minst sagt chica Britta Larsson. Från filmen Rena rama saningen, 1939.]

Birgit delar ut korten för en ny omgång

Att Tengroth var rökare under sina aktiva år har vi redan konstaterat, att hon dessutom var bekant med följderna av för många drinkar alltför snabbt har hon dokumenterat skönlitterärt på flera ställen, dessutom har en bild flashat förbi med henne vid spelbordet. I ett kort bildreportage i Filmjournalen 1941, nr 37 utvecklas den senare lasten. Flera kollegor har samlats för att testa några av säsongens populära sällskapsspel.

Anna-Lisa Ericson är plats, liksom Willy Peters. Dessutom skådespelaren Carl Hagman - som just under denna period envisades med att stava sitt förnamn Quarl. Luringen Åke Söderblom har tagit med sig sin äkta hälft - kanske hennes närvaro kan hjälpa honom att hålla speldjävulen i schack! Och så vår Birgit som ser mycket bekväm ut i situationen, visserligen syns varken sedlar eller spelmarker på bordet men de har säkert bara tillfälligt plockats undan i samband med fotograferingen. Skådespelare måste ju - även i dessa onda tider - vara någorlunda goda förebilder.

Noteras kan också att spelet Brio som hanteras av Annalisa och Åke på vänstra bilden är av den karaktären att damerna föredrar att behålla hattarna på. Året är som sagt 1941, tio år senare skulle Birgit vara betydligt kaxigare vad gäller huvudbonader.

Bröllopsbestyr 1942

Apropå Annalisa Ericson: pingsten 1942 gifte sig fröken Ericson med den ståtlige flygaren, löjtnanten vid flygvapnet Uno von Segebaden i Hedvig Eleonoras kyrka i Stockholm. Filmjournalen nr 23, 1942 (för ordningens skull med Birgit på omslaget!) kan rapportera om saken.

Efter vigselakten fortsatte gästerna ner till Strand för middag med dans, och bland de inbjudna återfanns "många av brudens goda vänner inom yrket" (jo, jo, det låter det). På den lilla bilden med det kanske något stela sällskapet ser vi Birgit själv (till vänster) i tjusig blåsa och, vad det verkar, en liten nätt pälsjacka. Hon kopplar av med en välförtjänt cigg i höger hand och omger sig här med kollegan Åke Söderblom med fru samt den något bistra Sickan Carlsson vars make, skeppsredaren Gösta Reuter, i stående position verkar mest koncentrerad på Birgit. På något sätt ser det ut som om Tengroth just hasplat ur sig en kanske inte helt bekväm kommentar.

Tidningen låter oss också se det nyblivna paret öppna balen. Reportern skriver: "Ser inte bruden ut som en borgjungfru direkt ur en folkvisa?"

Ja, och kvar i borgen satt snart Birgit ensam, inte var det hennes tur det här året heller även om Filmjournalen inför ett vidhängande reportage sammanfattar: "Det är hausse på bröllop och förlovningar för närvarande bland våra svenska filmskönheter." Fröken Tengroth fick än en gång krypa in i sin lya på Styrmansgatan medan fru von Segebaden for ner till Ljungbyhed där löjtnanten var stationerad. Ännu entusiastisk lovar Annalisa reportern att "hela sommaren laga god mat åt honom", hon är ju förvisso nybliven "husmor i den trivsamma officersvåningen".

Inför hösten sätter hon sig dock på tåget norrut för nya teateräventyr och som vi redan vet var Annalisa snart fru Ericson igen.

O, en så'n natt!

Hoppsan, olycksfall i arbetet! - om man uttrycker sig försiktigt. Idag, måndagen den 1 december visade SVT på eftermiddagens matinétid inget mindre än Anders Henriksons film O, en så'n natt från 1937. Och den missade man ju helt, trots tidningsläsande och trots att fröken Tengroth själv axlade den centrala rollen som Edit Zelin, nyförlovad med unge herr Efraim Zelin i Åke Söderbloms skepnad i denna "ordinära fars" för att citera Svenska Dagbladet i sin minipresentation. Birgit tas för övrigt inte alls upp i listan av medverkande, trots huvudroll. Dagens Nyheter nämner inte filmen alls utöver det minimala utrymmet i tablån. Ja, så kan det gå om man tappar koncentrationen, kollen, lusten, och nu lär det väl dröja innan chansen återkommer.

Vad var det då som missades: jo, "kärlekstrassel, missförstånd och svartsjuka i en salig röra på bästa farsmanér. Nygift par får problem med bilen på bröllopsresan och tar in på ett hotell där platsbristen ställer till det för dem. Även med Thor Modéen, Sickan Carlsson och Julia Caesar" är en kort nätsammanfattning av intrigen.

Går man till mer utförligare verk, som den förnämliga Svensk filmografi, del 3: 1930-1939 (Svenska Filminstitutet, 1979) får man veta, förutom alla tekniska uppgifter kring produktionen, att Sickan Carlsson spelade Birgits syster, och att Katie Rolfsen och Kirsten Heiberg gestaltar två teaterflickor som bidrar till alla förvecklingar eftersom de är inneboende i Birgits makes ungkarlslägenhet. Ja, ja, man förstår att många dörrar öppnas och stängs i detta drama.

Recensionerna när det begav sig var tydligen varierande, dock övervägande med tummen ned: Dagens Nyheter sammanfattade det hela med "Det är nattståndet öl alltsammans, om också serverat lite kvickare än vanligt".

O, en så'n miss! Just det ölet skulle jag behövt ha.