Visar inlägg med etikett nils kihlberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nils kihlberg. Visa alla inlägg

tisdag 19 mars 2024

Västkustens hjältar [1940]

Hoppsan, helt oväntat dyker plötsligt en gammal Tengrothrulle upp som streamingfilm på SVT Play. Dessutom av undertecknad osedd, härliga stunder väntar - i alla fall i 75 minuter, den speltid filmen har.

Detta är en remake av en dansk filmsuccé överflyttad till andra sidan Skagerrak, med samma manus och samma (danska) regissörer. Till och med den inledande textskylten verkar ha fått flytta med från det danska originalet. I väl utdragna inledande sekvenser känns filmen mer som en dokumentär över den lokala fiskerinäringen och den sprittande glädjen över att tillhöra densamma. allt till musik av bland andra Lasse Dahlquist.

Västkustens hjältar är alltså ett äkta fiskardrama som utspelar sig bland bohuslänska kobbar och skär, med handlingen förtöjd till Smögen, varifrån alla fiskebåtarna ger sig ut på det stormande havet.

Och stormar gör det, filmen både inleds och avslutas med rasande oväder. Det är modellbåtar som far och flyger, och sjunker, i uppiskade vattenbassänger. Storm nummer 1 leder till att en båt förliser och männen ombord dör och spolas upp på land. När sedan en av änkorna i kyrkan får höra att detta minsann var Guds straff tar hon sin lille pojk Karl med sig och flyttar bums till Stockholm - "där jag hör hemma" - för att slippa det avskyvärda havet. Och den gammaltestamentliga kyrkligheten.

"Han kommer tillbaka", säger fiskargubbarna på byn, "havet släpper en aldrig."

Och det gör han. Nu som skeppare på egen båt, med egen besättning och en nyfödd liten pilt hemma i Smögenhuset.

Det tar exakt 20 minuter in i filmen innan Birgit uppenbarar sig, hon heter Inger och är svägerska till skeppare Karl Olsson och bor inhyst i hans boende. I grannhuset bor en annan fiskarfamilj där den äldste sonen just kommit hem efter ett år som styrman på de vida haven, hem till mammas mat och till ungdomsförälskelsen Inger alldeles intill.

Fiskarsamhället befinner sig tydligen i en brytpunkt, utvecklingsmässigt. De gamla gubbarna - de med ringar i öronen - som sitter på bryggan beklagar sig över alla moderna hjälpmedel som nu för tiden underlättar det dagliga arbetet: kommunikationsradio, spaningsutrustning och gud vet allt. Annat var det förr, minsann, Det gnabbas och det gnälls, med väl tilltaget mimspel, med bitvis underfundig dialog. Hemma i stugan börjar Svens far känna sig gammal och båten behöver ny motor och kan inte sonen ta över verksamheten? Nu när han ändå är hemma? Frågar han, den gamle i Smögen, medan han bläddrar i ett exemplar av Stockholms-Tidningen. Varför kan man fråga sig, borta i Bohuslän, men å andra sidan skyltar tidningskiosken nere på bryggan med den senaste utgåvan av amerikanska Life.

Det är i den miljön och i detta småputtriga drama som Birgit har att uppträda i. Hon rör sig otvunget mellan bryggor och blankslipade stenhällar, hoppar och skuttar i sin för omvärlden uppenbara längtan efter Sven. Hon levererar sina repliker lika levande som alltid, är söt och strålande flickaktig, hanterar både gubbar och grannar på samma livfulla sätt men mycket mer än ett kuttersmycke blir hon aldrig, inte bland alla dessa förtöjda fiskefartyg i hamnen. I en scen, inför den annalkande stormen, visar hon upp sig i regnrock och sydväst, lite lagom vågat i jämförelse med de i vardagen mer praktiska förkläde och snibb.

Så drar det ihop sig till storm nummer 2. Sven har en bror som inte har det lika lätt som sin storebror. Ringaktad (av pappan), bortklemad (av modern), mobbad och hånad (av arbetskompisen) samt avspisad (av Birgit/Inger) ställer han i sin förtvivlan till ett elände som under den stora avslutande stormen leder till han mister livet i sina försök att rädda sin bror ur den sjunkande LL887 Valen. "Nu har han fått ro", sammanfattar pappan, slutligen lite rörd när han inte längre behöver skämmas för sin odugling till son.

Pojkarna på skäret: Sven spelas av Nils Kihlberg (t.h.), hyfsat stilig och konstant välklädd. Han återförenades med Birgit några år senare i På liv och död fast då i skidkläder. Karl (t.v.), stockholmaren som kom tillbaka till havet, spelas av Fritiof Billquist: även han medverkade i På liv och död och spelade dessutom två gånger mot Birgit på teaterscenen: i Sådana tider 1935 samt Mans kvinna 1944. En gång gift med sångerskan Ulla fortsatte han att vara med i filmer fram till 1969.


[Affischen överst är hämtad från sajten IMDb med filmfotot längst ner kommer från Svensk Filmdatabas - SFdb. Filmen plockas bort från SVT Play 31 mars 2024.]

onsdag 12 augusti 2015

Minnenas journal firar hundraåringarna

Det just nu pågående 100-årsjubliléet av ett antal dåtida filmstjärnor - Sickan Carlsson, Signe Hasso, vår Birgit, Irma Christenson, Ingrid Bergman och Hasse Ekman - har ju pågått från och till, och med viss hackighet under året. Främst ute på Filmstaden i Solna men även på Filmhuset i Stockholm och i riks- och lokalpress.

Strålkastarna söker sig (naturligtvis) som luftvärnskäglor huvudsakligen mot Bergmans bombplan. I halvljuset därutanför syns ibland Sickan och Hasse Ekman. Tengroth fick sitt erkännande i Ulrika Milles text som publicerades i Dagens Nyheter på årsdagen (se föregående inlägg), medan Hasso och Christenson hamnat mer ute i skuggan, utanför skottlinjen.


Dock kan man hitta samtliga jubilanter samlade i armkrok i ett mini-Vintergatan i det senaste numret av nostalgins högborg -
Minnenas Journal (nr 8, 2015). I en charmerande översikt signerad Helena Marcusson stiger de alla ut på scengolvet - utom Ingrid som väntar i logen på sitt egen nummer - och ler i svartvitt.

Inburen från det svarta mörkret ler även Nils Kihlberg ett snabbt leende mot oss, han som spelade mot Birgit i Västkustens hjältar (1940) och i På liv och död (1943).

Birgit beskrivs träffande som en "uttrycksfull och rättfram kvinna" som satte sin prägel på allt hon gjorde och som "gick rakt genom filmduken och in i publikens sinnen". Något som illustreras med två porträtt från filmkarriärens två ändhållplatser: den ungflickiga sötnosheten i Pojkarna från Storholmen (1932) och la grande final som medelålders skönhet i Flicka och hyacinter (1950).

Hundra år har gått - men när man då och då få se dem agera på filmduken rör de vid betraktaren som något de sa senast i förrgår. Erfarenheten går varken i svartvitt eller färg.