Snedtänkt om den unge Karl Gerhard: snillen spekulerar

I den outsinliga, och lika oupphörligt underhållande, poddserien Snedtänkt med Kalle Lind kom den 29 februari detta år turen till den "unge Karl Gerhard".

Avsnittet behandlar såklart revykungen och allkonstnären Karl Gerhards ungdom och tidiga karriär. Redan här reser sig BigganBlogg lite upp i stolen. Kalle Lind är ju en Karl Gerhard-expert av rang som dessutom skrivit en biografi över föremålet, och Gerhard var ju en centralpunkt i svenskt nöjesliv under större delen av sitt yrkesliv. Och, här finns en Tengroth-koppling, det är sedan gammalt. Åtminstone sedan 1950-talet.

Och uppmärksamheten ger utdelning, vid pass 40 minuter in i programmet diskuteras lite flyktigt Karin Swanström vars turnerande teatersällskap en gång i tiden innehöll Karl Johnsson, som just vid denna tid började omvandla sitt artistnamn i riktning Karl Gerhard. Lind nämner att Swanström under sin senare karriär var chef ute i S.F.'s filmateljéer i Råsunda och genom detta figurerar i flera skådespelares memoarer, så gott som alltid i uppenbart negativa termer.

Dagens bisittare i programmet är Snedtänktveteranen David Nessle, serieskapare, författare och översättare från Göteborg. Hans kunskaper i ämnet är förvisso omfattande men ger mest hela tiden ett rätt flamsigt intryck, väldigt glad i sin egen röst och framför allt sina egna skämt, pratar i munnen på programledaren som ibland får höja rösten för att slutföra ett resonemang. Hans ständiga inlägg är säkert omöjliga att klippa bort för även den mest erfarne redigerare.

När Lind nämner några memoarer som nämner Swanström: Sickan Carlssons, Annalisa Ericsons och Birgit Tengroths orkar Nessle inte lyssna klart utan bryter genast in med kommentaren att dessa "båda" böcker är så menlösa och tillrättalagda att de knappast skulle kunna innehålla ett "taskigt" omdöme. Lind tillrättavisar då bisittaren med att Tengroths bok minst av allt är mesig varvid Nessle genast faller ner i den gamla gropen att hon minsann skulle ha fått skrivarhjälp av sin make.

Lind: "Birgit Tengroths memoarer är allt annat än menlösa. Det är hon som skriver såhär [Lind höjer rösten] om: ..."

Nessle: "Hennes make kunde hjälpa henne och vässa elakheter... he he."

Lind: "Nej, jag tror att hon hade en egen fallenhet så hon behövde inte Stig Ahlgrens hjälp. Hon skriver, nu citerar jag fritt ur minnet, hon skriver om Karin Swanström: 'Karin Swanström hade vad man kallar charm, sen dess är jag livrädd för charmiga människor'".

Nessle: "He he, ja, hon kan ha en poäng."

Efter denna snabba passage går resan vidare under Linds ledning, kunskapstätt och som sagt: mest charmigt underhållande. Tidigare har ju Snedtänkt stått på fastare Tengroth-mark i ett samtal 2019 med Ulrika Milles med anledning av hennes (dubbel)biografi Ensamvargar.

Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]

Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

Minnenas journal firar hundraåringarna

Det just nu pågående 100-årsjubliléet av ett antal dåtida filmstjärnor - Sickan Carlsson, Signe Hasso, vår Birgit, Irma Christenson, Ingrid Bergman och Hasse Ekman - har ju pågått från och till, och med viss hackighet under året. Främst ute på Filmstaden i Solna men även på Filmhuset i Stockholm och i riks- och lokalpress.

Strålkastarna söker sig (naturligtvis) som luftvärnskäglor huvudsakligen mot Bergmans bombplan. I halvljuset därutanför syns ibland Sickan och Hasse Ekman. Tengroth fick sitt erkännande i Ulrika Milles text som publicerades i Dagens Nyheter på årsdagen (se föregående inlägg), medan Hasso och Christenson hamnat mer ute i skuggan, utanför skottlinjen.


Dock kan man hitta samtliga jubilanter samlade i armkrok i ett mini-Vintergatan i det senaste numret av nostalgins högborg -
Minnenas Journal (nr 8, 2015). I en charmerande översikt signerad Helena Marcusson stiger de alla ut på scengolvet - utom Ingrid som väntar i logen på sitt egen nummer - och ler i svartvitt.

Inburen från det svarta mörkret ler även Nils Kihlberg ett snabbt leende mot oss, han som spelade mot Birgit i Västkustens hjältar (1940) och i På liv och död (1943).

Birgit beskrivs träffande som en "uttrycksfull och rättfram kvinna" som satte sin prägel på allt hon gjorde och som "gick rakt genom filmduken och in i publikens sinnen". Något som illustreras med två porträtt från filmkarriärens två ändhållplatser: den ungflickiga sötnosheten i Pojkarna från Storholmen (1932) och la grande final som medelålders skönhet i Flicka och hyacinter (1950).

Hundra år har gått - men när man då och då få se dem agera på filmduken rör de vid betraktaren som något de sa senast i förrgår. Erfarenheten går varken i svartvitt eller färg.

Nyttigt att bli berömd som ung? [1935]

Någon gång under 1935 ställer den gamle skådespelaren Olof Winnerstrand upp på en i övrigt oidentifierad "jubileumsintervju" (han fyllde 60 det året) där han inte kan låta bli att kommentera det unga gardet som sprider sig över scener och filmdukar. "Tonåringar, som gör lycka i filmen, överhopas med offentligt beröm. Kan det verkligen vara nyttigt för deras utveckling och framtida karriär att bli ett slags berömdheter vid så tidiga år?" Undrar den Gamle - som debuterade redan 1901 vid 26 års ålder. Och på Husmoderns redaktion ser man ett tillfälle att föra den erfarne mannens undran till dem som just startat sin resa.

Så i nr 38, 1935 ringer man runt under rubriken Är det nyttigt för Er bli berömd så ung? En indiskret fråga till några av filmens unga. De unga är tre jäntor som Stockholms filmvärld: Sickan Carlsson, Birgit Rosengren och allas vår Birgit Tengroth, som tidigare samma år i Ungkarlspappan spelat mot just Winnerstrand i regi av Gustaf Molander.

Den första jäntan trallar på riktigt: Sickan Carlsson har just haft framgång på Vasan och svarar i telefonen med ett skratt: "Jag är så glad idag, så jag tror inte det är sant. Det är bra roligt att leva, ibland".

Återförd till ämnet för dagen blir hon lite allvarligare: "Jaa, inte tror jag det är bra, inte". Men hon måste påpeka att svenska ungdomar inom teater och film kan ta det hela rätt bra. Inte skulle någon falla in i lättja och bli en diva som tror sig regera världen - "det skulle ju aldrig gå" - och inom den svenska filmen flockas minsann bara svenska flickor, inte "all världens unga sköna kvinnor" så det finns plats för alla, var och en på sitt håll. "Inte vet jag" avrundar Sickan, "om missundsamheten är större inom teater och film än på andra områden; jag för min del är överlycklig om någon av mina kamrater får glänsande kritik och det går bra för dem."

Sedan ringer telefonen hos fröken Rosengren som inledningsvis värjer sig eftersom hon inte anser sig vara så ung (hon är 23 år) och dessutom inte ryktbar på det sätt som åsyftas i Winnerstrands retoriska fråga. Med detta sagt är hon beredd att tala för teaterungdomen: "[då] måste jag säga, att jag tycker det är skönt, att det i alla fall finns något yrke, där ungdomen kan göra sig gällande i någon högre grad, där man inte behöver vänta ett halvt liv på att få göra någon större insats."

Och så länge man minns att ungdomen är lärandets tid samt respekterar det kunnande som livserfarenhet för med sig så anser hon "inte ens en tidigt vunnen ryktbarhet kan vara skadlig."

Sedan blir Tengroths tur. Hon verkar lite skärrad inför frågan, vill gärna formulera sig genomtänkt och tillräckligt klokt. Nästan som att hon överlämnat ett papper med ett nerskrivet svar:

Att skaffa sig en position är kanske inte så svårt - men att behålla den eller svinga sig upp till en ännu bättre - däri ligger knuten. Och om ungdomen kommer fram och får ett namn vid 20-årsåldern så tror jag det sporrar dem ännu mer än ev. motgångar. Man får bara ligga i och arbeta och söka förkovra sig. Naturligtvis är det förfärligt nervöst att tänka sig att man kanske fått beröm för en sak och sedan inte uppfyller de förväntningar som ställts på efter den första.

Nästan som att hon ofrivilligt råkat formulerat sina återstående fjorton år inom skådespeleriet, gnetandet från roll till roll, kuskandet från scen till scen. Och kanske inte fullt ut uppfyllt alla förväntningar.

[Foton: överst: Birgit med Winnerstrand ur Ungkarlspappan. Det nedre: ateljéfoto från filmkarriärens inledande fas.]

Människor som minns 25: Loulou Semitjov

 

 

På Aspingtons Antikvariat långt borta på Värtavägen hämtar jag mitt undanlagda ex av boken Madame av Loulou (2:a uppl. Simca förlag) från 1946. Hade inte någon okänd person råkat slumpmässigt tagga en annons på en antikvariatsajt hade förmodligen denna lilla oinbundna pärla gått mig helt förbi.

 

 

(Loulou Semitjov) står det handskrivet i blyerts på försättsbladet, och det är den enda körriktningsvisaren bakåt som förklaring på författarnamnets pseudonym för jag har inte hittat någon annan referens till denna kvinna som enligt bokens berättelse var en framstående modist i 1930- och 40-talets Stockholm, leverantör av innovativa hattar och måttsydda kläder för vardag och fest till dåtidens övre medelklass och kändisvärld, till teateruppsättningar och filmer.

 

Loulou byggde upp sin ateljé från grunden, till en början lokaliserad i mörka smårum på bottenvåningen i gårdshuset på enkla Klaraadresser till representativ våning med rum i fil på Riddargatan. Hon berättar livfullt och uppriktigt om de som jobbat för henne, sömmerskor och modister, levande kvinnor som bråkar och älskar, tjafsar och lever. Medan hon som arbetsgivare far och flänger för att stötta, trösta och fånga upp deras talanger.

 

Och in genom dörren stiger allehanda personligheter in med lika allehanda karaktärsdrag. Samtliga beskrivs med snärtiga formuleringar på ett till synes uppriktigt sätt. ”Först när en kvinna kastar kläderna framför spegeln blir hon riktigt sig själv”, som Loulou konstaterar. Och inte helt oväntat är en av dessa kunder vår egen Birgit Tengroth. Vilket ger oss tillfälle att få en bild av den Tengroth som inte syntes i spalterna men som förmodligen de som stötte på henne i umgänge och foajéer kunde se och som också skymtar igenom i skrift här och var. 

 

Enligt egen uppgift är Loulou kvinnan ”som gjorde om Birgit Tengroth”. Första gången Birgit kom till ateljén blev det omedelbart uppenbart för ”modekonstnärinnan” Loulou att konstrasten mellan filmrollernas Birgit, ”trulsig och rödkindad och frisk och präktig”, skavde hårt mot verklighetens fröken Tengroth,

 

”intressant, bisarr, nervös med charmfull, exalterat livlig, med tvära lynnesskiftningar, kultiverad, kokett, nästan behagsjuk och med ett hjärta av guld”.

 

”Varför klär ni er som ni gör, varför ser ni ut som så där? Ni går ju omkring och bedrar folk med det där utseendet! Det som ni gömmer är mycket roligare än det ni försöker visa! Varför klär ni er inte parisiskt i stället? Varför har ni inte så galna saker på huvudet som ni har i era galna tankar? Varför har ni inte sjåpiga och tillgjorda kläder, när ni själv är sjåpig och lynnig och tillgjord? Varför är ni inte kokett eller rent av frivol?”, är omdömet efter en snabb inspektion av uppenbarelsen framför henne. En total make over på studs: och Loulou får fria händer att göra om Tengroth till ”den typ ni tror att jag är.”

 

Så skapades kläder: svart taft, svart sammet, genombruten tyll, en på gränsen till oanständigt ”utringad” spetsklänning, håret sattes upp. ”Det var som att flytta en blomma från skuggan på ett fönsterbräde i köket till det varma solskenet på en balkong mot gatan. Hon trivdes storartat.”

Press och veckotidningar följde henne, hon syntes nu överallt: ”spröd, drömmande, förfinad, med behagfullt vilande händer och kvistar av mimosa mot skuldran.” De båda kvinnorna lärde att uppskatta varandra och blev ”hjärtevänner”, en vänskap som man kunde bränna sig på och krascha. I alla fall om båda personerna är fullfjädrade personligheter. Som Loulou konstaterar: det hade varit lättare att hålla fred med den rundkindade fridsamma film-Birgit än med ”silkekatten”.

 

Den utlösande faktorn var en hembudad klänning som skulle levereras ett visst klockslag för att användas samma kväll. Birgit behagade inte vara hemma och budet väntade så länge hon kunde men återvände sedan till ateljén, varpå Tengroth ringer och klagar på utebliven klänning. Men då får hon minsann svar på tal och slänger på luren i örat på Loulou – vilket utlöser en sekvens av uppretade telefonsamtal med accelererande tonläge.

 

”Nu var den kära Birgit gränslöst gruvligt förolämpad och ruvade på hämnd bakom fällda rullgardiner”. Vilket snart sker i form av några insinuanta omdömen i en offentlig tidningsintervju: ”jag bestämde mig genast för att mörda henne allra minst om jag fick tag i henne.” Men Birgit är just då uppe i Norrland på filminspelning (vilket borde placera incidenten till tiden på inspelningen av På liv och död 1941) och ringer in fredstrevare vilket resulterar i nya lurkastningar innan damerna försonas: ”för hon är ju en förtjusande flicka”.

 

Ibland är det som halva Filmstaden flockas i ateljén: Sonja Wigert, Margit Rosengren, Barbro Kollberg samt Tengroth trippar kokett trånsjuka förbi författarinnans ögonlins: samtidigt! ”Fyra stycken enormt stora primadonnor, var och en i sitt tycke oerhört mycket större än någon av de andra” – då gäller det att vara en fullfjädrad värdinna och psykolog för att kunna släppa rätt replik i absolut rätt sekund.   

 

Eftersom den här boken förmodligen inte har någon förnimbar spridning i vår samtid tar jag mig tid jag mig tid att citera ytterligare en passage med filmanknytning och med till bristningsgränsen utdragen Tengrothanknytning, förmodligen kryddad med lite hemtrevlig gubbvarning: ett av barndomsvännen Sickan Carlssons besök i ateljén:

 

Sickan är mycket sötare utan klänning än med: hon är alltid som en liten docka, fräsch och aptitlig. Den gången jag tänker på hade hon mer bråttom än vanligt och slängde av sig klänningen och stod där mycket näpen i ett skärt broderat luftigt skum. Hennes lustiga små ben, som skevar kobent, hade tunna silkesstrumpor på och alltihop gungade lätt på mycket höga klackar. Så där utstyrd trasslade hon sig ut till modisten för att prova sin hatt. [...] Vi såg henne när hon kom tillbaka. Då hade Sickan hittat hatten som hon skulle ha: en stor ljusblå dröm, översållad med blommor, som låg och vippade på hennes locksvall. I famnen höll hon min nyinköpta hundvalp, en liten kolsvart pudelboll på sex veckor. Sickan så salig ut. Hon skevade genom rummet med svärmiska ögon och pussande förtjust pudelvalpen. […]

 

Och jag som inte brukar förlora fattningen blev så full i skratt att jag höll på att krevera. Det kom så överrumplande alltihop: om hon bara varit i underkläderna, eller bara hade haft på sig hatten, men denna hatt och underkläderna och hundvalpen och de kobenta benen på höga klackar, allt tillsammans med ett duvlikt förtjust kuttrande i pälsen på min lilla pudel – det blev för mycket för oss. Tre sekunder stirrade vi, sedan skrattade vi så vi skrek.

 

Ett exempel på författarinnans direkta anslag och tonen i boken. Och vad de porträtterade fick förvänta sig att finna när de började bläddrade i boken. Vilket de säkert gjorde, mitt ex är signerat ”till min kära vän Sonja”, med allra största säkerhet Wigert själv.

 

Återstår nu att ringa in fru Semitjov. Någonstans därute måste det finnas fler spår av hennes kreationer att upptäcka! 

O, en så'n natt [1937]

Studio S Entertainment har sedan flera år gjort en alltjämt pågående och banbrytande insats för att återuppväcka möjligheten att se gammal god svensk film, klassiker efter klassiker väcks ur sin törnrosasömn och strålar på nytt i en tid, en tidsanda, lika angelägna som de en gång var.

Ett av den senaste tidens släpp har varit samlingsvolymen Den Stora Pilsnerboxen som innehåller sex filmer vars gemensamma nämnare är främst Thor Modéen och delvis Åke Söderblom samt det faktum att de en gång - av vissa av samtiden utvalda - sågs som representanter för ett av svensk films lågvattenmärken. I alla fall till vissa delar. Här finns filmen Kyss Henne! från 1940 som minsann är en riktigt upplyftande historia. Som annat kattguld finner man också O, en så'n natt!, i regi av Anders Henrikson och med Birgit i en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu är det visserligen bara dessa båda filmer som avslutas med utropstecken, övrigt innehåll får innehavaren att vrida och vända på boxen om undra om det handlar om en samlingsvolym av svensk lyteskomik.

Som sig bör går vi direkt till Tengrothfilmen. Med denna den femte av Tengroths alla filmer som kommer ut i DVD-format är alla sanna Birgitfans naturligtvis förväntansfulla. Dessvärre havererar filmen redan efter en minut eller två. De inledande scenerna visar en rätt pigg, alert och repliksnabb Edit Zelin (Tengroth), och att en kvinna som hon skulle kunna bli så dånande kär i en sådan töntig, uppblåst och världsfrämmande gestalt som Åke Söderbloms Efraim är i alla fall för en samtida betraktare fullständigt, fullständigt obegripligt.

Efter det vandrar vi målmedvetet vidare längs samma dike. Söderblom spelar över genom i stort hela filmen, släpper inte ifrån sig ett enda trovärdigt tonfall, Modéen domderar på sitt allra värsta vis, plutar med Leif G.W. Persson-munnen och är så allmänt barnsligt tramsig att man inte för en sekund betvivlar att hans familj i övrigt består av just tre fullständigt hysteriska fruntimmer. Birgit springer omkring hulkande, gråtande och täcker ansiktet med sin näsduk mer än halva filmens längd, hennes syster Sickan Carlsson har en något mer tacksam roll med ett fåtal regelrätta dialoger men ser mest ut som en arbetarklassig prinsessan Victoria á la sent 1930-tal. Julia Cæsar som Modéens hustru och de båda flickornas mamma kan i vissa ögonblick behärska sig, stanna upp och flunka på ytan som den livboj hela familjen Berggren kan hänga sig fast i.

Detta är avsett att vara en komedi, man springer också på bästa Falkenbergsmanér - eller Fredriksdalsteatern om ni föredrar det - ut och in i dörrar och ropar ut replikerna mer mot publiken än mot medspelarna, men inget, så gott som ingenting, är roligt.

De enda som genomför sin insats med värdighet är Bullen Berglund, här en 55-årig ungkarl och enklare godsägare på tillfälligt besök i storstaden och som efterhand blir alltmer svärmande för den lätt vampiga skådespelerskan Katie Rolfsen. Där finns ett samspel och replikväxling som faktiskt känns verkligt och som, för ett ögonblick eller två, berör. Ännu bättre är den norska skådisen Kirsten Heiberg, som här gör en av sina tre svenska filmroller innan hon reste vidare söderut mot det Tredje Rikets filmstudios. Här uppenbarar sig en begåvning som med ett snett leende och all sin tids diskreta flärd går hela vägen från filmstudion över biosalongen in till betraktarens hjärta. Inte en replik hamnar fel i hennes sällskap!

Summa summarum: knappast en av Tengroths stora stunder, snarast tvärtom. Men så var hon ju aldrig en komedienne av den mer flabbiga sorten. Hon bar något annat med sig, insvept i svartare kläde, som skulle gestalta sig bättre under det decennium som närmade sig med stora kliv.

Tack ändå, Studio S, för att ni orkar hålla på! Ville bara säga det avslutningsvis.

Kuplettsångare tar farväl

Kuplettsångaren, underhållaren med mera Mattias Enn har författat en dödsruna efter allas vår Sickan Carlsson, publicerad åtminstone i Svenska Dagbladet den 7 december.

Istället den vanliga högstämdheten i sådana här texter bjuder Enn in till fest, "uppe på Parnassen". Här skildras en himmelsk festsal där alla är på plats i väntan på hedersgästen, som med beslutsamt tålamod och självmedvetenhet dragit ut i det längsta på sin ankomst.

I vimlet mellan bardisken och dansgolvet skymtar alla de som redan passerat dessa sidor: Annalisa, far och son Ekman, Die Leander, Max Hansen och Schamyl Bauman. Björnstrand, Holmsten och Ahrle väntar på sin favoritflicka, kanske lite otippat Bergman också. Bland flickorna syns Hjördis Pettersson, Karin Ekelund, Tollie Zellman och den just anlända Gaby Stenberg. Och mitt i denna kurviga flock namndroppar Enn också Birgit:

där står de alla nu och väntar, alla revy- och filmstjärnor från förr. Deras teatergenre var måhända inte den förnämsta, men de var de förnämsta i sin genre.

Sedan tar någon upp välkomstsången, filmklappan hörs och dörren öppnas. Sickan Carlsson är på plats!

Lite roligt, lite tårögt. Greppet är naturligtvis inte nytt, ljudet av obekymrat skratt och glamm från efterlivet har skildrats många gånger tidigare. Dolly Parton sjöng förresten om samma sak i I Dreamed Of A Hillbilly Heaven 1993, där hon förresten dessutom petade in sig själv i himlaminglet! Så långt går inte herr Enn.

Sickan Carlsson [1915-2011]

Kan knappast ens avgöra om det känns sorgligt: meddelandet som kom för några dagar sedan att Sickan Carlsson gått bort. Det är mer en bekräftelse på att den kanske sista linan till Birgit Tengroths värld kapats, nu driver hela den tillvaron, alla rösterna och gesterna, bort mot en vagt formulerad horisont. Den återstående vissheten, minnena, ljuden glider över kanten och faller ner i den stora tystnaden där ingen längre kan vara riktigt säker på hur det egentligen var.

Det som finns kvar är en enstaka husfasad, en krattad grusgång fram till ett tvåvåningshus, en portuppgång som en gång i tiden var entrén till en teaterlokal.

Sickan Carlsson var nästan granne med Birgit under sin barndom, de var årsbarn och växte upp några kvarter ifrån varandra i den västra kanten av det som bara några decennier tidigare fortfarande hade hetat Ladugårdslandet, kvarteren väster om Östermalmstorg: Birgit på Majorsgatan, Sickan på Cardellgatan, den lilla snutt som mynnar ut mot Humlegården. De gick i samma skola på Riddargatan, de besökte båda samtidigt, under Birgits lite lillgamla kommando radioprogrammet Barnens brevlåda och tjafsade glatt med Sven Jerring. Sedan gick de ut i filmvärlden, Birgit först, Sickan kort därefter. Tog spårvagnen ut mot Råsundahållet. Men trots detta hamnade de aldrig riktigt på samma scen, bytte aldrig repliker mot varandra. Men de var hela tiden bara en utsträckt hand från varandra.

Här är inte plats att beskriva Sickan Carlsson, det hon gjort är alldeles för stort, knappast flabbigt, mer nästan intimt. Hon har dykt upp här i spalterna åtskilliga gånger alla redan, och hon kommer att fortsätta att finnas i det som som är, förlåt: var, Tengroths värld. Vi släpper henne aldrig.

Det finns en bevarad journalfilmsekvens som handlar om mottagandet av Hollywoodhjälten och snyggingen Robert Taylor vid dennes besök i Stockholm på 1930-talet. Det är december, ett julbord är dukat, en pojkaktig Hasse Ekman skiner med rodnande kinder när han springer runt med en bricka fylld med glögglas, Ingrid Bergman sitter tätt intill och flashar med ögonlocken, Sickan i luciadräkt och ljuskrona, lutar sig fram och kysser hjälten på kinden. Birgit har hamnat vid bordets bortre kortända utan att ha någon att riktigt naturligt kunna tala med. Två klipp längre fram sitter hon plötsligt på stolen intill Taylor, ser ut att tala oavbrutet. Sickan står där bakom i sin vita dräkt, kastar en hastig blick mot Birgit, finner ett leende, och så är filmen slut.

Bröllopsbestyr 1942

Apropå Annalisa Ericson: pingsten 1942 gifte sig fröken Ericson med den ståtlige flygaren, löjtnanten vid flygvapnet Uno von Segebaden i Hedvig Eleonoras kyrka i Stockholm. Filmjournalen nr 23, 1942 (för ordningens skull med Birgit på omslaget!) kan rapportera om saken.

Efter vigselakten fortsatte gästerna ner till Strand för middag med dans, och bland de inbjudna återfanns "många av brudens goda vänner inom yrket" (jo, jo, det låter det). På den lilla bilden med det kanske något stela sällskapet ser vi Birgit själv (till vänster) i tjusig blåsa och, vad det verkar, en liten nätt pälsjacka. Hon kopplar av med en välförtjänt cigg i höger hand och omger sig här med kollegan Åke Söderblom med fru samt den något bistra Sickan Carlsson vars make, skeppsredaren Gösta Reuter, i stående position verkar mest koncentrerad på Birgit. På något sätt ser det ut som om Tengroth just hasplat ur sig en kanske inte helt bekväm kommentar.

Tidningen låter oss också se det nyblivna paret öppna balen. Reportern skriver: "Ser inte bruden ut som en borgjungfru direkt ur en folkvisa?"

Ja, och kvar i borgen satt snart Birgit ensam, inte var det hennes tur det här året heller även om Filmjournalen inför ett vidhängande reportage sammanfattar: "Det är hausse på bröllop och förlovningar för närvarande bland våra svenska filmskönheter." Fröken Tengroth fick än en gång krypa in i sin lya på Styrmansgatan medan fru von Segebaden for ner till Ljungbyhed där löjtnanten var stationerad. Ännu entusiastisk lovar Annalisa reportern att "hela sommaren laga god mat åt honom", hon är ju förvisso nybliven "husmor i den trivsamma officersvåningen".

Inför hösten sätter hon sig dock på tåget norrut för nya teateräventyr och som vi redan vet var Annalisa snart fru Ericson igen.

Under vulkanen

Botaniserar man i Ulf Lundells bautabox Under vulkanen (vilket man bör göra med tanke på att mannen är vår tids kanske främste uttolkare) innehållandes hur mycket som helst, är det lätt att lägga de 14 cd-skivorna åt sidan och hoppa direkt till DVD 1 (av två) som bland annat innehåller artistens samtliga videor. Tryck fram spår 27 och du hamnar på låten Gå ut och var glad från dubbel-CDn Club Zebra.

Filmen är producerad av något som kallas Peoples Front och är från 2002, ett stenkast från vår tid. Förutom filmade avsnitt av Lundell med band på scen visar den en hop med, just det, glada och rent av skrattande människor, varvat med en kvinna som med påmålad röd klänning går längs Hornsgatan och försöker vara omedveten om kameran. Vidoen är väldigt mycket Södermalm, det är lokala celebriteter från Zinkensdamm där Lundell bodde vid denna tid, det är lite stumt, det är slappt och stökigt.

Plötsligt dyker tidigare justitieministern Bodström upp och är lite ansträngt avspänd, detta är före han gjorde sig till förste representant för övervakarsamhället, men ännu mera överraskande är en inklippt Sickan Carlsson. I autentiska, samtida bilder står här Birgits gamla klasskompis från Riddargatan, sångsyster från Farbror Svens Barnens brevlåda och kollega i decennier och skrattar in i kameran lika charmerande och betagande som hon gjort i alla filmer från den tiden. Fast detta är här och nu, det lämnar filmbilderna inget tvivel om: i en rockvideo en epok senare än den tid Tengroth senast var synlig på stan. För en sekund hissnar det, man faller liksom över branten: längre bort än så är det inte. Sträck ut din hand för att få stöd, och någon därifrån fattar den.

Boenden 4: Majorsgatan

Får vi lita på Sickan Carlsson så var Tengroths barndomsadress Majorsgatan på Östermalm. Gatan går mellan Humlegårdsgatan och Linnégatan och hela miljön andas bakgata, trång och tät och med ryggen vänd mot betraktaren. Nuförtiden finns nästan ingen gammal bebyggelse på plats; förutom huset på östra sidan vid korsningen med Humlegårdsgatan finns bara Metodistförsamlingens k-märkta Trefaldighetskyrka kvar av det som mötte den unga Birgits ögon. Resten är bortsopat och försvunnet. Det vi nu ser är påfallande trist och intetsägande.

Miljön beskrivs dock i någon mån i Jungfruburen och minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv. Intill kyrkan låg ett päronträd som redan Hjalmar Söderberg skrev om och som fortfarande syns på fotografier från 1920-talet. Kyrkans verksamhet vände sig till stor del mot stadsdelens fattiga befolkning och ett betydande hjälparbete pågick. Fadern hade visserligen respektabel tjänst vid Tullverket, men den trånga gatan kan knappast ha varit en del av det fashionabla Östermalm; vilken gatuadress familjen hade återstår att snoka upp, men Sickan Carlsson minns att hemmet alltid var fullt av barn.

I romanen Julibarn beskriver Tengroth miljön: "Mellan kullerstenarna växer gräs och längst bort på vår lilla gatstump sträcker ett päronträd ut sina grenar över gårdsplanket. Mittemot ligger rakstugan. I dörröppningen står barberaren i sin vita blåkragade rock och läser tidningen,. På skottkärran framför lumpboden i huset med det sneda taket sitter Karlsson och svänger fundersamt med benen. De röda svullna händerna håller han knäppta. Han drömmer om sidentrasor och guldskrot, en lump som icke är av denna världen."

Senare, när skådespelandet tagit fart för Birgit, flyttar tydligen familjen vidare: i minnesboken nämner hon hemadressen Slussplan 1-3. Mer om detta senare.

[Foto: Martin Botvidsson]

Människor som minns 7: Sickan Carlsson

Prolog: tillåt mig komma med en introduktion för att på ett, kan så vara, lite ansträngt sätt hålla fötterna i samtiden. Idag, efter jobbet, var jag inne i den eminenta skivaffären runtrunt på Odengatan här i Stockholm för att köpa återutgivningen av Leonard Cohens andra LP "Songs from a room", en uppföljning av ett tidigare inköp av densammes tredje album "Songs of love and hate" - se där en alternativ titel till denna blogg.

Nå, i denna skivaffär fann jag till min stora förvåning ett begagnat ex av Sickan Carlssons minnesbok, tidigare nämnd, "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977). Så Cohen leder mig till minnen från tjugotalets Stockholm!

Inlägg: Sickan Carlsson, välkänd skådespelerska och, ibland, sångerska var född på Högbergsgatan på Södermalm, i de kvarter norr om Södra Latin som senare revs för Söderleden och som under 1980-talet återuppbyggdes. I hennes tidiga barndom flyttade dock familjen till Cardellgatan på Östermalm - en liten gatstump mellan Sture- och Brahegatorna. Och nu befinner vi oss mitt i Tengrothland!

På Statens normalskola för flickor på Riddargatan 5, i backen upp från Grevturegatan, blev Sickan och Tengroth klasskamrater, skolan var ursprungligen en "övningsskola" till det lärarinneseminarium som låg bredvid (där bl. a. Selma Lagerlöf utbildat sig). Tengroths bodde straxt intill, på Majorsgatan, en annan stump mellan Humlegårds- och Linnégatan. De var lekkamrater, men inom kort kom T. kom in på balettskolan och fick allt mindre fritid, förutom danslektionerna gav skolan henne tillfälle att statera i större uppsättningar, Birgit tillägnade sig kanske en lite flärdfullare livsstil men de två kamraterna höll ihop. 1925 drog Tengroth med sin väninna till Farbror Svens radioprogram - en programpunkt som fortfarande fanns i radiotablåerna under min barndom! Sven Jerring var vid denna tid 30 år och otroligt gammal, utsändningen skedde i Radiotjänsts lokeler i Telegrafverket på Malmskillnadsgatan. Birgit läste dikt och Sickan sjöng "Blåsippan" och gaget var två kronor var. Tengroth försvann allmer till filmens värld och Sickan kom efter, uppmuntrad och sporrad av kamratens framgångar.

Efter detta barndomens tumult försvinner Tengroth ur berättelsen (som fortsätter med öppna och roande redogörelser av skådespelare, älskare och prinsar) trots att Carlsson började arbeta ute i Filmstaden och med tiden blev en av våra mest populära skådespelerskor, kanske av nutiden något förbisedd och mest förknippad med lättare lustspel. Men i verkligheten har hon varit en stor aktris, med brett register och en uppenbar förmåga att gestalta även mer udda existenser. Samt därtill utrustad med en alldeles betagande, avväpnande och lite vågad skönhet och charm, förevigad bl. a. i Hasse Ekmans "Sjunde himlen" (1956) där hon som den till en början lite stiffa "doktor Lovisa Sundelius", efter en "grosse Flasche Rheinwein" i en tysk källarkrog, kastar sig mellan famnarna i en dans över borden och sjunger den
hassekomponerade "I Heidelberg":

"I Heidelberg där har jag så roligt,
som aldrig jag minns
jag dansar med Fredrik, med Franz och med Frinz.
Varenda student är min heidelbergprins,
men du, du ser ut som en Värnamostins,
som väntar på ånglok, som inte mer finns.
En doktor har tatt sig ett glas,
och önskar det vore en vas...
tjooo!"

[Fotot ovan: två aktriser med en riktig prins! Birgit i snofsig boa och dagens huvudperson Sickan (till höger) flankerar konsternas gynnare prins Eugen. Bilden är lånad från www.valdemarsudde.se där även bilden är tagen; fotograf okänd. Nutioda foto: Martin Botvidsson]

Leopolds antikvariat

På Leopolds antikvariat, Sturegatan 44 köpte jag bladet härintill: Tengroths autograf för 80 spänn. Namnteckningen är skriven på en sida från en anteckningsbok och någon (klåpare) har även klistrat på ett foto från en veckotidning, delvis över själva skriften! Bilden är tidig, förmodligen från trettiotalets början.

Sturegatan, ett stråk i det Östermalm som var Tengroths värld. Uppvuxen i närheten av Hedvig Eleonora kyrka bebodde hon stadsdelen under perioder av sitt liv: Sickan Carlsson, som var årsbarn, skolkamrat och grannflicka, anger i sin minnesbok "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977) Majorsgatan som Tengroths barndomsadress; senare i livet fanns hon på Styrmansgatan och Floragatan. I Bergmans "Törst" stöter Tengroths rollfigur Viola samman med sin gamla balettkamrat Valborg (Mimi Nelson) på Brahegatan, straxt ovanför Östermalmsgatan. På Linnégatan 79 ligger Marie Bebådelsekyrkan vars katolska församling hon tillhörde.

Den avslutande adressen blev också straxt intill, på andra sidan Djurgårdsbron. Galärvarvskyrkogården.