Juni 1967

maskrosskaften är fattiga och fula
hattarna har blåst av
med bara nackar inväntar de lien
jag har lagt smuts i blöt
och mördat getingar med diabul
kvittrande fågelmatta högt i det blå
pioner tunga av vällust
o humla
du tjocka medelsvensson
överallt tror du dig välkommen
utsugare
och alla dessa fjärilar
som flygande dödsannonser
en rödhake lyfter
slagen av dåligt samvete
nej olyckliga gråter inte
lyckliga gråter över olyckliga
se månskäran över lidandets brinnande sol
mot eftermiddan
fanns bara skelettet kvar
av fjärilsbarnet som fastnat i korsspindelns nät
borta är borta
annars blir människan vansinnig
sten för sten
river jag skräckens mur
men världen släpper inte in mig
feber till hud och inälvor på flykt
min gud min gud varför över du mig inte

*

1967 blev året då Birgit samlade ihop skrivna papper och publicerade sig i det lilla formatet i pressen: några dikter i Dagens Nyheter fördelade på ett par tillfällen, ett gäng aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samt en novell i tidskriften Vi. Kanske något mer, ännu inte spårat.

Den här lyriska trädgårdsbetraktelsen och självbespeglingen kunde man i alla fall finna i DN:s söndagsbilaga den 18 juni 1967.

"Två dikter": 2

Ge oss tankar
vi fryser
utan kläder
vi lever
utan uppehåll
i en värld vi inte ser
och ni på jorden
känner inget
för oss
någon gång
saknad eller hat
men kärlek
ber vi om
en eld att frysa vid
ge oss tankar
våra kläder

Söndagen den 19 februari 1967 publicerade Dagens Nyheter i sin söndagsbilaga två dikter av Tengroth - under just rubriken Två dikter. Här ovan den andra.

"Två dikter": 1

Sätt dig ner
Fly inte mer
Du är i en fälla
Fällan är du
Försök inte fly
Buren blodas ner
Det är det enda som sker
Sätt dig ner.

Söndagen den 19 februari 1967 publicerade Dagens Nyheter i sin söndagsbilaga två dikter av Tengroth - under just rubriken Två dikter. Här ovan den första. Läs den varsamt, rör vid den med mjuka fingrar. Så att den inte går sönder. Eller hon, eller du.

Fortsättning följer.

Omläsning 10: Snedresa

Så har vi kommit fram till den här skivans titelspår: snedresan. Den rörelse på tvärs mot resten som på något sätt kan sägas karaktärisera Tengroths gärning, liksom hennes attityd så som den i alla fall skymtar genom det töcken som trots allt ligger mellan då och nu.

Jag trivs bäst
med utlänningar
då blir jag missförstådd
på ett främmande språk
och vi blir vänner
för livet

Det hade gått osedvanlig lång tid sedan hennes förra bok, året var 1964 när diktsamlingen Snedresa gavs ut på Rabén & Sjögrens förlag. Sju långa år hade gått, en allt mer glesnande närvaro i veckopressen antyder att något kommit emellan, spekulationer om varför får vänta. I mellantiden hade hon publicerat reportage i Kooperativa förbundets tidskrift Vi, nu befann hon sig också på förbundets förlag. Sedan sist hade chefen Carl Björkman på Wahlström & Widstrand gått bort och hela den skutan knutits allt närmare Bonniers.

Så kom i alla fall en tunn liten bok, 45 sidor tjock med många blanka blad. Under åren har jag suttit och bläddrat mig igenom det glesa buskaget med en känsla av att detta är nog hennes svagaste länk, ett mellanspel, en utfyllnad för att bottna i en lång period av tystnad. Det mest suggestiva tycktes omslaget av Curt Norberg vara, med den snea texten och den suggestiva linjen rakt upp, vidare, ut utanför. En grafisk Birgit.

Men ju mer man läser desto mer lyfter den upp till ytan, till synes spröd men ändå tydligt närvarande med återhållna andetag. Här skymtar saknaden efter en familj, barn såväl som föräldrar, här anas guden och hans manége: naturen som ligger utanför fönstret, tyst, vid och välkomnande, där

vi vandrar
mot natten
dimrock fodrad med snö
månen sväller
som en suparlever

här luktar rummen sjuksal, och mitt på golvet den ständiga medsystern ensamheten - trots att de andra, de därborta visst tjattrar på som tidigare. De hörs i tomrummen mellan raderna. Och straxt intill hukar den som kallas Döden. Och krafsar henne i ansiktet.

Det är varsamt skrivet, rent av försiktigt. En ännu ung människa som vet att det är dags att börja summera resan, den sneda och vingliga. Hon håller liksom handflatan en bit ifrån, men värmen tränger fram och frosten viker undan.

Jag tycker inte om mig själv
jag tycker mer om andra
det är ännu värre
än att hata sig själv
det ger inget
eko.

"Plötsligt".

plötsligt
solrosen
livets yttersta hemlighet
blev verklighet
som när jag var
tio år
och höll på att drunkna
himlen blå
vattnet blåare

[ur Snedresa, 1964]

Lars Forssell introducerar

När poeten och allkonstverket Lars Forssell dog i somras blev man åter påmind om den mannens snille och frimodighet! SVT sände två dokumentärer som var sällsynt charmerande, en stor upplevelse.

Fortsätter man att bläddra i Sven Bromans minnesbok hittar man Forssell på många ställen. Uppenbarligen var tidningen Året Runt, och det måste jag erkänna var en nyhet för mig, en tidning med viss kulturell tyngd. Många är storheterna som skrivit i spalterna och just Forssell skrev under 1950-talet filmrecensioner och från 1957 anlitades han dessutom som lyrikredaktör, för dikt publicerades minsann i varje nummer. Forssell plockade fram egna favoriter, men också de så kallade Klarapoeterna stampade i farstun med bidrag och inte minst kom dikter och texter från läsekretsen som budades över till Forssells våning på Östermalm för gallring och översyn.

En av de författare som lockades till poesiförsök av Forssell var vår Birgit Tengroth som här i Året Runt fick chansen att debutera som lyriker! Sin vana trogen skrev Forssell en introduktion av författaren och enligt Broman löd den som följer:

"Detta är Birgit Tengroths diktdebut. Tidigare har hon - förutom som skådespelerska - gjort sig känd som en känslig och insiktsfull kulturjournalist och som författarinna till en serie halvt självbiografiska romaner, varav flera - kanske särskilt 'Junibarn' och 'Jungfrubur' - har en intensitet och känsloskärpa långt över det vanliga."

Rätt så, Lars! Om det faktum att båda de nämnda böckerna har getts felaktiga titlar har sitt ursprung i Forssells grogg eller Bromans småslarv vill jag låta vara osagt, men den dikt som följde var skriven i "Menton april 1958". Texten dök senare upp på nytt i diktvolymen Snedresa, 1964 - men då med titeln Om:

Impromptu

Om jag hade en flicka
på en sex sju år
skulle jag fläta rosetter
i hennes hår.
I går guld siden
blankt som aprilsolen
en försenad vår.
I dag gröna
sträva bomullsband
Jag flätar med mina fingrar
in i min flickas
och mitt eget hår
våra hjärtan som än inte känt
att livet räknas
i deras slag.
Jag flätar gula band
av drömmarnas trasor
in i min flickas förlorade vår,
tills natten dräper solen.