Det ena ger förståss det andra, ögnar man igenom litteraturförteckningen i Gullan Skölds avhandling så finner man Sven Bromans memoarer Det handlar om kärlek...minnen från ett liv i tidningsvärlden (Wahlström & Widstrand, 1993). Broman ägnade detta sitt liv åt fack- och veckotidningar från hedenhös och framåt, 1950 började han att basa på Året Runt. Författaren har uppmärksammats även för sina mellanhavaden med Greta Garbo, han har skrivit en del om henne och dessutom, om jag minns rätt, på något sätt hävdat sig vara hennes förtrogne. Broman avled 1998.
Gitter man bara bläddra förbi bokens gräsliga omslag i lägsta åttiotalsestetik möts man av en rätt charmerande genomgång av decenniernas flykt. Broman väjer inte för det ekivoka, han dras till havererade människoöden och gottar sig åt det som inte alltid tål dagens ljus, men människorna framträder istället rätt levande och närvarande. Boken är dessutom rikligt, och härligt, illustrerad med foton av memoralia och personer av alla de slag. Och dessutom, en mycket viktig detalj, med ett fylligt personregister!
Nå, det var som chef för Året Runt han fick nys om Tengroths skriverier. Abbe Bonnier kom in med en text och bad om ett omdöme och hon fick omedelbart anställning som krönikör och kåsör. Detta var i februari 1951 och i stort sätt var hon knuten till tidningen livet ut.
Broman porträtterar Birgit - under rubriken Nu hettar det till i Året Runt! - som en rätt kaxig, avig, trotsig dam men samtidigt öppen, varm och kanske framför allt ärlig. Hon beskrivs som en "blodfull kvinna. Hon hade en utstrålning som ibland var erotisk och där hon tycktes testa den man som satt framför henne". Efter återkomsten från Krag deltar hon på en redaktionsfest uppe på Strands takterass och efter många danser försvinner hon med en ung "bildskön" redaktör som dyker åter upp på redaktionen först efter ett par dagar. Djupt rodnande fick han sedan i dagarna sju mottaga paket med en ny slips, en var dag, och alla från Birgit.
Hennes roll på tidningen var, som tidigare nämnts, att komma med det oväntade, vara kontrapunkten. Hennes skriverier möttes också av reaktioner, bl. a. när hon trädde fram som katolik, men hon verkar ha varit mycket uppskattad både på tidningen och framför allt bland läsekretsen. Sju år yngre än Birgit verkar Broman också ha fungerat som vän genom åren, de repliker han lägger i Tengroths mun utmärks alla av närhet utan garde...
...och efter hennes accelerande sjukdom, isolering och ensamhet infann han sig också till begravningen i katolska kyrkan på Linnégatan 1983:
"I den vänstra delen av kyrkan satt några av hennes gamla kolleger: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Mimi Pollak...I den högra delen där de anhöriga brukar sitta fanns bara en person - Stig Ahlgren, blek och försjunken."
[Bilderna till detta avsnitt är hämtade ur boken, fotograf okänd.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar