I den artikel ur Röster i Radio/TV 1967, nr 13, som nämndes i ett tidigare inlägg placeras författaren Vilhelm Moberg i en liten biograf på Sveriges Radio i Stockholm. Han är där för att i sällskap av filmreporter Torsten Jungstedt kommentera filmen Mans kvinna som inom kort skulle visas på TV. Moberg är skeptisk och klargör rakt av att den här filmen var han minsann inte speciellt förtjust i.
Men när Birgit i rollen som bondflickan Märit syns i bild blir han genast på bättre humör:
Birgit, hon är vacker i bild, eller hur? Vackert ansikte. Men hon var ännu vackrare i Gläd dig i din ungdom. Pelle hade underbart vackra bilder av henne från havreåkern i extasens ögonblick, som han skulle visa i hennes ögon. Men det var det som censuren klippte bort, det ansågs oanständigt på den tiden.
Efter första natten med Edvin Adophson förefaller Märit ("som nu äntligen fått lite jämförelsematerial på det erotiska området") mer belåten, och Moberg gläds med henne:
Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur? Men här skulle det vara mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning på hennes ögon. Gunnar Skoglund [regissören] var en rejäl karl och vi är vänner fortfarande, fast jag sa till honom vad jag tyckte om det här... Birgit har vackra tänder...
När Birgit säger en av sina repliker i filmen: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad" grymtar Moberg:
Det var en bra replik - jag tycker det glimtar till ibland med replikerna. Här kom en bra bild, glansen i ögonen. Men vad är det läpparna. Inte skall dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.
När filmen så är slut sammanfattar Moberg den med att "den går an", även om tempot är för långsamt, dialogen brister och att vissa repliker inte är trovärdiga. Samt, som han förklarar i ett replikskifte med regissören i det påföljande numret av tidskriften: att romanens poesi i kärleken mellan Märit och [Adolphson], stämningen av jordisk lycka och lyrisk sensualism (detta är alltså Mobergs egna ord), inte kom fram. Men var det något som författaren fann fullt godkänt - förutom Tengroths utseende - så var det musiken av Hugo Alfvén:
Jag ville att det skulle vara sensuell musik och då engagerade man honom. På festen på Cecil efter premiären tackade jag honom. Det var förresten enda gången jag träffade honom, en pigg gammal gubbe.
- Det var bra musik, sa jag.
- Ja, ser, du, jag är den ende i Sverige som kan skriva musik med * (fult ord) i, sa han.
Moberg fortsätter: Alfvén hade rätt när han beskrev sin musik, den hade saker i sej, och han var den ende då som kunde göra den, Han hade varit en stor älskare på sin tid., Han satt en natt och berättade om alla sina högättade kvinnor som han hade träffat ute på turné med OD...
Slutligen, förutom att Moberg synes ha träffat kompositören vid åtminstone två tillfällen, så verkar det ha funnit en tredje snuskgubbe i gänget, teatermannen och regissören Per Lindberg som alltså gjort en tidigare filmatisering av en Mobergroman, den tidigare nämnda Gläd dig i din ungdom (1939), även den med Tengroth i huvudollen:
Pelle Lindberg var djärv och älskade kärleksscener, han njöt av att sammanföra ungt folk för att leka samlag.
Visar inlägg med etikett röster i radio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett röster i radio. Visa alla inlägg
tisdag 4 september 2012
onsdag 9 april 2008
Flickan hette Kantänka
En tidigare okänd - i alla fall för undertecknad - och i tryck opublicerad text av Birgit Tengroth har plötsligt flutit upp ur glömskans svårgripbara dy. Det handlar om "en saga för vuxna": novellen Flickan hette Kantänka.
Det är en berättelse om tre syskon, bröderna Jompe och Hanseman och den lilla systern Kantänka. Det är genom hennes ögon omvärlden betraktas, och hennes fantasier skapar berättelsen. De tre barnen, efterhand ungdomar, rör sig i ett drömlikt havsnära landskap, och flickan söker efter någon att hålla i handen: först i en sjöjungfrus gestalt som glider längs vattenytan, senare som Maria, Jesu moder, i en dunkel men tidlös kyrka för att slutligen övergå till kvinnan Villjaglova som alltid vill ha minst ett ord med i laget. Det är en text med sorg och svärta, Tengroths kroniska utanförskänsla: Livet är inte värt en halv fiskfjärt som flickan dristar sig till att formulera saken.
Stycket är hyfsat långt och bitvis står det väl och stampar något men lite överumplande, alldeles i slutet, kastar Tengroth sin vana trogen helt om perspektivet och nästan mitt i en mening hamnar huvudpersonen i fritt fall ner i sin egen grav, man liksom bara flämtar till - sådant är väl livet: plötsligt är man död trots att man alldeles nyss satt och funderade på sammanhangen.
Dårhuset Beckomberga alldeles utanför Stockholms stad hade uppenbarligen under sin glans dagar någon form av sjukhusradio, utsändningar som - antar jag - förnöjde dem som vistades inom dessa mentala murar. En del av utbudet finns numer lagrat hos Statens ljud- och bildarkiv och någon gång mellan den 5 och 9 september 1960 påannonserar hallåmannen att författaren Birgit Tengroth har skänkt till sjukhuset en opublicerad novell. I en timslång sändning läser skådespelerskan Britt Olofsson texten. Det börjar hemtrevligt med lite pappersprassel och vattenglaset ställs liksom åt sidan men sedan tar Tengroths ord över etern.
Om Tengroth hade skänkt texten till Radiotjänst är väl mer osäkert, detta var ju hennes levebröd även om Stig Ahlgren lär har varit rik som ett troll men faktum är att samma novell lästes upp i den statliga radions P2 tidigare samma år. Lördagen den 16 januari klockan 19:30 sändes första avsnittet på tjugo minuter och vid samma tid följande kväll resten av stycket i en 45-minutersändning. Uppläsare var här skådespelerskan Annika Tretow - för mig okänd, så om denna "officiella" uppläsning är strået vassare än Olofssons återstår att se, nej höra.
Programtidningen Röster i Radio firade det hela med en stort uppslagen artikel i häfte 2, 1960 kring Birgit där hennes skådespelarkarriär bekrivs ha gått från flickcharm till mognad. Kring 1947 "följde några såriga år", som man uttrycker det, vilket ledde till publiceringen av "skandalsuccén" Törst. Den namnlöse artikelförfattaren summerar: som författare är Tengroth en
"klok och sensibel människa med en ovanlig förmåga till observans av sig själv. Hon väckte respekt, och utvecklade snabbt sin stil till ett fint instrument för sin psykologiska intuition."
Och i den nyskrivna texten "kan man möjligen spåra en fortsättning på hennes självbiografi". I övrigt är artikeln huvudsakligen klipp ur hennes prosatexter som illustrerar olika faser i författarinnans liv. Lite lågbudget kan tyckas men ger i alla fall en uppfattning av den utelämnande skärpan i skrivandet.
Det är en berättelse om tre syskon, bröderna Jompe och Hanseman och den lilla systern Kantänka. Det är genom hennes ögon omvärlden betraktas, och hennes fantasier skapar berättelsen. De tre barnen, efterhand ungdomar, rör sig i ett drömlikt havsnära landskap, och flickan söker efter någon att hålla i handen: först i en sjöjungfrus gestalt som glider längs vattenytan, senare som Maria, Jesu moder, i en dunkel men tidlös kyrka för att slutligen övergå till kvinnan Villjaglova som alltid vill ha minst ett ord med i laget. Det är en text med sorg och svärta, Tengroths kroniska utanförskänsla: Livet är inte värt en halv fiskfjärt som flickan dristar sig till att formulera saken.
Stycket är hyfsat långt och bitvis står det väl och stampar något men lite överumplande, alldeles i slutet, kastar Tengroth sin vana trogen helt om perspektivet och nästan mitt i en mening hamnar huvudpersonen i fritt fall ner i sin egen grav, man liksom bara flämtar till - sådant är väl livet: plötsligt är man död trots att man alldeles nyss satt och funderade på sammanhangen.
Dårhuset Beckomberga alldeles utanför Stockholms stad hade uppenbarligen under sin glans dagar någon form av sjukhusradio, utsändningar som - antar jag - förnöjde dem som vistades inom dessa mentala murar. En del av utbudet finns numer lagrat hos Statens ljud- och bildarkiv och någon gång mellan den 5 och 9 september 1960 påannonserar hallåmannen att författaren Birgit Tengroth har skänkt till sjukhuset en opublicerad novell. I en timslång sändning läser skådespelerskan Britt Olofsson texten. Det börjar hemtrevligt med lite pappersprassel och vattenglaset ställs liksom åt sidan men sedan tar Tengroths ord över etern.
Om Tengroth hade skänkt texten till Radiotjänst är väl mer osäkert, detta var ju hennes levebröd även om Stig Ahlgren lär har varit rik som ett troll men faktum är att samma novell lästes upp i den statliga radions P2 tidigare samma år. Lördagen den 16 januari klockan 19:30 sändes första avsnittet på tjugo minuter och vid samma tid följande kväll resten av stycket i en 45-minutersändning. Uppläsare var här skådespelerskan Annika Tretow - för mig okänd, så om denna "officiella" uppläsning är strået vassare än Olofssons återstår att se, nej höra.
Programtidningen Röster i Radio firade det hela med en stort uppslagen artikel i häfte 2, 1960 kring Birgit där hennes skådespelarkarriär bekrivs ha gått från flickcharm till mognad. Kring 1947 "följde några såriga år", som man uttrycker det, vilket ledde till publiceringen av "skandalsuccén" Törst. Den namnlöse artikelförfattaren summerar: som författare är Tengroth en
"klok och sensibel människa med en ovanlig förmåga till observans av sig själv. Hon väckte respekt, och utvecklade snabbt sin stil till ett fint instrument för sin psykologiska intuition."
Och i den nyskrivna texten "kan man möjligen spåra en fortsättning på hennes självbiografi". I övrigt är artikeln huvudsakligen klipp ur hennes prosatexter som illustrerar olika faser i författarinnans liv. Lite lågbudget kan tyckas men ger i alla fall en uppfattning av den utelämnande skärpan i skrivandet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)