Vad veta väl männen [1933] - i högtidsblåsa och hattskrålla

Annandag jul 1933 var det dags för ännu en filmpremiär. Den barnförbjudna Vad veta väl männen, i regi av Edvin Adolphson och baserad på en tysk förlaga, gick upp på Röda Kvarn i Stockholm. Birgits roll är en ung flicka som råkar i olyckliga omständigheter och filmen gestaltar hur hon och omgivningen hanterar detta.

Om Birgit var närvarande vid 9-föreställningen, vilket vi får anta, så borde premiärnerverna känts extra mycket då Svenska Dagbladet, 27 december kan rapportera att prins Gustaf Adolf och halva kungahuset: makan prinsessan Sibylla, prinsarna Sigvard, Bertil samt Lennart Bernadotte bevistade visningen. Ungdomarna var i sin tur eskorterade av några från den äldre generationen i form av prins Wilhelm liksom självaste prins Eugen, för kvällen indroskad från Valdemarsudde. Wilhelm, som själv pysslade med film, hade en egen kortfilm - "En dag ombord" - som förfilm till Vad veta väl männen.

Så man kan fundera på om de kungliga var intresserade av att se rollfiguren Margit bli på smällen eller om de 'bara' ville visa brorsan/farbrorn tillbörlig respekt.

Vad de kungliga ungdomarna tyckte är okänt, liksom i skrivande stund huvudstadspressens recensenter, förutom SvD:s Eveo som gav Birgit gott omdöme: "Spelet är utmärkt, Birgit Tengroth har sin egen typ i det unga filmgardet; en vacker, stillsam och allvarlig typ, riktig i denna film, liksom i åtskilliga föregående.". Stockholms-Tidningens Robin Hood uppskattar anslaget men klankar (enligt Svensk filmografi 1930-1939) på den tekniska och konstnärliga delen, inklusive regin. 

Om nu nyårshelgen och halva januari blev njutbar på grund av stärkt självförtroende så blev nog söndagsstämningen mer kluven i det tengrothska hemmet, liksom på Råsundakontoret och var nu Edvin Adolphson höll hus denna söndag den 14 januari 1934 då signaturen 'DIXIE' i Svenskans söndagsbilaga kommer med följande dubbelbottnade bredsida (jag tar mig friheten att citera inlägget i sin helhet):

"I en mycket klok tidskriftsartikel riktade nyligen en författarinna några beska och sanna ord till svenska filmproducenter med anledning av deras o-chevalereska behandling av kvinnan på den vita duken. Den kända sanningen, att Sverige är ett land för män, bevisas icke minst av våra filmer och det på ett sätt, som tyvärr icke är så smickrande, i varje fall inte för den svenska kvinnan. Hon uppdelas i filmen i två kategorier: gumfacket och tonåringsfacket, och dessa båda återigen i två avdelningar , den fryntliga, trevliga gumman à la Karin Swanström och satkärringen à la Dagmar Ebbesen samt flappern och det förälskade våpet. Med undantag för den första av de fyra schablonbilderna äro de varken tilltalande eller representativa för den feminina mentaliteten av i dag.

Lilla Birgit Tengroth har hittills sluppit vara flapper och fått ägna sig helt åt att spela ung och kär, i ett par fall med besvärliga följder. I 'Vad veta väl männen' har hon särdeles tråkiga saker att genomgå av denna anledning. Man frestas trots allt aldrig att ge Birgit Tengroth benämningen våp; trots sin ungdom har hon nämligen en rar, allvarlig värdighet, som hon är så gott som ensam om i svensk film. Men det är gott och väl att inte vara ytlig - en filmskådespelerska får nog ändå lov att tänka litet på sitt yttre, och hon bör ha hjälp i det fallet, om det behövs. En ung kvinna består inte bara av ett ansikte med ett par vackra ögon!

Det är inte första gången jag har anledning efterlysa det kvinnliga smaksinnet vad angår det yttre i svensk film. I det nu aktuella fallet är det särskilt anspråkslösa krav man har rätt att ställa, ty flickan i 'Vad veta väl männen' är en purung småstadstös av borgerlig familj. Men vad säger nu åskådaren om den 'festliga' stass, vari flickan uppträder? Skall det vara representativt för våra dagars sjuttonåring, denna slankiga högtidsblåsa och denna smaklösa hattskrålla? Måste det nödvändigtvis vara fula kläder för att verka blygsamt? Och har man inte rätt att fordra övervakande av att en ung flicka åtminstone för sig vackert och graciöst framför kameran? Det är inte möjligt annat än att även en förälskad man måste reagera mot kutig rygg, klumpig gång och tafatt tvinnande fingrar.

Birgit Tengroth är rar och långt ifrån obegåvad, men varken hon själv eller hennes arbetsgivare bör blunda för bristen på yttre kultur. I det fallet om inte annat kunna de små välvårdade amerikanskorna tjäna som förebilder."

Vem som dolde sig bakom 'DIXIE' är än så länge okänt, men visst anar man i textens tonfall en misogynt lagd man av oviss ålder med starkt könsbunden blick. Och sarkasmen slår både mot Birgit själv - hade hon riggat med egna kläder, eller hade hon klätts upp av Råsundas garderob? - liksom mot Adolphsons regi. Enligt egna anteckningar i självbiografin blev han förälskad i henne först i samband med Sången om den eldröda blomman dryga halvåret senare, men kanske var han redan här så betuttad att han förbisåg såväl 'klumpig gång' som den 'smaklösa' huvudbonaden?

Till protokollet: jag har inte tagit mig tid att se själva filmen. Återkommer så snart detta skett.

Dessutom: den 'kloka' artikel som 'DIXIE' hänvisar till är i skrivande stund oidentifierad, vi får väl se om den flyter upp till ytan framöver.

 

Mans kvinna [1945] revisited

Som nämnts i föregående inlägg har Cinemateket i Stockholm under november kört en kortare Vilhelm Moberg-serie där Tengroth dyker upp två gånger. Först ut var Gläd dig i din ungdom, och dryga veckan senare visas Mans kvinna, i regi av Gunnar Skoglund. Med Edvin Adolphson som försteälskare, vid denna tid just avlagd av privatkvinnan Birgit Tengroth.

Låt oss bara ha en sak klar: gamla bondedramor i svartvitt är knappast en kassako på en blommande sommaräng denna gråmulna lördagseftermiddag i november 2019. Det är glest mellan besökarna men på duken myllrar det desto mer. Den småländska by där dramat utspelar sig är tätbefolkad och allehanda typer och personligheter passerar framför kameran och levererar Mobergs frejdiga manus.

Till skillnad från den föregående filmen har Birgit här en motspelare (ja, rentav två) som tränger sig på, ömsom ömsint, ömsom vanvettigt svartsjukt. Birgit, i flera scener rejält mejkad så bondfru hon är, slits mellan två män, mellan två varanden, två drömmar. En tidigare och längre (för att inte säga mångordig) redogörelse för filmen hittar ni här.

Nu är det ju inte alls samma rollfigur i de båda filmerna, men fem sex år har gått och Birgits ungflicka i den förra filmen har nu mognat till en vuxen kvinna som väljer själv i livet, tar sina egna beslut och följer sin egen kompass. Även när det innebär att gå från hus, make och hem och följa en odugling/drömmare, som inte kan hålla ordning på sin ekonomi, ut längs vägarna och in i skogen. Vi får hoppas att de hittar en stig som leder vidare förbi kättjans skogsgläntor till en långsiktigt bördigare mark. Sevärt är det hur som helst.

"Vi tre goda vänner delar lika" säger Edvin i sin replik på ett av fotografierna. Birgits Märit kan nog tänka sig det, för husfridens, lustens och framtidens skull. Men manliga egon sätter vid närmare eftertanke stopp för det. Och dramat kan rulla igång.

Liksom i det förra inlägget är fotografierna härintill från filminspelningen "lånade" från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/.

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 7b

Låt oss lämna det förra inläggets raljanta och uppkäftiga dissande av Tengroth och återvända till det sena 1930-talets teaterscener, när ungdomen blommade och hoppet fnittrade ofrivilligt till när ridån hissades.

Det sker på nytt i sällskap med recensenten Herbert Grevenius som en fredagskväll i slutet av februari 1938 besökte Oscarsteatern för att få ta del av hur Edvin Adolphsons teatertrupp F.S. ("Filmsamfundet" gissar Grevenius) gestaltar pjäsen George and Margaret av engelsmannen Gerald Savory. Scenen består av två rumsinteriörer där de medverkande rör sig på ett vardagligt och naturligt sätt: de äter, pratar, telefonerar, läser tidningen, smågrälar, spelar piano, stiger upp, sätter sig ner, röker cigarretter. Så håller det på alltmedan pjäsen rullar vidare.

Grevenius gillar inledningsvis vad han ser: den rutinerade kvartetten Erik Berglund, Gull Natorp, Edvin själv liksom Sture Lagerwall. Till dessa sällar sig två ungdomar "mycket vinnande och sympatiska": Åke Ohberg och vår egen Birgit Tengroth - "familjens hejiga unga dotter". Och precis som noterats tidigare lyser hon upp i en snabb och rappkäftad dialog med Sture Lagerwall (hennes storebror i dramat) - "men något ohyvlad i rösten".

Och även om texten - och Adolphsons regi till och från - inte bär fullt ut utan på slutet kan kännas något seg blir det hela ändå lite småputtrigt hemtrevligt och för stunden roande, tycks Grevenius mena. Och för Birgits del, ungt och närvarande friskt!

Recensionen som ursprungligen fanns i Stockholms-Tidningen där Grevenius var stående teaterrecensent publicerades också i samlingsvolymen I afton kl. 8: premiärer och mellanspel (Fritzes Bokförlag, 1940) - en av tre böcker med samlad teaterkritik..

Julfantasier

Det är visserligen inte påsk utan jul. Men när juldagen går över till annandag slår det mig: Birgit Tengroth låg med Edvin Adolphson. Som låg med Harriet Bosse. Som låg med August Strindberg. Och då var jag ändå en vuxen man när jag läste Tengroths dödsruna. Ja, Adolphson minns jag ännu längre fram i livet. Vi är nära nu.

Hon gjorde f.ö. aldrig någon som helst affär av detta samröre. Kanske är det mer en manlig koppling.

Moberg tittar på Birgit Tengroth

I den artikel ur Röster i Radio/TV 1967, nr 13, som nämndes i ett tidigare inlägg placeras författaren Vilhelm Moberg i en liten biograf på Sveriges Radio i Stockholm. Han är där för att i sällskap av filmreporter Torsten Jungstedt kommentera filmen Mans kvinna som inom kort skulle visas på TV. Moberg är skeptisk och klargör rakt av att den här filmen var han minsann inte speciellt förtjust i.

Men när Birgit i rollen som bondflickan Märit syns i bild blir han genast på bättre humör:

Birgit, hon är vacker i bild, eller hur? Vackert ansikte. Men hon var ännu vackrare i Gläd dig i din ungdom. Pelle hade underbart vackra bilder av henne från havreåkern i extasens ögonblick, som han skulle visa i hennes ögon. Men det var det som censuren klippte bort, det ansågs oanständigt på den tiden.

Efter första natten med Edvin Adophson förefaller Märit ("som nu äntligen fått lite jämförelsematerial på det erotiska området") mer belåten, och Moberg gläds med henne:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur? Men här skulle det vara mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning på hennes ögon. Gunnar Skoglund [regissören] var en rejäl karl och vi är vänner fortfarande, fast jag sa till honom vad jag tyckte om det här... Birgit har vackra tänder...

När Birgit säger en av sina repliker i filmen: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad" grymtar Moberg:

Det var en bra replik - jag tycker det glimtar till ibland med replikerna. Här kom en bra bild, glansen i ögonen. Men vad är det läpparna. Inte skall dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

När filmen så är slut sammanfattar Moberg den med att "den går an", även om tempot är för långsamt, dialogen brister och att vissa repliker inte är trovärdiga. Samt, som han förklarar i ett replikskifte med regissören i det påföljande numret av tidskriften: att romanens poesi i kärleken mellan Märit och [Adolphson], stämningen av jordisk lycka och lyrisk sensualism (detta är alltså Mobergs egna ord), inte kom fram. Men var det något som författaren fann fullt godkänt - förutom Tengroths utseende - så var det musiken av Hugo Alfvén:

Jag ville att det skulle vara sensuell musik och då engagerade man honom. På festen på Cecil efter premiären tackade jag honom. Det var förresten enda gången jag träffade honom, en pigg gammal gubbe.
- Det var bra musik, sa jag.
- Ja, ser, du, jag är den ende i Sverige som kan skriva musik med * (fult ord) i, sa han.

Moberg fortsätter: Alfvén hade rätt när han beskrev sin musik, den hade saker i sej, och han var den ende då som kunde göra den, Han hade varit en stor älskare på sin tid., Han satt en natt och berättade om alla sina högättade kvinnor som han hade träffat ute på turné med OD...

Slutligen, förutom att Moberg synes ha träffat kompositören vid åtminstone två tillfällen, så verkar det ha funnit en tredje snuskgubbe i gänget, teatermannen och regissören Per Lindberg som alltså gjort en tidigare filmatisering av en Mobergroman, den tidigare nämnda Gläd dig i din ungdom (1939), även den med Tengroth i huvudollen:

Pelle Lindberg var djärv och älskade kärleksscener, han njöt av att sammanföra ungt folk för att leka samlag.

Mans kvinna [1945]

Sommaren 1944 var krigets men också kärlekens tid. Den som stundtals smärtsamt ställer till oro, rör vid gardinerna, rycker i skärpet, binder upp banden. Det var tid att dra till ett fiktivt bondesmåland för att filmatisera Vilhelms Mobergs uppmärksammade roman Mans kvinna som kommit några år tidigare.

Mörkret faller i salongen. Över tittaren sköljer musiken av Hugo Alfvén, uppmärksammad redan av samtiden, dess våg är så kraftig att man knappt noterade regissörens namn. Men han hette Gunnar Skoglund.

 Holger Löwenadler spelar rollen som Birgits make, han gör rollen hundraprocentigt ren men vi vet redan från den allra första scenen: det här är inte den typ av man som tillfredsställer sin kvinna. Han är snäll, förstående, månar om andra, vill hjälpa, arbetar hårt, uppoffrande - men det är ju inte en sådan som hon längtar efter. Istället dyker grannen upp från en närbelägen gård, ensamstående, lite manligt famlande. Men driftigt går han först i vargdrevet och sätter så spjutet i den nätfångna ulven. Så står han där, med sitt "varggrin" som Birgit sammanfattade honom i sin memoar, mannen som går in i ett rum och man vet det långt innan han ens syns. Han lyfter blicken från det spetsade djuret och möter hennes. Hon är fast. Hans namn var Edvin Adolphson.

I manlighetens andra ände raglar vår gamle bekant Bullen Berglund fram till byns brunn, ber om lite vatten då han är väldigt torr i halsen. Gumman han ber skäller: "Den svider nog efter allt brännvin du tvingar igenom den." Han: "Mig behöver ingen tvinga när det gäller brännvin och kvinnfolk. Det vet du väl, Karna?" Hon: "Jo, jag vet nog att du söp dig från går'n och ställde dina pigor med barn." Han: "Ja, jag har aldrig fått lära mig skillnaden mellan pigor och andra kvinnor, inte hittar man nån skillnad i sängen inte." Gumman går hastigt därifrån: "Skäms! Gamla bock!"

Nu vet vi, det är en lantlig liten by, men människorna lever och de trängtar. Nu sätter dramat fart, denna berättelse om lusten som får gamla bekanta att plötsligt se varandra på ett nytt sätt. För här handlar det om ren sexuell attraktion. När Edvin råkar lätt röra vid henne är det plötsligt uppenbart för henne vad hon saknar och vad hon vill ha. Här, nu, fort! Hon kämpar visserligen emot, krånglar, föser honom ifrån sig men eftersom hettan också kommer från andra hållet blir det svårhanterligt.

Hon: "Vad har du gjort med mig?" Han: "Inget illa, väl? Du behöver inte ängslas." Hon: "Jo, jag är rädd, rädd för att bli en dålig kvinna.Vi får inte träffas ensamma mer, det leder oss i fördärvet!" Han: "Jag vill i fördärvet med dig." Hon: "Vad har du för en eld som bränner mig så? Nä, låt mig vara om du vill mig väl." Han: "Ja, jag ska låta dig vara, jag vill bara ha vad du ger mig av fri vilja."

Hon upprepar: "Vad har du gjort med mig? Han: "Och du med mig?" Hon: "Kroppen lyder mig inte mer." Han (förhoppningsfullt): "Du vill bli min kvinna?" Hon (förskräckt): "Nä! Nej, Håkan, jag vill inte! Förskona mig!" Han: "Jag gör vad du begär, men vad är du rädd för? Hon: "Förtappelsen! Domen." Han svarar henne: "Jag var klen i katekesen, men jag minns ett språk till: var och en som ser på en kvinna med begär har redan gjort hor med henne i sitt hjärta." Hon: "Ja, det är sant, när jag tänker efter så är det redan försent. För mig." Han stryker över: "Nej, det språket gäller mig, det var ju jag som kom till dig."

Ja, det handlar om människor som vill varandra väl, men kroppen vill sitt, längtan kastar sitt lasso efter dem. Det är kärlek, det är kättja, allt går ihop. Tengroths spel vibrerar, hon är modern, totalt närvarande, jag vill kalla det excellent. Hon gestaltar förlöselsen i kärlek och kött så att man nästan rodnar lätt. Hon ropar högt i sängen efter att det hela slutligen skett och fullbordats: "Nu är jag mans kvinna!" Han: "Och du ångrar dig inte?" Hon svarar i ren lycka och övertygelse: "Aldrig ska jag ångra mig! Fast jag har brutit mot Guds bud och är nersjunken i fördärvet."

Så drar hon djupt efter andan: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad?"

Hur var det nu Buster von Platen formulerade det i en privat minnesbild av henne från just den tiden? "En primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa".

Men här i bädden som ännu ångar av övningarna pratar hon liksom sönder de där spröda morgontimmarna. Om Gud och straff. "Håkan, ska jag brinna i helvetet för det här, så har jag ändå varit i lycksaligheten."

 

Plötsligt kommer hon att tänka på sin bortreste man: "Jag delar dig inte med honom, kom ihåg det: jag delar dig inte! Jag är bara din kvinna! Bara en mans kvinna!"

Men med gryningen kommer mannen tillbaka, och hon blir två mäns kvinna. Till Edvins stora förtvivlan har hon svårt att välja, hon är ju en bofast, ingen skogskarl som Adolphson som springer iväg med bössan så snart bekymren hopar sig. Men en sådan eld som rasar går naturligtvis inte att gömma, snart går skvallret genom byn, det tisslas och förfasas, svartsjuka förblindar omdömet (här bör Gunnel Brost få en eloge för sitt spel av en annan olycklig kvinna) och snart blir det hela uppenbart även för Holger. Den siste i byn som får veta. Självklart blir han förkrossad och beter sig lite - ska vi kalla det possessivt mot henne: "Du är min hustru, min egendom. Du ska piskas som ett kreatur!" - och vevar med armarna mot Edvin, sin gamle dryckesbror, kompis och kumpan. I ren och skär förtvivlan. Och inte minst skam.

Men sådan skit tänker inte Birgit ta, plötsligt inser hon att hon måste lämna allt hon har, tar Edvin i hand och vandrar mellan hövolmarna bort till närmaste skogsbryn.

Så summerar hon det hela: "Den som är fattig och fri, han är egentligen rikast här på jorden – tro mig."

***

Birgit gjorde en sådan bra och kanske självklar insats i det hela att hon snart därefter också fick gestalta Märta i scenversionen av pjäsen baserad på samma roman. Och turnerade land och rike runt. Nu spelade hon mot den sprödare George Fant, förmodligen strået vackrare men kanske inte med samma ursinniga robusta utstrålning.

Människor som minns 23: Rolf Husberg

Rolf Husberg verkar ha varit en man som varit överallt, mött alla, sett allt, gjort allt. Lyckans ost, med andra ord. Hur korsar en sådan man vår väg? Jo, han regisserade två filmer med Birgit Tengroth: Kan doktorn komma? (1942) och På liv och död (1943), båda har behandlats tidigare.

Men Husberg hade en lång och gedigen erfarenhet av yrket, långt före dessa insatser. Han hade kommit in i filmvärlden, genom Filmstaden, under stumfilmens slutfas och sedan arbetat sig igenom yrket från grunden. Han assisterade - och därmed hanterade Tengroth - redan i Hans livs match, Pojkarna på Storholmen, Giftasvuxna döttrar, Vad veta väl männen?, Sången om den eldröda blomman, Ebberöds bank och Annonsera. Hans regisserade dessutom valda delar av Karl för sin hatt.

Husberg var Filmstadens och branschens alltiallo: han hade jobbat med Gösta Ekman, Viktor Sjöström, Julius Jaenzon. Han drog sitt strå till stacken med Edvin Adolphson (vars filmer han klippte om utan att regissören märkte det) och jobbade med Hasse Ekman. Han klippte andras filmer, skrev manus, skrev om manus, fixade, riggade och donade. Till och med Pensionat Paradiset fanns med i hans CV. Tills han då blev regissör fullt ut, och gjorde hyfsat sammansatta filmer, gedigna arbeten om än inte med det där lilla extra, med en speciell vurm för det norrländska: kalfjäll, samekultur, isvidder. Motiv som återkom under åren, med eller utan egen förskyllan.

Om allt detta skriver Husberg själv i en memoar över sitt arbete: Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria [Arena förlag, 1993]. Ja, den är extremt fokuserad på arbetet, allt som beskrivs sker på Filmstaden, i konkurrerande Stockholmsstudior eller på avlägsna utsocknes (mest norröver) filminspelningar. Då och då på krogar i samband med inspelningar eller förhandlingsarbetet som föregick projekten. Husbergs ton andas en faiblesse för drickandet, i alla fall hanterandet av spriten, eller kanske snarare kulturen kring det hela. En dimmig kväll nånstans står Jussi Björling och sjunger i baren. Men när väckarklockan ringer igen är allt åter arbete. I samband med någon inspelning någonstans träffar han sin blivande fru, det noteras helt snabbt i en bisats.

Men boken är snygg, fint och rikt illustrerad, välskriven med charmig skvallernivå. Dessvärre verkar Husberg dock inte ha något som helst förhållande till Birgit, trots de många, många mötena i hennes tidiga filmkarriär: hon nämns då och då, som "Birgit Tengroth" eller "Tengroth", även om hon förvisso får posera på ett fotografi. Så antingen var hon helt ointressant (vilket hon knappast verkar varit som typ rent allmänt) eller så var det något som inte fungerade, eller hakade samman, dem emellan.

Husbergs regiarbete rullar på under 1940- och 1950-talen för att sedan hamna i en brant kurva i lodrätt riktning under 60-talets första år. Han skriver något om TV-produktioner, men ingenting preciseras närmare. Som om en andra del av boken var planerad. Eller att sagan härmed var slut.

I en annan, samtida, bemärkelse är sagan inte alls slut: om jag säger Moln över Hellesta? Titlar som folk minns: Barnen från Frostmofjället eller Luffaren och Rasmus (han var bland de första att regissera filmer som vände sig till barn och ungdomar)? Och dessutom har flera av hans senare, även kan man tycka relativt ouppmärksammade filmer nyligen getts ut på dvd, vilket som vi vet inte är alla förunnat. Rolf Husberg lever än, mer genom sitt arbete än genom sitt namn.

[Bilder: förutom på porträttbilden överst syns Husberg på gruppfotografiet nedan klädd i golfbyxor. Filmen som spelas in är något som kallas Trötte Teodor (1931), alltså straxt innan Birgit korsade spår med honom.)

Post scriptum: Ett minus med boken som måste påtalas, och som den har gemensamt med många andra av den här typen - minnesböcker på mindre förlag med motiv från det vi kallar populärkultur - är avsaknaden av ett personregister. Denna typ av litteratur, det är ju trots allt fackböcker, måste också fungera som referensverk. Dumsnålt. Illa, mycket illa!

Julen 1933: en Baby-star kommer hem

Lagom till julhelgen 1933 släpper Svensk filmindustri (SF) publikationen SF-nyheter med reklam och kringtexter runt bolagets julprogram! Här listas den aktuella repertoaren på SF:s olika biografer runtom Stockholm. På Arcadia (Birgerjarlsgatan 66), Capitol (S:t Eriksgatan 82), Flamman (Hornsgatan 145) och Göta Lejon (Götgatan 55) var Ivar Johanssons Hälsningar huvudprogram. På Garbio (Hornsgatan 72) och Lyran (Sveavägen 77) rullade Gustaf Molanders Kära släkten. John Lindlöfs Två man om en änka med Gösta Ekman himself i huvudrollen visades på Skandia (Drottningsgatan 82) och ville man se utländskt sökte man sig till Palladium (Kungsgatan 65) och Gold Diggers 1934 av Mervyn Le Roy eller till Regina på Drottninggatan 71 A där Cavalcade av Frank Lloyd efter 14 hela veckor rubricerades som "århundradets film"! Franska drama bjöds på Sture (Birgerjarlsgatan 28-30) där Bröllopsresan i regi av Erich Schmidt höll ut på sin femte vecka.

Nå, sådan såg mellandagstablån ut, men huvudnumret gick naturligtvis på Röda Kvarn (Biblioteksgatan 5)! Här visades på sin andra vecka Edvin Adolphsons Vad veta väl männen med Anders de Wahl i huvudrollen flankerad av det lilla stjärnskottet och kuttersmycket Birgit Tengroth.

Det lätthanterliga häftet, lagom stort för att bäras i vinterrockens vänsterficka, innehöll förståss inte bara annonser och allehanda reklam utan även lättare redaktionell text, notiser, porträtt och till och med en intervju med Edvin Adolphson om hans nya, barnförbjudna, film: en "prövosten på hur svensk publik tar emot en inhemsk film, som har stilla och intensiv inre handling, ett ämne med allvar i som man tycker är så märkvärdigt, då det är utländskt."

Väl inne i salongen får man, innan Birgit äntligen visar sig på duken, först uppleva två mindre (spännande) filmäventyr: först något som förmodligen var en sorts journalfilm - titeln Boliden tyder väl på det. Sedan filmen En dag ombord "med Prins Wilhelm", den gänglige kungasonen hade för vana att ställa samman rörliga bilder vid den här tiden.

Förutom några filmbilder på den väna Tengroth får vi också ta del av texten till sången En sommarnatt som framfördes i filmen - ovisst av vem, men med text av Åke Söderblom och musik av Sonja Sahlberg:

En sommarnatt kom du,
en sommarnatt gick du
med löften och tusen vackra drömmar.
Din kärlek för stunden
vid sommarn var bunden,
en sommar, som nu har blommat ut.
Jag läste min lycka i stjärnornas stråk
och trodde på skogarnas susande språk.
Men längta och drömma,
förlåta och glömma,
du lärt mej, du stilla sommarnatt!

för att nu citera refrängen. Och medan man nynnar på den bortglömda valsmelodien kan man under rubriken "Våra filmskådespelare och julen" få veta att Birgit har just kommit hem efter en utlandsfärd som fört henne till såväl London som Paris. Nu ska hon dock fira juldagarna hemma hos föräldrarna på Humlegårdsgatan med alla syskonen, "det är så klart de", "Om jag tycker om att få julklappar. Tror jag de'. Men det är nästan lika roligt att ge."

Utökat vetande: den Gull-Maj Norin som tänder julgranen på omslaget ovan, var årskamrat med Birgit ocu skulle redan nästa år - 1934 - spela mot, eller med, Tengroth i Sången om den eldröda blomman.

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.

Adolphson junior

En sommarreflexion au passant - i aftonsvalkan mellan middagens retsina och den påföljande afton-Bolgarellon: långt ut i fjärran grönska har jag burit med mig semesterns enda lyssningskonfekt, Olle Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt..., Kjell Andersson och Jan Bruérs fullständigt mästerliga sammanställning av trubaduren Adolphsons produktion. Här trängs känt och okänt, udda såväl som apart i det öppna husets tambur på väg in mot festen i salongen därinne. Här passerar så gott som alla uttolkare, drinkare och poeter som åtminstone vi som var med minns från förra seklets sista fyra decennier, i en enda lång vindoftande rad.

Vad har då detta med Tengroth att göra? Jo, med tanke på att Olles far Edvin mellan alla engagemang lika ofta som han satt hemma och jollrade med lille Olle sprang uppför trapporna på Norr Mälarstrand - i full position, så att säga. För att otåligt banka på unga Birgits dörr. Säkerligen var det inte en hemlighet i tiden, så öppen Birgit långt senare skulle vara i sina egna skrifter och även Edvin berör ju saken i sina minnen. Säkert nådde vetskapen även inom familjens väggar, lika säkert som Adolphson senior nog barskt kunde sätta gränser och markera att detta är mitt, och bara mitt!

Lyssnar man igenom boxens alla hundratals inspelningar och visor känns det lite konstigt att man ändå hamnar i en av de mest kända och spridda, visan Trubbel. Säg, skulle inte dessa rader lika väl kunna beskriva ett övergivet och vilset litet barns upplevelse av ett undanglidande och ljusskyggt varande hemmavid:

Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän.
Tills du bekände att han givit dig på båten,
då blev det dödstyst här i trädgården igen.

Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad,
han hade lekt med dig, med oss ett litet slag.
Och jag, jag kände det som även jag var ratad,
jag ville slåss och gick mot mitt livs nederlag.

Det må vara med det hur som helst, men Olle var sex år när Birgit dumpade farsgubben och måste nog noterat den oro som finns i ett hushåll när ingen vet när och hur han kommer hem nästa gång. Och sedan gick vidare. Och hur tänkte Birgit ner hon kom tillbaka i det sena 1950-talet från kontinentens Paris, riveria och Rom och allt oftare hörde unge Olle på radion och från stans alla krogscener?

Utöver detta är Olle Adolphson så klart alldeles lysande på egen hand.

Tengroth på tiljan 13: Jean

Det finns vissa brytpunkter i Tengroths liv som på olika sätt kan - i detta vårt mikrokosmos - betraktas som klassiker. Avgörande ögonblick som återkommer i texter och minnesbilder: mötet med Krag i Oslo hör definitivt hit, kanske även Ahlgrens kliv ut ur garderoben på Styrmansgatan. Oftast möten med män, hon var ju hungrig, beroende och trotsigt självständig om vartannat. Dessutom reaktionerna på debutboken som ledde henne in på hospitalet men i övrigt mer sällan situationer ur karriären. Men mötet med en kvinna på scen 1937 får nog räknas dit: uppsättningen på Oscars av det ungerska skådespelet Jean, skrivet av Ladislaus Bus-Fekete och i regi av Gustaf Molander.

Uppsättningen innehöll idel ädel adel ur dåtidens filmklubb: älskaren Adolphson, Bullen Berglund, Håkan Westergren, Karin Swanström, Anders Henrikson, Georg Rydeberg...men det var bara en som riktigt räknades av Birgit, motspelerskan Ingrid Bergman.

Adolphson berättar i sina memoarer lite hastigt om evenemanget: vinterlediga skådisar ur Svensk Filmindustris stall hyrde den lediga Oscarsteatern för att själva sätta upp en pjäs och få agera på scen: även Molander räknades till skaran. Tillsammans bildade de bolaget F.S. AB, vilket skulle utläsas Filmens Scen. Alla inblandade kunde kallas direktörer, påpekar Edvin, det fanns bara en anställd, nämligen Bergman. Den näpna dam Adolphson några år tidigare lotsat runt i Gamla Stan.

Om Tengroth nu var direktör kan man undra varför Bergman tilldelades den kvinnliga huvudrollen, relativ nykomling som hon var, dessutom var de lika gamla och såg likadana ut enligt samtiden. Kanske männen gjorde sitt val, kanske Birgit kalkylerade fel: ett misstag blev det i alla fall - för henne. Det stod klart redan på premiären den 2 mars 1937. Bergman svepte in på scen iklädd kreationer från Lejamagasinet medan Birgit agerade husan Klari ikädd "miniatyrförkläde och visitkortsbricka" som hon själv beskriver det i sitt publicerade porträtt av Ingrid Bergman: Ingrid den granna. Avundsjukans stolta evangelium.

Hon spelade en ung flicka av god familj som blir kär i sin betjänt men har karaktär att avstå från sin kärlek. Rollen satt som gjuten för henne. Ingrid var ett barn av den trygga världen. Hon gjorde inga dumheter med betjänter. Och nerver hade hon som ledningstråd från Kungliga Telegrafstyrelsen

minns Tengroth 15 år senare. Adolphson, som spelade betjänten Jean, minns även han: "där fanns roller för samtliga styrelsemedlemmar, som passade var och en". Tack, Edvin, viskar Birgit och niger djupt i mörkret sedan alla ljusen släckts.

Pressen såg samma sak: "Kvällen var emellertid framför allt Ingrid Bergmans", skrev Gustaf Collijn i tidskriften Teatern och öste beröm över den unga stjärnan: "Svensk scenkonst är i starkt behov av unga krafter med offervilja och verklig kärlek till sitt kall. Ingrid Bergman hör till de utvalda, som man har rätt att vänta mycket av." I Svenska Dagbladet noterade signaturen E.W.O. Bergmans sceniska "triumf" medan "Birgit Tengroth skymtade i en liten roll".

Applåderna dundrade under pjäsen, mellan akterna och efter att ridån fallit, succé och säkerligen klirr i kassan för alla inblandade: stycket kunde spelas långt in på våren då filmsäsongen startade på nytt.

Skål för absent friends! Filmkongressen 1944

Kristi Himmelfärds Dag 1944 gick, liksom tidigare år, Sveriges Biografägaresförbunds kongress av stapeln i Stockholm. Efter ett betungande kongressande på Röda Kvarn samlades kreti och pleti inom branschen för andra året i rad på Grand Hotel Royals vinterträdgård. Och om sittningen under dagen säkerligen varit grå och strikt yrde kvällen desto mer av konfetti, dans och bubbel i glasen!

Filmjournalen 1944, nr 23 rapporterar utförligt från dagen, eller snarare kvällen. Klockan 7 började det roliga. Och även om vi tappat Birgit redan i trängseln på Arsenalsgatan så slinker vi med strömmen inåt - eftersom så många av dessa sidors favoriter minglar därinne! Nu är det ju inte bara Spegelsalen som lockar - "världens magnifikaste lokal i sitt slag", Aftontidningen passar dessutom på att för tredje året i rad dela ut sina troféer för branschens bästa insatser under det gångna året!

Nå, vi följer pressfotografen i hälarna och snappar upp skymtar av stjärnorna. Se, allra först, där skvallrar Sickan med kollegan Vibeke Falk, omgivna av gubbarna Carl Anders Dymling (nya SF-chefen till höger med ett stadigt sug i Havannan) samt till vänster Vilhelm Bryde, känd från tidigare Tengrothproduktioner.

Och, se, där borta rodnar allt förra friherrinnan Agneta Wrangel af Sauss, numera gift fru Ekman, under solbrännan med sin bordkavaljer Hampe Faustman som nog är lite simmig i blicken alla redan.

Säkerligen har de båda känslan av en outtalad gemenskap, då de båda under årens gång fått, eller skulle få, kämpa mot såväl reella problem som elakt förtal spriten orsakat dem.

Och efter en stund verkar det som fru Agneta känner att hon måste resa sig och leta upp sin make, herr Hans, som anlänt lite sent efter att ha arbetat - sägs det - med manuset till sin kommande film Som folk är mest. Med ett brett Ekmanskt leende tar han emot hennes förklaringar.

För visst kan Hasse le, sippa på glaset och suga på ciggen: detta är ju delvis hans kväll!

Av Aftontidningens troféer faller tre inom Ekmans fögderi: dels till Lars Hanson för bästa manliga huvudroll i Excellensen, Stig Järrel presterar årets bästa manliga biroll i samma film. Järrel har dock kvällens teaterföreställning på Nyan att tänka på så han glider inte in i lokalen förrän klockan slagit 11 om kvällen, men möts å andra sidan av gälla fanfarer när han ska hämta sitt pris! Dessförinnan har en annan av Hasses stjärnor fått sin utnämning som årets bästa kvinnliga biroll: Gunn Wållgren för sin insats i Sjätte skottet.

Vilka andra är det som stöts och trängs i vimlet? Lorens Marmstedt förståss, Anders Henrikson med hustrun Aino Taube, Irma Christensson, John Botvid och Georg Rydeberg. Till och med Sture Lagerwall dök under förkvällen upp i kronans uniform, Ragnar Falck var förståss galakädd liksom fotograf Gösta Roosling, George Fant och självaste Karl Ragnar Gierow, pristagare för bästa manus. Och runt dem virvlade Alice Babs, Gudrun Brost och Barbro Ribbing! Bara för att nämna några som skymtade förbi.

Och se, därborta beundrar ju Hampes egen hustru Wållgren sin triumf tillsammans med själve Edvin Adolphson, hennes motspelare i den belönade filmen.

Och den gode Edvin, alltid redo för ett handgrepp! Lugnt passar han på medan Hampe simmar runt i den Wrangelska vallgraven...

"...ja, och så dansade alla, skrattade och hela filmbranschen kände sig som en enda stor familj, precis som det skall vara på en riktig Filmkongress", summerar tidningen.

Men, Birgit, Birgit, vart tog du vägen? Kom du aldrig in? Hittade du aldrig fram?

Kollegor på vift: Ingrid Bergman

Låt oss fortsätta följa spåren av Ingrid Bergman när vi ändå håller på. Denna gång blir det lite snaskigt, kanske snaskigare än Birgits avundsjuka och spåren leder upp bland gränderna i Gamla Stan.

Eller? Kanske var det inte bara Bergmans skönhet och framgångar som irriterade Tengroth till den milda grad att hon så ofta lät krympa sig själv för att få tillfälle att kunna skrapa revor i bilden av stjärnan Ingrid.

I Donald Spotos Bergmanbiografi Notorious: boken om Ingrid Bergman [Bonniers, 1998, Originalets titel: Notorious] kommer märkliga uppgifter i dagen.

Scenen: Bergman går i Dramatens elevskola, redan första året kör det ihop sig för henne, regissören Alf Sjöberg ger henne en talroll i en uppsättning - något som av tradition var förbehållet tredjeårseleverna. Det blir bråk direkt och Sjöberg får backa. Men snart är han på gång igen: våren 1934 får Bergman en repliklös roll i en ny uppsättning. Motspelare, liksom i det förra försöket, Edvin Adolphson.

Utgångsläget: Med sitt skarpskurna ansikte, det mörka håret, de lika mörka ögonen och en betvingande pondus, kunde han skrämma män och göra kvinnor viljelöst undergivna.

Dramat: I samband med repetionen av denna pjäs, komedin Rivalerna (jo, jo), tar Adolphson tillfället i akt och eskorterar den unga eleven till Gamla Stan, och efter en kortare inledande promenad tar han med henne upp till en bortrest väns lediga sovrum och Edvin ikläder sig därinne rollen av Ingrids första kärlek. Därpå inleder de ett förhållande, men - enligt Spoto - är lilla Ingrid tveksam från början: hon har inga illusioner om att hennes ståtlige älskare ska lämna hustru och barn, ära och berömmelse för hennes skull, så hon börjar under tiden leta andra objekt och fastnar rätt snart för tandläkaren Petter Aron Lindström. Edvin anar oråd och ger Bergman hennes första filmroll i hans egen Munkbrogreven sommaren 1934. Ingrid vacklar, efter att ha varvat mellan herrarna en kortare period dumpas slutligen Adolphson.

Är detta sant? Författaren hänvisar till att hon minsann berättat det för "både sin förste och tredje man". Historien nämns inte i den Bergmanlitteratur jag har sett, hon antyder själv inget i sina memoarer, Adolphson tiger nobelt i sin egen minnesbok. "Ingen vet något om Adolphsons reaktion inför den avslutade kärlekshistoren, men han behövde aldrig sakna kvinnor som var mottagliga för hans charm och kunde erbjuda honom uppskattning och sällskap", avrundar Spoto.

Vi vet däremot att han redan samma sommar spelade in Sången om den eldröda blomman och föll handlöst in i sin kärleksaffär med Birgit Tengroth. Den varade desto längre, Tengroth hade uppenbarligen inte samma behov av att vara lika självständig som Bergman hade rykte om sig att vara. Och kanske, kanske, finns även här en liten tagg som kliade och plågade Birgit i alla hennes da'r.

Donald Spoto? Amerikan, känd för en rad kändisbiografier med motiv från framför allt filmvärlden: Monroe, Hitchcock, Dietrich, Olivier, James Dean med flera, men även böcker om det vackra folket som prinsessan Diana och Jacqueline Onassis. Huruvida hans arbete präglas av nämnda snaskighet får dock andra avgöra.

[Bilden: sköna Ingrid, 18, och stilige Edvin, 41, när det begav sig, i Munkbrogreven, i Gamla Stan och året 1934.]

Tengroth på tiljan 7: George och Margaret

Sedan 1937 ingick Birgit i teatersällskapet F.S. - Filmens Scen, och som bestod av fast engagerade skådisar vid Svensk Filmindustri, S.F. De hyrde in sig på fasta scener i Stockholm under vintermånaderna då filmjobben var fåtaliga och satte upp pjäser i egen regi, med sig själva i rollerna. 1938 leddes gruppen av Edvin Adolphson då man på Oscarsteaterns scen presenterade en engelsk komedi, George and Margaret.

Signaturen Philip den Magre var på plats i salongen vid premiären, och i Filmjournalen nr 11, 1938 presenteras ett tvåsidigt bildreportage kring det hela. Premiärpubliken var fulltalig, uppklädd och "redan på förhand välvilligt inställd", parkett bestod nämligen huvudsakligen av bekanta och goda vänner till skådespelarna och applåderna hördes regelbundet under spelets gång.

Pjäsen beskriver förvecklingarna i en dåtida kärnfamilj med Bullen Berglund och Gull Natorp som föräldrar och med Sture Lagerwall som son i huset. Denne hade tydligen en strålande kväll då han mer eller mindre kunde spela sig själv med full bravur. Recensenten antyder kanske att Lagerwall gjorde det lite enkelt för sig i all sin yvighet. Hans syster gestaltades av Birgit som "var sötare och charmfullare än på länge".

[På bilderna ses Birgit med två pekande medspelare: Sture och därunder Åke Ohberg.]

Även om uppsättningen tycktes tappa något i tempot efter pausen var det summa summarum en lyckad skrattfest. Och direkt efter föreställningen sjösattes också nästa föreställning! Eftersom Adolphson råkade fylla 45 samma kväll firades premiär och jubilar i ett och samma svep vid framdukat bord i foajén efter ridåfallet. Här minglade huvudstadens kändaste teaterkvinnor i vackra kreationer, här reste sig männen och höll "vackra tal".

Men utifrån vår synvinkel utvecklades det största dramat kanske vid sittande bord, förmodligen utan repliker men säkerligen med menande blickar och höjda ögonbryn hos de införstådda. Vid festbordets ena kortsida satt nämligen fru Adolphson, norskan Mildred Folkestad, mor till Edvins barn, och sex placeringar till höger om henne längs långsidan Adolphsons älskarinna sedan flera år, ensemblemedlemmen Birgit Tengroth.

Den med goda ögon kan se Birgit på fotografiet från bordet med ansiktet diskret halvt bortvänt rakt under serveringsdamen som syns på höger sida, fru Adolphson närmast kameran med fläta över skulten. Vem av de två som är mest besvärad återstår att reda ut, här möts i alla fall inte deras blickar. Däremot verkar Sture Lagerwall girigt sukta tvärsöver bordet.

Den strålande blick som däremot möter oss, tittarna, rakt genom vår tids scanner och förbi ett drygt halvsekel, direkt under den inklippte Edvins lyfta vinglas och med det egna nubbeglaset frejdigt höjt i vänster hand är den självlysande Karin Kavli - tvärtemot vad den blicken antyder spelade hon husa i pjäsen. Tur för fru Adolphson att hon inte hade den kvinnan att slåss emot.

Boenden 8b: Norr Mälarstrand 76

Knappt har vi lokaliserat Tengroths första egna boende till Norr Mälarstrand och stått utanför entrén och spejat uppåt fasaden förrän veckopressen kommer till vår hjälp!

I Filmjournalen nr 49, 1934 slås nämligen porten upp och den unga, ja nästan mycket unga, filmstjärnan öppnar dörren till sin lägenhet i ett tidlöst hemmahos-reportage. Texten har rubriken Besök hos Mörköga, vilket kommer sig av att detta var Tengroths rollnamn i filmen Sången om den eldröda blomman som just gått upp på biograferna. Den samtida kritiken kunde i den nya filmen se att Birgit fick visa mer än tidigare av sin potential i det dramatiska utspelet, och tidningens reporter kan inte nog uttrycka sin glädje över att se unga fröken "uttrycka så djupa affekter som besvikelse, förtvivlan och en gränslös ensamhet." Det låter nästan kusligt likt en spådom.

Men där är hon ännu inte. Unga fröken Tengroth, 19 år, slår upp dörren till sin enrummare med ett brett leende. Visserligen delar hon den med sin syster (som vi tidigare sett i telefonkatalogen), men systern har lämpligt nog lämnat våningen inför fotosessionen, vilket ger rummet ett något luftigare intryck.

1934 var detta fortfarande att betrakta som utkanten av Stockholm, det som numer kallas Rålambshovsparken var vid denna tid en samling skjul och nergångna verkstäder. Men staden växte, snabbt, och många av tidens unga garde samlades i dessa kvarter: Hasse Ekman bodde tidvis här, författaren Gösta Gustaf-Jansson förlade flera romaner till dessa sina hemkvarter. Här fanns uppenbarligen en dynamik som nu ett halvt sekel senare mer kan ses halvslumra bakom tunga, och definitivt slutna, tegelfasader.

Fröknarna Tengroths våning har adress Norr Mälarstrand men lägenhetens tre fönster vätter mot Sven Rinmansgatan men så nära att man kan se ner mot Riddarfjärden, Västerbron och den blivande parkytan. Birgit tar alltså emot och förevisar våningen klädd i en chokladbrun vardagsklänning och poserar så gott det låter sig göra. Detta är "en bostad för en sund, rejäl och litet kärv ung dam" som reportern konstaterar. Vad nu detta betyder.

Stilen? "Av inredningen var en del tydligen nyförvärvad och nyfabricerad - en modifierad, opretentiös funkis - en del äldre. Erfarenheten har ju visat, att antikt och modernt går tillsammans mycket väl. Så är det här. En personlig smak förenar allt till en helhet."

Detta är skrivet 1934. Går man vidare i Filmjournalens kommande årgångar kan man lära olika saker: dels att Birgit inom kort flyttade till en annan våning längs Norr Mälarstrand, dels att Edvin Adolphson, som hon träffat i och med den Den eldröda blomman och vars unga älskarinna hon snabbt blev, bodde bara ett par gator därifrån. Dramat kan rassla igång, mer om detta vid ett senare tillfälle!

Flickornas Alfred (1935)

Idag, måndagen den 14 juli, med högsommarvärme och seneftermiddagsregn, visade Sverige Television på bästa matinétid den av Edvin Adolphson regisserade Flickornas Alfred.

Historien utspelar sig en en mindre stad, eller tätort, utanför de stora städerna i dåtidens Sverige. Inledningsvis kan sägas att filmen, liksom flera från denna tid, mest gestaltar sig som ett etnologiskt drama av en tid sedan lång tid förgången, med replikföring och moralcodex som snarast associeras med dagens Saudi-Arabien än med samtidens verklighet. Ändå är det inte långt borta, de flesta av vår tids rollatorförsedda medmänniskor växte upp under denna epok där den rike kan köpa sig fri från moral, ansvar, rättvisa och skriven lag. Här gestaltar Anders Henrikson med undermåligt överspel dåtidens godsherremanér, här vandrar tidens småstadsdoktor i Carl Barcklinds gestalt omkring, mer lik en Lavrentij Berija vid Stalins begravning 1953 än en ömsint fader, här ställs högt mot lågt i form av kontrahenterna: på ena sidan en nyexaminerad föräldralös advokat Björk som åtar sig att stå upp för alla försvars- och hjälplösa, på den andra: friherrens son som befruktar pigorna på godset alltmedan han drönar runt mellan cigarrlådan och golfbanan. Om jag så att säga nämner att allas vår Sture, Lagerwall, gestaltar den ena karaktären och en mycket ung Georg Rydeberg den andre. Hur tror ni att rollerna fördelats?

Filmen inleds som ett lustspel där sympatiska, men blamerade, figurer ställs mot varandra och avslutas som ett rent klasspel, där delvis förstenade rollgestaltningar endast övervinns av kärlekens rop, denna överskridande lockelse från andra sidan. Så även här.

Och mitt i all denna turbulens: Birgit Tengroth som Birgit Brink, stadens lite glassiga läkardotter, trolovad med friherrens odåga till son men ohjälpligt förälskad i unge Sture som i filmbilderna närmast fysiskt nafsar efter hennes ansiktshud. Rollen är rättrådig, klar och tydlig - för att inte säga modärn. Hennes ögon vilar i kameran med ett rådjurs bottenlösa blick. Med de accentuerade höga kindknotorna och läckert påmålade läppsiluetter blir hon riktigt vacker. Rösten bär dessutom med en klang som tränger genom tidsepoker - liksom fylld av självförtroende visslar hon sig igenom ytterligare ett musikstycke.

Knappt fyllda 20, gestaltar här unga fröken Tengroth den person som snart skulle bli kloka fru Tengroth när hon efter att hört sin fars uråldriga, ska vi säga stendöda, förmaningar, rycker upp salsdörren och gastar:

"Jag blir hellre en nucka i hela mitt liv än jag gifter mig med Ulf von Harrebow!"

Bara mamma minns väl Birgit Tengroth påstod Katarina Wikars en gång i Sveriges Radio. Tyvärr verkar inte ens mamma göra det längre på systerföretaget. I Sveriges Televisions information om filmen och dess rollinnehavare nämns inte ens Tengroth trots att hon klart innehar filmens kvinnliga huvudroll! Skuggorna sluter sig.

Birgit går på sporten!

Några sommardagar 1933 var det stort pådrag på Stockholms Stadion! Idrottsklubben Hellas fyllde 25 år och i samarbete med Stockholms-Tidningen arrangerade man något som kallades Elitspelen. Dåtidens stora friidrottsmän, bl. a. några olympiska mästare, hedrade Stockholms med sin närvaro och det kutades, hoppades och kastades efter bästa förmåga! En av de mest lyckosamma på löparbanorna var en färgad amerikan, den hurtiga speakern snubblar på namnet men kallar fortsättningsvis atleten dels Midnattsexpressen (sic!), dels det mer prosaiska negersprintern. Som sagt, året var 1933.

Svensk Filmindustri dokumenterade nogsamt arrangemanget i sin Veckorevy med ett elva minuter långt filmreportage som jag antar fungerade som någon sorts förfilm på biograferna i tidens stil. Naturligtvis utnyttjade man minutrarna också för lite egen produktplacering: i ett hörn av en av läktarna sitter nämligen fyra populära filmskådespelare och betraktar prestationerna på plan: Edvin Adolphson som nervöst puffar på sin cigarrett och lite spattigt kikar in i kameran, förmodligen nervös för att hans fru ska upptäcka vem han är där med. Håkan Westergren som sitter lite nonchalant avspänt och ser mest ut att längta till Operabaren, den underbara Marianne Löfgren - som några kilo senare skulle göra en sådan praktroll i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter! - röker elegant enligt konstens alla regler, där har vi en dam som kan föra sig! Samt, närmast kameran, den 18-åriga Birgit. Sportfreak eller inte: faktiskt verkar hon vara den enda i skaran som är intresserad, trots stumfilmen ser man att hon kommenterar något som sker därute. Kanske en snygg sprinter just passerar.

Och helt omöjligt är det inte: slår man upp boken Kända stockholmare, utgiven 1936, finner man att hon i sin korta biografi angivet sitt specialintresse: sport!

Alla idrottsintresserade kan fortfarande beskåda detta spektakel hos Statens ljud- och bildarkiv på Karlavägen i Stockholm under rubriken Så såg vi Sverige då!

Tengroth på tiljan 5 [frågetecken]

På omslaget till Vecko-Journalen nr. 22, 1941 ler Birgit Tengroth mot läsaren på ett foto med texten "Stockholms nyaste teaterdirektör". Inne i tidningen finns dock inga upplysningar om vad som menas, där hittar man enbart en tidigare nämnd recension av Nya Teaterns uppsättning av Ung kärlek med Birgit i en rollerna. Ingen notering om funktionen som teaterdirektör.

Edvin Adolphson nämner i sina memoarer att han någon gång kring denna tid var med i en grupp fast engagerade skådespelare vid SF som bildade bolaget FS, Filmens Scen. En av dessa var Tengroth tillsammans med Karin Swanström, Bullen Berglund, Anders Henrikson, Karin Kavli, Håkan Westergren och Gustaf Molander och det här gänget hyrde den lediga Oscarsteatern och framförde skådespel under vintertid då de vanligtvis var spellediga från filmen. "Alla var vi direktörer" skriver han, den enda anställda var Ingrid Bergman som i detta sammanhang gjorde sin scendebut.

För att få klarhet i detta gick jag till Hans Eklunds bok Från Humlan till Intiman: Stockholms privatteatrar (Bokförlaget Signum, 1990) som är en stor översikt där författaren med överdådigt bildmaterial följer privatteatrarnas öden under förra seklet. Men: inte ett ord om FS. Dock framgår det att Adolphson spelade rätt mycket på Oscars genom åren fram till 1941 då Gustaf Wally tog över ledningen och drog repertoaren mot revy, operett och show.

"'Slösande utstyrsel' på scen och 'premiärer med trafikkaos' utanför teatern hörde ihop med den tidens Oscars, en liten blänkande bit av neutralitetens instängda miniatyrmetropolis, vars axel i det glada nattlivet var Kungsgatan i hela dess längd. Många fester började under teaterns väldiga ljusgnistrande baldakin och slutade vid restaurang Ambassadeurs långbord, med kandelabrar och kupongfritt vildsvinskött."

som Eklund så målande beskriver det, även att jämföra med Hasse Ekmans nedtecknade minnen av den tiden.

1947 for dock Wally vidare till New York och Anders Sandrew tog över Oscarsteatern med Per-Axel Branner som konstnärlig ledare. Branner ville slå på stort: scenen skulle upplåtas för drama, balett, musikteater och symfoniorkestrar. Den nya regimen inledde i september '47 med en uppsättning av Cyrano de Bergerac med just Adolphson och Tengroth i huvudrollerna. En uppsättning som trots, sägs det, hyfsade recensioner inte förmådde att locka till sig publiken; dock gick den cirka 60 föreställningar. Adolphson tar gentlemannamässigt på sig något av utfallet eftersom han inte hade möjlighet att närvara vid repetionerna (!) på grund av sjukhusvistelse men han hade rollen i sig efter en säsong på Malmö stadsteater. Till och med kulisserna som hyrts in från Malmöuppsättningen krånglade.

Så på Oscars har hon förvisso spelat men hur hon blev teaterdirektör är ännu höljt i dunkel.

Birgit på krogen

Tidigt medlem av tidens innersta krets av "kändisar", med egen inkomst och inga barn, rörde sig Tengroth hemvant i Stockholms restaurang- och matsalsmiljöer redan i det tidiga 1930-talet.

I Jungfruburen besöker bokens unga jag Bi, i sällskap med sin älskare, den äldre skådespelaren Josef Alm ett näringsställe och tar sig upp till den övre matsalen. Alm styr och domderar med personalen, beställer in och får "sill i sur grädde, överströdd med hackad gräslök, fyra halvkalla potatisar, två något större, två något mindre." Det som inte passar skickas ut och personalen springer svassande efter den prominente gästens anvisningar.

"Bi petade i maten. Hon åt mer för sällskaps skull. Man gick inte på restaurang för att äta, tyckte hon. Utan för att se på folk."

Några år senare, med Adolphson ute ut bilden bjuder hon på 25-årskalas på Operakällaren: gästerna tas emot i en försalong i entrésolvåningen och så sittning i Kajutan: smultron och champagne!

Tio år senare, i boken Julibarn, sitter bokens jag gömd på en liten restaurang, ensam och genomlider sin 35-årsdag. Väggfälten är målade motiv "ur pygméernas vardagsliv långt inne i Afrikas urskogar. De jagade leopard, valde hövding, omkom i en bred flod, förövrigt utan synbar anledning, ty floden flöt snällt och hyggligt...". Tyvärr ännu så länge oidentifierat, men någonstans i trakterna av Birger Jarlsgatans början och Berzelii park.

Stället är knappast stadens bästa kök, det mesta på menyn är slut, tysta människor kring borden: "en avstjälpningsplats för döda själar". Hur håller man sig någorlunda rak?

"Jag beställde en ask cigaretter med korkmunstycke, ett paket med tjugo livräddningsbälten. Alla andra rökte, satt där med handen krampaktigt krökt kring cigarettpaketet. Ett rökande folk, en rökande värld, en rökande civilisation...Varje människa skulle avbildas bakom sin lilla privata rökridå, politikerna rökte, soldaterna och de ensamma kvinnorna rökte. Det var några idrottsmän som inte rökte och det stod om dem i tidningarna. Men även dessa hjältar längtade efter den stund då de satt sitt sista rekord och kunde börja röka."

Vilka utflykter till nittonhundratalets krogliv bjuder Tengroth på?

I Jag vill ha tillbaka mitt liv sitter hon på Brända Tomten vid Stureplan, får syn på författaren Erik Lindorm, tufsig och i livets slutskede, några bord längre bort, tar sin tallrik och slår sig ner bredvid honom.

Under sin vända till Köpenhamn sitter hon på krogen Frascati vid Rådhuspladsen som stamgäst, "damen vid bordet mittemot telefonhytten", och ringer hem till Stig Ahlgren i Stockholm bakom ryggen på sin nye man.

Nere i Paris är det tidvis Café Voltaire vid Place de l'Odéon som gäller, ett anrikt lokus som fordom besökts av bl. a. Hemingway.

Nästa stamställe, senare i livet, blir Konstnärsbuffén (KB) på Smålandsgatan. Ännu i full vigör och nyligen restaurerad; doften av Birgit för evigt bortmålad.

Människor som minns 3: Edvin Adolphson

...eller knappast minns: om man slår upp Adolphsons i det stora hela mycket underhållande självbiografi "Edvin Adolphson berättar" (1972) hittar man Tengroth på två ställen i personförteckningen. Efter att varit hans älskarinna mellan 1933 och 1940 reduceras hon till två kollektiva namnrabblingar! Drummel!

Herr Adolphson och unga fröken Tengroth möttes under två filminspelningar kring 1933, dels "Atlantäventyret", dels "Sången om den eldröda blomman". 

Birgit minns: "Som någon sade till mig långt senare: 'Det är kriminellt att sända ut sin flicka i livet med den enda upplysningen i sexualfrågor, att när en man säger att han älskar dig, säger han det vackraste som finns, då är det allvar, då ljuger han inte.' Undra på att jag smiddes i fotbojor när Edvin Adolphson sade det till mig som första man när jag nyss fyllt arton. Jag ville springa från honom, helst och bildligt talat med skolränseln dunkande mot ryggen, men han hade ju sagt det finaste som fanns, så jag var fast."

22 år äldre än Tengroth var Adolphson vid denna tid nygift med sin tredje fru. Edvin, "med sitt stora härliga vargleende" kommer och går och kommer igen men entreprenörssonen från Norrköping och Sveriges kanske genom tiderna bäste skådespelare delar inte Birgits lästörst: "'Fy faen', utbrast Edvin spontant, när han kom på mig att läsa Robert Graves Claudiusböcker ... I fortsättningen smusslade jag undan den bok jag höll på med när nyckeln sattes i tamburlåset."

Återvänder vi dock till Adolphsons bok hittar man plötsligt, utan namns nämnande, i samband med inspelningen av Eldröda blomman (s. 212):

"Jag träffades av en så fullkomligt oresonlig ömhet och kärleksfull omtanke, att jag försummade min egen ställning, både privat och i mitt arbete. Mina tankar kretsade bara omkring henne och hennes karriär så starkt att allt annat kom i bakgrunden. Men vad gjorde det? Jag levde i ett rus av lycka. Det blev mitt livs stora kärleksupplevelse. Men det blev också mitt livs stora besvikelse, när allt plötsligt rasade ihop. Jag kan inte komma förbi denna händelse därför att den helt förändrade resten av mitt liv och min syn på mannens och kvinnans samlevnad."

Bättre än så kan knappast medelålderns plötsliga kärleksupplevelser beskrivas. Se, drummeln försvinner med en puff. Nog borde även en sentida Birgit ha tystnat ett slag vid dessa rader.