Pausbild 1937



Foto: Riwkin.

Ett "återfunnet" ateljéporträtt upptäcktes alldeles nyss i Vecko-Journalen nr, 2, 1937 som illustration till tidningens recension av Gustaf Molanders Familjens hemlighet, som handlar om ett ung ogift par med ett barn. Birgit får ett uppmuntrande omnämnande:

"Redan mamma Birgit Tengroth inger fullt förtroende. Det är en rejäl flicka med moderliga tag. Annat fordrar inte heller den schematiskt tecknade rollen."

Den stående recensenten Stig Almqvist konstaterade det.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Hoppas"

Birgit Tengroth hoppas få leva så länge jag lever. Bli hundra år och få resa jorden runt. Att alltid uppskatta allt till dess fulla värde och ändå kunna fortsätta att längta. Att en gång få en gård i Sörmland och en villa i Italien - och ligga i en backe och äta apelsiner i solen. Att kunna göra andra människor glada (detta är höjden av lycka). Att mitt liv och mitt arbete skall få utvecklas i rätt riktning. Att aldrig bli oförmögen att önska och hoppas. Att livet alltid skall ge mig lika mycket glädje som nu. Eller ännu mera. Att jag en gång finge leva på en öde ö som en ny Robinson Crusoe, eller som en ny Eva.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Ingen fortsättning följer.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Minns"

Birgit Tengroth minns att jag hade yllestrumpor på supén efter premiären på "Hans livs match", jag var sexton år. Samma kväll hade jag staterat på Operan, jag sprang därifrån till Strand, benen gick som trumpinnar. På Strand fick jag tulpaner av Bryde - och strumporna stack och skavde hela tiden. Så minns jag den första kyssen. Det var i skärgården. Jord och himlar ramlade ihop. Alla måste ju se på mig vad jag hade gjort. Det var sent på kvällen, och jag trodde läpparna lyste i mörkret. Ett mer närliggande minne: den jublande skakande känslan när jag hörde "Howantschina" med Dobrowen - universum darrade av musik.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Hoppas.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Erkänner"

Birgit Tengroth erkänner att jag är envis. Att jag tror blint på allt vad jag gör. Inte förrän efteråt erkänner jag, att det kanske var ett misstag. Att jag är tjatig ibland. Att jag trivs med mina många fel. Att jag har svårt att bestämma mig för vad jag skall anse för betydelselöst. Att jag talar om fem saker på en gång - och tänker på den sjätte. Att jag tror att jag har det bästa kvar av min filmbana. Att jag fortfarande springer hem till pappa och mamma en gång om dan: jag får ingen ro annars, dagen är inte fullständig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Minns.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker om"

Birgit Tengroth tycker om att vakna och vara lycklig. Att somna och vara lycklig. En sommardag i en segelbåt, solbad framför en öppen fjärd. Att vara en del av något som lyckas. Musiken som klingar överallt i naturen. Ärlighet hos män, för det är så sällsynt. Ärlighet parad med charm, vilket är det sällsyntaste av allt. Alltså: en uppriktig karl med charm, en tjusig karl som är ärlig. Att se lyckliga människor. Att dricka friskt vatten när man är törstig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Erkänner.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker inte om"

Birgit Tengroth tycker inte om dåligt väder. Att ha ovänner. Småsinthet. Nagellack. Kyla. När folk säger att jag ska låta bli att röka. Att inte få göra som jag vill, vilket är: det bästa möjliga av allt. Att bli betraktad som filmskådespelerska. Ensidiga människor och förståndiga - när förståndigheten bottnar i oerfarenhet. Att ha korsett - enda fördelen med bondflickroller är att man slipper.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker om.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Älskar"

Långt senare framgick det att Birgits hemliga dröm var att få skriva. Läsandet, som hon älskade, var något hon kunde ta till sig mellan inspelningarna, repetitionerna, turnérandet, men ron att sätta sig ner och skriva var något som kunde blomma ut först i samband med en strejk på Filmstaden i slutet av 1940-talet, de texter som senare skulle bilda debutboken Törst. Det första livstecknet av denna nya tillvaro var en novell publicerad under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All Världens Berättare.

Men följer man samtidens filmjournalistik hittar man redan långt tidigare spår av denna, om inte hemliga så undanträngda, böjelse. I Filmjournalen nr 27, 1943 publiceras en helsida under rubriken Jag Birgit Tengroth. Visst kan man ha invändningar att detta är en skapelse av en journalist, Stig Almqvist, som snabbt och liksom under en lunchrast intervjuat den pladdriga skådisen och knackat ner de tankar och associationer som hon råkade rabbla ur sig medan en ny cigarett grävdes fram ur paketet. Men det håller inte. Den korthuggna prosan, de fria associationerna under kärva rubriker, med grafisk design som vore den nerskriven direkt på tidskriftssidan med skrivmaskinen en kulen skymning uppe på Styrmansgatan påminner alltför mycket om Birgits senare språk för att detta inte ska vara ett första tecken på hennes egen kommande prosa. Alltså kan detta vara den första vittringen av hennes egen penna, liksom en av hennes första trevande skisser av författandets följande självbetraktelser.

Låt mig citera det hela ordagrant från tidningen. Vi tar det bit för bit. Låter bilden av den 28-åriga Birgit, och hennes värld, växa fram rubrik för rubrik. Dagens tema är Jag Birgit Tengroth Älskar:

äkta kaffe på morgonen, att vattna blommor. Nästan allting, för jag har just fått mina mandlar borttagna. Riktiga karlar - och det är jag glad för. Stockholm om sommaren: en stads personlighet kommer bäst fram i rötmånaden. Att umgås med och diskutera med få och trevliga människor men gärna känna och träffa många. Mozart över allting annat. Jag älskar solsken, musik och vår. Fågelkvitter. att känna brännheta klippor under mina nakna fötter - eller också daggigt gräs och veta att det blir en varm dag. Snälla människor - de får ha nästan vilka fel som helst. Vackra kläder i rätt ögonblick - inte av fåfänga utan för att ögonblicket blir ännu tjusigare då. Soluppgångar - dem tycker jag är spännande. Mitt lilla hem som jag plockat ihop så småningom sak efter sak, ingenting passar ihop. Drottningholm, Gustav III - jag har alltid varit svag för den tiden - kvinnorna gjorde sig gällande, människorna började uppfatta naturen. Att gå ut och gå, att gå på Koncerthuset. Näst Mozart Beethoven och rysk musik. Strindberg, Hjalmar Söderberg, Fröding, Karin Boye. Fantasi - frihet - allt levande. Grönt - moget blommor. Hela tillvaron - när den är spännande.

Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker inte om.

Texten illustreras med foton av Kristoffersson (ur samma svit som bilden här ovan), samt Ateljé Uggla.