Pausbild 1937



Foto: Riwkin.

Ett "återfunnet" ateljéporträtt upptäcktes alldeles nyss i Vecko-Journalen nr, 2, 1937 som illustration till tidningens recension av Gustaf Molanders Familjens hemlighet, som handlar om ett ung ogift par med ett barn. Birgit får ett uppmuntrande omnämnande:

"Redan mamma Birgit Tengroth inger fullt förtroende. Det är en rejäl flicka med moderliga tag. Annat fordrar inte heller den schematiskt tecknade rollen."

Den stående recensenten Stig Almqvist konstaterade det.

Synd [1928]

En alldeles vanlig lördag visas så på Filmhuset i Stockholm i Cinematekets regi en rätt unik sak i Tengroths filmogfrafi: Gustaf Molanders tolkning av Strindbergs drama Brott och brott. Ja, det ingår i 100-årsjubileet.

Filmen Synd är absolut inte en Tengroth-film, hon var ju med, okrediterad i biroll, men är bara 13 år gammal. Däremot absolut en Lars Hanson-film. Och han spelar fantastiskt bra, med tanke på att mannen står framför kameran kanske 90% av speltiden. Med lite överseende av en del överspel vad gäller mimik och gestikulering som kanhända krävdes för att stumfilmspubliken skulle hänga med.

Fördelen med stumfilm var ju att man kunde locka med internationella stjärnor utan att behöva trassla med dubbning och liknande besvärligheter. Här är ett par franska stjärnor inblandade, dramat utspelar sig ju gudbevars i Paris. En avskalat vacker Elissa Landi - ursprungligen något så exotiskt som en österrikisk prinsessa, född i Venedig - gestaltar Hanssons hustru, kanske en smula nerklädd utifrån resurserna men så ska hon också ligga ribban under filmens femme fatale, hans förförerska, skådespelerskan Henriette med mörka läppar och tungt aggresivt kalla ögon. Gina Manès gör sitt bästa för att verka lika farlig som Margit Manstad, men kommer nog bara en bit på väg. Mer internationellt: manuset var skrivet av en tysk: Paul Herzberg.

Dramat handlar om dramatikern Maurice Gérard som efter fattigt harvande med allehanda pjäsmanus äntligen får en text antagen och som så i den jublande fanfaren efter detta redan på premiärkvällen lyckas svika både vänner och hustru för att iställert tillbringa natten med huvudrollsinnehaverskan.

Om vi går till det väsentliga: lilla Birgit sköter sin biroll alldeles perfekt. Hon har faktiskt flera repliker. Vilka framförs med stort utspel. Och hon medverkar också i filmens absolut intressantaste del. Äktenskapsdramat utvecklar sig nämligen till ett misstänkt morddrama och Birgit lever sig in i sin roll som grannflicka (och ögonvittne) alldeles förtjusande. I ett hastigt inkallat polisförhör med alla inblandade berättar Birgit med stor inlevelse sin tolkning av det hela. Hon spelar ut och gestaltar en ung flicka som hellre överdriver än underdriver det drama hon bevittnat och ombeds återge. Scener vilka Molander också iscensätter rätt suggestivt: alla vittnesberättelser spelas nämligen upp i bild och de skiftar beroende på vem som berättar, i dennes tolkning. Snyggt. Och Birgit spelar så kaxigt att fantasin rör sig alldeles självständigt och eventuellt bortom verkligheten.

Tengroth var visserligen vid den här tiden fortfarande balettelev vid Kungl. Operan men att som här sitta i samma studio som Lars Hanson och de kontinentala stjärnämnena måste ha varit rätt omtumlande.

I sin helhet är den dryga tvåtimmarsfilmen oväntat bra, även om Bengt Forslund sågar den i sin bok om klanen Molander. Trots stumfilmen drar dramat iväg utan nämnvärda dödpunkter, tack vare manuset, skådespelarna och fotografiet. Och naturligtvis regin: här finns t. ex. scener från en parisisk kvarterskrog som är skönt naturligt myllrande med en mängd statistister som gör sina roller så intimt att man bara vill veta vem de var, varför de var där, och var de se'n blev av.

Lars Hansons insats skedde tydligen under ett mellanpass av hans Hollywoodperiod. Nu är han hemma igen, och nu måste han leverera. Som en något vackrare Edvin Adolphson med några välbehövliga kryddstänk Douglas Fairbanks. Han famlar, han ramlar, slår uppgivet ut armarna men får naturligtvis en öppen dörr tillbaka hem på slutet.

Cinemateket 2012

Även om Birgit Tengroth med all rätta kan tyckas diminutiv i vår samtid finns det nu chans att se henne larger than life. På filmduken, hennes halva hemmaplan.

 I alla fall om man är stockholmare eller nära på: Cinemateket på Filminsitutet visar nämligen under augusti månad två Tengrothfilmer. Ungdomsverk visserligen, men ändå. Fullscreen är det ju hur som helst.

Först kommer nu på onsdag, den 15 augusti, Sigurd Walléns Giftasvuxna döttar från 1933 under rubriken "100 svenska filmer du måste se". Hur många som får tillfälle kan man fråga sig då filmen startar på den mycket tittarvänliga tiden kl. 16,00 eftermiddagen! Men den som tar sig tid får här tillfälle att se den ännu 17-åriga Birgit glida in på scenen i delad huvudroll med generationskamraterna Maritta Marke och Karin Eklund. Förmodligen en enkel komedi men med sprittande livsglädje och bejakande underkjolar och framåtanda.

 Därefter, lördagen den 25 augusti, visas Gustaf Molanders Synd från 1928 som ett inslag i 100-årsminnet av August Strindberg. Filmen kan anses som Birgits tredje film, trots hennes 13 år. Hennes roll är här något anonym: "Grannflickan". Efter denna medverkan blev det ett hopp på fyra år till nästa film, hennes egentliga huvudrollsdebut i Branners Hans livs match. Men det är ju en helt annan historia.

Och slutligen: Filminsititutet har - naturligtvis - i tidens anda helt mörkat Birgits medverkan i båda dessa filmer i sin annonsering och programblad. Men det är bara att svälja förtreten och beslutsamt ta sig till biografen. Det lär dröja tills ett sådant tillfälle kommer tillbaka!

Jacobs stege [1942]

Nyligen nämndes Gustaf Molander-filmen Jacobs stege som en beröringspunkt mellan Birgit och den nyligen avlidna kollegan Gaby Stenberg. Den är dessutom rena vändkorset då en hel drös med kända namn från Tengroths övriga filmografi passerar kameran från alla håll och kanter: Sture Lagerwall, Bullen Berglund, Carl Björk, Marianne Löfgren, Sven Eric Gamble - de är alla där, vi har sett dem förut. Och vi kommer att se dem snart igen.

Dramat i sig är pekpinnebok över karriärismens raka väg mot himmelriket. No matter the cost. Skit samma vem som offras på vägen. Det finns bara en väg och den går uppför stegen. Det kan låta enkelt och måhända tunt men det skildras åtminstone bitvis med den lödighet och känsla som var Molanders signum. Jacob är i det här fallet Jakob från Första mosebok, han som i en syn såg den stege som förenade jorden med Gud. Den stegen anar också den bohusländske fiskarpojken Sture Lagerwall som sliter mot sjöarna, tomma nät, fattigdom och elände. Samt dessutom grosshandlare Möller som tar familjens hem för obetalda skulder.

Filmen är så gott som helt och håller Lagerwalls, historien bärs på Stures axlar, han är här åter den charmerande cyniker, bufflige förförare, orädde gåpåare som är hans paradroll. Och han gör det med den äran, faktum är att det enda tillfälle då han verkar lite obekvämt teatralisk är i de inledande scenerna från fiskartillvaron: en strävsam arbetare utanför salongerna eller i deras närområde verkar Sture inte riktigt veta hur han ska gestalta. Nå, han mobiliserar alla resurser han har: påhittigheten, snacket och alla flickor inom synhåll - alltså de han har nytta av - och inom en dryg timme har han klättrat upp till det översta skiktet i den lilla stad där han först prövade lyckan sedan föräldrahemmet gått förlorat. Solvent medlem i Köpmannaföreningen, ledamot i bankstyrelen sitter han så i flott våning med nyanlagd mustasch och lyssnar tyst då han nått den översta stegpinnen: när grosshandlarens vackra och minst sagt chica dotter - Gaby Stenberg - tar förnedringen i vacker hand och erbjuder sig själv i utbyte mot att fadern slipper göra konkurs. Sture förmåga känner vi till.

Vad gör då Birgit? Tengroths namn är måhända skrivet i versaler på affischerna som kvinnlig huvudroll i denna männens småstadsvärld, men i själva filmen syns hon inte mycket. I stort sett bara i tre scener, men å andra sidan är de alla centrala för vännen (ja, de är ungdomsvänner från fiskehålan) Stures utveckling i det här dramat. Den första är dessutom bedårande vacker: Sture har fått anställning i samma affär som Birgit och redan första natten smiter han in på hennes rum (en trappa upp från butikslokalen) och de talar om framtiden och hans drömmar, läs: hämnd. De sitter båda i profil, ner till skuldrorna, tungt skuggsatta samtalar de lågt med varandra, låter orden dras ut ur tystnaden mellan stavelserna, ansiktena vibrerar av längtan och liksom förundran. Det är riktigt stort skådespeleri med utsökt känsla för bild och komposition, ljus och mörker som lyfter fram människorna och de hjärtan som så vilset klappar på olika sätt, att betraktaren känner hur luften liksom tvekar mellan varje andetag.

Så plötsligt kysser han henne, länge och nästan ömt. Hon svarar, låter det ske, betraktar honom på nytt, de dröjande rörelserna när de åter får ögonkontakt och samtalet fortsätter. Det är tyst, det är enastående gestaltat av alla inblandade, såväl framför som bakom kameran.

Många svek senare sitter Birgit som hushållerska vid Stures middagsbord. Ett kort ögonblick trodde vi nog alla att när han kom hem till våningen och ropade "Eva" att han hade gift sig med henne, trots allt. Men nej, hon var bara anställd. Nu ombeds hon sitta ner medan han äter för han behöver pröva sin planer på någon, men hon förklarar klart och tydligt och vältaligt om vad andra människor - de utanför hans egen krets - egentligen tycker om honom. Hon är inte imponerad av vad han blivit, tvärtom. Ingen håller honom för stor. Han tiger, men orden tar. Sista scenen: Sture försöker ställa det mesta tillrätta, återförena lycka med kärlek, han förbluffar och vill vara dramats goda centralgestalt. Det kommer kanske lite plötsligt, att Birgit kunde tala för sin sak har vi förstått - men till den milda grad? Men å andra sidan är resans mål nått, överskottet behövs inte längre och efter lite inledande gnabb sitter ring på finger och ridån kan gå.

Detta bitvis rätt brutalt ärliga drama med gedigna prestationer över lag - Holger Löwenadler lyser, Hjördis Pettersson övertygar - finns tillgängligt för alla och envar på Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning. En promenad eller ett X2000 bort.

Sammanfattningen, från nånstans vid resans början:
Birgit: ”Lura? Man ska aldrig luta nån, det har man ingen glädje av i längden.”
Sture: ”Läs Bibeln då, läs om Jakob. Han var listig han. Han lurade och bedrog men Gud tyckte om honom i alla fall. Det är konsten: att vara knepig och lurig och ändå bli omtyckt. Då blir man rik också.”
Birgit: "Läs Bibeln lite bättre du. Jakob blev straffad, han brottades med Gud och fick ett slag på höften och blev märkt för livet.”
Sture: "Jag tänker inte låta någon märka mig. Så dum är jag inte. Nej. Jag ska gå stegen upp, pinne för pinne. Om jag måste brottas med någon på vägen, den blir det synd om.”
Birgit: "Jakob klättrade aldrig på någon stege, förresten. Han såg änglar gå på den.”
Sture: ”Jag går själv, jag. För säkerhets skull. Så når jag himmelriket fortare. Det himmelrike där Möller och sådana gör sig rika. När jag kommer dit, då ska de få konkurrens."

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.

Tengroth på tiljan 13: Jean

Det finns vissa brytpunkter i Tengroths liv som på olika sätt kan - i detta vårt mikrokosmos - betraktas som klassiker. Avgörande ögonblick som återkommer i texter och minnesbilder: mötet med Krag i Oslo hör definitivt hit, kanske även Ahlgrens kliv ut ur garderoben på Styrmansgatan. Oftast möten med män, hon var ju hungrig, beroende och trotsigt självständig om vartannat. Dessutom reaktionerna på debutboken som ledde henne in på hospitalet men i övrigt mer sällan situationer ur karriären. Men mötet med en kvinna på scen 1937 får nog räknas dit: uppsättningen på Oscars av det ungerska skådespelet Jean, skrivet av Ladislaus Bus-Fekete och i regi av Gustaf Molander.

Uppsättningen innehöll idel ädel adel ur dåtidens filmklubb: älskaren Adolphson, Bullen Berglund, Håkan Westergren, Karin Swanström, Anders Henrikson, Georg Rydeberg...men det var bara en som riktigt räknades av Birgit, motspelerskan Ingrid Bergman.

Adolphson berättar i sina memoarer lite hastigt om evenemanget: vinterlediga skådisar ur Svensk Filmindustris stall hyrde den lediga Oscarsteatern för att själva sätta upp en pjäs och få agera på scen: även Molander räknades till skaran. Tillsammans bildade de bolaget F.S. AB, vilket skulle utläsas Filmens Scen. Alla inblandade kunde kallas direktörer, påpekar Edvin, det fanns bara en anställd, nämligen Bergman. Den näpna dam Adolphson några år tidigare lotsat runt i Gamla Stan.

Om Tengroth nu var direktör kan man undra varför Bergman tilldelades den kvinnliga huvudrollen, relativ nykomling som hon var, dessutom var de lika gamla och såg likadana ut enligt samtiden. Kanske männen gjorde sitt val, kanske Birgit kalkylerade fel: ett misstag blev det i alla fall - för henne. Det stod klart redan på premiären den 2 mars 1937. Bergman svepte in på scen iklädd kreationer från Lejamagasinet medan Birgit agerade husan Klari ikädd "miniatyrförkläde och visitkortsbricka" som hon själv beskriver det i sitt publicerade porträtt av Ingrid Bergman: Ingrid den granna. Avundsjukans stolta evangelium.

Hon spelade en ung flicka av god familj som blir kär i sin betjänt men har karaktär att avstå från sin kärlek. Rollen satt som gjuten för henne. Ingrid var ett barn av den trygga världen. Hon gjorde inga dumheter med betjänter. Och nerver hade hon som ledningstråd från Kungliga Telegrafstyrelsen

minns Tengroth 15 år senare. Adolphson, som spelade betjänten Jean, minns även han: "där fanns roller för samtliga styrelsemedlemmar, som passade var och en". Tack, Edvin, viskar Birgit och niger djupt i mörkret sedan alla ljusen släckts.

Pressen såg samma sak: "Kvällen var emellertid framför allt Ingrid Bergmans", skrev Gustaf Collijn i tidskriften Teatern och öste beröm över den unga stjärnan: "Svensk scenkonst är i starkt behov av unga krafter med offervilja och verklig kärlek till sitt kall. Ingrid Bergman hör till de utvalda, som man har rätt att vänta mycket av." I Svenska Dagbladet noterade signaturen E.W.O. Bergmans sceniska "triumf" medan "Birgit Tengroth skymtade i en liten roll".

Applåderna dundrade under pjäsen, mellan akterna och efter att ridån fallit, succé och säkerligen klirr i kassan för alla inblandade: stycket kunde spelas långt in på våren då filmsäsongen startade på nytt.

Epoker på vift: Det pensionerade paradiset

Kvalificerad och stilren filmkritik i Aftonbladet var under en mycket lång tid undertecknad Jurgen Schildt (1923-1990). Vill man hålla honom mellan hårda pärmar kan man plocka fram hans bok om 1930-talets svenska filmkonst: Det pensionerade paradiset [Norstedts, 1990], en fängslande genomgång av mönster i den tidens svenska film, temata och upplägg, toppat med lite personhistoria.

Och vi kan här gå vidare från förrförra inlägget om Gustaf Molander då Schildt ägnar ett helt kapitel åt denne regissör och den värld han gestaltar i sina alster: "på 30-talet blev Molander salongskomediernas, ytelegansens och de sentimentala förvecklingarnas främste utövare i Sverige. Han kom att dominera årtiondet kvantitativt, med tjugotre inspelade filmer. I viss mån även kvalitativt, om vi med kvalitet avser hantverkskännedom, puts, teknisk fläckfrihet."

Från denna markering går Schildt vidare genom att peta i resterna av Molanders produktion, han vrider och vänder på denna, i Schildts tycke, eleganta, kliniska och i mångt och mycket asexuella värld.

Och i detta sammanhang kommer han också till Tengroths insatser, om än aldrig med namns nämnande. Flera av de filmer hon medverkade i läggs här upp för dissekering: Dollar, Familjens hemlighet och Ungkarlspappan, där Tengroths roller ofta präglades av ståndscirkulation, en "askungesaga", som han kallar det. Men där Molanders sympati innerst inne hela tiden fanns hos Börden, Egendomen, Arvet och Ståndet.

Med det inhemska 30-talets förutsättningar var Molanders filmer relativt förstklassiga. de ägde en regiteknisk finish som kontrasterade mot decenniets förhärskande och industriella skrovlighet. De uppvisade en personinstruktion som, i gynnsamma och vilsamma ögonblick, vittnade om Molanders teatrala bakgrund, hans sceniska professionalism.

Även Per Axel Branners Hans livs match - med unga Birgit i huvudrollen - visar sig vara ett exempel på tidens klassresor. Schildt går vidare genom att diskutera andra regissörers typiska och återkommande figurer i sina produktioner. Han presenterar en handfull "typiska" 30-talsfilmer, t. ex. Bomans pojke [1933], dominerad av smuggelsprit, där Birgit hade den kvinnliga huvudrollen. Men även här diskuteras rollen, men inte skådespelerskan.

En annan regissör som Schildt vrider ut och in på är Per Lindberg, "den ledande expressionisten i vår teatervärld", men - ack - knappast ledande i rollen som filmregissör, konstaterar Schildt. Birgit medverkade ju i två Lindbergfilmer, Gubben kommer, efter Gösta Gustaf-Jansons bok och Gläd dig i din ungdom (efter Vilhelm Moberg). Trots en visuell begåvning, vilken vår Jurgen villigt erkänner: "men så tar aktörerna till orda". Samtalen liknar mest uppläsningar, man mässar, överdriver "pekoralistiskt". Nu pekas inte skådisarna ut som haverade yrkesmän, eller i vårt fall -kvinnor, utan det är fullt ut regissören som tilldelas hundhuvudet.

Hur som helst, Schildt skriver initierat, rappt och fräscht. Tengroth mötte ju kollegan Thor Modéen i några filmer: Bomans pojke (här kommer den igen), Annonsera!, Kungen kommer, O, en så'n natt, Oss baroner emellan, Så tuktas en äkta man - för att rabbla titlar. Och det är i bokens avsnitt, snarast essä, om detta tidsfenomen som Schildt glänser i full styrka. Texten är en lysande äreräddning över vår egen Groucho Marx, en naturbegåvning med fullständig tajmning som övertog varje skriven roll, nåja, i alla fall de flesta, och gjorde den till något enastående och unikt. Förhoppningsvis kan vi återkomma på något sätt till Modéen längre fram.

Nu fanns det ju också ytterligare en koppling mellan kritikern Schildt och Birgit Tengroth: Jurgen blev Annalisa Ericsons tredje (och sista) man. Annalisa heter tydligen fortfarande som änka Annalisa Schildt. I sin lilla nätta volym Lätta bubblor [Norstedts, 1998] karaktäriserar hon ju Birgit under senare delen av sitt liv som "sjuk, nervös, irriterad och djävulskt svår när det passade henne". Till råga på allt uttryckte hon sitt ogillande av Annalisas förbindelse med Schildt:

Hon påpekade att Jurgen var intellektuell och kom från en kulturfamilj. Jag hade ju endast gått i Hedvig Eleonora folkskola, där jag för övrigt sällan var. Hon var orolig för min bristfälliga bildning.

Så är det, man har de kompisar man förtjänar!

Såja, åter till Schildt: mycket snack om en (bokstavligt) relativt tunn volym, där för övrigt Birgit gömmer sig bakom hörnet! Mer finns dock att tillgodogöra sig om man vill läsa mer om ämnet och tiden, om än kanske lite omständligare serverat: Per Olov Qvists Folkhemmets bilder [Arkiv, 1995] - en spännande fortsättning följer alltså! ...så småningom.

Kollegor på vift: Gustaf Molander

Synd (1928), Ungkarlspappan (1935), Familjens hemlighet (1936), Dollar (1938) samt Jacobs stege (1942) var fem filmer med Birgit i rollistan som hade en gemensam nämnare: regi, Gustaf Molander.

Molander började som skådespelare, och gick på Dramatens elevskola medan Oskar II fortfarande var kung; han stod faktiskt på scen vid teaterns stora premiärföreställning! Dramat hade han med sig hemifrån, född och uppvuxen i de svenskfinska bygderna hade han sett sin far regissera på Svenska teatern i Helsingfors - där sonen Gustaf också gjorde sin scendebut. Karriären fortsatte med fast engagemang i Stockholm, på Dramaten, först som skådespelare, sedan som chef för elevskolan. Lillebrorsan Olof hörde också dit men ägnade sig huvudsakligen åt teaterregi och blev med åren ett ansett namn inom facket, speciellt vad gäller Strindberguppsättningar. Ja, hela Huset verkar ha tillhört klanen Molander: Gustafs son Jan var skådespelare där, liksom Molanders första hustru Karin!

Rätt snart skippade dock Gustaf alltmer skådespeleriet och sögs in i filmvärlden genom manusförfattande åt tidens giganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Från den positionen rörde han sig från 1920 mot plasen intill kameran och blev med tiden kanske Sveriges "mest produktive och mångsidigaste filmregissör", för att citera Svenskt filmskådespelarlexikon, och hans insatser blev senare språngbrädor för såväl Ingrid som Ingmar Bergman. Och under denna hans produktiva gärning dök alltså Tengroth upp vid flera tillfällen som ovan nämnts, knappast förvånande.

Molander satte sig på ålderns höst och skrev sina memoarer, minnesboken Jag minns så gärna [Bonniers, 1970] som egentligen är en samling nedtecknade episoder från olika skeden av livet. Volymen är rätt tunn, bokstavligt, i alla fall med tanke på Molanders gärning och vad han måste ha upplevt. Här passerar i alla fall några utvalda karaktärer från filmens värld revy: regissören Stiller, medarbetaren Harry Malmstedt, skådespelarna Torsten Winge, Gösta Ekman och Inga Tidblad. Men i mångt och mycket är boken också en ömsint och varsam beskrivning av människor och platser som under åren kommit att korsa hans vägar, Molander verkar vara en sensibel man, en betraktare och diskret iakttagare. Det är varligt och fint skrivet och lyfter dået till nuet och placerar det i tidlöshet, men samtidigt också mycket långt borta. Det är sparsmakat, elegant och värdigt. Inte ett ont ord, som Lundell en gång skrev, och vi skulle mycket gärna ha fått tillfälle att läsa mer. Men Molander gick bort tre år efter boken kommit ut.

Tengroth nämns inte, men hon får minsann medverka på bild - på det pausfoto från Dollar-inspelningen som vi tidigare stött på, liksom på omslaget - minsann! En liten inklippt bild från Ungkarlspappan.

Post scriptum: den som söker fördjupning vad gäller den ovan nämnda Molanderfamiljen och kan stänga in sig med Bengt Forslunds bok Molander, Molander, Molander [Carlssons, 2003] som är en exposé med tonvikt på de två bröderna Olof och Gustaf. Ett försök att påminna eftervärlden, alltså oss, om ett stor- och svårslaget konstnärsskap.