I brist på bevis [1943]

Dags att dra till fjällen igen! Var det så att under de instängda krigsåren var det norrländska fjällandskapet det mest exotiska vi kunde hosta fram? I film efter film drar man norrut, till vidderna, eller backen. Ofta till ett högfjällshotell, i mer obekväma stunder även ut på kalfjället där den stackars storstadsbon från söderöver går vilse i snövinden. För att bli räddad. I bästa fall av exotiska samer, i annat fall av skogshuggare som pulsar runt i granskogen. Allt detta sker naturligtvis även här, i Ragnar Frisks långfilm I brist på bevis.

Frisk var vid det här laget en rätt erfaren reggissör, han skulle längre fram toppa karriären med en rad Åsa-Nissefilmer liksom tidstypiska epos med Thore Skogman och 47:an Löken. Men här är ingen plats för att raljera, så dåligt var det inte 1943. Knappt ens dåligt.

Filmen består av två delar, dels resonerande avsnitt kring alkoholism, dess följder och eventuella bot. Dels exotisk sameporr med snövidder, renhjordar, lappkåtor och samer i full mundering med tofsmössa och allt som antingen stirrar stumt eller uttrycker sig med så få ord det bara är möjligt att använda och ändå (knappt) göra sig förstådd.

Det är i den första världen Birgit befinner sig när det hela startar, som hustru till en grav alkoholist som just släpps ut från kliniken. Nu handlar det inte som samhällets skuggsida, herrn är disponent och de lever ett till det yttre välbärgat och ombonat liv någonstans i Norrland. Pengar och trygghet finns, men kärleken är för länge sedan bortsupen och söndergnatad genom disponentens eviga svartsjuka, misstänksamhet och ständiga humörbyten.

Men kärleken finns till hands nere i Stockholm, alldeles utanför porten där Birgit tillfälligtvis besöker sina föräldrar. Och den uppenbarar sig - eller återkommer - i Arnold Sjöstrands gestalt. Hennes före detta fästman, tillika ung läkare med ungdomlig och modern inställning till yrket och den psykiatriska vården. Sjöstrand, en sorts svensk 1940-tals variant av Ralph Fiennes, skulle senare återkomma i ett par Tengrothproduktioner: som skådis i Ödesmarksprästen och som regissör i den sena - och för Birgits del andra - Synd.

Den försupne, misstänksamme makens lynnighet är inte det enda som komplicerar de förälskades tillvaro: dessutom begås ett mord där den unge doktorn blir indragen, misstänkt, friad "i brist på bevis" men naturligtvis föremål för fortsatt allmänt sladder. Så han drar norröver för att slippa tisslet och tasslet. Birgit i sin tur skiljer sig efter att disponenten gått lös på henne i sin blödande svartsjuka. För att så småningom träffa sin läkare på nytt, där uppe i norr, där skidspåren slutar. Hon klär fint i tidstypisk skiddräkt med skinnmössa, som hon varvar med en kinky sjuksköterskeuniform medan Sjöstrand i uppknäppt läkarrock mer än lovligt visar sin förtjusning. Så vackert som då är det sällan Birgit ler på bild.

Det är mycket av allt, det slåss och det gapas, sups och älskas, folk går bakom ryggen på varandra och förtalas, flygplan lyfter och lappojkar räddas till livet. Men bortanför ropen ägnar sig flera av de medverkande åt att gestalta: Holger Löwenadler som disponenten har ett synnerligen levande ansikte med sann förtvivlan i läpprörelserna, den utsatthet som den mest högljudde drinkare säkert kan uppleva finns här i varje bildruta, Åke Grönvall ser trovärdigt opålitlig ut medan Arnold går från självupptagen karriärist till lyhörd älskare. Och Birgit själv leverar ett behagligt och verkligt hudnära spel: relationen mellan den som hopplöst super och den som delar samma vardag hanteras varsamt, kärlekens låga som sakta börjar flämta på nytt ger en klädsam rodnad på de svartvita kinderna. I sin roll som disponenthustru går hon runt med uppsatt hår på ett lite stifft sätt, men efter att Arnold råkat stå därute på trottoaren hänger de vackra lockarna ner över skuldrorna.

Det hela utvecklas till en av dessa sena Tengrothroller: kvinnan som hanterar sitt eget öde och trots allt går den väg hon kommer att välja själv. Och triangeln med hennes båda män, den förre och den nye, är båda gediget gestaltade med öppna spjäll mot alla livets nyanser och färgskiftningar. Det tackar vi för. Resten är schablon och granne till tjafs - det kunde vi vara utan.