Kunglig bal ute på Råsunda / tidsdokument 1935

Mitt i skumraskets oktober 1935 lyser Svensk Damtidnings nya nummer (nr 41/1935) upp alla landets försäljningsställen av dags- och veckopress: Birgit Tengroth är en gång omslagsflicka! Inget arrangerat studioporträtt denna gång utan en bild från Vasa-teatern där pjäsen 'Sådana tider' just haft premiär med Birgit och Arnold Sjöstrand i ett par av rollerna. 

I övrigt innehåller tidningen inte ett ord om föreställningen, men vi har tidigare inhämtat omdömen från andra, samtida, håll.

Däremot är det dubbelt-Birgit-upp i nummer 41! En bit in i bladet finns ett reportage som beskriver en inspelningsdag ur den kommande filmen ¨Kungen kommer'. Det är en balscen från Ulriksdals slott 1865 som här utspelar sig i ateljén på Råsunda filmstad 70 år efteråt: orkestern, huvudpersonerna, statisterna och de bakom kameran - alla på plats!

Fin de siècle. I polkatakt lever Carl XV:s glada dagar - och nätter - åter upp. Likt fjärilar sväva damer i krinolin genom rummet. Blixtrande ögon, svanvita skuldror, leende munnar, kvinnohjärtan klappa ömt mot krigarnas dolmaner och revärer.

Signaturen Aleppo målar med hela ordpaletten:

Men kung Carl är oemotståndlig. Huru ståtlig är han ej i sitt husarregementes vackra dolma med päls på ryggen. De briljanterade ordnarna blixtra på bröstet - ljusblått vattrat serafimerband, röd Carl XIII:s orden. I varje tum en monark - men kanske dessutom en droppe oljehandlare från Marseilles. Dansen går. Klockan är långt över midnatt.

Uppenbarligen bär Gösta Ekman [d.ä.] upp sin roll som kung Karl. Även om kommentaren om oljehandlaren kan tyckas lite förminskande. Detta anspelar på delar av det Bernadottska familjearvet eftersom kung Karls farmorsfar varit handelsman i just Marseille. Men plötsligt bryts förtrollningen i ateljén då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius ("i violett slipover, modell 20:e seklet") bryter dansens virvlar och önskar ett annat rörelseschema från majestätet.

Detta avbrott ger "Aleppo" tillfälle att betrakta vad han har framför sig - och genast blir tonen lite mer raljant. Han ser fina skådespelare och duktiga proffs men också resten av balsällskapet:

Det är gräsligt vad herrar officerare äro omilitäriska! Skall detta vara Carl XV:s muntra krigare?Skärpen hänga lågt ner på låren, kartuscherna sitta bakfram, om de ej äro glömda, somliga ha klacksporrar, andra inte. Nej, så såg inte Carl XV:s officerare ut. Det var ett ytterst putsat och prydligt släkte i vida zouavebyxor efter franskt mod och med markerade getingmidjor. Mars ville då behaga Venus. Dessa kavallerister förefalla icke bott avsuttna utan även nedsuttna. Så föreställer man sig sista uppbådet i Addis Abeba men inte 1860-talets hästgardister och skånska husarer.

"Aleppo" har uppenbarligen ägnat mycken tid på Armémuseum. För ytterligare betona det "nedsuttna" är reportaget kompletterat med tre helfigursporträtt av kung Karls "riktiga" kavaljerer från tiden: så ska karlar se ut! Anspelningen till Addis Abeba syftar på det fascistiska Italiens erövringskrig mot Abessinien/Etiopien som hade inletts några veckor tidigare. Även i övrigt verkar reportern ha haft lite europeiska hangups - i stil med tidens jargong - när han i samma anda kallar den "energiske" produktionsledaren Lorens Marmstedt (en gammal bekant i dessa spalter) "svensk-afrikan" (modern italienska född i Tunisien) och ger kommentaren "aktuell rasblandning".

Nå, låt oss lämna dessa sidokommentarer som inte riktigt klarat tidens tand. Musikdirektören knackar åter med taktpinnen, polskan ljuder på nytt. Och den unga fröken Marie-Louise Löwencreutz i Birgits gestalt svävar åter ut på dansgolvet med sina bärnstensskimrande ögon riktade upp mot den alltid lika ståtlige kungen/Gösta Ekman.

[Fotografier från reportaget: Birgit och Gösta på dansgolvet (ovan), samt "tre gracer - inte panelhöns - i krinolin och solfjäder, vänta på ... 'Aufforderung zum Tanz'".]

Den slutliga filmen fick sin premiär en bit in på 1936. Den är fortfarande tillgänglig som en del av DVD-boxen "Den store Gösta Ekman", utgiven av Studio S Entertainment 2017. Och där kan man själv betygsätta kavaljerernas stil och fason. Toppat med lite bländande spel från den gamle kung Gösta.

[Omslagsfotot på det aktuella numret av Svensk Damtidning har tagits av firma Almberg & Preinitz.]

I brist på bevis [1943]

Dags att dra till fjällen igen! Var det så att under de instängda krigsåren var det norrländska fjällandskapet det mest exotiska vi kunde hosta fram? I film efter film drar man norrut, till vidderna, eller backen. Ofta till ett högfjällshotell, i mer obekväma stunder även ut på kalfjället där den stackars storstadsbon från söderöver går vilse i snövinden. För att bli räddad. I bästa fall av exotiska samer, i annat fall av skogshuggare som pulsar runt i granskogen. Allt detta sker naturligtvis även här, i Ragnar Frisks långfilm I brist på bevis.

Frisk var vid det här laget en rätt erfaren reggissör, han skulle längre fram toppa karriären med en rad Åsa-Nissefilmer liksom tidstypiska epos med Thore Skogman och 47:an Löken. Men här är ingen plats för att raljera, så dåligt var det inte 1943. Knappt ens dåligt.

Filmen består av två delar, dels resonerande avsnitt kring alkoholism, dess följder och eventuella bot. Dels exotisk sameporr med snövidder, renhjordar, lappkåtor och samer i full mundering med tofsmössa och allt som antingen stirrar stumt eller uttrycker sig med så få ord det bara är möjligt att använda och ändå (knappt) göra sig förstådd.

Det är i den första världen Birgit befinner sig när det hela startar, som hustru till en grav alkoholist som just släpps ut från kliniken. Nu handlar det inte som samhällets skuggsida, herrn är disponent och de lever ett till det yttre välbärgat och ombonat liv någonstans i Norrland. Pengar och trygghet finns, men kärleken är för länge sedan bortsupen och söndergnatad genom disponentens eviga svartsjuka, misstänksamhet och ständiga humörbyten.

Men kärleken finns till hands nere i Stockholm, alldeles utanför porten där Birgit tillfälligtvis besöker sina föräldrar. Och den uppenbarar sig - eller återkommer - i Arnold Sjöstrands gestalt. Hennes före detta fästman, tillika ung läkare med ungdomlig och modern inställning till yrket och den psykiatriska vården. Sjöstrand, en sorts svensk 1940-tals variant av Ralph Fiennes, skulle senare återkomma i ett par Tengrothproduktioner: som skådis i Ödesmarksprästen och som regissör i den sena - och för Birgits del andra - Synd.

Den försupne, misstänksamme makens lynnighet är inte det enda som komplicerar de förälskades tillvaro: dessutom begås ett mord där den unge doktorn blir indragen, misstänkt, friad "i brist på bevis" men naturligtvis föremål för fortsatt allmänt sladder. Så han drar norröver för att slippa tisslet och tasslet. Birgit i sin tur skiljer sig efter att disponenten gått lös på henne i sin blödande svartsjuka. För att så småningom träffa sin läkare på nytt, där uppe i norr, där skidspåren slutar. Hon klär fint i tidstypisk skiddräkt med skinnmössa, som hon varvar med en kinky sjuksköterskeuniform medan Sjöstrand i uppknäppt läkarrock mer än lovligt visar sin förtjusning. Så vackert som då är det sällan Birgit ler på bild.

Det är mycket av allt, det slåss och det gapas, sups och älskas, folk går bakom ryggen på varandra och förtalas, flygplan lyfter och lappojkar räddas till livet. Men bortanför ropen ägnar sig flera av de medverkande åt att gestalta: Holger Löwenadler som disponenten har ett synnerligen levande ansikte med sann förtvivlan i läpprörelserna, den utsatthet som den mest högljudde drinkare säkert kan uppleva finns här i varje bildruta, Åke Grönvall ser trovärdigt opålitlig ut medan Arnold går från självupptagen karriärist till lyhörd älskare. Och Birgit själv leverar ett behagligt och verkligt hudnära spel: relationen mellan den som hopplöst super och den som delar samma vardag hanteras varsamt, kärlekens låga som sakta börjar flämta på nytt ger en klädsam rodnad på de svartvita kinderna. I sin roll som disponenthustru går hon runt med uppsatt hår på ett lite stifft sätt, men efter att Arnold råkat stå därute på trottoaren hänger de vackra lockarna ner över skuldrorna.

Det hela utvecklas till en av dessa sena Tengrothroller: kvinnan som hanterar sitt eget öde och trots allt går den väg hon kommer att välja själv. Och triangeln med hennes båda män, den förre och den nye, är båda gediget gestaltade med öppna spjäll mot alla livets nyanser och färgskiftningar. Det tackar vi för. Resten är schablon och granne till tjafs - det kunde vi vara utan.

Synd [1948]

Hon: Varför ger jag alltid efter för dig? Varför gör jag alltid som du vill?
Han: Därför att du älskar mig, liten! Förstår du inte det?
Hon: Ja, det gör jag!

Filmen Synd hade premiär i november 1948 men hade redan spelats in under sommaren två år tidigare vilket den uppmärksamme också kan notera i och med att Tengroths apparation är klart mer '46 än '48. Och blev därmed en av de sista titlarna i Birgits filmografi. Regissören var dessutom ett nytt namn i den tengrothska världen: Arnold Sjöstrand som tidigare bara skymtat i Ödemarksprästen men var riktigt skolad på Dramaten - i samma årskull som Garbo och Mimi Pollak - och senare spelat både där och på andra scener.

På ett sätt kan filmen sägas vara en variant på den tidigare succén Sonja. Sture Lagerwall gör en repris på den onde figuren från förr som dyker upp i Tengroths nya, hyffsat trygga borgerliga liv och påminner handfast - liksom han försöker slå mynt av det - om det som tidigare varit.

Men det är också en film om passion och vad detta kan föra med sig, den där näst intill okontrollerbara passionen, det rentav fysiska ruset, blott ett tuppfjät från synden.

Det hela börjar med att den galante men skrupelfrie Fred, alltså Lagerwall, raggar upp Anna, spelad av Tengroth, längs stråket på något som kan antas vara Kungsgatan i Stockholm. Han har redan dessförinnan recenserat henne som "Vetlandatypen", d.v.s. lite lagom bonnig, naturligtvis ointressant men dessbättre lättlurad. Så nu är det Vetlanda som gäller! Efter några dagar träffas de för en kväll på Gröna Lund: lite karusell, lite dans och sedan hem till Sture! Raskt jobbat. Nästa morgon vaknar Birgit upp i sängen, kameran har straxt innan fångat en flaska på golvet, hon ser lätt förvirrad ut men är klädd i nattlinne. Hon var alltså förberedd på vad som kunde följa en kväll på nöjesfältet.

Utanför protokollet måste sägas att scenen med den morgontrötta Birgit visar något som inte hör till den vanliga Tengrothtypen: den som en klassisk skönhet - lite oväntat, och hon bär upp det! Ett tidlöst, gracilt utseende långt bortom de näpet rundnätta flickor hon så ofta gestaltat tidigare.

Sture har nu kopplat greppet, och flickan fångas omedelbart av hans charm, gåpåaraktighet och världsvana. Hon lösgör sitt sparade kapital för att hjälpa honom i hans minst sagt tveksamma affärer, hon distanserar sig alltmer från den (fri-)religiösa värld hon tillhört i en trång, stillastående och andefattig krets av släkt, Jesu Vänner och bekanta.

Hon: Idag är det 3 månader sedan vi träffades.
Han: Hah, sentimental, va? Ja, sån't hör väl till, men det är ingenting för mej, inte. Jag är mera praktiskt anlagd.

Ja, det går naturligtvis åt skogen alltsammans, Sture försvinner till fjärran land med resterna av pengarna sedan det mesta förskingrats: Birgits egna medel, delar av hennes tants förmögenhet och kapital stulet på Birgits arbetsplats. Här skulle det kunna sluta i moll. Men det kommer att bli värre. Först styrs det hela dock upp av en man jordbruksintressen, som hela tiden uppvaktat Birgit. Han är för övrigt gestaltad av Gunnar Sjöberg, som ett decennium senare skulle spela Birgits riktige man, Stig Ahlgren, i Bergmans Smultronstället. Denne lätt stillsamme man ruskar av sig hennes krassa bekännelser och friar på stående fot. Vad kan hon göra annat än säga ja?

10 år senare: Birgit hänger vid trädgårdens murade vattenbrunn och röker en cigarrett. Hon är nu gårdsfru på en större gård utanför Norrköping, med husa och förvaltare. Men äktenskapet har gått i stå: maken leder av diabetes och grav allergi, han är ilsken, lättretad, kitsligt svartsjuk och oförutsägbar. Och svärmor skrider genom salongerna som en evig gäst. Mitt i all denna slutna och låsta tillvaro springer hon åter på Sture vid ett besök i staden: och hon faller pladask på nytt, hela hennes väsen vibrerar av lust till den typ han representerar: äventyret, kluvenheten, det ansvarslösa.

"Bara han rör vid mig så ryser jag. Men vad ska jag göra? Det är han som har pengarna?", berättar hon för Sture efter en natt på hotell. "Pengar", tänker Sture och repar mod.

Och denne numer lätt sjavige vålnad tränger sig närmare, (åter-)erövrar henne bit för bit tills hon förklarar där hemma att hon vill skiljas och straxt därefter med berått mod avstår från att ge sin sjuke man den nödvändiga insulindosen vid ett sjukdomsanfall. Knappt har liket kallnat förrän hon åter är hos Sture inne i stan. Därpå dyker han oanmäld upp på gården och gör sig allmänt omöjlig, falsk och spefull som han tydligt visar sig vara för alla och envar.

Och nånstans där går det upp för henne hur hon hetsats bort från allt hon tycker är rätt och riktigt. Hon får hjälp på traven av den inneboende Brust i Stig Järrels gestalt - åter en av alla dessa hans oförglömliga figurer. Här en författare som sett det mesta och nu sökt sig ut till lantlig frid, fjärran från alla villfarelser livet skänker oss: det var länge sedan jag tyckte någonting var märkvärdigt, som han sammanfattar tillvaron. Denne Brust genomskådar raskt Sture ("en erotikens ockrare". "En tarvlig lymmel") som straxt därpå drivs bort från gården - han måste dessvärre först tigga pengar av Birgit för transporten - samtidigt som alla de andra reser sin väg. Hon, den nyblivna änkan, är ensam kvar. Med pengar, gård och en eventuell framtid.

Det är lite oklart varför premiären dröjde i två år, och kritiken var bitvis inte nådig, en pellejöns i Arbetaren sammanfattade: "Om vi säger att det hela är precis så släpigt och oskickligt gjort som man kan vänta när det är gjort av Arnold Sjöstrand och precis så illa spelat som man kan vänta av Birgit Tengroth, så har man egentligen sagt allt som behöver sägas". Dessbättre fanns även andra röster i kören, Lagerwall fick goda vitsord på annat håll, även Tengroth sades hålla måttet och man måste nog, nu långt efteråt, säga att filmen innehåller delar med en starkt och rentav frustande nerv inför de möten och kopplingar tillvaron kan föra med sig.

Filmen finns f. ö. tillgänglig på Kungl. bibliotekets Audiovisuella samlingar.