Nyligen nämndes Gustaf Molander-filmen Jacobs stege som en beröringspunkt mellan Birgit och den nyligen avlidna kollegan Gaby Stenberg. Den är dessutom rena vändkorset då en hel drös med kända namn från Tengroths övriga filmografi passerar kameran från alla håll och kanter: Sture Lagerwall, Bullen Berglund, Carl Björk, Marianne Löfgren, Sven Eric Gamble - de är alla där, vi har sett dem förut. Och vi kommer att se dem snart igen.
Dramat i sig är pekpinnebok över karriärismens raka väg mot himmelriket. No matter the cost. Skit samma vem som offras på vägen. Det finns bara en väg och den går uppför stegen. Det kan låta enkelt och måhända tunt men det skildras åtminstone bitvis med den lödighet och känsla som var Molanders signum. Jacob är i det här fallet Jakob från Första mosebok, han som i en syn såg den stege som förenade jorden med Gud. Den stegen anar också den bohusländske fiskarpojken Sture Lagerwall som sliter mot sjöarna, tomma nät, fattigdom och elände. Samt dessutom grosshandlare Möller som tar familjens hem för obetalda skulder.
Filmen är så gott som helt och håller Lagerwalls, historien bärs på Stures axlar, han är här åter den charmerande cyniker, bufflige förförare, orädde gåpåare som är hans paradroll. Och han gör det med den äran, faktum är att det enda tillfälle då han verkar lite obekvämt teatralisk är i de inledande scenerna från fiskartillvaron: en strävsam arbetare utanför salongerna eller i deras närområde verkar Sture inte riktigt veta hur han ska gestalta. Nå, han mobiliserar alla resurser han har: påhittigheten, snacket och alla flickor inom synhåll - alltså de han har nytta av - och inom en dryg timme har han klättrat upp till det översta skiktet i den lilla stad där han först prövade lyckan sedan föräldrahemmet gått förlorat. Solvent medlem i Köpmannaföreningen, ledamot i bankstyrelen sitter han så i flott våning med nyanlagd mustasch och lyssnar tyst då han nått den översta stegpinnen: när grosshandlarens vackra och minst sagt chica dotter - Gaby Stenberg - tar förnedringen i vacker hand och erbjuder sig själv i utbyte mot att fadern slipper göra konkurs. Sture förmåga känner vi till.
Vad gör då Birgit? Tengroths namn är måhända skrivet i versaler på affischerna som kvinnlig huvudroll i denna männens småstadsvärld, men i själva filmen syns hon inte mycket. I stort sett bara i tre scener, men å andra sidan är de alla centrala för vännen (ja, de är ungdomsvänner från fiskehålan) Stures utveckling i det här dramat. Den första är dessutom bedårande vacker: Sture har fått anställning i samma affär som Birgit och redan första natten smiter han in på hennes rum (en trappa upp från butikslokalen) och de talar om framtiden och hans drömmar, läs: hämnd. De sitter båda i profil, ner till skuldrorna, tungt skuggsatta samtalar de lågt med varandra, låter orden dras ut ur tystnaden mellan stavelserna, ansiktena vibrerar av längtan och liksom förundran. Det är riktigt stort skådespeleri med utsökt känsla för bild och komposition, ljus och mörker som lyfter fram människorna och de hjärtan som så vilset klappar på olika sätt, att betraktaren känner hur luften liksom tvekar mellan varje andetag.
Så plötsligt kysser han henne, länge och nästan ömt. Hon svarar, låter det ske, betraktar honom på nytt, de dröjande rörelserna när de åter får ögonkontakt och samtalet fortsätter. Det är tyst, det är enastående gestaltat av alla inblandade, såväl framför som bakom kameran.
Många svek senare sitter Birgit som hushållerska vid Stures middagsbord. Ett kort ögonblick trodde vi nog alla att när han kom hem till våningen och ropade "Eva" att han hade gift sig med henne, trots allt. Men nej, hon var bara anställd. Nu ombeds hon sitta ner medan han äter för han behöver pröva sin planer på någon, men hon förklarar klart och tydligt och vältaligt om vad andra människor - de utanför hans egen krets - egentligen tycker om honom. Hon är inte imponerad av vad han blivit, tvärtom. Ingen håller honom för stor. Han tiger, men orden tar. Sista scenen: Sture försöker ställa det mesta tillrätta, återförena lycka med kärlek, han förbluffar och vill vara dramats goda centralgestalt. Det kommer kanske lite plötsligt, att Birgit kunde tala för sin sak har vi förstått - men till den milda grad? Men å andra sidan är resans mål nått, överskottet behövs inte längre och efter lite inledande gnabb sitter ring på finger och ridån kan gå.
Detta bitvis rätt brutalt ärliga drama med gedigna prestationer över lag - Holger Löwenadler lyser, Hjördis Pettersson övertygar - finns tillgängligt för alla och envar på Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning. En promenad eller ett X2000 bort.
Sammanfattningen, från nånstans vid resans början:
Birgit: ”Lura? Man ska aldrig luta nån, det har man ingen glädje av i längden.”
Sture: ”Läs Bibeln då, läs om Jakob. Han var listig han. Han lurade och bedrog men Gud tyckte om honom i alla fall. Det är konsten: att vara knepig och lurig och ändå bli omtyckt. Då blir man rik också.”
Birgit: "Läs Bibeln lite bättre du. Jakob blev straffad, han brottades med Gud och fick ett slag på höften och blev märkt för livet.”
Sture: "Jag tänker inte låta någon märka mig. Så dum är jag inte. Nej. Jag ska gå stegen upp, pinne för pinne. Om jag måste brottas med någon på vägen, den blir det synd om.”
Birgit: "Jakob klättrade aldrig på någon stege, förresten. Han såg änglar gå på den.”
Sture: ”Jag går själv, jag. För säkerhets skull. Så når jag himmelriket fortare. Det himmelrike där Möller och sådana gör sig rika. När jag kommer dit, då ska de få konkurrens."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar