Kan knappast ens avgöra om det känns sorgligt: meddelandet som kom för några dagar sedan att Sickan Carlsson gått bort. Det är mer en bekräftelse på att den kanske sista linan till Birgit Tengroths värld kapats, nu driver hela den tillvaron, alla rösterna och gesterna, bort mot en vagt formulerad horisont. Den återstående vissheten, minnena, ljuden glider över kanten och faller ner i den stora tystnaden där ingen längre kan vara riktigt säker på hur det egentligen var.Det som finns kvar är en enstaka husfasad, en krattad grusgång fram till ett tvåvåningshus, en portuppgång som en gång i tiden var entrén till en teaterlokal.
Sickan Carlsson var nästan granne med Birgit under sin barndom, de var årsbarn och växte upp några kvarter ifrån varandra i den västra kanten av det som bara några decennier tidigare fortfarande hade hetat Ladugårdslandet, kvarteren väster om Östermalmstorg: Birgit på Majorsgatan, Sickan på Cardellgatan, den lilla snutt som mynnar ut mot Humlegården. De gick i samma skola på Riddargatan, de besökte båda samtidigt, under Birgits lite lillgamla kommando radioprogrammet Barnens brevlåda och tjafsade glatt med Sven Jerring. Sedan gick de ut i filmvärlden, Birgit först, Sickan kort därefter. Tog spårvagnen ut mot Råsundahållet. Men trots detta hamnade de aldrig riktigt på samma scen, bytte aldrig repliker mot varandra. Men de var hela tiden bara en utsträckt hand från varandra.
Här är inte plats att beskriva Sickan Carlsson, det hon gjort är alldeles för stort, knappast flabbigt, mer nästan intimt. Hon har dykt upp här i spalterna åtskilliga gånger alla redan, och hon kommer att fortsätta att finnas i det som som är, förlåt: var, Tengroths värld. Vi släpper henne aldrig.
Det finns en bevarad journalfilmsekvens som handlar om mottagandet av Hollywoodhjälten och snyggingen Robert Taylor vid dennes besök i Stockholm på 1930-talet. Det är december, ett julbord är dukat, en pojkaktig Hasse Ekman skiner med rodnande kinder när han springer runt med en bricka fylld med glögglas, Ingrid Bergman sitter tätt intill och flashar med ögonlocken, Sickan i luciadräkt och ljuskrona, lutar sig fram och kysser hjälten på kinden. Birgit har hamnat vid bordets bortre kortända utan att ha någon att riktigt naturligt kunna tala med. Två klipp längre fram sitter hon plötsligt på stolen intill Taylor, ser ut att tala oavbrutet. Sickan står där bakom i sin vita dräkt, kastar en hastig blick mot Birgit, finner ett leende, och så är filmen slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar