lördag 27 april 2019

Frisläppta ensamvargar

Den 12 april släpptes så den tidigare nämnda Stig Ahlgren-biografin Ensamvargar av kulturskribenten Ulrika Milles. Ett efterlängtat släpp och ett märkligt ögonblick i den här bloggens tillvaro: för även om Ahlgren är huvudfiguren så får hans hustru och livskamrat mycket utrymme. För första gången sedan dessa spalter inleddes kommer alltså ett nyskriven bok som behandlar och diskuterar Birgit Tengroth, hon är till och med insläppt på omslaget. Dessutom författad av den i vår tid förmodligen mest kunniga och inlästa på området. Härliga tider.

Ulrika Milles i samtal med sin förläggare Sara Nyström på bokreleasen.

Några veckor har gått sedan dess. Undertecknad är en långsam läsare men har nu landat på sidan 208. Även om litteraturkritik eller redaktionshistoria inte är undertecknads främsta intressen har resan varit nöjsam, Milles skriver väl och bladvändande, ofta med ett leende i mungipan och strösslar med fina, fyndiga formuleringar som gör att man stannar upp och prövar meningen en gång till.

Boken är också ett nöje att bläddra i, en 28 + 15 sidor lång käll-/referensförteckning är en fröjd för ögat och en löftesrik skattkista för den som vill gå vidare. Och det vill man redan innan man har börjat. Naturligtvis smyckas också volymen av ett personregister. Så ska en bok göras.


Ensamvargar har, vad jag har sett, fått fina vitsord av dagens litteraturkritiker i Stockholmspressen. Min favoritförfattare Fredrik Sjöberg hyllar den i Dagens Nyheter, Sigrid Combüchen i Svenska Dagbladet värjer sig mot mängden fakta men stryker flitigt under i textmassan och finner Milles skrivande bitvis lysande. Åsa Linderborg värjer sig mot Tengroth men lyfter Ahlgren och boken i Aftonbladet.

 Själv är jag nu startberedd på sidan 209, ny kapitelrubrik "Skönheten och odjuret". Vi har kommit fram till den där kvällsbjudningen uppe i Birgits våning på Styrmansgatan i december 1943. Bortifrån matbordet hörs förmodligen skratt, porslinsslammer och ivriga röster när redaktör Ahlgren osedd smyger in i garderoben och väntar där tills de andra gästerna gått hem, varpå han plötsligt steg fram och "omfamnade henne bakifrån med händerna om hennes bröst, [och] lovade att hon skulle blomma under hans händer. En stursk förförelse, berusningen, och ett underbart löfte; något är plötsligt annorlunda: fallet i hängivelsen som plötslig befrielse", som Milles formulerar ögonblicket. Förälskelsen. Eller vad det nu var, egentligen.

Nu börjar resan i Stickans och Biggans något rangliga båt, men mycket finns att lära föröver, och med Milles vid rodret blir det all anledning att återkomma. 220 sidor kvar!

1 kommentar:

kerstin hallert sa...

Tyvärr en besvikelse till bok. Milles saknar helt begrepp om det helt annorlunda klimat som tog över medievärlden med 68- ornas intåg på redaktionerna - press som etermedier och som rensade ut en hel generation uppburna journalister och som det fortfarande är opassande att erinra om - på Dagens Nyheter försvann exempelvis Jolo Jan Olof Olsson för att inte tala om hur Olof Lagercrantz förintade av Herbert Tingsten. Svenska Dagbladet höll emot den röda vågen så länge von Platen fanns kvar och med honom Stig Ahlgren absolut oslagbar radiorecensent. Det står i Milles bok att Ahlgren sade upp sig, vad jag minns från min tid på Svenska Dagbladet blev han faktiskt uppsagd av von Platen. Kar de Mumma vågade däremot ingen röra vid. Litteraturvetare som Ulrika Milles kan inte medievärlden vilket inte minst markeras i Milles porträtt av paret Tengroth Ahlgren vilka hela tiden karakteriseras som isolerade och ensamma - knappast fallet när båda medverkade med krönikor i tidningar med höga läsarsiffror som Tengroth hos Sten Broman i Året Runt och Ahlgren i prestigetidningen Svenska Dagbladet. I medievärlden var båda stora namn om än inte passande klimatet i Dagens Nyheter dvs allt annat än ensamma och isolerade. Än sen om de inte hade något umgänge.