Ur egen fatabur 7: en julenquête

 I Svenska Dagbladets julbilaga den 22 december 1935 får 14 personligheter ur dåtidens offentlighet frågan: Vad betyda julen för er? Från Birgits eget närområde märks Vilhelm Moberg, Kotti Chave, Calle Barcklind och Max Hansen samt då den 20-åriga fröken Tengroth som det senaste halvåret skördat framgång både på film och på scen, hon hade flyttat hemifrån till Norr Mälarstrand:'

"Familjeliv, det är julen i ett nötskal". Julen, ja den betyder för mig först och främst vila och därmed också tillfälle att tänka på annat än vardagens id. Jag är ju inte äldre än att jag fortfarande har min ungdoms uppfattning kvar om julen och allt det glada och obeskrivliga som följer med den. Ett sammanhängande familjeliv, se där julen i ett nötskal Just för en så 'utåtvänd' som en filmskådespelerska blir den stilla, slutna helgen en hägring, fylld av under och lyckomöjligheter. Och när jag riktigt får vara för mig själv, tar jag till någon bok. I jul blir det bestämt Harry Martinssons sista... Jag hoppas verkligen att den ger den nödvändiga avspänningen efter julaftonens glada överraskningar.

Och så önskar jag till sist att alla människor verkligen ville önska varandra en god jul i dess rätta bemärkelse. Den önskningen får aldrig bli ett flyktigt och lätt utkastat uttryck för en konventionell plikt att man måste lyckönska varandra, nej den måste vara en innerligt förnummen önskan, som har sitt rotfäste i hjärtat!

Om det är Birgit själv som håller i pennan eller om någon redaktör transkriberat hennes muntliga, lite lillgamla, funderingar är oklart men visst andas orden en sorts tom ensamhet, isolering. Ett frivilligt, eller ofrivilligt, utanförskap. I tysta rum, utan människor.

Vilhelm Moberg däremot gruffar och bullrar i sitt svar: julen är alltför kommersiell, alltför stort buller i reklam- och affärssyfte, hela december skriks det så mycket om fridens högtid "att man till slut vill stoppa till öronen!" Och jultomtar trampar på gatorna långt i förväg! Och lutfisk redan vid Lucia! Nej, annat var det förr, när Ville var en liten kille.

Vad veta väl männen [1933] - i högtidsblåsa och hattskrålla

Annandag jul 1933 var det dags för ännu en filmpremiär. Den barnförbjudna Vad veta väl männen, i regi av Edvin Adolphson och baserad på en tysk förlaga, gick upp på Röda Kvarn i Stockholm. Birgits roll är en ung flicka som råkar i olyckliga omständigheter och filmen gestaltar hur hon och omgivningen hanterar detta.

Om Birgit var närvarande vid 9-föreställningen, vilket vi får anta, så borde premiärnerverna känts extra mycket då Svenska Dagbladet, 27 december kan rapportera att prins Gustaf Adolf och halva kungahuset: makan prinsessan Sibylla, prinsarna Sigvard, Bertil samt Lennart Bernadotte bevistade visningen. Ungdomarna var i sin tur eskorterade av några från den äldre generationen i form av prins Wilhelm liksom självaste prins Eugen, för kvällen indroskad från Valdemarsudde. Wilhelm, som själv pysslade med film, hade en egen kortfilm - "En dag ombord" - som förfilm till Vad veta väl männen.

Så man kan fundera på om de kungliga var intresserade av att se rollfiguren Margit bli på smällen eller om de 'bara' ville visa brorsan/farbrorn tillbörlig respekt.

Vad de kungliga ungdomarna tyckte är okänt, liksom i skrivande stund huvudstadspressens recensenter, förutom SvD:s Eveo som gav Birgit gott omdöme: "Spelet är utmärkt, Birgit Tengroth har sin egen typ i det unga filmgardet; en vacker, stillsam och allvarlig typ, riktig i denna film, liksom i åtskilliga föregående.". Stockholms-Tidningens Robin Hood uppskattar anslaget men klankar (enligt Svensk filmografi 1930-1939) på den tekniska och konstnärliga delen, inklusive regin. 

Om nu nyårshelgen och halva januari blev njutbar på grund av stärkt självförtroende så blev nog söndagsstämningen mer kluven i det tengrothska hemmet, liksom på Råsundakontoret och var nu Edvin Adolphson höll hus denna söndag den 14 januari 1934 då signaturen 'DIXIE' i Svenskans söndagsbilaga kommer med följande dubbelbottnade bredsida (jag tar mig friheten att citera inlägget i sin helhet):

"I en mycket klok tidskriftsartikel riktade nyligen en författarinna några beska och sanna ord till svenska filmproducenter med anledning av deras o-chevalereska behandling av kvinnan på den vita duken. Den kända sanningen, att Sverige är ett land för män, bevisas icke minst av våra filmer och det på ett sätt, som tyvärr icke är så smickrande, i varje fall inte för den svenska kvinnan. Hon uppdelas i filmen i två kategorier: gumfacket och tonåringsfacket, och dessa båda återigen i två avdelningar , den fryntliga, trevliga gumman à la Karin Swanström och satkärringen à la Dagmar Ebbesen samt flappern och det förälskade våpet. Med undantag för den första av de fyra schablonbilderna äro de varken tilltalande eller representativa för den feminina mentaliteten av i dag.

Lilla Birgit Tengroth har hittills sluppit vara flapper och fått ägna sig helt åt att spela ung och kär, i ett par fall med besvärliga följder. I 'Vad veta väl männen' har hon särdeles tråkiga saker att genomgå av denna anledning. Man frestas trots allt aldrig att ge Birgit Tengroth benämningen våp; trots sin ungdom har hon nämligen en rar, allvarlig värdighet, som hon är så gott som ensam om i svensk film. Men det är gott och väl att inte vara ytlig - en filmskådespelerska får nog ändå lov att tänka litet på sitt yttre, och hon bör ha hjälp i det fallet, om det behövs. En ung kvinna består inte bara av ett ansikte med ett par vackra ögon!

Det är inte första gången jag har anledning efterlysa det kvinnliga smaksinnet vad angår det yttre i svensk film. I det nu aktuella fallet är det särskilt anspråkslösa krav man har rätt att ställa, ty flickan i 'Vad veta väl männen' är en purung småstadstös av borgerlig familj. Men vad säger nu åskådaren om den 'festliga' stass, vari flickan uppträder? Skall det vara representativt för våra dagars sjuttonåring, denna slankiga högtidsblåsa och denna smaklösa hattskrålla? Måste det nödvändigtvis vara fula kläder för att verka blygsamt? Och har man inte rätt att fordra övervakande av att en ung flicka åtminstone för sig vackert och graciöst framför kameran? Det är inte möjligt annat än att även en förälskad man måste reagera mot kutig rygg, klumpig gång och tafatt tvinnande fingrar.

Birgit Tengroth är rar och långt ifrån obegåvad, men varken hon själv eller hennes arbetsgivare bör blunda för bristen på yttre kultur. I det fallet om inte annat kunna de små välvårdade amerikanskorna tjäna som förebilder."

Vem som dolde sig bakom 'DIXIE' är än så länge okänt, men visst anar man i textens tonfall en misogynt lagd man av oviss ålder med starkt könsbunden blick. Och sarkasmen slår både mot Birgit själv - hade hon riggat med egna kläder, eller hade hon klätts upp av Råsundas garderob? - liksom mot Adolphsons regi. Enligt egna anteckningar i självbiografin blev han förälskad i henne först i samband med Sången om den eldröda blomman dryga halvåret senare, men kanske var han redan här så betuttad att han förbisåg såväl 'klumpig gång' som den 'smaklösa' huvudbonaden?

Till protokollet: jag har inte tagit mig tid att se själva filmen. Återkommer så snart detta skett.

Dessutom: den 'kloka' artikel som 'DIXIE' hänvisar till är i skrivande stund oidentifierad, vi får väl se om den flyter upp till ytan framöver.

 

1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.

Tengroth på tiljan 6b: Lille Petters resa till månen

Under december 1929 rapporterar Svenska Dagbladet i flera notiser om den kommande premiären av Kungliga Teaterns uppsättning av Lille Petters resa till månen, en barnpjäs som gjort succé som julprogram i Tyskland under hela 1920-talet. Här utlovas "allt vad barn begära av en saga: våldsamma äventyr, glada upptåg, danser och féerier".

En barnpjäs med unga skådespelare från husets balettelevskola uppblandat med vuxna sångare/dansare som fyllde upp i olika roller. Till de små räknas vår hjältinna som fick köra huvudrollen Petter, hans syster Anna-Lisa gestaltades av klasskompisen Vilma Persson. De vuxna var namn som Sven Herdenberg (Julgubben), Elsa Larcén (Nattens fé), Irma Björck (Fru Sol), Sven d'Ailly och Ruth Nordström (Dundergubben och hans gumma), Conny Melin (Gubben i månen) samt Folke Cembræus (Ollonborren), de flesta födda på 1890-talet och åren därefter.

Och den 14 december är det dags: ridån går upp kl. 7 e.m.! Under rubriken Sagospel på Operan: en glänsande ungdomsföreställning recenserar Svenska Dagbladet och signaturen M.P. spektaklet dagen efter och kallar det hela för ett "praktfullt skådespel". Särskilt scenbilden och kostymerna av scenografen John Jon-And lyfts fram med sina "fantasifulla former och strålande färger". Danserna av balettmästaren Jan Cieplinski hade en "underbar sago- och leksaksatmosfär" och över huvudtaget var spelet på scenen "livfullt och förträffligt samspelt". Huvudrollsinnehaverskan Birgit är värd ett extra omnämnande:

Främst av alla bör kanske framställaren av lille Petters roll nämnas. Birgit Tengroth heter hon, är 13 eller 14 år gammal och spelar med en säkerhet och naturlighet som förtjänar högsta beröm.

Signaturen Askungen följer upp i anslutning till recensionen med ett kåseri under rubriken Folkets röst i sagospelet där hon skildrar den unga publikens högljudda och obekymrade prat under hela ouvertyren: "inte alls förfärligt utan lät bättre än det vanliga påsprasslandet med klirrande väskkedjor" men så snart spelet börjat följde ungdomen skådespelet hänfört.

Stycket blir en omedelbar "succès" med en rad utsålda föreställningar. Men, ack, den lycka som varar: den 24 februari 1930 rapporterar tidningen under den stående nöjesrubriken Tilja, tribun och film att den föregående söndagsföreställningen fått ställas in då "lilla Birgit Tengroth" hastigt insjuknat med 41 graders feber. Trots detta "ville den ambitiösa lilla artisten prompt uppträda för att rädda föreställningen och försäkrade under tårar att hon kände sig så bra". Beslutsfattare högt ovanför hennes okuvliga vilja blåste dock av det hela och Birgit lovar att vara frisk redan kommande lördag klockan 4 e.m. till nästa föreställning.

Om hon kunde hålla det löftet förblir okänt men allt som allt blev det 25 fullsatta hus när vi nått fram till onsdagen den 30 april, valborgsmässoaftonen 1930, då finalförställningen gick under det "livligaste bifall från den unga publiken".

Värt att notera är att i en av de mindre barnrollerna, som småstjärna - alltså en riktig stjärna på himlavalvet - syntes en av Birgits klasskamrater, Ellen Rasch. De hade ju antagits samma år till elevskolan och om fröken Tengroth nu fick huvudrollen så sorterades Ellen in bland de övriga barnrollerna. Hon nämner det för övrigt själv i sin memoar Tår och skratt. Tydligen innehöll stjärnrollen både dansnummer och talade repliker, då hon nämner en dialog med Jon Blund (Henning Malm). Ett par år senare, när såväl Birgit som Vilma Persson, var ute ur leken kallades Ellen in som den nya Anna-Lisa. I den juluppsättningen spelades Petter, Birgits tidigare roll, av Vivi Stagh, sedemera Nelson.

Så om alltså Birgit var snabbast ur startblocken 1929 blev Ellen Raschs danskarriär både lång och synnerligen framgångsrik, hon var över mållinjen när Birgit (och många andra) redan hade brutit borta i andra kurvan.

När vi ändå håller på: enligt en puff i Svenska Dagladet hade John Jon-Ands hyllade och till synes spektakulära kostymer och dekorer i god tid före premiären, i samband med julskyltningen, ställts ut till beskådan i det nybyggda affärshuset "Centrum", på den norra sidan av Kungsgatan mellan Sveavägen och Malmskillnadsgatan. God reklam, minsann.

[Bilden av affischen kommer från Kungl. Operans arkiv, och är 'lånad' ur boken Dansare i världen av Kerstin Lidström.]

[Gruppfotografiet är ur egen samling och uppges visa en elevklass från Operan, okänt år, oidentifierade deltagare.]

Frisläppta ensamvargar

Den 12 april släpptes så den tidigare nämnda Stig Ahlgren-biografin Ensamvargar av kulturskribenten Ulrika Milles. Ett efterlängtat släpp och ett märkligt ögonblick i den här bloggens tillvaro: för även om Ahlgren är huvudfiguren så får hans hustru och livskamrat mycket utrymme. För första gången sedan dessa spalter inleddes kommer alltså ett nyskriven bok som behandlar och diskuterar Birgit Tengroth, hon är till och med insläppt på omslaget. Dessutom författad av den i vår tid förmodligen mest kunniga och inlästa på området. Härliga tider.

Ulrika Milles i samtal med sin förläggare Sara Nyström på bokreleasen.

Några veckor har gått sedan dess. Undertecknad är en långsam läsare men har nu landat på sidan 208. Även om litteraturkritik eller redaktionshistoria inte är undertecknads främsta intressen har resan varit nöjsam, Milles skriver väl och bladvändande, ofta med ett leende i mungipan och strösslar med fina, fyndiga formuleringar som gör att man stannar upp och prövar meningen en gång till.

Boken är också ett nöje att bläddra i, en 28 + 15 sidor lång käll-/referensförteckning är en fröjd för ögat och en löftesrik skattkista för den som vill gå vidare. Och det vill man redan innan man har börjat. Naturligtvis smyckas också volymen av ett personregister. Så ska en bok göras.

Ensamvargar har, vad jag har sett, fått fina vitsord av dagens litteraturkritiker i Stockholmspressen. Min favoritförfattare Fredrik Sjöberg hyllar den i Dagens Nyheter, Sigrid Combüchen i Svenska Dagbladet värjer sig mot mängden fakta men stryker flitigt under i textmassan och finner Milles skrivande bitvis lysande. Åsa Linderborg värjer sig mot Tengroth men lyfter Ahlgren och boken i Aftonbladet.

 Själv är jag nu startberedd på sidan 209, ny kapitelrubrik "Skönheten och odjuret". Vi har kommit fram till den där kvällsbjudningen uppe i Birgits våning på Styrmansgatan i december 1943. Bortifrån matbordet hörs förmodligen skratt, porslinsslammer och ivriga röster när redaktör Ahlgren osedd smyger in i garderoben och väntar där tills de andra gästerna gått hem, varpå han plötsligt steg fram och "omfamnade henne bakifrån med händerna om hennes bröst, [och] lovade att hon skulle blomma under hans händer. En stursk förförelse, berusningen, och ett underbart löfte; något är plötsligt annorlunda: fallet i hängivelsen som plötslig befrielse", som Milles formulerar ögonblicket. Förälskelsen. Eller vad det nu var, egentligen.

Nu börjar resan i Stickans och Biggans något rangliga båt, men mycket finns att lära föröver, och med Milles vid rodret blir det all anledning att återkomma. 220 sidor kvar!

Bröllop (I)

Den som till äventyrs tog en eftermiddagspromenad ut på Skeppsholmen i Stockholm vintermåndagen den 10 januari 1944 kunde kanske om denne någon sneddade förbi kyrkan mitt på ön förnimma att något särskilt var på gång därinne.

Dagen efter rapporterar nämligen Svenska Dagbladets familjenotiser att litteraturkritikern Stig Ahlgren ingått äktenskap med skådespelerskan Birgit Tengroth just där och på denna dag. Kanske var januarikylan lite bister så att en förbipasserande tyckte det var skönt att slinka in i gudsvärmen en stund. Vilket förmodligen inte gett några problem för tidningen rapporterar att ceremonin bevistades enbart av "ett par av brudparets närmaste anhöriga", i övrigt namnlösa.

Men den som förrättade vigseln var amiralitetspastor G. Brandt och vid orgeln satt tonsättaren, musikdirektören och organisten Sven Blohm som vid intåget spelade Bachs "Toccata" i d-moll och efter vigseln stämde upp i "Kristallen den fina" och slutligen Hugo Alfvéns "Elegie".

Vad som hände sedan får familjesidans läsare inte veta, det lilla sällskapet for väl vidare på supé kan tänka. Men vart - Teatergrillen är en inte given men ingen orimlig tanke? Och sedan? Nyblivna fru Ahlgren var vid denna tid enligt telefonkatalogen bosatt på Styrmansgatan 39, han på John Ericssonsgatan 10 långt bort på Kungsholmen.

Epilog:

Medan huvudpersonerna försvinner bort i vinterskymningen står kanske organisten kvar inne i kyrkorummet och samlar ihop sina notblad. Om han träffade Birgit fler gånger under sitt liv står skrivet i stjärnorna, men han skulle lämna efter sig åtskilliga kompositioner, både orkester- och körverk samt t.o.m. en opera om Karin Månsdotter, innan han i förtid gick ur tiden vid bara 49 års ålder 1956. Och begravdes på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i samma kvarter, bara några stenar bort, som den familjegrav där Tengroth - och senare Ahlgren - skulle jordfästas nästan 30 år senare.

Om jag hade varit normal hade jag mist förståndet - Aforismer (SvD)

I juli 1967, mitt i den långa paus av utgivet skrivande som finns mellan romanen Den stora glädjen 1957 och minnesboken 1972 - endast avbruten av diktsamling Snedresa, publicerade Birgit en lång rad aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som har presenterats i några tidigare inlägg. Och redan en månad senare, den 20 augusti 1967, såg en något mindre samling fåradingar dagens ljus i Svenska Dagbladets söndagssektion.

Liksom de tidigare färgas de i dova färger av en övergång i livet, ännu kan hon förnimma ungdomen mot sin hud samtidigt som ålderdomens tunna fingrar griper allt hårdare om handloven. Det finns något vilsamt över hela iscensättningen, ett andetag inåt medan löven snart singlar ner.

Nu hade hon minsann rensat ut bland det som låg i lådorna och väntade in dagsljuset. Orkar någon därute ta del av alla på en och samma gång? Fru Tengroth får ordet:


Fördärvet har räddat mången från att gå under.

*

Begå ett stort misstag och du är odödlig.

*

Varje dag borde vara förtjänt av en dödsannons: Född... Död... I tacksamt minne bevarad... Ev. blommor...

*

Det är inte fult att bli gammal men det är ett ålderstecken att bli ful.

*

Tro ska man göra på Gud. Att gå omkring och tro allt möjligt är hädelse mot förnuftet.

*

Det bästa med kärleken: att den missförstår allt.

*

När man är ung: älskar - älskar inte - älskar - älskar inte.

*

När man är gammal: orkar - orkar inte - orkar - orkar inte.

*

Inte förlora ansiktet! - Nej, det får man nog behålla.

*

Vänlighet lönas med fräckhet men i gengäld lönas fräckhet men vänlighet.

*

Svensken gör stor sak av sin medkänsla men tycks vara oförmögen till medglädje.

*

Man vänjer sig vid allt utom vanan.

*

Människan utan sexuell åtrå var den första datamaskinen.

*

Kärleken är ingen gåva, den är en bytesvara. Bara sorgen får man till skänks.

*

"Nöden har ingen lag." Jo, en, den som säger att det omöjliga är möjligt.

*

När man ska dö blir man fåfäng.

*

Om jag varit normal hade jag mist förståndet.

[Birgit Tengroth, ur Svenska Dagbladet, 20 augusti 1967, sid. 17]