Kid Severin är själv som ett cocktailparty

Birgits kompis Kid (sex år äldre, född 1909), vid den tiden gift Bruncrona, sedermera mer känd som fru Severin, fanns oftast där det gällde: vid det mest eftertraktade bordet med utsikt över entrén, med det bästa nätverket därbakom. Hon, som med en knix på nacken och en svårtolkad handrörelse, kunde få tidningskollegan Stig Ahlgren att följa med på en bjudning uppe hos skådisen Tengroth, ja, du vet, hon från Råsunda, några trappor upp på Styrmansgatan.

"Jag har en smärt pojkfigur. Smala höfter, långa ben. Och ett par stora bröst som jag haft mycket glädje av."

[Från Strands hotellbar]: "Stadens dandy stod i dörren - Hasse Ekman. Ena handen höll han med oefterhärmlig grace i fickan på sina gråa flanellbyxor av senaste snitt. Baggy trousers, så pösande som möjligt, var det senaste herrmodet just då. Kavajen var kraftigt randig. I skjortkragens öppning veckade sig mjukt en sidenscarf. Ton i ton med hans gula, ofta på Strandvägen rullande öppna sportbil, A 640. Av Sven Jerring döpt till den rullande omeletten."

"Tycho var mycket välutrustad. Hade jag varit mera cynisk skulle jag säkerligen ha uppskattat hans välformade skapnad. Men jag bara blundade och sjönk allt djupare ner i mitt livs första kärleksnatt."  

"Jag var ingen lättfärdig kvinna. Men ibland råkade jag in i situationer då min fysik bestämde."

Eftersom man lätt tolkar alla skildringar som skrivs i första person singularis som självbiografier, så landar vi här i den tidens Östermalm, från just Styrmansgatan och västerut. Här handlar det om utdrag från hennes roman Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är så mycket Kid att man varken vet ut eller in.

[Foto: Jan de Meyere. Stockholms stadsmuseum, JdM 2327]

Frisläppta ensamvargar

Den 12 april släpptes så den tidigare nämnda Stig Ahlgren-biografin Ensamvargar av kulturskribenten Ulrika Milles. Ett efterlängtat släpp och ett märkligt ögonblick i den här bloggens tillvaro: för även om Ahlgren är huvudfiguren så får hans hustru och livskamrat mycket utrymme. För första gången sedan dessa spalter inleddes kommer alltså ett nyskriven bok som behandlar och diskuterar Birgit Tengroth, hon är till och med insläppt på omslaget. Dessutom författad av den i vår tid förmodligen mest kunniga och inlästa på området. Härliga tider.

Ulrika Milles i samtal med sin förläggare Sara Nyström på bokreleasen.

Några veckor har gått sedan dess. Undertecknad är en långsam läsare men har nu landat på sidan 208. Även om litteraturkritik eller redaktionshistoria inte är undertecknads främsta intressen har resan varit nöjsam, Milles skriver väl och bladvändande, ofta med ett leende i mungipan och strösslar med fina, fyndiga formuleringar som gör att man stannar upp och prövar meningen en gång till.

Boken är också ett nöje att bläddra i, en 28 + 15 sidor lång käll-/referensförteckning är en fröjd för ögat och en löftesrik skattkista för den som vill gå vidare. Och det vill man redan innan man har börjat. Naturligtvis smyckas också volymen av ett personregister. Så ska en bok göras.

Ensamvargar har, vad jag har sett, fått fina vitsord av dagens litteraturkritiker i Stockholmspressen. Min favoritförfattare Fredrik Sjöberg hyllar den i Dagens Nyheter, Sigrid Combüchen i Svenska Dagbladet värjer sig mot mängden fakta men stryker flitigt under i textmassan och finner Milles skrivande bitvis lysande. Åsa Linderborg värjer sig mot Tengroth men lyfter Ahlgren och boken i Aftonbladet.

 Själv är jag nu startberedd på sidan 209, ny kapitelrubrik "Skönheten och odjuret". Vi har kommit fram till den där kvällsbjudningen uppe i Birgits våning på Styrmansgatan i december 1943. Bortifrån matbordet hörs förmodligen skratt, porslinsslammer och ivriga röster när redaktör Ahlgren osedd smyger in i garderoben och väntar där tills de andra gästerna gått hem, varpå han plötsligt steg fram och "omfamnade henne bakifrån med händerna om hennes bröst, [och] lovade att hon skulle blomma under hans händer. En stursk förförelse, berusningen, och ett underbart löfte; något är plötsligt annorlunda: fallet i hängivelsen som plötslig befrielse", som Milles formulerar ögonblicket. Förälskelsen. Eller vad det nu var, egentligen.

Nu börjar resan i Stickans och Biggans något rangliga båt, men mycket finns att lära föröver, och med Milles vid rodret blir det all anledning att återkomma. 220 sidor kvar!

Berättarkväll: Birgit Tengroth

Igår kväll, den 25 september, arrangerades något som åtminstone undertecknad inte tidigare upplevt under sina aktiva Tengroth-år: ett offentligt möte med Birgit som tema och centralfigur.

Det var Stiftelsen Filmstadens Kultur som i en serie berättarkvällar med anledning av årets hundraårsfirande av de välkända filmprofilerna av årgång 1915 kommit fram till den avslutande kvällen: Birgit Tengroth. Som ett tecken i tiden kan nämnas att bara ett fåtal tappra hade hittat ut till Råsundas Portvaktsstuga, trots lönedag och allt - men som vänner hintade: de flesta satt nog någon annanstans och peppade inför kvällens match mellan Zlatan och Malmö FF. Fan tro't, även om Birgit själv var idrottsentusiast.

Nå, arrangemanget var intimt välordnat med bildspel, utdrag ur filmer och kortare högläsning av utvalda texter inklusive bokrekommendationer. Kryddat med en otvungen entusiasm över kvällens huvudperson. Som inte bara var Birgit utan även den inbjudna kulturjournalisten Ulrika Milles - vars fina Tengrothartikel från i somras favoritrepriseras här - som berättade om Birgit och hennes värld. Med tonvikt på författargärningen och hur den under åren trängts bort, förtalats och slutligen glömts bort.

Det som är Milles bidrag till bilden av Tengroth är att hon så att säga läser henne ur ett kvinnligt perspektiv. Som dotter, egensinnig ung dam, "hysteriskt fruntimmer", icke-moder, yrkeskvinna. Redan när jag läste hennes Birgitartikel trillade polletten ner och jag förstod att det var så hon skulle skildras och hennes föredragning igår följde samma linje. En vinkling som på något sätt känns betydligt mer sann och gör mycket av Tengroths historia begripligare. Kanske såg, eller förstod, inte Tengroth det själv i alla stunder (bångstyrig som hon var) men när krutröken lagt sig och scenrummet åter blivit synligt så går det att skönja sammanhangen.

Den manliga blicken från då har förmodligen sedan länge kidnappat personen Birgit och, efter det att groggbordet rullats fram, låst in författaren Tengroth i sitt eget dunkla cigarröksdoftande herrum. Då kan Milles vinkling vara ett samtida sätt fösa undan gardinen, öppna upp fönstret på glänt och åter höra få larmet från gatan nedanför.

Att Milles seglat upp som Tengrothentusiast beror på att hon sedan en tid arbetar med en biografi över Stig Ahlgren, det har nämnts tidigare. Under arbetet med den har Birgit krävt alltmer utrymme och blivit så att säga nyckeln till att förstå delar av Ahlgrens person. Hur de samarbetade, samspelade, tog och gav av varandra, formade och knådade ihop en bild (och en verklighet) av ett par på tvärs och på kant med sig själva och med resten, beroende av varandra i en alltmer sluttande bana.

Nu sägs boken komma ut under hösten 2016 och kommer naturligtvis bli ett värdefullt tillskott till kunskapen om Tengroth, förhoppningsvis speciellt om de senare decennierna då hon inte längre stod framför veckopressens fotoblixtar.

[Missade förresten att betala inträdet, sorry arrangören, ber att få återkomma i ärendet.]

Birgit Borgarbracka!

Har man vuxit upp och formats under 1960-talets sista hälft och åtminstone hade Aftonbladet inom räckhåll så var det säkert en av kvällstidningens loggor som etsade sig fast på näthinnan. Nej, inte Hierta på framsidan utan krönikören Åsa Mobergs åtskilliga sidor längre in. Ung, rapp, skarp, snygg, arg och lite farligt spännande gick hon läsaren till mötes i kortkort klänning och med det långa håret accentuerat av tidningens trycksvärta.

Som ung valp vilade man sig oftare i spaltens byline än man läste själva texten de gånger tidningen fanns till hands. Många år därefter och sedan förmodligen ett helt hav runnit under bron finns det anledningen att återvända till Mobergs spalt av den 5 september 1972 då hon under rubriken "Birgit, Stig och Jens Otto" tar sig för att bedöma Birgits minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv.

LÄS INTE BOKEN - hojtar hon! För Tengroth "skriver som en kratta", hennes litterära uttryck är minsann inte mycket att hänga i julgran. Varför, undrar Moberg, står plötsligt alla på tå när en f.d. fru i en illa skriven bok för talan mot en f.d. man som hon aldrig var mera fäst vid än att hon dagligen ringde eller skrev till den man hon var gift med allra först och sedan återvände till?

Det som boken skildrar, och fortfarande förmedlar, knådas ihop till en liten boll av lort som Moberg kastar tillbaka mot författarinnan. Tengroths alltmer tilltagande avståndskänsla och ett ökande främlingskap mot sig själv förenklas till ett simpelt hat mot mannen som finns i rummet intill. Enligt Moberg är det bara "Stig, Stig, Stig" för Birgit som om ingen historia fanns och att en människa aldrig kommer att förändras. Det är bara ungt, oerfaret och tanklöst. Utan den minsta förmåga att tillgodogöra sig boken och vad den skildrar.

Men det finns ett bakomliggande budskap. Och här kommer vi till sammanhanget. Aftonbladet var 1972 socialdemokratins ledande tidning, kanske också rösten från själva partihögkvarteret. Och Jens Otto Krag, den så illa behandlade och övergivne, var då Danmarks socialdemokratiske statsminister. Det blåste snålt kring både den svenska och danska socialdemokratin, därtill skällde den borgerliga pressen skamlöst och med en illa dold agenda när den gav Tengroths bok goda recensioner. Och familjen Bonnier presenterade i Veckojournalen åtminstone delar av texten som följetong i spalterna. Ett utdraget elakt pillande i sossesåret, enligt Moberg. Och lika illa var det i den borgerliga pressen på andra sidan Sundet. Alla tog sig friheten att skadeglatt slå under bältet på arbetarrörelsen i denna svåra stund.

Och den av Birgit så omhuldade Ahlgren skrev ju för borgarpressen.

Tengroth har alltså skrivit en "POLITISK BOK" - inte en om sökande, förvirring, kärlek, svek och förlust. En tänkande och sensibel kvinnas betraktande av sin egen omvärld reduceras till ett illa textat plakat eller en nerriven affisch som sargat far runt i höstblåsten.

Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament

Jag bläddrar lite villrådigt fram och tillbaka genom boken Sven Stolpe av Svante Nordin med den rätt underbara undertiteln Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014) efter att ha konstaterat att i personregistret Tegnér följs av Terboven. 

 

 

 

I Tengroths historia spelar författaren, kulturjournalisten och provokatören Stolpe en roll, inte helt försumbar, genom att han i sin recension av hennes debutbok använde en så grov vokabulär att boken genast blev en försäljningssuccé och hon själv fick läggas in på vilohem. Men i Nordins text syns inte ett spår av händelsen. Och så var det förmodligen: en daglig sågning i en daglig tidning utan vidare efterspel, nästa morgon en ny bok att anmäla och hjulen rullar vidare. Liksom den tågvagn som Stolpe råkade passera på resa mot Göteborg där han kunde notera att de flesta passagerarna hade hennes Törst som reselektyr. I alla fall går skrönan så.

 

Men Nordins bok innehåller, förutom en hel del dråpliga historier, utslungade stolpeska invektiv och långa redogörelser kring författargärningen, en del annat: vi får en översikt över Stolpes år på Aftonbladet - där recensionen publicerades - från 1945 fram tills dess att tidningen såldes till LO ett och ett halvt decennium senare. Personer från Tengroths värld skymtar också under berättelsens gång: Kjell Strömberg, Gösta Gustaf-Janson, Stig Ahlgren och naturligtvis Hasse Ekman som i flera av sina filmmanus samarbetade med Stolpe.

 

Sven och Birgit fick med tiden också två stora gemensamma intressen: fransk litteratur och katolicismen. Han introducerade och anmälde många av tidens franska författare, några som senare också dök upp i Tengroths författarporträtt. 1947 konverterade han till katolicismen, Birgit tog steget ut i början av 1950-talet.

 

Och här mötas också de tu. 1955 redigerade Stolpe en volym med texter kring katolicismen skriva av skilda personer under titeln Varför jag blev katolik (Wahlström & Widstrand, 1955). Nordin nämner det inte men den titeln var direkt plockad från en artikel som Birgit publicerat i Året Runt och hon nämns också hyfsat fylligt och med ett erkännande i Stolpes förord. Tengroths text skulle straxt efter också ingå i boken Njut av livet, Madame! 

 

 

Omläsning 12: Jag trodde du var död!

Mitt liv tror jag ingen behöver avundas. Misslyckande på misslyckande på misslyckande. Det enda jag inte misslyckats med är att hålla mitt jag friskt och intakt och oåtkomligt för angrepp.

1975 släpptes den bok som skulle visa sig bli Tengroths sista. Om det var tänkt så är skrivet i stjärnorna, men hon hade helt visst sina föraningar. Även om hon i texten beskriver ytterligare ett parallellt projekt, kapitel två av den föregående minnesboken - en litterär plan som resolut redan hade stoppats av hennes livskamrat.

Istället fick det bli något som mest liknar en tidens rapportbok, eller ett subjektivt reportage från hennes långa tid på sjukhus, behandlingar och sjukdomshistoria. Uppbrutet, omstuvat, obundet av tid. En målning av ord där läsaren ibland har svårt att orientera sig, veta var man exakt befinner sig: sjuksalarna ser ju likadana ut oberoende av institution eller decennium, tisslet och tasslet från personalen likaså. Ansvariga läkare talar hela tiden med någon annan, om någon. Trampet av steg ute i korridorerna fortsätter som vanligt förbi, bort mot ett annat avlägset rum.

Men inne i ett av de där rummen ligger den före detta aktrisen och betraktar allt som sker, registrerar hur medpatienterna bakom den avskiljande skärmen låter, vad personalen säger vid direkt samtal och när de utgår från att ingen hör. Hon noterar läkarnas kroppspråk och vad de inte anser sig behöva säga. Hon tycker sig emellanåt ha järnkoll. Och med varje blinkning och andetag stiger bitterheten över hur hon behandlats och hon noterar fortsatt alla misstag, nonchalans och tillkortakommanden.

Här sitter vi på en besöksstol vid sjuksängens huvudända, ofta intill redaktör Stig Ahlgren, den märkligt uthållige och trogne, och ser hur den tidens Läkarmatrikel dyker upp i synfältet när ronden sveper in: läkarna, i sina slängigt (o-)knäppta rockar och med väl knuten slips därunder, tituleras med titel och efternamn, sjuksystrarna med förnamn och idioterna under dem med antingen "han" eller (oftast) "hon" om det inte är värre tillmälen än så. Utanför, på andra sidan salsfönstret mot parken, skiner vårsolen över livet och drömmarna från igår. Innanför bubblar misantropin och agget, här häckar elever och nattvak som inget begriper, systrar som sällan räcker till, läkare som mest hela tiden svävar mot vinden på stelt utsträckta vingar högt ovanför slagfältet.

Tengroths syn på svensk sjukvård skymtade redan i den föregående Jag vill ha tillbaka mitt liv
där hennes far läggs in på Serafimerlasarettet i Stockholm för - enligt dottern - en bagatell men dör utan att ens ha lämnat salen p.g.a. den rikskände överläkarens nonchalans och 100%-iga lojalitet med sina ämbetsbröder. Sedan kom hennes egen sjukdom med all den erfarenhet den förde med sig, och i boken serveras vi nu, när dramats slutakt kan påbörjas, palettens hela dunkla färgskala. Varvat med korta, ljusa stänk då enskilda människor träder fram, med rakt bondförnuft. De som sätter sig på sängkanten och säger precis som det är. Lägger omedvetet hand i hand som i samförstånd.

I de nutida översikter av Tengroths författarskap som jag noterat (två, 2): Hans-Erik Ströanders i tidskriften Ikoner samt Tomas Lidbeck i De bortglömda författarnas bibliotek ogillas boken. Lidbeck avfärdar den lite svepande som kverulantisk och ostrukturerad medan Ströander vänder sig mer grundat bekymrat mot den alltför privata tonen i texten. Det sistnämnda är väl i viss mån sant men samtidigt är boken en rapsodiskt sammansatt överblick över svensk sjukvård med dess hierarkiska uppbyggnad och läkarnas vid denna tid ännu oemotsagda position.

Texten är naturligtvis Tengroths egen version av verkligheten, men hon menar sig vara utsatt för ett övergrepp som på ett avgörande sätt påverkade hennes liv - läs värdighet - i en snabbt nedåtgående spiral. Ett övergrepp som förmodligen var medicinskt motiverat fullt ut men som samtidigt var att trampa en modernt vaken, självständigt integritetsberoende kvinna som hade förmågan att se förbi samtidens normer och påbjudna bugningar, på den allra ömmaste tån. Hon hade inga problem med att naken vaska av sig i salens gemensamma handfat men hon krävde att överläkaren skulle stanna upp, se henne i ögonen och diskutera människa mot människa diagnos och vad man hade att göra. Istället stack de kniven i köttet men bemödade sig inte att försöka förstå vilken ande som ryckte i de avskurna nervtrådarna.

Kanske lite förvånansvärt, kan man tycka, alla måste ju efter decennier i offentligheten vetat vem hon var. För Stockholm var ju inte stort. Men förmodligen svävade planeterna parallellt redan då. Så gardinerna dras för, till slut, persiennen släpps ner. Återstår så vinden som drar ljudlöst genom höstlöven ute i sjukhusparken medan hon därinnanför lägger sina sista slantar på en sängplats på det privata Sofiahemmet. Numera litar hon inte på någon. Inte ens på Sofiahemmet.

Människor som minns 26: Albert Bonnier Jr

...eller minns och minns? Unge Bonnier skriver i sin minnesbok Personligt: sett, hört och tänkt (Bonniers, 1985), späckad med minnen från ett långt liv i förlagsbranschen, egentligen bara om en sen sittning hemma hos honom själv som varade långt fram på småtimmarna. Församlade runt gubbgroggbordet var tre närstående journalister: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och Stig Ahlgren, journalistikens prima ballerinor enligt Bonnier. Och precis som värden hoppats gick diskussionerna om journalistiken och dess villkor vilda utan karta och kompass.

Det är i detta sammanhang som Birgit nämns. Som ett exempel på att Ahlgren, trots sina eldfängda och provocerande ledare i Vecko-Journalen ändå var en god människa:

I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas annat än som helgonlik, vårdat och värnat om en älskad människa, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

Att Tengroth under dessa många långa år skrivit för Bonniers i bokform och som krönikör i Lukas eget Åhlén & Åkerlunds förlag (Året Runt) är tydligen inte relevant att nämna i sammanhanget. Trots att det var Albert junior själv som en gång tipsade Årets Runts chefredaktör Sven Broman om Tengroths skrivarförmåga. Men, och det kanske hör till saken, när boken gick i tryck var Birgit just avliden och Ahlgren hade lagt sig ner i ensamhetens elände.

Nå, boken är sprängfylld av minnen från förlagsvärlden den tiden och ett vimmel av celebriteter skrider upp och ner längs boksidorna. Och Abbe - som han kallades bland kumpanerna - bjussar i alla fall på ett helsidesporträtt på det strävsamma skribentparet som trots allt stod ut med varandra under så många långa gnetiga år. Gott så.

[Foto: Åhlén & Åkerlund.]

Minnenas journal

När var Birgit omslagsflicka senast? En gissning är att det var i juni 1952 då tidskriften Obs! publicerade ett självporträtt skrivet av författarinnan Tengroth herself. Men nu är det minsann dags igen, i runda slängar 60 år senare. Efter en viss möda lyckas det undertecknad att hitta Minnenas journal, nr 10 "anno" 2013 insorterad i den bakre raden av ett tidningsställ på en av Stockholms stormarknader, som ett tidens tecken ännu inhyst i en rivningskåk.

Anledningen till detta är att tidskriften innehåller en nyskriven text om Birgit Tengroth, skriven av Ingmar Norlén. Bläddrar man fram artikeln möts man av fotografier på rad av filmstjärnan Birgit i olika roller: på duken, teatern eller bara som privat flicka.  

Viker man sedan blicken till själva texten möter oss den gamla vanliga Blusen-Full-Med-Bröst-Birgit: den framgångsrika men snart olyckliga och sjuka bitchen. Vi följer henne från barndomshemmet på Östermalm, över filmkarriären, bokdebuten, äktenskapen med Ahlgren och Krag, vidare in i sjukdomen och de sista årens s.k. misär i Ösmo. 

Det handlar alltså om den rätt vanliga översiktsbilden av Tengroth, till nytta för de som aldrig eller sällan hört talas om henne. Och de är ju många.

Får man passa på tillfället att komma med några kommentarer? Om äktenskapen och karlarna i hennes liv, t.ex.? Norlén skriver om Ahlgren: "Birgit dominerade honom helt och han fann sig i det". Att Ahlgren var hopplös som traditionell äkta man var ju rätt uppenbart, Tengroth har inte dolt det och samtiden iakttog det säkert, men hon höll sig till honom för att han bidrog till så mycket hon drogs till, och behövde. Det intellektuella förhållningssättet, den litterära världen, samtalen, vänskapen som trots allt överlevde svårigheterna. von Platen nämner någonstans den sexuella gemenskapen och glädjen, inte att förglömma. Och hon gav naturligtvis en massa tillbaka, filmvärldens flärd, sitt offensiva jag som i sin positiva del bestod av spännande och ibland halsbrytande diskussioner och en livsstil utanför vardagen, i sin negativa den sarkastiska och i mångas ögon elaka jargongen. Vem vet, kanske njöt Ahlgren av Birgits offentliga tillmälen, fann henne rolig, sprudlande? Med fria yrken och stadiga inkomster var de två obundna människor som kunde unna sig vad de ville ha. I mina ögon är det lite orättvist mot både Tengroth och Ahlgren att ensidigt beskriva henne som den styrande och ställande: deras - kanske - mer jämlika äktenskap var naturligtvis i bästa mening otidsenligt, därför ligger så många åsikter om deras liv kvar och puttrar genom decennierna.

Dock får vi tack och lov veta att Ahlgren uppmuntrade hennes skrivande, och underförstått stöttade. På andra håll kan man förstå att Ahlgren mer eller mindre skrev hennes böcker, varpå hon slösade bort alla hans pengar.

Så det korta mellanspelet med Krag: även om han eventuellt var den rumlare och suput som han här får framträda som var det nog knappast de aspekterna Tengroth skyggade för. Det var mer hans fantasilöshet, bortskämdhet och uppblåsta självgodhet. Hans oförmåga till intellektuellt tänkande utanför den politiska karriärjargongen. Den första sprakande sensuella åtrån falnade snabbt och allt havererade så till den grad att när hon till slut konstaterades sjuk kom det som en befrielse för henne: att kunna ge sig av, komma hem igen.

Slutligen vet jag inte om hon verkligen var ett fattigbarn från Östermalm. Visserligen var barndomåren straxt efter första världskriget en knaper tid för alla men pappan gjorde gedigen karriär inom Tullverket och med en stor barnaskara krymper naturligtvis kassan för var och en. Birgit sägs ju senare i livet ha haft en aptit på gott liv vilket kan kännas som att hon visste vad som fanns att få mer än att hon aldrig fått det för egen del.

Vill man veta mer om skrivandet och de fria åren nere på kontinenten som journalist och krönikör får man söka andra källor, allt får naturligtvis inte plats i alla sammanhang. Men vi bjuds på en vad jag kan se komplett filmografi och förteckning över böckerna. Gott så.

Sedan kan man fortsätta att bläddra genom minnesjournalen som visar sig vara en rätt märklig skapelse. Som en sidoprodukt till tidningen Land är den garanterat opåverkad av samtiden, t.o.m. annonserna är ett eko från förr. Här blandas efterkrigstidens mode, Kongokrisen, folks inskickade fotografier från den gamla svartvita tiden med ett skrivet porträtt av revymakaren Tjadden Hällström, lite om Beatles (före genombrottet!) samt ett quiz kring skådisen och författarinnan (två sådana kvinnor i samma nummer!) Eva Dahlbeck.

Lite sorgesamt sorterar Tengrothentusiasten in sitt tidningsex i samma samlarhög där redan Kvällstunden som också skrev om Tengroth för några år sedan väntar. Birgit är numera inte ens att klassa som retro, hon är garanterat från en för länge sedan förlorad värld. 

  





Grand final i skojarbranschen!

Ibland händer det saker i den dunkla omgivningen som får kärrdimman att sakta omfördela sig medan den grå och tillfälligt tigande storlommen glider längs den ännu nattsvala vattenytan:

som att ett tips från läsekretsen uppmärksammar oss på att Birgit Tengroth för andra gången på ett halvt decennium skymtar i en samtida skönlitterär bok! Förra gången var det i Sigrid Combüchens Spill, nu stiger vi uppåt till de i allt utom i praktiken högsta akademiska kretsarna; Kerstin Ekman och hennes roman Grand final i skojarbranschen från 2011.

Boken handlar om en författarinna som med sitt helt hopplösa yttre söker upp en likasinnad men absolut mer ärtig litteratursyster, Lillemor, och får henne att agera till namnet som författare åt de böcker den fula kollegan skriver. Man måste liksom ha ett fördelaktigt ansikte på fotot på den bakre fliken av skyddsomslaget. Lite förvirrat hänger den snygga på, hon är ju ändå akademiker, litteraturvetare, recenserar, diskuterar offentligt, kan i princip allt i yrket utom att skriva tillräckligt bra. Alltså följer ett kvinnligt handslag och samarbetet löper på, en skriver, den andra kommenterar, rättar, redigerar - och träder sedan fram i rampljuset. Välklädd och flashar det där underbara leendet.

Det blir en framgångssaga och under resans sång droppar Ekman många sanningar eller i alla fall ögonblicksbilder från vår lilla litterära ankdammsvärld:

Men när hon lämnade in synopsis fick hon bakläxa. Handlingen borde vara roligare och erotiken var för lam och melankolisk. Hon fick nu en samarbetspartner i manusarbetet, en mycket berömd journalist som skrev giftiga krönikor i Vecko-Journalen. Han krävde logi på hotell Foresta när arbetet genomfördes ... Den berömde åt och drack och flödade av idéer som Lillemor tyckte klibbade en smula. Hon berättade att han trodde att hon studerade i Uppsala och frågade henne om studentskorna fortfarande bar ridstövlar, piskor och ingenting annat när de skulle ha roligt.

Ja, alla här närvarande identifierar naturligtvis Stig Ahlgren. Frågan är varför Ekman i just det här fallet håller inne med namnet när hon i så många andra fall under romanens gång rycker byxorna av männen. Men man vädrar som en stövare i den ovan nämnda kärrdimman att här finns en sanning bara till hälften begravd.

Gubberotiken fick henne att vämjas. Men hon fortsatte plikttroget med manuset och fann sig också i att hälsa på journalistens hustru i en mörk östermalmsvåning. Hon hade en gång skrivit en skandalbok men nu var hon orörlig. Lillemor insåg att hon själv förevisades som ett föremål ur den fala filmvärlden och kände olust och medlidande i en osalig blandning.

Så skymtar alltså Birgit förbi i texten: en namnlös, förtvinad gestalt i ett till hälften mörklagt rum. Någonstans längs Storgatans putsade tegelväggscanyon. Som en gestalt ur en Hitchcock- eller film noirvärld, i en någorlunda bekväm sittmöbel medan dammet sakta svävar i ljusfallet från fönsterpersiennen. Var det så det var, de där tysta, sjuka åren innan paret tog taxin för gott ner till Ösmo socken, Södermanland?

Allt som allt: en mustigt rolig roman, om två kvinnor som kämpar och fightar med och mot sig själva. Flödande, rak och öppen. Och om det är någon tröst får Birgits kollegor inom 1950-talets journalist- och Året Runtvärld sin egen skopa av sleven: bekäftiga käringar i senaste modellens sportbil. Styvnackat kaxig och spritdoftande är här det kvinnliga könets värld beskriven inifrån. Och jag som alltid trott att Ekman var en kvinna i gummistövlar som traskade runt i storskogens mossmarker!

Mans kvinna / Kvinnas man

Under 1944 hade Tengroth stora framgångar med rollen som Märit i Vilhelm Moberg-dramat Mans kvinna, dels på film och därefter på scen i Riksteaterns regi. Det fick Damernas värld i nr 20, 1944 att publicera en intervju med Birgit med utgångspunkt från pjäsens tema.

 

På frågan om det är lämpligt att gifta bort en 18-åring med en dubbelt så gammal man förfasar sig Birgit: "Bevare mig väl! Förr övertalades väl flickor till sådana äktenskap, men jag hoppas att det händer sällan nu! Man ska ha åtskilligt flera år på nacken än Märit och så ska man veta vad man ger sig in på, inte bara vara en oerfaren barnunge!"

Om man hamnar i en sån situation och försent finner kärleken hos en annan? "Det kan inte hjälpas, att det var rätt handlat!", utbrister hon, "Jag tycker det var moraliskt, jag! Det är inte moraliskt att leva tillsammans med en man, när allting inom en säger att man hör ihop med en annan. När det gäller den riktiga, stora kärleken, då vinner man i alla avseenden, moraliskt också, på att handla så. Ingenting kan vara fel, tycker jag."

"Märit har ju levat under ett sådant tryck så länge, att hon enkelt måste [visa sina känslor]! Och det måste väl alla? Man kan inte låta bli, det går helt enkelt inte, det lyser ur folk på långt håll! Och usch, vad det vore besvärligt och tråkigt att inte få lov att visa sin kärlek!"

Dock gäller det att tolka rätt, vad gäller kärleken, menar Tengroth. Kvinnan får inte vandra som en vandringspokal från den ene till den andre. Då går man under, såväl moraliskt som personligt. Och om barn finns med i bilden blir situationen en annan: om i och för sig inte karlen är av en sådan kaliber att det förlåter allting...

Nej, äktenskapet ska tas på allvar och gifta sig bör man göra först i mogen ålder. Birgit säger, "Själv kom jag aldrig på idén att gifta mig förrän jag gjorde det. Och jag tror, att i mitt eget fall var det precis rätt att inte göra det förrän jag absolut inte kunde låta bli! Men då gjorde jag det bums med detsamma...och det råder jag alla andra att göra också. Man ska upptäcka sin älskades små vardagliga egenheter inom äktenskapets lås och bom!"

Själv nygift passar hon på att de en inblick i sitt eget äktenskap: "Jag krusar inte. Min man säger att i ett äktenskap måste en ge efter. Min man säger att toffelhjälten är en med högt moraliskt mod, stor visdom och djup begåvning försedd person, i alla avseenden en förebild att uppställa för nygift ung man. Min man säger att han inte haft en så kringgärdad tillvaro sen han var sju år gammal, och måste lyda alla människor över sju år... Gud, det får ni inte skriva, vad ska han säga?"

Den stökiga kärleken

Det är i och för sig lite post festum nu eftersom det gått några veckor sedan Elizabeth Taylor tackade för sig. Men när man satte sig och läste runorna efter henne om de stormiga åren och den uppochnervända tillvaron med Richard Burton var det lätt att göra jämförelsen: har inte också vi haft ett liknande fenomen här i landet?

Först måste vi sansa oss och lägga ribban där den bör ligga: Taylor var nog ett fenomen inom skådespeleriet som vår Tengroth knappast ens skulle drömma om. Och busen Burton besatt en kraft och maskulin utstålning som stackars Stig Ahlgren förmodligen låg i mörkret och fantiserade kring. Men Birgit och Stig bråkade och blamerade sig, skällde och försonades om och om igen, de var liksom utkastet till det drama Liz och Richard skulle spela upp några år efter vår, låt oss kalla det: mer folkhemsgrå, sparsamma version.

Allt detta är ju bekant: Birgit antyder det i sina böcker, hennes elakhet mot Ahlgren är omvittnad av bådas goda vän Gustaf von Platen. Det var ingen hemlighet för samtiden. Bergman dramatiserade det hela på film, så gement offentligt att man fortfarande drar efter andan när scenerna rullar på.

Men de hittade ändå varandra, behövde varann, den ene kompletterade den andra. Den tunnhårige litteratören bredvid den färgstarka stjärnan, den trygge arm i arm med den otrygga: vänskapen och tillgivenheten berikade dem båda, genom honom fick hon tillträde till de breda diskussioner Råsunda filmstad så uppenbart saknade, genom henne fick han stjärnglans, livsglädje och guldkonfetti i håret. Samt stoltheten en fri kvinna kan ge en fri man. De höjde varandra över vardagen, utan att behöva rodna. För att straxt därpå åter snubbla omkull.

Men trots alla vurpor, trots de tillfälliga avstånden utvecklades samvaron till att bli livslång, utan Birgit ingen Stig. Utan Ahlgren ingen Tengroth. Hon dog och han försakade. Rätt vackert när kontrasterna så klänger sig om varandra. Detta kan naturligtvis tyckas vara spekulationer från en halvlärd betraktare men mer rena fakta kring detta får vi säkerligen när journalisten Ulrika Milles släpper sin kommande biografi över Ahlgren. Förutom von Platens spridda notiser, blir detta det första porträttet i helfigur vad jag kan påminna mig. Den boken blir minsann något att vänta in!

[Bilden: ur ett hemmahos-reportage från parets boende på Djurgården 1946 praktiserar här en förtjust Birgit en något lättsammare variant av sin mobbning av Stig. En snöboll i pannan har väl ingen dött av? Enligt den ursprungliga bildtexten retirerar Ahlgren straxt in i sin skrivarvrå, medan Birgit tar hand om den unge journalisten.]

Utflykt till Norra Djurgården 1946

Våren 1946 bor paret Tengroth-Ahlgren ute i Bergshyddan ett stenkast från anrika Djurgårdsbrunn. Där hyr de en våning i en äldre fastighet med anor från 1700-talet, rummen är möblerade med antika ting, möbler och prydnadsföremål. Väggarna klädda med bokhyllor. Vi har varit där tidigare, men en senvinterdag detta år beger sig även Filmjournalens reporter dit ut.

Under rubriken Samtal om livet...och prat om annat med lycklig Birgit beskriver signaturen Tell tillvaron för den kända skådespelerskan, en bit bortom stadens upplysta stråk. Det hyfsat fylliga reportaget publicerades i Filmjournalen nr 15, 1946.

Birgit är vid denna tid engagerad på Vasan i uppsättningen av Morgondagens värld. Hon charmar den unge reportern utstyrd i frisyren från pjäsen och sitter sedan med honom natten igenom under flödande samtal, med "känguruskutt" mellan alla möjliga ämnen, höga som låga, med skarpa och tvära kast. Precis så som det beskrivits på annat håll, från denna tid: den mogna människans stund på jorden, hon som bottnar och tar för sig, och inte låter sig styras av något utanför henne själv. Under en kontinuerlig konsumtion av svart kaffe och cigaretter.

Hon pratar och skrattar och sprudlar och bubblar och kan bli förbannad också. Men är lycklig. Ty bakom sig har hon en rik fond av livsbejakande positiva idéer, och skäller hon på något är det för att hon själv har något bättre att komma med.

Det är ju efteråt svårt att veta hur typisk hon var för sin tid: men hon ter sig som en oväntat öppen och inbjudande person, om än farlig som andra vittnat om med sina raljanta och förrädiskt inbjudande kommentarer:

Hon är impulsiv, snabb i repliken, frän och kvick i diskussionen. ... Hon är förjust att dra ut folk på det hala, att få dem att falla pladask på sina egna ord. Det är inte elakhet eller snobberi, men hon älskar ordduellen, det är hennes sätt att pröva folk.

Under en utomhusvisning av fastigheten visar hon Ahlgrens skrivarlya i en uthuslänga, eller "Ahlqvist" som hon kallar honom på det sätt som von Platen i ett annat sammanhang reagerade på. Redaktören vid sin skrivmaskin lockas ut för fotografering och får som tack en snöboll i nacken.

Och, tänker signaturen Tell, vad skulle denna pulserande kvinna vara om hon inte var skådespelerska? Lärarinna? Säkert populär bland de unga. Journalist? Hon skulle aldrig kunna hålla sig till ämnet for reportaget. Författarinna? Kanske, kanske, men bara kanske.

Med i sällskapet på detta Djurgårdenäventyr var även fotografen Kristoffersson, välkänd i detta sammanhang och "alla skådespelares fotografiska kelgris" som kånkar kamera och bränner blixtrar därute i Bergshyddan, och som bollplank i konversationen hade skådiskollegan Willy Peters hängt på. Nersjunken i en fåtölj blåser han rök mot taket och driver ut i monologer ända in i gryningstimmen.

Den unge reportern, eller "Lillgrabben" som Birgit benämner honom medan hon nyper honom i näsan - och man märker att han smått ryser av välbehag - är inte riktigt så anonym som man förledas tro. Den unge glopen förvandlas genom en basal söksträng till veteranen, ja kanske legenden Thorleif Hellbom, känd i alla fall för undertecknad från Dagens Nyheter. Han har i en egen blogg berättat om denna sin tidiga yrkessignatur, konstruerad på ett sätt som var vanligt den tiden. "Om man inte kunde hitta på nåt mer fantasifullt."

Fantasi hade nog i alla fall Tengroth så det räckte, och blev över.

Birgit ligger på Korset

Man skulle kunna skriva "apropå ingenting", men egentligen är det nog apropå att redaktionen känner för att i höstrusket publicera en "tjusig, nytagen" idolbild på filmaktrisen fröken Tengroth. Det blir en helsida för hon har ju just skördat framgång med sin rolltolkning av huvudrollen i filmen Sonja och Filmjournalen nr 48, 1943 summerar:

vilken blivit hennes största framgång som mogen, varmt och innerligt kännande artist.

Men samtidigt kan tidningen inte undanhålla läsekretsen att skådespelerskan den senaste tiden varit lite opasslig och tillbringat en del av hösten på Röda Korsets sjukhus i Stockholm. Men Birgit själv påpekar i den korta bildtexten att hon minsann trivts underbart där med alla de trevliga systrarna. Nu återstår en kort tids vila i hemmet innan arbetet återupptas i december.

I sin minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv berättar hon långt senare att det rörde sig om hjärnhinneinflammation och sviterna efter den. Under konvalescensen finns gott om tid för läsning: där ligger hon alltså på sjukhussalen, eller om nu den unga stjärnan tilldelats eget rum, och blir alltmer nyfiken på den där ettrige och välformulerade skribenten i Afton-Tidningen, Stig Ahlgren. Och hon fantiserar vidare om att det nog är dags för en bjudning därhemma när hon väl blivit återställd, en liten fest "efter min modell", d. v. s. en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta. Hon knåpar ihop gästlistan och som vi vet sedan tidigare faller det på väninnan Bruncronas lott att lura med sig den där vasse skribenten.

Och så gick det som det gick: hon föll pladask in i ett plötsligt äktenskap, bråkade och gormade, rev och slet, tills skilsmässan blev oundviklig. Varpå hon grät sig igenom ensamheten inom och utom nästa äktenskap för att slutligen komma hem igen till en livslång vänskap med sin förste man. Men så kunde nog Ahlgren också se henne, trots allt, uppfatta hennes verkliga väsen. Som han formulerat det flera år före de träffades i en recension av filmen Gubben kommer:

att hon i sin äpplefriska skönhet påminde om vitgyllen som har ett så genomskinligt kött att man anar kärnhuset som en mörk skugga genom skalet.

Studioporträttet var taget av Studio E:son och kan nog sägas, trots sin softa ton, förmedla essensen av båda citaten ovan.

Omläsning 7: Kalla läppar

Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid.

1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!

Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.

När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.

Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.

Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.

Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."

Människor som minns 21: Ingrid Bergman

Vi har redan flera gånger stött på Tengroths förhållande till den jämnåriga kollegan Ingrid Bergman som man närmast skulle kunna kalla en passionerad antipati. Det var ju heller ingen hemlighet, hon spikade själv upp teserna på kyrkoporten! Alltsedan dess hon lämnat filmen och börjat skriva på riktigt pillade hon i såren noggrannt och skrapade bort varje sårskorpa om läkningen till äventyrs hade getts tid att starta.

Under åren dessförinnan kunde hon i intervjuer och annat nämna Bergman namn i mer oskyldiga sammanhang, rent av som exempel på begåvat skådespeleri. Men i efterhand kan man bara se det som ironi och ett försök att driva med både journalisten, läsekretsen och kollegan.

Hur såg det då ut från andra hållet? Bläddrar man sig fram i Ingrid Bergmans biografi Ingrid Bergman: my story [London, 1980], skriven av författaren Alan Burgess i nära samarbete med Bergman själv, verkar irritationen varit ömsesidig. I alla fall under de första åren när Bergman fortfarande verkade inom den svenska film- och teatervärlden. Birgit var ju ett namn först, hon hade ju inte heller behövt skola sig på Dramaten (i vars elevskola hon till skillnad från Bergman inte fick plats). Bergman hoppade dock av utbildningen och var inom kort på banan, men blev till att börja med jämförd med Tengroth. Burgess klipper ur Bergmans dagbok omedelbart efter filmdebuten i Munkbrogreven tidigt 1935 där recensionerna citeras:

They say, 'Ingrid Bergman doesn't give any strong impression.' And: 'A somewhat overweight copy of that promising young actress Birgit Tengroth.'

En sådan respons kom från olika håll under tiden som följde, att det nog räckte med en Birgit - vilket naturligtvis gjorde Bergman upprörd. Man kan här se hur branschen och industrin utnyttjade det hela och spelade ut de båda, Ingrid jämfördes med Birgit, Tengroth hetsades med Bergman. Dessutom ansågs de vara väldigt lika utseendemässigt. I jobbet möttes de två gånger: dels på Oscars 1937 i pjäsen Jean (Bergman nämner detta helt kort i sin bok, att Birgit fick spela hennes husa) samt året därpå i filmen Dollar. I båda dessa uppsättningar tilldelades Bergman mer centrala roller.

Och det blev Gösta Ekman, dunderguden, som elegant fick komma in på scenen och trösta dem båda, var och en på sitt håll.

Rätt snart behövde inte Bergman fler klappar på axeln - det hollywoodska fyrverkeriet blixtrade för fullt! Inte förrän nästan två decennier senare, när Tengroth än en gång fick chansen att dra i de trådar hon fortfarande förfogade över.

1955 damp Ingrid Bergman åter ner i Stockholm, denna gång i form av Jeanne d'Arc. Fjättrad vid bålets påle. Lite passande kanske, för sedan sist hade hon gjort skandal: blivit älskarinna, därpå hustru, till den italienske regissören Roberto Rosselini. Och lämnat sin förste, svenske, make: tandläkaren Petter Aron Lindström som hon dessutom hade barn med. Att Hollywood satte drinken i halsen var väl inte oväntat, och även på hemmaplan förfasade man sig. Nu drog den Rosselinska familjen in i kungliga huvudstaden med en turnerande uppsättning i makens regi och klev in på själva Operans scen.

Pressen samlades till premiär, Vecko-Journalen skickade redaktör Ahlgren som hetsad - enligt rykten - av sin före detta hustru tog till storsläggan, men han var inte ensam: omdömena var i stort negativa, föreställningen inklusive Bergman sågades rejält. Man ironiserade stort över biljettpriset och Bergmans lott: inte ens Jussi Björling kostade så här mycket! Det allmänna pressen verkar dessutom - och man får nog tro på Bergman - har betett sig lika slaskigt som nuförtiden, hon hånades, barnens närvaro utnyttjades och en journalist trängde sig in t. o. m. i Rosselinis hotellrum.

Men pressen är en sak, själv vittnar hon om kärlek från publiken. Barbro "Bang" Alving skriver i klippboken Personligt: dagböcker & brev 1950-1959 [Gidlunds, 1992] att folk minsann ropade bravo och trängdes efter biljetter, självaste kungen stod och applåderade. Bang var också en av dem som i efterhand skyndade till Bergmans försvar.

Efter en veckas hugg och slag utnyttjade Bergman en stödgala för att inför den samlade pressen och publiken hålla ett försvarstal och berätta vad hon efter detta spektakel tyckte om Sverige och i synnerhet dess presskår. Hon påannonserade sitt uppträde inför en annan väninna, konstnären och journalisten Mollie Faustman - vår hjälte Hampes mor! - som inte vågade närvara utan tryckte på Königs Café dit Bergman rusade efter sin "föreställning", utan ett ord till någon - hon bara tog sin kappa och sprang iväg.

Och vidare in i en fortsatt karriär.

Trots allt eget elände överlevde Birgit lite otippat sin antagonist, även om det var på håret: Ingrid Bergman gick bort på sin egen födelsedag i september 1982.

[Bilden: vilopaus under inspelningen av filmen Dollar, regissör Gustav Molander böjer sig över sin triplett av unga damer: Bergman, Tutta Rolf och Tengroth.]

Människor som minns 21B: Kid Severin

Eller fru Bruncrona som hon hette när det begav sig. Tänk dig att du går uppför trapporna till andra eller tredje våningen. Stenportalen är bred och elegant, ledstången rengjord och du hör ett bekvämt sorl kanske en trappa upp. Våningsdörren är självklar, den slås upp, ljuset från belysningen faller ut, pälsar i rad längs hallens hängare, en husa i svartvitt niger och tar emot. Därbakom, i motljus, borta i salongen, syns frackar och långklänningar röra sig mellan bufféborden.

Välkommen, Baby, du är i Kids värld. Och det doftar av dyr parfym.

Kid Severin, legendarisk, nåja, åtminstone förr, kvinnlig journalist och redaktör, skvallerbladens femme fatale, attraktionens drottning, har i sina memoarer "Mitt i Strömmen" [Bonniers, 1980] skildrat sin karriär inom tidningsvärlden.

Direkt efter studentexamen värvades hon till den samtida pressen, gick från tidning till tidning, skötte och chefade över kvinno- och "dam"-sidor, rörde sig på premiärer och svartklubbar, mötte noblesser och yrkets patrask, duade rika och var själv fattig, var fri och fångad; snygg och förbisedd. Bläddrar man vidare i memoarerna hamnar man så småningom några trappor upp på Styrmansgatan.

Det var ju nämligen Kid Bruncrona, med maken på bekvämt sätt inkvarterad i krigstidens beredskap uppe i södra Norrland, som blev tillsagd att locka med sig redaktör Ahlgren till Birgits lilla hummersupé. Situationen är tidigare nämnd och definitivt ett vägskäl i skådespelerskan Tengroths liv och gärning. "Min vän", som Birgit kallat henne i någon krönika.

Men Kid hade först mött Stig Ahlgren genom jobbet. I en tid då han "ännu inte blivit gåtan i elfenbenstornet. Han nedsteg fortfarande personligen bland sina kollegor" och han "behagade ännu delta i sällskapslivet, där hans blixtsnabba, mördande repliker framkallade skratt med skrämseldarrande hakor."

För det var ju hon som sammanförde Birgit och Ahlgren. En av hennes "insatser i svensk litteraturhistoria" som hon uttrycker det. Resultatet blev ett "blixtnedslag", som vi alla vet. "Att den docksöta filmstjärnan Birgit var en lysande skribent visste man då ännu inte", avrundar hon.

Att hon själv var en lysande skribent råder det inget tvivel om, den som vill gå vidare från memoarerna, och undvika mögliga tidskriftsbuntar i utsocknes antikvariat rekommenderas "romanen" Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är memoarerna i lätt omskriven, lättsinnigare och definitivt mycket rolig form sammanställd på hennes ålders höst eller varför inte rent av beställa fram någon av de tidigare kåserisamlingarna från sent 1940-tal: bland andra "Lilla Midjan kommer tillbaka" (1948) eller "Lilla Signes frestelser" (1949).

I sitt första äktenskap, med journalisten Lars Djurberg, 161 cm hög, och bror till filmskådisen och charmören Bengt Djurberg hittar vi en annan koppling till Tengroths värld. Bengt och Birgit hade spelat mot varandra i "Ebberöds bank" 1935. Kanske var det denna länk som gjorde att hon steg in i tamburen den där kvällen på Styrmansgatan.

"Kärlek för livet" sammanfattar hon Tengroth + Ahlgren = sant. Och efter Krag "blev det Stig igen. Intill denna dag. I nöd och lust." Inget mera sagt, vi förstår. Själv försvann hon ut på den stora scenen, och lät sig kyssas på hand. Med drink och notesblock i den andra.

[Bilderna: överst memoarernas skyddsomlag, därunder Kid på cykel under krigsårens Stockholm, i nedförslutet längs Kungsgatan mot redaktionen på Nya Dagligt Allehanda.]

Människor som minns 19: Albert Bonnier, jr.

Albert "Abbe" Bonnier (1907-1989), redaktör och mediemogul, var ju den som öppnade dörren för Birgit till tidningen Året runt, chef som han var för Åhlén & Åkerlunds förlag (där Året runt ingick) under åren 1940-1957. Han var dessutom den som en gång i tiden startade såväl Vecko-revyn som Expressen, två publikationer vars löpsedlar förgyller tillvaron än i denna dag. Visserligen ingick inte Tengroths förlag Wahlström & Widstrand vid den här tiden i Bonniergruppen, men hennes två sista böcker gavs ut på Bonniers förlag.

Trots dessa kontaktytor förvisas Birgit till en bifigur i Bonniers memoarbok Personligt [Bonniers, 1985]. Albert junior skriver, bland mycket annat läsvärt, om tre tunga journalister i sitt fögderi: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och, ja: Stig Ahlgren. Scenen: Bonnier har bjudit hem alla tre till bostaden ute på Djurgården för ett samtal om journalistik. I berättelsen minns han de tre männen, den något hetsiga diskussionen, rökandet, drickandet. Alla på sitt sätt anmärkningsvärda personligheter.

Förvisso kunde Ahlgren vara frän, arrogant och stöddig i sitt skrivande, men - skriver Bonnier:

Vad läsekretsen inte visste är att Stig Ahlgren är en god människa. I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas som annat än helgonlik, vårdat och värnat om en älskad medmänniska, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

I bokens bildporträtt av Ahlgren sitter han till synes djupt koncentrerad vid skrivmaskinen (hans skådespelartalanger når förvisso inte upp till hustruns) i färd med att formulera nästa salva. Birgit är placerad i skuggan av maken, som en flickaktig och vänare version av fru Wikner på Olofsgatan. Förläggaren Bonnier nämner inte med ett ord att damen på bilden skrev i eget namn. Dock är bildtexten värd att citera:

"Stig Ahlgren och skådespelerskan Birgit Tengroth. Ett kärleksdrama till livets slut, ogenomskådligt och uppoffrande."

Så sant. Bilden kommer från förlaget Åhlén & Åkerlund och ingår i en svit bilder från deras gemensamma hem. Den inredningsintresserade kan även kika här

Människor som minns 18: Kerstin Bernadotte

I sin memoar Ett så'nt liv [Bonniers, 1975] berättar veckotidningsredaktören Kerstin Bernadotte hur hon på Operabaren stolpar fram till Stig Ahlgren som nyligen attackerat henne i sin bok Veckopressen och folket, publicerad 1940. Fru Bernadotte hette vid denna tid fortfarande Kerstin Wijkmark och jobbade på Vecko-Revyn. Nå, hon skällde ut Ahlgren på hörsägen och redaktör Ahlgren tittade upp med ett road glimt i sin blå blick och sa: "Och jag som sitter här och försöker rita av fru Wijkmark, för jag tycker ni är så oerhört stilig". Efter den paradrepliken trummas ett sällskap samman och man drar till Den Gyldene Freden för supé. Och efter den något uppskruvade inledningen landar relationen i "vänskap för livet" med Ahlgren och Birgit Tengroth. I alla fall om man får tro Kerstin Bernadotte.

Bernadotte skrev dessutom parallellt med Birgit i Året runt under en period i början av 1950-talet där hon hade en egen spalt, Virvlar och vindar med notiser och funderingar som hon piffade upp med att posera i en ny hatt i varje nummer.

Kerstin Bernadotte hade utöver detta en lång karriär som journalist och reporter inom veckopressen. Dessutom var hon kompis med Greta Garbo vilket efter hand gav en del rubriker. Hon gifte sig så småningom med en prins från slottet, Carl Johan, men missade halva kungadömet. Prinsen, son till den "gamle" kungen, förlorade nämligen arvsrätten till kronan genom detta flagranta etikettsbrott. Se där kärleken blomma fast det kostar. Wijkmark? Någon? Fru Bernadotte visar sig nämligen dessutom vara (24 år äldre) syster till en av vår samtids stora författare, särlingen och den intellektuellt rastlöse vandraren Carl-Henning Wijkmark!

[Bilden: till höger Kerstin Bernadotte i sällskap med operettstjärnan Margit Rosengren. Hattförtjusningen slår igenom även här: säsongens kreationer förevisas, år okänt.]

Boenden 8: Norr Mälarstrand 76

I slutet av 1930-talet bodde Birgit en period på Norr Mälarstrand i Stockholm. Uppgiften finns att hämta på ett par olika håll i den befintliga Tengrothlitteraturen, dels i ett kåseri av Kar de Mumma: herr Zetterström redovisar ett möte med skådespelerskan i Berzelii park där han kastar lystna blickar efter en kvinna som Tengroth identifierar som "min väninna, som jag hyr en lägenhet tillsammans med vid Norr Mälarstrand", d.v.s. Zetterströms blivande andra hustru, journalisten Marianne Ivarsdotter Enhörning. Tidigare än så nämns boendet i en intervju i Filmjournalen, nr 46, 1939 "Min första kyss slapp jag för jag storgrät", som hennes "lilla hemtrevliga våning på Norr Mälarstrand".

Vill man veta mer exakt var hon bodde, kan man slå i telefonkatalogen, Stockholmsdelen, från slutet av 1930-talet. Det framkommer då att Birgit Tengroth var bosatt på Norr Mälarstrand 76! Uppgiften dyker upp 1937 års årgång och dessutom var två systrar Tengroth sammanboende:

"Anna-Lisa o. Birgit Tengroth, frökn. N. Mälarstrand 76". I nästa tillgängliga upplaga, 1940, tronar hon själv i våningen: "Tengroth, Birgit. Fröken. N. Mälarstrand 76. tel. 532509".

Alltså verkar hon snart ha tagit över våningen helt och hållet, tydligen tidvis med någon inneboende väninna, enligt tidens mode. I en krönika i Året Runt nr 5, 1969 bekriver hon hur hon åkte spårvagn från Kungsholmen till Filmstaden och att enstaka gånger när hon for med taxi hem sena och kontantlösa nätter, fick hon som stamkund åka på krita varpå chauffören ringde på nästa dag för att hämta betalningen.

Norr Mälarstrand 76? Tittar man på fotot härovan ser man att det är ju samma hus där det åtminstone för ett par år sedan låg en förtjänstfull libanesisk restaurang, Café Corniche, där speciellt den kvinnliga personalen avsevärt höjde ribban för vad som kan kallas ett gott mottagande! Maten? Minns inte.

Slutligen, kanske är vi redo för en skiss över Birgits egna Stockholmsboenden fram till 1950-talet: från Norr Mälarstrand gick sedan flyttlasset vidare till Styrmansgatan 39 där hon finns från 1941, telefon 615444. 1944 gifte hon sig med Stig Ahlgren som 1945 finns registrerad på Floragatan 7, som vi vet i våningen under Zetterströms. Sedan drog paret Stig Ahlgren, Fil.lic & Birgit Tengroth-Ahlgren, Skådesp:a ut till Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, telefon 603610; ville man tala med Ahlgren personligen gällde 603612. 1949 händer något (vilket naturligtvis var skilsmässan) och Birgit får en egen rad: Tengroth, Birgit. Fru. Bergshyddan, Djurgårdsbrunn, 603612. Uppenbarligen orkade därefter ingen bry sig om att justera uppgifterna trots att Birgit t.o.m. lämnat landet för fru Tengroth finns fortfarande ute i Bergshyddan fram til 1953 då hon försvinner ur rullorna och Ahlgren ensam sitter kvar. Vid 1956 är de båda borta, någonstans här blev tydligen hemliga nummer gängse.

Birgit hänger i Köbenhavn

I samband med sitt äktenskap med Jens Otto Krag tillbringade Tengroth ett knappt år som bosatt i Köpenhamn - även om författeriet och skådespelandet fortfarande tvingade henne till Stockholm då och då. Allteftersom hon märkte att giftermålet inte fullt räckte till för henne, sökte hon återfinna vänskapen med Stig Ahlgren. Då den nye maken - rätt förståeligt, men helt obegripligt för Birgit - protesterade mot hennes kostsamma telefonsamtal till Stockholm förflyttade hon sig ut på stan och gjorde restaurangen Frascati till sitt tillhåll.

I minnesboken berättar hon:

"Stig kommer ner till Köpenhamn. Jens körde mig på morgonen till Frascati vid Rådhuspladsen, ett ställe vars gedigna tråkighet hade det ombonades charm och där maten var lika konventionell som vällagad. Han visste inte om att jag var stamgäst, 'damen vid bordet mittemot telefonhytten', när jag ringde mina samtal till Stockholm."

"Just Frascati med sina könlösa guvernanter till kypare, sin borgerliga inramning och sitt ibland rätt tvivelaktiga klientel - rätt mycket svenskar gick dit - fick det att kännas som knappt ett kvarts förräderi att prata med Stig därifrån."

Hon ser Ahlgren gå och vänta på henne utanför restaurangen, "i sin grå, slitna ulster, blek för att inte säga grön i ansiktet och lika omilt utlämnad som ulstern åt februarivårens skarpa dager." De ska nu diskutera sin skilsmässa över en smörgås och mötet ger henne tillfälle att beskriva Ahlgren och vem hon själv är i spegelbilden av honom:

"En spelare som glömmer att kassera in sin vinst och som, när han förlorar, hur lätt som helst, glömmer förlusten, den födde glömmaren, är det vad min ångest gäller, jag står inte ut med tanken att han ska glömma mig och ändå skilde jag mig för att han började att glömma mig redan vid bröllopsmiddan. Men vad jag är rädd för i hans glömska är vad den ger plats för och som omges med denna förlamande tystnad, som ropar ut att han har tankarna på annat håll."

Den som är intresserad av ett porträtt av privatmannen Ahlgren hänvisas till minnesbokens följande sidor, sid. 95 och framåt.

Även Krag nämner mötet i sin memoar: "Jag har sett en skymt av honom bara en gång, då jag satte av Birgit utanför Frascatis hörna på Rådhuspladsen, där han stod och väntade tålmodigt, lång, mager och frusen, livslångt tålmodig i allt som angick Birgit."

Nå, restaurangen Frascati låg vid den här tiden i hörnan Rådhuspladsen och Vesterbrogade (se översta bilden, foto: Erik Liljeroth, och vykortet därunder), sedan 1933, i en gammal restaurangbyggnad med ryggen mot Tivoli och med fri sikt över H. C. Andersens Boulevard ut mot torget. Det var ett populärt ställe och välkänt "av alla skandinaver" som praktverket Köpenhamn (Allhems förlag, 1967) uttrycker det. Byggnaden revs dock 1978 och matstället flyttade över på andra sidan Vesterbrogade, lite längre västerut till Scalahuset. Rätt nyligen flyttade man åter tvärs över gatan till Grand Hotels gatuplan och där ligger det fortfarande, enligt en egen inspektion nyårsnatten (jämför notan här intill)!