På hösten 1928 blev åtta nya elever antagna till Kungliga Teaterns balettelevskola, däribland vår hjältinna samt Vivi Nelson, Julius Mengarelli. Inga-Britt Karlsson, Ellen Rasch samt Vilma Persson. Det är Rasch som berättar detta i sin memoar Tår och skratt, vad de två hette som hon inte nämner får framtiden utvisa.
De nya eleverna fick Valborg Franchi som lärare, och enligt Rasch blev Vilma Persson snabbt hennes favoritelev: "Vilma var den mest begåvade flickan i vår kull. Hon hade fina vrister, vackra armrörelser och en speciell utstrålning".
I bilden ovan ses Vilma, i långt mörkt hår, tätt till vänster om lärarinnan Franchi, men så var ju hon också hennes 'älsklingselev', enligt Teddy Rhodin.
Hennes talang gav snart utdelning, redan under första året finns hon med på rollistan till en ny uppsättning av Tjajkovskis Nötknäpparen, som den lilla flickan Klara och med Trolle Rhodin som hennes bror. För koreografin stod den nya balettmästaren Jan Cieplinsky och instuderingen gjordes av dansaren Sven Tropp (kom ihåg det namnet). Trolles bror Teddy spelade en av huvudfigurerna och berättar om detta i sin memoar Dans på rosor.
Vintern 1929-1930 axlade hon, i sällskap med Birgit, en av de bärande barnrollerna i Lille Petters resa till månen (se tidigare inlägg) samt i reprisen spelåret 1930-31.
Vilma fick också vara med i en större roll i Cieplinskys nästa uppsättning, Bergakungen, denna gång som sångfågel. (Rasch hävdar att hon lovats rollen men att Vilma ändå fick den):
Hennes temperamentsfulla lilla fågel i gult och rött var rentav den figur i den svenska sagomiljön som dröjde kvar i minnet. Vilma var då 13 år gammal.
Då hade hon också hunnit medverka i Ture Rangströms Kronbruden som "det vita barnet", enligt Rhodin, och med Anna-Lisa Ericsson och Brita Hertzberg i andra unga roller.
Så nog var unga Vilma en lovande talang, där hade balettmästare Valborg Franchi helt rätt. En riktig dansbegåvning "men en vacker dag var hon borta från skolan", enligt Ellen Rasch.
Det är i skrivande stund lite oklart varför hon försvann, men kanske blev hon inte upplyft till nästa nivå. Men under senare delen av 1930-talet dyker hon upp som solodansösen Wilma Florice (!), på olika nöjesetablissement i Stockholm: Kastenhof, Berns, Fjäderholmarna. I alla fall om man följer nöjesannonserna i Svenska Dagbladet från den tiden. Var namnet Florice kom också det rätt oklart, men enligt uppgift hade hon en dansande syster, Margit, med samma efternamn, så det var kanske inte enbart ett artistnamn.
1940 dyker Wilma upp i operetten Balalaika, av Erik Maschwitz, George Posford och Bernard Grün på scenen Auditorium (sedermera Vinterpalatset): och året därpå i Portieren på Maxim på Oscarsteatern:
Och det är en icke föraktlig förtjänst när den medverkande baletten är så till sin fördel som fallet var och förfogar över ett så skickligt och sympatiskt solistpar som Wilma Florice och Algot Sverre
konstaterar signaturen E.Lj. i sin recension Svenskan. Och året därpå syns hon i Portieren på Maxim på Oscarsteatern i solodans, återigen tillsammans med Sverre, och medan decenniet går vidare dyker hon på personalfester, soaréer, kabaréer, luciafester, Thor Modéen-revyer. Det verkar som att hon vid denna tid knutits till sin gamle kollega Sven Tropps balettrupp som engagerades i, som synes, alla möjliga sammanhang:
Sven Tropps vältrimmade balettensemble, som har en graciös prima ballerina i Wilma Florice och en muskulös dansare i Algot Sverre,
summerar signaturen Sht efter en föreställning på China-teatern. Hon knyts också till Riksteatern och turnérar landet runt i olika uppsättningar: Strauss' Wienerblod och Lehárs Röda rosor. Under åren 1939-1943 syns hon också i flera samtida spelfilmer, oftast som ej krediterade biroller (som dansare), t.ex. den tidigare nämnda Kyss henne!
Under 1940-talets sista år flyttar hon till Örebro med sin nyblivne make, flyglöjtnanten Tage Ståhlenberg - som under det just avslutade världskriget flugit som jaktflygare i England. Och, ödets ironi, efter otaliga stridsuppdrag över det tyskockuperade Europa, störtar han i juni 1948 med sin Saab Safir vid trakten av Skillingaryd under ett trivialt civilt affärsflyguppdrag mellan Bergslagen och England. Samtliga tre ombord omkommer knall och fall.
Vilma stannar dock kvar i Örebro, gifter om sig inom ett år och startar Wilma Florice Dansskola på hösten 1949. Under hela 1950-talet har skolan årliga uppvisningsföreställningar på Örebro Konserthus.
I april 1983 avlider hon i Karlskoga. Den lilla danseleven fröken Persson som en gång antagits till balettelevskolan tillsammans med den två år äldre Birgit, delat stång med henne under flera år, skulle alltså komma gå bort bara några månader före sin äldre klasskompis. Båda till synes i förtid. Efter många år i vitt skilda roller på dansens alla scener.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar