Kollegor på vift: Vilma Persson

På hösten 1928 blev åtta nya elever  antagna till Kungliga Teaterns balettelevskola, däribland vår hjältinna samt Vivi Nelson, Julius Mengarelli. Inga-Britt Karlsson, Ellen Rasch samt Vilma Persson. Det är Rasch som berättar detta i sin memoar Tår och skratt, vad de två hette som hon inte nämner får framtiden utvisa.

De nya eleverna fick Valborg Franchi som lärare, och enligt Rasch blev Vilma Persson snabbt hennes favoritelev: "Vilma var den mest begåvade flickan i vår kull. Hon hade fina vrister, vackra armrörelser och en speciell utstrålning".

I bilden ovan ses Vilma, i långt mörkt hår, tätt till vänster om lärarinnan Franchi, men så var ju hon också hennes 'älsklingselev', enligt Teddy Rhodin.

Hennes talang gav snart utdelning, redan under första året finns hon med på rollistan till en ny uppsättning av Tjajkovskis Nötknäpparen, som den lilla flickan Klara och med Trolle Rhodin som hennes bror. För koreografin stod den nya balettmästaren Jan Cieplinsky och instuderingen gjordes av dansaren Sven Tropp (kom ihåg det namnet). Trolles bror Teddy spelade en av huvudfigurerna och berättar om detta i sin memoar Dans på rosor. 

Vintern 1929-1930 axlade hon, i sällskap med Birgit, en av de bärande barnrollerna i Lille Petters resa till månen (se tidigare inlägg) samt i reprisen spelåret 1930-31.

Vilma fick också vara med i en större roll i Cieplinskys nästa uppsättning, Bergakungen, denna gång som sångfågel. (Rasch hävdar att hon lovats rollen men att Vilma ändå fick den):

Hennes temperamentsfulla lilla fågel i gult och rött var rentav den figur i den svenska sagomiljön som dröjde kvar i minnet. Vilma var då 13 år gammal. 

Då hade hon också hunnit medverka i Ture Rangströms Kronbruden som "det vita barnet", enligt Rhodin, och med Anna-Lisa Ericsson och Brita Hertzberg i andra unga roller. 

[till vänster: Vilma och Birgit 1920, vid premiären av Lille Petter.]

Så nog var unga Vilma en lovande talang, där hade balettmästare Valborg Franchi helt rätt. En riktig dansbegåvning "men en vacker dag var hon borta från skolan", enligt Ellen Rasch.

Det är i skrivande stund lite oklart varför hon försvann, men kanske blev hon inte upplyft till nästa nivå. Men under senare delen av 1930-talet dyker hon upp som solodansösen Wilma Florice (!), på olika nöjesetablissement i Stockholm: Kastenhof, Berns, Fjäderholmarna. I alla fall om man följer nöjesannonserna i Svenska Dagbladet från den tiden. Var namnet Florice kom också det rätt oklart, men enligt uppgift hade hon en dansande syster, Margit, med samma efternamn, så det var kanske inte enbart ett artistnamn.

1940 dyker Wilma upp i operetten Balalaika, av Erik Maschwitz, George Posford och Bernard Grün på scenen Auditorium (sedermera Vinterpalatset): och året därpå i Portieren på Maxim på Oscarsteatern:

Och det är en icke föraktlig förtjänst när den medverkande baletten är så till sin fördel som fallet var och förfogar över ett så skickligt och sympatiskt solistpar som Wilma Florice och Algot Sverre

konstaterar signaturen E.Lj. i sin recension Svenskan. Och året därpå syns hon i Portieren på Maxim på Oscarsteatern i solodans, återigen tillsammans med Sverre, och medan decenniet går vidare dyker hon på personalfester, soaréer, kabaréer, luciafester, Thor Modéen-revyer. Det verkar som att hon vid denna tid knutits till sin gamle kollega Sven Tropps balettrupp som engagerades i, som synes, alla möjliga sammanhang:

Sven Tropps vältrimmade balettensemble, som har en graciös prima ballerina i Wilma Florice och en muskulös dansare i Algot Sverre,

summerar signaturen Sht efter en föreställning på China-teatern. Hon knyts också till Riksteatern och turnérar landet runt i olika uppsättningar: Strauss' Wienerblod och Lehárs Röda rosor. Under åren 1939-1943 syns hon också i flera samtida spelfilmer, oftast som ej krediterade biroller (som dansare), t.ex. den tidigare nämnda Kyss henne!

Under 1940-talets sista år flyttar hon till Örebro med sin nyblivne make, flyglöjtnanten Tage Ståhlenberg - som under det just avslutade världskriget flugit som jaktflygare i England. Och, ödets ironi, efter otaliga stridsuppdrag över det tyskockuperade Europa, störtar han i juni 1948 med sin Saab Safir vid trakten av Skillingaryd under ett trivialt civilt affärsflyguppdrag mellan Bergslagen och England. Samtliga tre ombord omkommer knall och fall.

Vilma stannar dock kvar i Örebro, gifter om sig inom ett år och startar Wilma Florice Dansskola på hösten 1949. Under hela 1950-talet har skolan årliga uppvisningsföreställningar på Örebro Konserthus.

I april 1983 avlider hon i Karlskoga. Den lilla danseleven fröken Persson som en gång antagits till balettelevskolan tillsammans med den två år äldre Birgit, delat stång med henne under flera år, skulle alltså komma  gå bort bara några månader före sin äldre klasskompis. Båda till synes i förtid. Efter många år i vitt skilda roller på dansens alla scener.

Tengroth på tiljan 6b: Lille Petters resa till månen

Under december 1929 rapporterar Svenska Dagbladet i flera notiser om den kommande premiären av Kungliga Teaterns uppsättning av Lille Petters resa till månen, en barnpjäs som gjort succé som julprogram i Tyskland under hela 1920-talet. Här utlovas "allt vad barn begära av en saga: våldsamma äventyr, glada upptåg, danser och féerier".

En barnpjäs med unga skådespelare från husets balettelevskola uppblandat med vuxna sångare/dansare som fyllde upp i olika roller. Till de små räknas vår hjältinna som fick köra huvudrollen Petter, hans syster Anna-Lisa gestaltades av klasskompisen Vilma Persson. De vuxna var namn som Sven Herdenberg (Julgubben), Elsa Larcén (Nattens fé), Irma Björck (Fru Sol), Sven d'Ailly och Ruth Nordström (Dundergubben och hans gumma), Conny Melin (Gubben i månen) samt Folke Cembræus (Ollonborren), de flesta födda på 1890-talet och åren därefter.

Och den 14 december är det dags: ridån går upp kl. 7 e.m.! Under rubriken Sagospel på Operan: en glänsande ungdomsföreställning recenserar Svenska Dagbladet och signaturen M.P. spektaklet dagen efter och kallar det hela för ett "praktfullt skådespel". Särskilt scenbilden och kostymerna av scenografen John Jon-And lyfts fram med sina "fantasifulla former och strålande färger". Danserna av balettmästaren Jan Cieplinski hade en "underbar sago- och leksaksatmosfär" och över huvudtaget var spelet på scenen "livfullt och förträffligt samspelt". Huvudrollsinnehaverskan Birgit är värd ett extra omnämnande:

Främst av alla bör kanske framställaren av lille Petters roll nämnas. Birgit Tengroth heter hon, är 13 eller 14 år gammal och spelar med en säkerhet och naturlighet som förtjänar högsta beröm.

Signaturen Askungen följer upp i anslutning till recensionen med ett kåseri under rubriken Folkets röst i sagospelet där hon skildrar den unga publikens högljudda och obekymrade prat under hela ouvertyren: "inte alls förfärligt utan lät bättre än det vanliga påsprasslandet med klirrande väskkedjor" men så snart spelet börjat följde ungdomen skådespelet hänfört.

Stycket blir en omedelbar "succès" med en rad utsålda föreställningar. Men, ack, den lycka som varar: den 24 februari 1930 rapporterar tidningen under den stående nöjesrubriken Tilja, tribun och film att den föregående söndagsföreställningen fått ställas in då "lilla Birgit Tengroth" hastigt insjuknat med 41 graders feber. Trots detta "ville den ambitiösa lilla artisten prompt uppträda för att rädda föreställningen och försäkrade under tårar att hon kände sig så bra". Beslutsfattare högt ovanför hennes okuvliga vilja blåste dock av det hela och Birgit lovar att vara frisk redan kommande lördag klockan 4 e.m. till nästa föreställning.

Om hon kunde hålla det löftet förblir okänt men allt som allt blev det 25 fullsatta hus när vi nått fram till onsdagen den 30 april, valborgsmässoaftonen 1930, då finalförställningen gick under det "livligaste bifall från den unga publiken".

Värt att notera är att i en av de mindre barnrollerna, som småstjärna - alltså en riktig stjärna på himlavalvet - syntes en av Birgits klasskamrater, Ellen Rasch. De hade ju antagits samma år till elevskolan och om fröken Tengroth nu fick huvudrollen så sorterades Ellen in bland de övriga barnrollerna. Hon nämner det för övrigt själv i sin memoar Tår och skratt. Tydligen innehöll stjärnrollen både dansnummer och talade repliker, då hon nämner en dialog med Jon Blund (Henning Malm). Ett par år senare, när såväl Birgit som Vilma Persson, var ute ur leken kallades Ellen in som den nya Anna-Lisa. I den juluppsättningen spelades Petter, Birgits tidigare roll, av Vivi Stagh, sedemera Nelson.

Så om alltså Birgit var snabbast ur startblocken 1929 blev Ellen Raschs danskarriär både lång och synnerligen framgångsrik, hon var över mållinjen när Birgit (och många andra) redan hade brutit borta i andra kurvan.

När vi ändå håller på: enligt en puff i Svenska Dagladet hade John Jon-Ands hyllade och till synes spektakulära kostymer och dekorer i god tid före premiären, i samband med julskyltningen, ställts ut till beskådan i det nybyggda affärshuset "Centrum", på den norra sidan av Kungsgatan mellan Sveavägen och Malmskillnadsgatan. God reklam, minsann.

[Bilden av affischen kommer från Kungl. Operans arkiv, och är 'lånad' ur boken Dansare i världen av Kerstin Lidström.]

[Gruppfotografiet är ur egen samling och uppges visa en elevklass från Operan, okänt år, oidentifierade deltagare.]

Ellen Rasch [1920-2015]

Genom medierna sipprar budet fram att dansaren Ellen Rasch gått bort - och så har ytterligare ett vittne lämnat väntrummet innan förhöret ens har hunnit inledas. En evighet har gått sedan hon 1928 med sin hand i sin mammas klev in på Operans balettskola för att pröva och så raskt bli antagen i samma årgång som den några årgångar äldre Birgit Tengroth.

Rasch gjorde en nästintill magisk karriär i den samtida baletten. Både på scenen och senare som pedagog. Men om vi håller oss till Tema Tengroth så kan noteras att Ellens scenkarriär startade egentligen på samma sätt som för Birgit: genom en av huvudrollerna i Operans julspel Lille Petters resa till månen. Från den punkten dansade hon vidare ut genom Europa, Birgit knallade norrut mot Råsunda filmstad.

Några av Ellens dokumenterade kontaktytor med Tengroth genom åren har redan berörts i dessa spalter: i den läsvärda memoaren Tår och skratt skymtar den lite kaxiga kurskamraten Birgit på några sidor och långt senare fann den dåvarande journalisten Tengroth sin gamla väninna Rasch vid ett besök på Parisoperan, ett möte som resulterade i artikeln Lilla Ellen på Stora Operan i Vecko-Journalen nr 31, 1952 som fortfarande kan anses vara hyfsat lättillgänglig eftersom den raskt infogades i reportageboken från samma år Livs levande.

På Stockholmsoperan struttade lilla Ellen en gång vid stången med två blivande skådespelerskor: förutom Birgit fanns också Annalisa Ericson i gruppen. Långt senare skulle hon själv pröva att agera framför kameran några gånger, den mest kända insatsen är naturligtvis i Hasse Ekmans Eldfågeln (1952) men det kan nämnas att hon också hade en mindre och okrediterad roll i densammes Kungliga patrasket.

Ytterligare kuriosa vad gäller Eldfågeln: Ellen var vid den tiden gift med Lorens Marmstedt, Hasses kompis och producent. Men det var som sagt för väldigt länge sedan, i en svunnen värld och i andra änden av en allt tommare korridor.

Foto: undre bilden Serge Lido (V.-J. 1952) och den övre ur Stockholmsoperans arkiv.

Från Kungl. Teaterns balettelevskola

Det var ju aldrig meningen från början att Birgit Tengroth skulle bli skådespelerska, ännu mindre författare. Nej, skulle hon bli något inom konstens värld så det dansare. Därför sattes fröken Tengroth i den balettelevskola som drevs i Operans, eller Kungliga Teaterns, regi. I Operahuset, med ingång Arsenalsgatan.

Och den elevskolan lever fortfarande kvar i form av Kungliga Svenska Balettskolan. En som nyligen försökt sammanfatta skolans historia är förre eleven (1954-1962) och senare skolchefen (1995-2011) Kerstin Lidström.

Boken heter Dansare i världen: från Operans Balettelevskola till Kungliga Svenska Balettskolan (Stockholmia Förlag, 2013) och är som vanligt när det gäller förlagets utgivning en påkostad och snygg volym. Större delen av berättelsen behandlar Lidströms egen tid vid skolan - från 1950-talet och framåt, men i första kapitlet - "Från Gustav III:s dagar till Lille Petters resa till månen. Glansdagar och vågdalar" - skulle det finnas chans att få se en skymt av Tengroths elevtid.

Mycket riktigt kan man notera att flera av Birgits kamrater - Ellen Rasch, Julius Mengarelli, Teddy Rhodin och läraren Valborg Franchi - syns på fotografier och vi får en översiktlig bild av rekrytering, metodik och hur dagarna kunde se ut. Men de som aldrig gick vidare in i den vuxna dansvärlden nämns inte och de som hoppade över till film- och teatervärlden, som Birgit och Annalisa Ericson får sin historia skriven på annat håll.

Men på näst sista sidan av det första kapitlet skymtar hon om man håller ögonen öppna. Här beskrivs Operans mångåriga juluppsättning Lille Petters resa till månen som sattes upp första gången 1929 och där elever från balettskolan fick spela rollerna som pjäsens huvudpersoner syskonen Anna-Lisa och Petter. Och det var här som Birgit steg ut för första gången på scenen som soloaktör. På den tryckta affischen från 1929 som finns återgiven på sidan 38 kan man läsa:

Petter................Birgit Tengroth
Anna-Lisa.........Vilma Persson

Och det var ju också den rollgestaltningen som fick regissören Per-Axel Branner att flera år senare leta upp och ringa hem från en Tysklandsferie Birgit Tengroth och erbjuda henne att provfilma för huvudrollen i filmen Hans livs match. Karriären kunde sätta fart och skoltiden över.

Parisoperan, ett (kärt) återbesök

Det har just gått upp en film på biorepertoaren, i alla fall i Stockholm, som i dokumentär fullmatad form visar livets olika sidor vid Operabaletten i Paris: La Danse av veteranen och filmaren Frederic Wiseman.

För den som till äventyrs redan hunnit se filmen och vill veta mer, eller för den som är nyfiken inför kvällens föreställning, eller om man rentav vill slippa gå ut men ändå få snusa in atmosfären bakom institutionens lyckta dörrar kan jag rekommendera Tengroths skrivna porträtt av sin gamla klasskamrat Ellen Rasch, som gjorde karriär i Paris. Skrivet i och för sig för ett drygt halvsekel sedan, men konsten är ju evig.

Som tidigare sagts: ursprungligen ett reportage i Vecko-Journalen 1952 plockades texten senare med i samlingsvolymen Livs levande. Mycket läsvärd. Naturligtvis.

Tengroth på tiljan 6: Lille Petters resa till månen

Tillbaka till början, till debuten, till de första förhoppningarna!

Vid sortering av en låda gamla papper flyter ett operaprogram från 1966 upp till ytan: Lille Petters resa till månen. För en kort stund lägger man allt annat åt sidan och bläddrar i den lilla skriften, och, se - där dyker hon minsann upp. Eller Han, Lille Petter, gestaltad av Tengroth på Operan 1929!

Som tidigare noterats var den här pjäsen under lång tid ett stående inslag i Stockholmsoperans julprogram, alltsedan premiären den 14 december 1929 då "dåvarande baletteleven, sedemera skådespelerskan och författarinnan" Birgit hade uppdraget att axla rollen som Petter. På den övre bilden härintill syns hon till höger tillsammans med kurskamraten Vilma Persson, en tvärhand hög, i sina rollkostymer. Bakom uppsättningen stod "dåvarande repetitören och biträdande kapellmästaren" Herbert Sandberg. Sandberg hade hämtat stycket från Tyskland, där det vid den tiden var populärt och bearbetat och anpassat det till svenska förhållanden tillsammans med regissören Gunnar Klintberg. Tydligen hade man skrivit in en sekvens med Nattens fé och lagt in några baletter ur kompositören Clemens Schmalstich övriga produktion.

Knappt var generalrepetionen över förrän operachefen John Forsell kallade till möte och ville ställa in hela spektaklet då han ansåg att en sådan månresa var alltför fantasifull för att locka den unga publik som uppsättningen vände sig till. Han övertalades dock att låta det hela gå vidare, och nog blev det en succé med otaliga spelningar sedan dess.

Flera av persongalleriet runt Tengroth har ju också framträtt i dramat: Ellen Rasch hade ju rollen som Petters syster Anna-Lisa i början av 1930-talet, se bilden, och en riktig Annalisa, Ericson, agerade småstjärna under sin tid vid balettskolan, här också på bilden ovan. Även Teddy Rhodin har under åren gestaltat dundergubbe och ollonborre liksom rollerna Anders Brask, John Blund och Gubben i månen.

Nå, Forsell erkände sitt misstag och konstaterade till Sandberg: "Av alla de moderna gräsligheter ni introducerat här på Kungl. Teatern är 'Lille Petters resa' det enda njutbara..."

Birgit minns: Ellen Rasch

Nyligen uppehöll jag mig vid balettstjärnan Ellen Raschs memoarer och de glimtar av en ung Birgit som där skymtar. Slarvigt nog hade jag helt förträngt att även Tengroth har publicerat text om sin gamla skolkompis, i samlingsvolymen Livs levande [1952] finns ett reportage från Parisoperan: Lilla Ellen på Stora Operan. Lite osäker på vad en sådan rubrik kan dölja för undertext.

Rasch är i alla fall vid denna tid engagerad vid operan i Paris och Tengroth tar tillfället i akt och besöker henne inne i detta balettens tempel. Och nog ser man genom orden hur Birgits ögon glittrar därinne, här är hon på hemmaplan, strör dansens termer omkring sig och ser positioner i vart skrymsle i denna drömmarnas oändliga labyrint.

Även Rasch har kommit hem, tycker Birgit, då huset vimlar av vitryssar i förskingringen. Här har de samlats, alla de som kastats ut i en rotlös tillvaro tack vare revolution och inbördeskrigets nederlag . Pliktskyldigast skissar hon Raschs bakgrund men frågan är hur mycket hon egentligen känner lilla Ellen sedan tidigare, fem års ålderskillnad spelade nog sin roll. Hon nämner deras möte på stockholmsoperan:


Lilla Ellen skulle gå i operans balettskola. Det var ovanligt för en överklassflicka på den tiden, det var fattiga flickor som sökte sig dit i avsikt att börja en tidig kamp för brödbiten. Det var där jag - fem år äldre - såg Ellen Rasch första gången. Jag minns henne mycket tydligt. Det kom in i balettsalen en liten, liten flicka med stora ryska folkviseögon och långa välskötta lockar. Hon hade vit hätta och vit klänning med blå och röda broderier på bröstet. Hon gick inte, hon var så liten att det såg ut som om hon petade sig fram. Men om detta lilla väsen var en dröm, väcktes det till av tävlingslusten.



Å ena sidan finns det ofta ett svagt raljant skimmer över texter där Tengroth beskriver mer framgångsrika bekanta, kollegor eller kamrater. Det kan vara en språkstil hon har, en lite distanserad humor eftersom hon minsann inte heller sparar sig själv. Men hennes erkända avundsjuka letar sig in och strör salt mellan raderna hos läsaren. Å andra sidan knusslar hon inte med beröm när sådant är motiverat. Och i fallet Rasch finns inget tvivel, hennes ciceron på Parisoperan är otvivelaktigt en riktig stjärna. Som här kanske nått sitt mål, sin sol. Men som Birgit summerar:

Med den framåtandra, den konstnärsglöd Ellen Rasch besitter behöver hon inte frukta att råka ut för Ikaros' öde. En danseuse étoile kan aldrig komma för nära den sol som heter fullkomning.

[Den mindre bilden ovan: den Ellen Birgit mötte i Paris. Rörelsen precisionsinställs tillsammans med koreografen Serge Lifar.]

Människor som minns 13: Ellen Rasch

Alla som har haft tillfälle att se Hasse Ekmans färgfilm Eldfågeln har naturligtvis ett speciellt förhållande till balettstjärnan Ellen Rasch. Trots en lång och framgångsrik danskarriär, såväl hemma i Sverige som utomlands ska vi här lägga tyngdpunkten på hennes första stapplande steg vid balettstången - det visar sig nämligen att unga fröken Rasch antogs till Kungliga Dramatens balettskola samtidigt som Birgit Tengroth och de gick sedan i samma årsklass hela utbildningen, trots att Ellen var fem år yngre.

Rasch beskriver i sin memoar Tår och skratt (Norstedts, 1994) barndomens Stockholm och livet tillsammans med sina kanske udda föräldrar: pappan militär och entrepenör från Norrland med förgreningar ner på kontinenten, modern rysk emigrant ur tsartidens översta grädda med generalguvernörer, furstar och marskalkar i rakt uppstigande led.

Hemmavid var dock livet inte lika glamoröst men talang fanns i alla fall för att tösen skulle vara en av de åtta som antogs ur en ursprunglig skara av 180 sökande. Åren på Operan skiner ju igenom även i Tengroths texter och hennes identitet tycks livet igenom, trots alla år vid filmen och de följande decennierna med skrivande i skilda former, ha varit dansen. En gång balettelev, alltid dansare! Ellen Rasch ger dock i sin bok mer vardagsnära och faktafyllda infallsvinklar i beskrivandet.

De lyckliga åtta var förutom Rasch och Tengroth, Vivi Nelson, Julius Mengarelli, Vilma Person, Inga-Britt Karlsson. Två stackare får förbli namnlösa. Läraren hette Valborg Franchi och syns instruera de små på bilden här nedanför. Om man får tro Rasch så verkar den några år äldre Tengroth ha tagit för sig där hon hade sitt bord vid fönstret ut mot Jakobs kyrka, Rasch minns att hon ofta deklamerade poesi för kamraterna som då förutsattes knipa käft. Franchi, läraren, krävde också uppmärksamhet och disciplinen tycks varit hård men Rasch minns att Birgit en gång vågade stå upp och i protest lämnade danssalen - för att efter en stund smita in igen och be om ursäkt. "Hon tyckte om att resonera och ifrågasätta saker", som författaren sammanfattar det hela.

Musikalen Lille Petters resa till månen var vid denna tid Operans stående barnpjäs vid jultid och Tengroth var den som först fick gestalta huvudrollen. När hon senare lämnade Operan för Råsunda stuvades ensemblen om och Ellen Rasch som fick axla ansvaret i rollen som Petters lilla syster!

Två bilder från tiden finns med i boken, båda tagna vid samma stång med några år emellan. På den äldre, den övre, står lilla Ellen som nummer två från höger? På den andra bilden har skaran krympt något och några år har passerats och enligt en inkommen kommentar är Ellen även här nummer 2 från höger (straxt under den avgjutning av Anna Pavlovas tåspets som hon beskriver i sin bok). Och hon längst till vänster heter (förmodligen) Gunnel Lindgren, blivande premiärdansös och hustru till ingen mindre än dirigenten Sixten Ehrling: [Tack, Ellens gamla elev!]