1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.