Kollegor på vift: Vilma Persson

På hösten 1928 blev åtta nya elever  antagna till Kungliga Teaterns balettelevskola, däribland vår hjältinna samt Vivi Nelson, Julius Mengarelli. Inga-Britt Karlsson, Ellen Rasch samt Vilma Persson. Det är Rasch som berättar detta i sin memoar Tår och skratt, vad de två hette som hon inte nämner får framtiden utvisa.

De nya eleverna fick Valborg Franchi som lärare, och enligt Rasch blev Vilma Persson snabbt hennes favoritelev: "Vilma var den mest begåvade flickan i vår kull. Hon hade fina vrister, vackra armrörelser och en speciell utstrålning".

I bilden ovan ses Vilma, i långt mörkt hår, tätt till vänster om lärarinnan Franchi, men så var ju hon också hennes 'älsklingselev', enligt Teddy Rhodin.

Hennes talang gav snart utdelning, redan under första året finns hon med på rollistan till en ny uppsättning av Tjajkovskis Nötknäpparen, som den lilla flickan Klara och med Trolle Rhodin som hennes bror. För koreografin stod den nya balettmästaren Jan Cieplinsky och instuderingen gjordes av dansaren Sven Tropp (kom ihåg det namnet). Trolles bror Teddy spelade en av huvudfigurerna och berättar om detta i sin memoar Dans på rosor. 

Vintern 1929-1930 axlade hon, i sällskap med Birgit, en av de bärande barnrollerna i Lille Petters resa till månen (se tidigare inlägg) samt i reprisen spelåret 1930-31.

Vilma fick också vara med i en större roll i Cieplinskys nästa uppsättning, Bergakungen, denna gång som sångfågel. (Rasch hävdar att hon lovats rollen men att Vilma ändå fick den):

Hennes temperamentsfulla lilla fågel i gult och rött var rentav den figur i den svenska sagomiljön som dröjde kvar i minnet. Vilma var då 13 år gammal. 

Då hade hon också hunnit medverka i Ture Rangströms Kronbruden som "det vita barnet", enligt Rhodin, och med Anna-Lisa Ericsson och Brita Hertzberg i andra unga roller. 

[till vänster: Vilma och Birgit 1920, vid premiären av Lille Petter.]

Så nog var unga Vilma en lovande talang, där hade balettmästare Valborg Franchi helt rätt. En riktig dansbegåvning "men en vacker dag var hon borta från skolan", enligt Ellen Rasch.

Det är i skrivande stund lite oklart varför hon försvann, men kanske blev hon inte upplyft till nästa nivå. Men under senare delen av 1930-talet dyker hon upp som solodansösen Wilma Florice (!), på olika nöjesetablissement i Stockholm: Kastenhof, Berns, Fjäderholmarna. I alla fall om man följer nöjesannonserna i Svenska Dagbladet från den tiden. Var namnet Florice kom också det rätt oklart, men enligt uppgift hade hon en dansande syster, Margit, med samma efternamn, så det var kanske inte enbart ett artistnamn.

1940 dyker Wilma upp i operetten Balalaika, av Erik Maschwitz, George Posford och Bernard Grün på scenen Auditorium (sedermera Vinterpalatset): och året därpå i Portieren på Maxim på Oscarsteatern:

Och det är en icke föraktlig förtjänst när den medverkande baletten är så till sin fördel som fallet var och förfogar över ett så skickligt och sympatiskt solistpar som Wilma Florice och Algot Sverre

konstaterar signaturen E.Lj. i sin recension Svenskan. Och året därpå syns hon i Portieren på Maxim på Oscarsteatern i solodans, återigen tillsammans med Sverre, och medan decenniet går vidare dyker hon på personalfester, soaréer, kabaréer, luciafester, Thor Modéen-revyer. Det verkar som att hon vid denna tid knutits till sin gamle kollega Sven Tropps balettrupp som engagerades i, som synes, alla möjliga sammanhang:

Sven Tropps vältrimmade balettensemble, som har en graciös prima ballerina i Wilma Florice och en muskulös dansare i Algot Sverre,

summerar signaturen Sht efter en föreställning på China-teatern. Hon knyts också till Riksteatern och turnérar landet runt i olika uppsättningar: Strauss' Wienerblod och Lehárs Röda rosor. Under åren 1939-1943 syns hon också i flera samtida spelfilmer, oftast som ej krediterade biroller (som dansare), t.ex. den tidigare nämnda Kyss henne!

Under 1940-talets sista år flyttar hon till Örebro med sin nyblivne make, flyglöjtnanten Tage Ståhlenberg - som under det just avslutade världskriget flugit som jaktflygare i England. Och, ödets ironi, efter otaliga stridsuppdrag över det tyskockuperade Europa, störtar han i juni 1948 med sin Saab Safir vid trakten av Skillingaryd under ett trivialt civilt affärsflyguppdrag mellan Bergslagen och England. Samtliga tre ombord omkommer knall och fall.

Vilma stannar dock kvar i Örebro, gifter om sig inom ett år och startar Wilma Florice Dansskola på hösten 1949. Under hela 1950-talet har skolan årliga uppvisningsföreställningar på Örebro Konserthus.

I april 1983 avlider hon i Karlskoga. Den lilla danseleven fröken Persson som en gång antagits till balettelevskolan tillsammans med den två år äldre Birgit, delat stång med henne under flera år, skulle alltså komma  gå bort bara några månader före sin äldre klasskompis. Båda till synes i förtid. Efter många år i vitt skilda roller på dansens alla scener.

Från Kungl. Teaterns balettelevskola

Det var ju aldrig meningen från början att Birgit Tengroth skulle bli skådespelerska, ännu mindre författare. Nej, skulle hon bli något inom konstens värld så det dansare. Därför sattes fröken Tengroth i den balettelevskola som drevs i Operans, eller Kungliga Teaterns, regi. I Operahuset, med ingång Arsenalsgatan.

Och den elevskolan lever fortfarande kvar i form av Kungliga Svenska Balettskolan. En som nyligen försökt sammanfatta skolans historia är förre eleven (1954-1962) och senare skolchefen (1995-2011) Kerstin Lidström.

Boken heter Dansare i världen: från Operans Balettelevskola till Kungliga Svenska Balettskolan (Stockholmia Förlag, 2013) och är som vanligt när det gäller förlagets utgivning en påkostad och snygg volym. Större delen av berättelsen behandlar Lidströms egen tid vid skolan - från 1950-talet och framåt, men i första kapitlet - "Från Gustav III:s dagar till Lille Petters resa till månen. Glansdagar och vågdalar" - skulle det finnas chans att få se en skymt av Tengroths elevtid.

Mycket riktigt kan man notera att flera av Birgits kamrater - Ellen Rasch, Julius Mengarelli, Teddy Rhodin och läraren Valborg Franchi - syns på fotografier och vi får en översiktlig bild av rekrytering, metodik och hur dagarna kunde se ut. Men de som aldrig gick vidare in i den vuxna dansvärlden nämns inte och de som hoppade över till film- och teatervärlden, som Birgit och Annalisa Ericson får sin historia skriven på annat håll.

Men på näst sista sidan av det första kapitlet skymtar hon om man håller ögonen öppna. Här beskrivs Operans mångåriga juluppsättning Lille Petters resa till månen som sattes upp första gången 1929 och där elever från balettskolan fick spela rollerna som pjäsens huvudpersoner syskonen Anna-Lisa och Petter. Och det var här som Birgit steg ut för första gången på scenen som soloaktör. På den tryckta affischen från 1929 som finns återgiven på sidan 38 kan man läsa:

Petter................Birgit Tengroth
Anna-Lisa.........Vilma Persson

Och det var ju också den rollgestaltningen som fick regissören Per-Axel Branner att flera år senare leta upp och ringa hem från en Tysklandsferie Birgit Tengroth och erbjuda henne att provfilma för huvudrollen i filmen Hans livs match. Karriären kunde sätta fart och skoltiden över.

Tengroth på tiljan 6: Lille Petters resa till månen

Tillbaka till början, till debuten, till de första förhoppningarna!

Vid sortering av en låda gamla papper flyter ett operaprogram från 1966 upp till ytan: Lille Petters resa till månen. För en kort stund lägger man allt annat åt sidan och bläddrar i den lilla skriften, och, se - där dyker hon minsann upp. Eller Han, Lille Petter, gestaltad av Tengroth på Operan 1929!

Som tidigare noterats var den här pjäsen under lång tid ett stående inslag i Stockholmsoperans julprogram, alltsedan premiären den 14 december 1929 då "dåvarande baletteleven, sedemera skådespelerskan och författarinnan" Birgit hade uppdraget att axla rollen som Petter. På den övre bilden härintill syns hon till höger tillsammans med kurskamraten Vilma Persson, en tvärhand hög, i sina rollkostymer. Bakom uppsättningen stod "dåvarande repetitören och biträdande kapellmästaren" Herbert Sandberg. Sandberg hade hämtat stycket från Tyskland, där det vid den tiden var populärt och bearbetat och anpassat det till svenska förhållanden tillsammans med regissören Gunnar Klintberg. Tydligen hade man skrivit in en sekvens med Nattens fé och lagt in några baletter ur kompositören Clemens Schmalstich övriga produktion.

Knappt var generalrepetionen över förrän operachefen John Forsell kallade till möte och ville ställa in hela spektaklet då han ansåg att en sådan månresa var alltför fantasifull för att locka den unga publik som uppsättningen vände sig till. Han övertalades dock att låta det hela gå vidare, och nog blev det en succé med otaliga spelningar sedan dess.

Flera av persongalleriet runt Tengroth har ju också framträtt i dramat: Ellen Rasch hade ju rollen som Petters syster Anna-Lisa i början av 1930-talet, se bilden, och en riktig Annalisa, Ericson, agerade småstjärna under sin tid vid balettskolan, här också på bilden ovan. Även Teddy Rhodin har under åren gestaltat dundergubbe och ollonborre liksom rollerna Anders Brask, John Blund och Gubben i månen.

Nå, Forsell erkände sitt misstag och konstaterade till Sandberg: "Av alla de moderna gräsligheter ni introducerat här på Kungl. Teatern är 'Lille Petters resa' det enda njutbara..."

Människor som minns 16: Teddy Rhodin

Åter in i dansens virvlande värld! En av Birgits kamrater från balettskolan gjorde nämligen senare stor karriär och summerade efter avslutat värv sitt liv i memoarboken Dans på rosor [Bernces, 1978]. Kamraten hette Teddy Rhodin och började dansundervisningen på Operan 1926 och gick sedan vidare till fast engagemang på plats ända fram till 1964.

Rhodin hade från allra första början en lite udda bakgrund, han var nämligen son till den mytomspunne cirkusägaren med det anslående utseendet Brazil Jack och sattes, tillsammans med sin bror, i balettskola för att vidga sitt register något för att kunna utvecklas som artist i manegen. Men inte blev det något fortsatt cirkusliv för unge Teddy då det snart visade sig att han hade tillräcklig talang för att kunna karriär inom dansen. Trots faderns muttrande.

I sin bok beskriver Rhodin underhållande och nogrannt livet i balettskolan med bus och hård disciplin, han minns med varmt hjärta Operans figurer och personligheter, lärare, gästartister och annat löst folk. Han minns vartenda steg från bostaden i hörnet Jakobsgatan/Drottninggatan bort till Operans personalingång och han dammar också av sina kurskamrater från den tiden, varav en alltså var vår Birgit Tengroth. Birgit var fyra år äldre och någon närmare vänskap var det väl inte frågan om, men Rhodin skriver, sedan Birgit gjort sin filmdebut 13 år gammal i Mordbrännerskan: "Vi andra elever var väldigt stolta över att ha henne som kamrat. Hon bodde i Gamla stan borta vid Järntorget. Efter att ha blivit berömd filmstjärna vågade hon inte gå hem ensam på kvällarna genom Västerlånggatan, utan det var alltid någon av oss kamrater som följde henne till porten. Hon blev snart filmstjärna på heltid och lämnade 1932 balettskolan." 

Rhodin bekräftar i sin text saker som Birgit berättat i sina böcker, som de årliga besöken hemma hos operachefen John Forsell och vad gäller de olika uppsättningarna där eleverna fick agera är han mer detaljerad än Tengroth. 1929. Om man tolkar texten rätt, framförde baletteleverna i slutet av operan Frihetsbröderna en hel liten commedia dell'arte med både dans och talade repliker. Rhodin gjorde Harlekin medan Birgit agerade i rollen Pulcinella. Andra namngivna elever var brodern Trolle Rhodin, Julius Mengarelli, Vivi Nelson och Vilma Persson. Ellen Rasch och Annalisa Ericson har tidigare förekommit i dessa spalter och har också de sin plats i Rhodins berättelse.

Att balettskolan för pojkeleverna eventellt kunde vara en plats med pennalism och sexuella övergrepp som det beskrivs i bögdokumentationen Sympatiens hemliga makt märks inte alls här.

Rhodin dansade senare vidare, och koreograferade dessutom, med glimrande stjärnor. Han gjorde några inhopp som dansare i filmer, bl. a. Den store amatören av Hasse Ekman, och avled så sent som 2004.

[På det något dassiga klassfotot, hämtat från Rhodins bok, ovan syns Birgit som tredje stående flicka från vänster i den bakre raden. Rhodin sitter på golvet som den mittersta pojken i kaxig snedlugg vid lärarinnan fru Franchis högra knä.]