- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.
Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.
Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.
Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.
Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.
