Det är i november månad som Birgit Tengroth tar sig ut till Nogent-sur-Marne där den 19-åriga författarinnan tillfälligtvis är inhyst hos sin syster för att få skrivro efter megasuccén med debuten Bonjour tristesse. Birgit kliver oannonserad in i en villa där allt verkar vara format av kaos, lyfter bort några grammofonskivor för att få sittplats i soffan och börjar räkna de utspridda gauloisepaketen i väntan på att huvudpersonen ska visa sig. Tengroth anlägger en lite sval och ironisk ton i beskrivningen av barnet Francoise som hon kallar henne, det enda vuxna hon ser är de brandgula fingertopparna, "den gyllene nikotinbeläggningen på alla tio fingernaglarna". Redan i reportagets inledande möte med förläggaren förhåller hon sig måttfull och skeptisk inför allt ojande och rabalder kring Sagans liv i sus och dus. Sagan far runt i rummet, pladdrar fladdrande och osammanhängande om vad som råkar dyka upp, släpper några flickaktigt nonchalanta svar på svenskans frågor, trular med läpparna och längtar in till Paris fröjder: nu är det röka, kröka, dansa och köra bil som gäller! Och författarmödorna avbryts mest varje kväll för en tripp in till stan. I Lötmarkers reportage görs affär av att lilla Sagan direkt köpte en Jaguar för förmögenheten debuten förde med sig, i Tengroths artikel ser vi minsann sagda Jaguar stå lite slängigt parkerad på gräsmattan; med repor i lacken för den har nyss voltat. Men den orädda unga författarinnan poserar lite trotsigt vid ratten på ett fotografi.
Men när skriver ni, undrar Tengroth. Tja, då och då, svarar Sagan, när jag kommer hem om morgnarna.
[Foto: Serge Lido]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar