Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament

Jag bläddrar lite villrådigt fram och tillbaka genom boken Sven Stolpe av Svante Nordin med den rätt underbara undertiteln Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014) efter att ha konstaterat att i personregistret Tegnér följs av Terboven. 

 

 

 

I Tengroths historia spelar författaren, kulturjournalisten och provokatören Stolpe en roll, inte helt försumbar, genom att han i sin recension av hennes debutbok använde en så grov vokabulär att boken genast blev en försäljningssuccé och hon själv fick läggas in på vilohem. Men i Nordins text syns inte ett spår av händelsen. Och så var det förmodligen: en daglig sågning i en daglig tidning utan vidare efterspel, nästa morgon en ny bok att anmäla och hjulen rullar vidare. Liksom den tågvagn som Stolpe råkade passera på resa mot Göteborg där han kunde notera att de flesta passagerarna hade hennes Törst som reselektyr. I alla fall går skrönan så.

 

Men Nordins bok innehåller, förutom en hel del dråpliga historier, utslungade stolpeska invektiv och långa redogörelser kring författargärningen, en del annat: vi får en översikt över Stolpes år på Aftonbladet - där recensionen publicerades - från 1945 fram tills dess att tidningen såldes till LO ett och ett halvt decennium senare. Personer från Tengroths värld skymtar också under berättelsens gång: Kjell Strömberg, Gösta Gustaf-Janson, Stig Ahlgren och naturligtvis Hasse Ekman som i flera av sina filmmanus samarbetade med Stolpe.

 

Sven och Birgit fick med tiden också två stora gemensamma intressen: fransk litteratur och katolicismen. Han introducerade och anmälde många av tidens franska författare, några som senare också dök upp i Tengroths författarporträtt. 1947 konverterade han till katolicismen, Birgit tog steget ut i början av 1950-talet.

 

Och här mötas också de tu. 1955 redigerade Stolpe en volym med texter kring katolicismen skriva av skilda personer under titeln Varför jag blev katolik (Wahlström & Widstrand, 1955). Nordin nämner det inte men den titeln var direkt plockad från en artikel som Birgit publicerat i Året Runt och hon nämns också hyfsat fylligt och med ett erkännande i Stolpes förord. Tengroths text skulle straxt efter också ingå i boken Njut av livet, Madame! 

 

 

På liv och död [1943]

Så har ytterligare en gammal Tengroth-film gått på eftermiddagsmatiné i den statliga televisionen och eftersom det den här gången inte var en repris på reprisen etc. så är det med en viss förväntan man låter bandet gå. Filmen På liv och död är dessutom relativt sen ur ett tengroth-perspektiv, den hade premiär 1943 och det var under den här eran som Birgits skådespeleri bottnade och fick en tydligare karaktär.

Det är Norrland, det är vinter, och det är en hård tid. Det här är en värnplikts- och beredskapsfilm av ett slag som numer kan kännas totalt stillastående och daterad: småtjafset grabbarna emellan inne på logementet, och så upp i givakt så fort ett befäl i de lägre graderna råkar komma i närheten. Halva filmen, i Rolf Husbergs regi, består dessvärre (för dramat) av mer eller mindre stumma och rätt utdragna naturscenerier och sköna vyer där unga män i uniform skidar över skare och i lössnö, i motlut och nerför backarna.

Inne på det närbelägna fjällhotellet rör sig ett gäng yngre människor, helt klart från ett urbaniserat Söderut, dialekten antyder stockholmsområdet. Det är i den här miljön dialogen tillåts ta för sig. Manuset är också skrivet av dessa sidors hjälte, Hasse Ekman, det naturliga munhuggeriets mästare. Och han skådespelar också. Med mustasch. Och ännu bättre: åt sig själv reserverar han repliker som i sin cynism och livsleda skulle kunna vara ett utkast till den kommande filmen Banketten.

Intrigen är väl heller inget vidare, det måste erkännas och jag tror nog att Ekman själv var rätt medveten om det. Han nämner filmen som hastigast i sin memoarbok (den andra) och då mest i form av sega skidturer ute på fjället och så att författaren och debattören Sven Stolpe plötsligt dök upp och ställde till det. Däruppe i norr, bortom all ära och redlighet, började de tydligen planera för ett kommande filmmanus.

Birgit spelar ung dam av det mer rejäla slaget, hon förirrar sig på kalfjället men hittar hem igen, även om hon sig självt oförskyllt orsakar elände. Hon hjälper därefter militären att spåra en farlig sabotör genom sitt försåtliga snack. Hon gör bra ifrån sig med det lilla hon har att att hantera, kvittrar när hon lägger sina repliker, ser svårartat ångestfull ut i andra sekvenser. Vi har sett det förut, när hon lägger blicken liksom utanför hela verkligheten runtom.

Man kan också uppmärksamma att den dräkt hon bär på förra inläggets bild - den äktenskapliga snökastningen - i den här filmen får tjänstgöra dels som skiddräkt ute på vidderna (vid soligt väder), dels som mysdräkt inne i hotellsoffan (dagtid). En påminnelse om att skådespelarna vid den här tiden fick skaffa sina rollkläder privat. Bra kvalitét uppenbarligen då den i alla fall överlevde ända fram till 1946.

Även andra roller framförs på ett gediget sätt. Kända ansikten från tiden passerar i aftondress eller uniform. Barskt eller spralligt. I damernas fall till och med lite vimsigt. Och så Karl Arne Holmsten, som verkar kunna göra vilken typ av roll som helst på samma naturligt, lediga sätt. Och få det att bära hela vägen fram till sluttexten.

[Fotografiet: Birgit i sin roll som Karin Sjövall, fänrikens flirt och till vänster skymtar Lillebil Kjellén som den karltokiga Gittan, vilken föredrar en löjtnant när sådan finns tillhands.]

Omläsning 8: Njut av livet, Madame!

- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.

Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.

Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.

Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.

Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.

Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.

Boenden 8c: Norr Mälarstrand 76

Det ena leder oftast till det andra: utan att ens kunna portkoden är vi åter inne i ett bekant trapphus med sin av tidens töcken dunkla belysning som dessvärre gör det omöjligt för den nyfikne att ens tyda namnen på lägenhetsdörrarna.

Den här gången är det författaren Gösta Gustaf-Janson som öppnat porten i sin memoar Gubben kom! [Bonniers, 1990]. Janson, som i denna dag närmast är att betrakta som en av alla dessa bortglömda, var på sin tid en producent av brett upplagda romaner med scenerier och personage hämtade från tidens borgerliga trädgårdar. Enkel underhållningslitteratur, tyckte somliga. Stundtals strålande, säger jag. Han hade skrivandet i blodet, båda föräldrarna var författare på sin kant även om jag måste erkänna att jag bara stött på dem genom sonens egna skriverier.

1933 är Gustaf-Janson utan egen bostad och får ett erbjudande av barndomsvännen Sven Stolpe (som likt en vålnad driver längs den Tengrothska grusgången) att överta hans enrummare vid Norr Mälarstrand, i det så kallade ungkarlshotellet på nummer sjuttiosex! Och varför inte, resonerar han: lägenheten var trevligt möblerad med eget badrum och nere på gatuplanet låg en restaurang med vinrättigheter.

Detta senare argument verkar ha tung bäring för Janson då han stundtals åtminstone i ungdomen verkar ha druckit rätt tappert och i sina minnen finner anledning att nogsamt notera de nyktra perioderna. På drinkarens vis. Närheten till utskänkningen gav också resultat: inom kort snubblade han "hela långa utförsbacken med sitt blöta sjaskiga slut." som han uttrycker det, följt av en vecka på "K. O. Larssons privata klinik".

Under denna tid får han dock sitt litterära genombrott och kan flytta in i egen våning fem trappor upp i samma hus, "en hörnvåning på två rum och en vällustigt rymlig sovalkov". Här lär vi oss också att ingen lägenhet i huset var utrustad med eget pentry, mat skickades helt enkelt upp från restaurangen längst ner. Genombrott ger stålar och snart är den nya lyan möblerad med nytt, vräkigt och - det erkänner han själv på ålderns höst - rätt förskräckligt möblemang. Utanför fönstren var det dock desto finare, utsikt över den glimrande Mälaren och Västerbrons nyresta brospann inom synhåll. Men innanför glasrutorna satt en nyrik ung man, med skrivdon och flaskor till hands när han inte drog bort till Grotta Azurra och vidare längs gatorna på en till synes otröstlig jakt efter mänskligt samröre.

Birgit då? Helt visst stötte de på varandra i huset, även om ingen nämner det. Tengroth hade dessutom en roll i filmen Gubben kommer (1939), baserad på Gustaf-Jansons succéroman från 1934 (pengarna till möblemanget!) och han skrev senare på 1950-talet romanen ...och blev jag dödligt kär [Bonniers, 1953] med motiv från trettiotalets filmvärld ute i Råsunda. Den romanen innehåller också ett porträtt av Stolpe som under lång, lång tid torpederade den kompisrelationen. En till vardags kaxig och dryg Stolpe hade svårt att fördra när han inte själv hade kontroll över avbildningen.

[Nutida foto: Sara Rådling, Ekmansällskapet]

Varför jag blev katolik - boken

Getingåret 1955 surrade åter en av dåtidens ettrigaste steklar: skriftställaren Sven Stolpe - även om han just vid det här tillfället kanske inte vässat gadden helt fullt. Detta år redigerade han nämligen och gav ut boken Varför jag blev katolik: en samling inlägg (Wahlström & Widstrand, 1955) med en rad texter där olika personer försökte förklara varför de konverterat till den romersk-katolska trosuppfattningen. Stolpe var ju själv en sökare och i denna utgåva hade han samlat ihop en hop likasinnade, många ohjälpligt bortglömda men tydligen i dåtidens kyrkliga sammanhang aktiva debattörer, andra har väl överlevt i vår tid, i alla fall som namn: akademiledamoten Gunnel Vallqvist, regissören Olof Molander, nobelpristagaren Francois Mauriac. Och Stolpe själv förståss, liksom en liten underlig notering av skådisen Gunnar Björnstrand samt ett längre inlägg av densammes hustru, även hon konvertit: Lillie Björnstrand. Frågan är hur läsbara de är. Vid en förströdd genombläddring är det att svårt att hitta någon rubrik som känns särskilt lockande.

Stolpe hade ju några år tidigare gått hårt åt Birgit Tengroth genom sin recension av debutboken Törst, vi har tidigare berört följderna av detta: hur det samtida Stockholm - nåja, i alla fall enligt författarinnans minnesbild - häcklade Tengroth och anonyma röster viskade de mest förskräckliga saker så att hon tvingades lägga in sig på klinik. Sedan dess hade de stött på varandra in real life och Stolpe hade visat sig vara ett mönster av gentilitet: artig, konversabel och vänlig. Han hade även recenserat andra Tengrothalster med betydligt färre invektiv.

I bokens inledning sträcker han ut en försonande hand. Här skriver han mångordigt och gillande om en artikel av Tengroth som tidigare publicerats i Året Runt och som nu också fick ge boken själva dess titel. Genom att publicera sin text i en "folklig" tidning som också "har en väldig spridning" hade Birgit riktat uppmärksamheten mot den fåtaliga skara katolska svenskar som vid denna tid levde undanskymt i ett ännu solitt prostantistiskt Sverige. Hon hade fört gruppens talan med brett anslag och formulerat tankar som kunde leda en människa in i den katolska fållan, allt med Stolpes gillande. Han ser också en rörelse i dåtidens trosliv, bort från det trist traditionella och etablerade till just "de andra", katolikerna. Naturligtvis påverkade det att Sverige så sent som några år tidigare, 1952, lagstiftat om religionsfrihet i landet men det fanns också ett mer svärmiskt blickande efter katolska ceremonier, svängande rökelsekar, en lite ängsligt drömmande position bland intellektuella. Stolpe fnyser lätt åt hur grunda sådana böjelser kan visa sig vara. Men det fanns i det dåtida samhället en debatt - delvis inspirerad av Ingemar Hedenius - som mer seriöst inriktade sig på tron vs förnuftet där katolicismen i många stycken tycktes dra det längsta strået. Det iskalla kalla kriget vid denna tidpunkt med sin neddragna järnridå påverkade säkert, sägs det, också att åtskilliga i det katolska såg ett skydd mot det kommunistiska hotet. Dessa frågor tas också upp i en artikel av Sten Hidal i den katolska tidskriften Signum, nr. 6, 2005 där bokens 50-årsjubileum uppmärksammas.

Det Stolpe huvudsakligen gillar i Tengroths text är den sakliga, lågmälda beskrivningen av hennes upplevelse, utan teatraliska gester och högljudda åtbörder, hur hon nästan nära nog glider in i övertygelse allt eftersom.

Han citerar henne: "Jag har knäböjt för första gången i mitt liv. Katedralen låg i mörker. I ett sidoskepp flämtade en låga för Our Lady. Jag låg på knä och såg på Maria som hade neonljusglorian på trekvart som hade hon tagit en dry Martini för nmycket. Jag kände ingenting."

Han säger sig också rekommendera läsning av Tengroths text i sin helhet även om hon alltså inte inbjudits till volymen. Processen hade, vad jag förstått, skjutit fart i samband med hennes ganska skyddslösa vistelse i Washington, D.C. Även om hon alltid påstått sig vara troende. När steget sedan var taget fullt ut beskrev hon alltså det hela i sin artikel som nämndes ovan. Den kom senare att ingå i volymen Njut av livet, Madame. Den boken förelåg tydligen ännu inte i tryck när Stolpe skrev sin introduktion, han benämner den nämligen Flicka på glid, som är rubriken på Tengroths reportage om Francoise Sagan som skulle komma att ingå i samlingen. Eller var det passning till sköra Birgit?

Skulle någon vara nyfiken på att blicka in denna gränsöverskidande tankevärld kan man tydligen finna spår av den i Vilgot Sjömans debutroman Lektorn (1948) och det var ju samme författare som 1952 skymtade Birgit i åhörarskaran vid litteraturpristagaren Mauriacs föreläsning vid S:t Paulsgatan på Södermalm.

"Farväl till schaletten"

I Filmjournalen nr 38, 1948 kommenteras Tengroths författardebut Törst med en längre anmälan, under ovanstående rubrik, som förutom en hyfsad positiv bedömning av själva boken även beskriver den uppståndelse den vållat.

Signaturen B.L. betonar det "vibrerande allvar" som präglar boken vilket kontrasterar mot det rykte den fått och den snuskstämpel som folkmunnen och Sven Stolpes recension gett den; Stolpe som här stämplas som hopplöst pryd och helt ur takt med tiden. Förlagets braskande annonser att boken redan gått ut i 10.000 ex spär på uppståndelsen och folk sägs rycka exemplaren ur kolportörernas händer. Och varför? Inte är det den berömda skådespelerskans namn som drar mest, det är pornografin "och det är som bekant ett ord som kommer det att vattnas i munnen på en massa människor här i landet, som i vanliga fall inte läser någonting annat än veckotidningarnas serier."

Tengroths prosa bedöms som "exalterad och fylld av över- och undertoner". Stundtals blir dock orden en ogenomtränglig mur som stänger ute läsaren bakom en dunkel och otillfredsställande stil och ämnesvalet, den eviga törsten efter ömhet, förståelse och trygghet blir lite enahanda och de kvinnliga huvudpersonerna i novellerna är desamma även när de klätts i olika namn. "Hon äger en slagruta med vilken hon genomsöker själens utmarker, det är bara det att den inte alltid ger alldeles tydliga utslag." Dock jämförs med både Karin Boye och Virginia Woolf.

Anmälaren ställer sig även tvivlande till den militär som uppenbarar sig i den inledande texten: "Såna djur finns inte!", utropar han/hon och fortsätter: "Karl'n är visserligen yrkesmilitär, men man vill inte riktigt tro att ens en sådan kan ha ett så stenhårt hjärta under den helstela vapenrocken." Nåja, här skulle ett och annat kunna sägas emot. Å andra sidan verkar mötet mellan de två portvinspimplande damerna uppe i en "nuckebetonad", sommarkvav våning nog så krävande medan de följande texterna är värda beröm, t. o. m. Strindberg skulle nicka belåtet åt den avslutande Resa med Arethusa med sitt grälande par: "Det kan visserligen kännas frånstötande att den sexuella dragningskraften är den som till sist håller ihop detta murkna äktenskap, men vem kan förneka det sannolika i en sådan utveckling?"

Så, sammanfattas det, nog har den milda skådespelerskan kastat av sig sin oskuldsfulla schalett och den nya författarinnan är förhoppningsvis snart tillbaka; även om hon bör träna sitt litterära handlag, tygla fantasin en smula (!) och fördjupa personskildringen så är det uppenbart att här finns "en djup brunn med verklighet att ösa ur".

[Bild ur Bergmans filmatisering av Törst, Birgit (t.v.) och Mimi Nelson delar några pavor rödtjut en ledsam midsommarkväll.]

Sven Stolpe

Jag var nyss fyllda femton år och min far som inom några månader skulle bli 50 hade bestämt att högtidsdagen skulle firas i Rom. Några veckor före avresan tog han mig med till Katedralskolans i Linköping aula där författaren Sven Stolpe skulle hålla föredrag om den eviga staden. Jag minns inte något av själva föreläsningen, eller diabilderna som illustrerade det hela, men jag minns den lille skriftställaren och kulturpersonligheten där framme vid pulpeten som med kraftfullt och armviftande engagemang höll sin dragning.

Stolpe var vid denna tid en kändis (femtiotalsupplagan av Svensk uppslagsbok ger honom drygt 1 1/2 spalt!), författare och debattör, katolik, biograf av drottning Kristina och den heliga Birgitta, och ofta förespråkare för vad som vid denna tid betraktades som rejält konservativa värderingar även om man kan misstänka att det snarast rörde sig om etik, kristen tro och respekt för individen. Han var dessutom lite av en lokalcelebritet eftersom han sedan en tid uppehöll en lektorstjänst i Mjölby - av alla orter. Ibland synes Herrens vägar vara mer outgrundliga än eljest. Han tvekade aldrig att framhålla sina åsikter ändå upp i gubbåren vilket, vill jag minnas, så småningom ledde till att han vid hög ålder fick en rejäl omgång stryk på t-banan här i Stockholm.

Nå, Stolpe var dessutom recensent i Aftonbladet vid tiden för Törsts publicering och han kastade sig med all kraft över Tengroths debut och nådde närmast herostratisk ryktbarhet genom sin totala sågning av den 28 augusti 1948: "en av de råaste och snuskigaste som utkommit på svenskt språk"! Förutom att boken är fylld av "spyor, slagsmål och sexualsnusk" summerar han att "under de 20 år som jag varit verksam som recensent har ett så lågtstående litterärt opus aldrig kommit i min hand."

Varför dessa tillmälen? Enligt uppgift hade rallarsvingarna delvis sin grund i att Stig Ahlgren straxt innan skrivit ner en av Stolpes böcker och nu var det dags att ge igen! Sedan boken, bl.a. tack vare detta utfall, blivit en kommersiell succé, kunde Stolpe - som han ironiskt noterade i sin anmälan av Tengroths nästa bok Nattportier - på tåget Göteborg-Stockholm räkna till 42 exemplar av Törst i tre av tågets salongsvagnar!

Tengroth tog, som tidigare framgått, mycket illa vid sig men skriver någonstans att hon senare vid en bjudning stötte på Stolpe som visade sig vara en mycket artig och, ja, rent av trevlig och behaglig person. Kanske, funderar Birgit: om en sådan person kan vara trevlig, så kanske även jag kan vara det. Hon fann tröst vid den tanken.

Omläsning 1: "Törst"

Hon sa: Men jag släpper dig aldrig. Då skulle du kanske få det bra.

Tengroth gjorde bokdebut med novellsamlingen Törst som kom 1948 på Wahlström & Widstrands förlag. Titelnovellen hade dock redan tidigare publicerats under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All världens berättare.

Boken består av fem noveller av varierande längd. Inledningsvis kommer alltså Törst som tar upp till synes evigt tema: ojämlikheten mellan könen, de skiftande normerna och orättvisa värderingarna. Här visas Mannen med byxorna nere trots att han själv tror sig bära nyskräddad uniform. Den följande novellen, Helbrädgagöraren, beskriver en psykiatikers kamp för att behålla, dominera, krossa en patient, i detta fall en ung kvinna som vaknar upp ur snömosdimmorna. Avant de Mourir bekriver ett möte mellan två ensamma kvinnor en öde sommardag i centrala Stockholm, de är barndomsvänner men har inte setts på länge och hamnar i den enas lägenhet, portvinpimplande växer en attraktion fram emellan dem. Även här har männen svikit. Stycke nummer fyra, Rapsodi under våt handduk, är en rapp barndomskildring med ett flyt som Tengroth kommer att återkomma till i senare arbeten, här går minnesbilderna in och ut ur varandra, samhällets mekanik avslöjas obarmhärtigt och musten och oräddheten i språket är påfallande.

Hon gjorde sig mjuk i munnen, slirade lystet med tungan, ormade med könet, fick samma brustna blick som hundar, när de förrättar sin tarv och vet sig försvarslösa, samtidigt som de njuter av tarmens arbete.

Boken avslutas sedan med ett längre bärande stycke, Resa med Arethusa, som beskriver ett äkta pars resa med tåg från Basel upp till Sverige. De båda är knappt ens hjälpligt teatersminkade - här är det Tengroth och Ahlgren själva som tjafsar sig upp genom ett krigshärjat Europa. Båda lika avslöjade: småaktiga, gnälliga, självupptagna. Det har klagats på att T. hänsynslöst lämnade ut Ahlgren i denna text, men hon går minsann lika hårt åt sig själv: hon, en f.d. balettdansös, som häller i sig alltför mycket vin och är så fixerad vid sin egen kropp; han en självgod akademiker som anser sig ha lösningen på allt även om han väjer undan vid varje konflikt. Dialogen är blixtrande vass och porträtten skickligt målade.

Vad det var kvavt och så något äckligt i luften. En äcklig söt doft. Hon vätte de spruckna läpparna. Hade hon mått illa? Ja, hon hade mått illa. Hade de grälat? Ja, de hade grälat. Hade hon varit för jävlig? Ja, men det hade han också. Fast hon hade nog varit värre, mycket värre, om man skulle hålla sig till sanningen, och det kunde man ju...för sig själv...ibland.

Så avslutas texten, ja hela boken, med att två människor förenas åter, ansikte mot ansikte, hud mot hud, öden sammantvinnade.

Tengroth skrev novellerna i samband med en strejk på Filmstaden i Råsunda som råkade ge extratid. Den tiden förvaltade hon väl. Hon beskrev själv senare boken i tidskriften Obs! (18 juni 1952) som ett "vrål som man säger att en kvinna kan vråla, ett gurglande skrik mitt inne i en psykisk blodstörtning." Boken väckte stor uppmärksamhet, bl.a. förorsakat av en totalsågning från skribenten Sven Stolpe som staplade invektiv på varandra; försäljningen sköt i höjden och nya upplagor följde varandra. Per Wästberg flinar i sin memoar "De hemliga rummen" (Wahlström & Widstrand, 2006) åt att Tengroth gjordes rik tack vare Stolpe. Men hon blev en hånfull visa på stan, i alla fall enligt henne själv. Det hela ledde till en "nervkollaps", författarinnan fick läggas in på sjukhem där hon möts av nattsköterskans fråga:

- Säg, fru Tengroth, vart ska man gå för att bli frälst?
Jag fann mig emellertid och svarade:
- Gå till Frälsningsarmén. Där anordnar pastor Hjelm massmöten mot min "förfärliga" bok på temat: Det vore bättre att en kvarnsten hängdes kring hennes hals än att hon förför en av dessa små.
- Det vet jag, svarade hon uppriktigt. Jag har försök komma in, men det var fullspikat.