Gläd dig i din ungdom [1939]

Inte nog med att fru Tengroth plötsligt figurerar i en nyutkommen bok och diskuteras i radioprogram: nu går hon på bio också, i fullt format. Det är Cinemateket Stockholm som kör en kortare Vilhelm Moberg-serie, med fem filmer baserade på hans böcker och i två av dem har Birgit den kvinnliga huvudrollen. Den första av dessa är alltså baserad på Mobergs roman från 1935 'Sänkt sedebetyg' som spänner över ett längre tidsplan är filmen.

Eftersom det närmast vore att beteckna som tjänstefel att inte sitta i salongen, sitter man där. Med lätt klappande hjärta när gardinen dras åt sidan och filmtexterna till 'Gläd dig i sin ungdom' börjar fladdra förbi på duken.

Birgit gör det bra, hennes roll är helt trovärdig och hon går ända in i salongen med sin omtalade charm och närvaro. Men hon har inte en helt lätt uppgift, hennes manlige motspelare Peter Höglund gestaltar sin figur Knut Toring på ett helt hopplöst sätt. Om det är skådespeleriet, eller om det beror på Per Lindbergs manus, Mobergs roman eller regissör Lindberg instruktion är något oklart, men Höglund domderar som den omogne tonåring han kanske är menad att föreställa, han deklamerar oavbrutet utan att lyssna på någon, han rasar mot allt runtomkring inklusive Gud Fader trots att han hela tiden låter som en frikyrkopastor i den yttersta dagens farstu. Och vad värre är: han tänker inte ett ögonblick på sin flamma, den ljuvliga (och ansvarstagande) Ebba Brun i Birgits gestalt. Han är självupptaget jobbig helt enkelt. Men kanske var man jobbig när kriget stod för dörren som Torings far påpekar för sin arbetsskygge son. Och om man ville något annat i livet än att sätta spaden i jorden och vända på torvan.

I övrigt är skådespeleriet klart godkänt, vi ser 'Bullen' Berglund ganska fjärran från den gemytligt borgerliga rondör som han annars är mest känd för och Gunnar Sjöberg som i mörk och rufsig kalufs fångar flickan till sist. Långt senare skulle han ju dyka upp i Bergmans Smultronstället som Stig Ahlgren himself med Birgit, eller är det Gunnel Broström, vid sin sida. Men det är helt annan historia.

Sedan blev det trassel med Moberg. Den svenska filmcensuren grep in och saxade bort en längre osedesam scen med Birgit och Höglund och Moberg rasade som bara Moberg kunde. Redan på ett tidigt stadium hade man lämnat in manuset för förhandsgranskning varefter åtminstone en scen ströks efter censorernas anmärkning. När filmen sedan var klar klipptes delar av ovan nämnda kärleksscen. Detta kunde Moberg inte förlika sig med, det var för djävligt helt enkelt. Därmed, eller av andra anledningar, spelades den tänkta uppföljaren till filmen aldrig in.

I bokverket Svensk filmografi (del 3, 1930-1939) sammanfattar Jan Olsson filmen: "Som helhet betraktad är filmen ett försök att utifrån ett fullvärdigt stoff höja sig över pekoralens lågvatten, men är snarare ett tecken på en övertygad ambition är ett fullvärdigt resultat."

Fotografierna från filminspelningen är utvalda och hämtade från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/

Gunnel Broström [1922-2012]

I ljusspelet genom sommarens lövkronor glimrar ytterligare ett dödsbud från filmens och teaterns förrädiskt eviga rollspel. På nytt passeras portalen in till dessa skuggornas värld av en av de stora, en av de bortom rubrikernas mest omedelbara utropstecken: Gunnel Broström.

Broström arbetade till stor del inom teaterns värld. Knappa decenniet yngre än Tengroth tillhörde hon en skådespelargeneration som blommade upp efter det att Birgit lämnat skådespeleriet och några professionella mötespunkter mellan de två står inte att finna. Däremot platsar naturligtvis Broström i denna spalt genom att vara den enda skådespelare som verkligen gestaltat personen Birgit Tengroth. Och då räknar vi bort filmatiseringar av Birgits skönlitterära verk med tydliga biografiska detaljer: Ingmar Bergmans Törst och Martina Bigerts Lida pin.

I Bergman Smultronstället axlade nämligen Broström den spelsmässigt korta men minnesvärda, för att inte säga herostratiska, rollen som fru Berit Alman som tillsammans med sin make ingenjör Alman, med en närmast illvillig porträttlikhet "tolkad" av Gunnar Sjöberg, plockas upp som liftare i huvudpersonernas bil (se baksätet i bilden härintill). Paret grälar och hånar varandra oupphörligen på ett sätt som var medvetet av Bergman och självklart tydligt för samtiden ett porträtt av det offentliga paret Stig Ahlgren/Birgit Tengroth. Rollerna var, enligt Bergman själv, en personlig hämnd mot Ahlgren som skrivit ner något Bergman gjort tidigare. Här slåss småpojkarna mot varandra på skolgårdens grus och Birgit fick sitt av bara farten. Bergman sade sig försent ha ångrat den sidpassningen och Birgit nämner aldrig - vad känt är - scenen i sina egna skriverier. Men vad som tänktes kan bara antas.

Detta var naturligtvis ett kort ögonblink i Broströms karriär. Vore det inte spökfiguren Bergman klädd i sin mockajacka och basker vore det allaredan glömt. Vad övrigt är, är ett broströmskt skådespeleri, regisserande och konstnärskap som lever vidare långt efter det att sommar gått över till höst.

Synd [1948]

Hon: Varför ger jag alltid efter för dig? Varför gör jag alltid som du vill?
Han: Därför att du älskar mig, liten! Förstår du inte det?
Hon: Ja, det gör jag!

Filmen Synd hade premiär i november 1948 men hade redan spelats in under sommaren två år tidigare vilket den uppmärksamme också kan notera i och med att Tengroths apparation är klart mer '46 än '48. Och blev därmed en av de sista titlarna i Birgits filmografi. Regissören var dessutom ett nytt namn i den tengrothska världen: Arnold Sjöstrand som tidigare bara skymtat i Ödemarksprästen men var riktigt skolad på Dramaten - i samma årskull som Garbo och Mimi Pollak - och senare spelat både där och på andra scener.

På ett sätt kan filmen sägas vara en variant på den tidigare succén Sonja. Sture Lagerwall gör en repris på den onde figuren från förr som dyker upp i Tengroths nya, hyffsat trygga borgerliga liv och påminner handfast - liksom han försöker slå mynt av det - om det som tidigare varit.

Men det är också en film om passion och vad detta kan föra med sig, den där näst intill okontrollerbara passionen, det rentav fysiska ruset, blott ett tuppfjät från synden.

Det hela börjar med att den galante men skrupelfrie Fred, alltså Lagerwall, raggar upp Anna, spelad av Tengroth, längs stråket på något som kan antas vara Kungsgatan i Stockholm. Han har redan dessförinnan recenserat henne som "Vetlandatypen", d.v.s. lite lagom bonnig, naturligtvis ointressant men dessbättre lättlurad. Så nu är det Vetlanda som gäller! Efter några dagar träffas de för en kväll på Gröna Lund: lite karusell, lite dans och sedan hem till Sture! Raskt jobbat. Nästa morgon vaknar Birgit upp i sängen, kameran har straxt innan fångat en flaska på golvet, hon ser lätt förvirrad ut men är klädd i nattlinne. Hon var alltså förberedd på vad som kunde följa en kväll på nöjesfältet.

Utanför protokollet måste sägas att scenen med den morgontrötta Birgit visar något som inte hör till den vanliga Tengrothtypen: den som en klassisk skönhet - lite oväntat, och hon bär upp det! Ett tidlöst, gracilt utseende långt bortom de näpet rundnätta flickor hon så ofta gestaltat tidigare.

Sture har nu kopplat greppet, och flickan fångas omedelbart av hans charm, gåpåaraktighet och världsvana. Hon lösgör sitt sparade kapital för att hjälpa honom i hans minst sagt tveksamma affärer, hon distanserar sig alltmer från den (fri-)religiösa värld hon tillhört i en trång, stillastående och andefattig krets av släkt, Jesu Vänner och bekanta.

Hon: Idag är det 3 månader sedan vi träffades.
Han: Hah, sentimental, va? Ja, sån't hör väl till, men det är ingenting för mej, inte. Jag är mera praktiskt anlagd.

Ja, det går naturligtvis åt skogen alltsammans, Sture försvinner till fjärran land med resterna av pengarna sedan det mesta förskingrats: Birgits egna medel, delar av hennes tants förmögenhet och kapital stulet på Birgits arbetsplats. Här skulle det kunna sluta i moll. Men det kommer att bli värre. Först styrs det hela dock upp av en man jordbruksintressen, som hela tiden uppvaktat Birgit. Han är för övrigt gestaltad av Gunnar Sjöberg, som ett decennium senare skulle spela Birgits riktige man, Stig Ahlgren, i Bergmans Smultronstället. Denne lätt stillsamme man ruskar av sig hennes krassa bekännelser och friar på stående fot. Vad kan hon göra annat än säga ja?

10 år senare: Birgit hänger vid trädgårdens murade vattenbrunn och röker en cigarrett. Hon är nu gårdsfru på en större gård utanför Norrköping, med husa och förvaltare. Men äktenskapet har gått i stå: maken leder av diabetes och grav allergi, han är ilsken, lättretad, kitsligt svartsjuk och oförutsägbar. Och svärmor skrider genom salongerna som en evig gäst. Mitt i all denna slutna och låsta tillvaro springer hon åter på Sture vid ett besök i staden: och hon faller pladask på nytt, hela hennes väsen vibrerar av lust till den typ han representerar: äventyret, kluvenheten, det ansvarslösa.

"Bara han rör vid mig så ryser jag. Men vad ska jag göra? Det är han som har pengarna?", berättar hon för Sture efter en natt på hotell. "Pengar", tänker Sture och repar mod.

Och denne numer lätt sjavige vålnad tränger sig närmare, (åter-)erövrar henne bit för bit tills hon förklarar där hemma att hon vill skiljas och straxt därefter med berått mod avstår från att ge sin sjuke man den nödvändiga insulindosen vid ett sjukdomsanfall. Knappt har liket kallnat förrän hon åter är hos Sture inne i stan. Därpå dyker han oanmäld upp på gården och gör sig allmänt omöjlig, falsk och spefull som han tydligt visar sig vara för alla och envar.

Och nånstans där går det upp för henne hur hon hetsats bort från allt hon tycker är rätt och riktigt. Hon får hjälp på traven av den inneboende Brust i Stig Järrels gestalt - åter en av alla dessa hans oförglömliga figurer. Här en författare som sett det mesta och nu sökt sig ut till lantlig frid, fjärran från alla villfarelser livet skänker oss: det var länge sedan jag tyckte någonting var märkvärdigt, som han sammanfattar tillvaron. Denne Brust genomskådar raskt Sture ("en erotikens ockrare". "En tarvlig lymmel") som straxt därpå drivs bort från gården - han måste dessvärre först tigga pengar av Birgit för transporten - samtidigt som alla de andra reser sin väg. Hon, den nyblivna änkan, är ensam kvar. Med pengar, gård och en eventuell framtid.

Det är lite oklart varför premiären dröjde i två år, och kritiken var bitvis inte nådig, en pellejöns i Arbetaren sammanfattade: "Om vi säger att det hela är precis så släpigt och oskickligt gjort som man kan vänta när det är gjort av Arnold Sjöstrand och precis så illa spelat som man kan vänta av Birgit Tengroth, så har man egentligen sagt allt som behöver sägas". Dessbättre fanns även andra röster i kören, Lagerwall fick goda vitsord på annat håll, även Tengroth sades hålla måttet och man måste nog, nu långt efteråt, säga att filmen innehåller delar med en starkt och rentav frustande nerv inför de möten och kopplingar tillvaron kan föra med sig.

Filmen finns f. ö. tillgänglig på Kungl. bibliotekets Audiovisuella samlingar.