Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

Mans kvinna [1945] revisited

Som nämnts i föregående inlägg har Cinemateket i Stockholm under november kört en kortare Vilhelm Moberg-serie där Tengroth dyker upp två gånger. Först ut var Gläd dig i din ungdom, och dryga veckan senare visas Mans kvinna, i regi av Gunnar Skoglund. Med Edvin Adolphson som försteälskare, vid denna tid just avlagd av privatkvinnan Birgit Tengroth.

Låt oss bara ha en sak klar: gamla bondedramor i svartvitt är knappast en kassako på en blommande sommaräng denna gråmulna lördagseftermiddag i november 2019. Det är glest mellan besökarna men på duken myllrar det desto mer. Den småländska by där dramat utspelar sig är tätbefolkad och allehanda typer och personligheter passerar framför kameran och levererar Mobergs frejdiga manus.

Till skillnad från den föregående filmen har Birgit här en motspelare (ja, rentav två) som tränger sig på, ömsom ömsint, ömsom vanvettigt svartsjukt. Birgit, i flera scener rejält mejkad så bondfru hon är, slits mellan två män, mellan två varanden, två drömmar. En tidigare och längre (för att inte säga mångordig) redogörelse för filmen hittar ni här.

Nu är det ju inte alls samma rollfigur i de båda filmerna, men fem sex år har gått och Birgits ungflicka i den förra filmen har nu mognat till en vuxen kvinna som väljer själv i livet, tar sina egna beslut och följer sin egen kompass. Även när det innebär att gå från hus, make och hem och följa en odugling/drömmare, som inte kan hålla ordning på sin ekonomi, ut längs vägarna och in i skogen. Vi får hoppas att de hittar en stig som leder vidare förbi kättjans skogsgläntor till en långsiktigt bördigare mark. Sevärt är det hur som helst.

"Vi tre goda vänner delar lika" säger Edvin i sin replik på ett av fotografierna. Birgits Märit kan nog tänka sig det, för husfridens, lustens och framtidens skull. Men manliga egon sätter vid närmare eftertanke stopp för det. Och dramat kan rulla igång.

Liksom i det förra inlägget är fotografierna härintill från filminspelningen "lånade" från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/.

Gläd dig i din ungdom [1939]

Inte nog med att fru Tengroth plötsligt figurerar i en nyutkommen bok och diskuteras i radioprogram: nu går hon på bio också, i fullt format. Det är Cinemateket Stockholm som kör en kortare Vilhelm Moberg-serie, med fem filmer baserade på hans böcker och i två av dem har Birgit den kvinnliga huvudrollen. Den första av dessa är alltså baserad på Mobergs roman från 1935 'Sänkt sedebetyg' som spänner över ett längre tidsplan är filmen.

Eftersom det närmast vore att beteckna som tjänstefel att inte sitta i salongen, sitter man där. Med lätt klappande hjärta när gardinen dras åt sidan och filmtexterna till 'Gläd dig i sin ungdom' börjar fladdra förbi på duken.

Birgit gör det bra, hennes roll är helt trovärdig och hon går ända in i salongen med sin omtalade charm och närvaro. Men hon har inte en helt lätt uppgift, hennes manlige motspelare Peter Höglund gestaltar sin figur Knut Toring på ett helt hopplöst sätt. Om det är skådespeleriet, eller om det beror på Per Lindbergs manus, Mobergs roman eller regissör Lindberg instruktion är något oklart, men Höglund domderar som den omogne tonåring han kanske är menad att föreställa, han deklamerar oavbrutet utan att lyssna på någon, han rasar mot allt runtomkring inklusive Gud Fader trots att han hela tiden låter som en frikyrkopastor i den yttersta dagens farstu. Och vad värre är: han tänker inte ett ögonblick på sin flamma, den ljuvliga (och ansvarstagande) Ebba Brun i Birgits gestalt. Han är självupptaget jobbig helt enkelt. Men kanske var man jobbig när kriget stod för dörren som Torings far påpekar för sin arbetsskygge son. Och om man ville något annat i livet än att sätta spaden i jorden och vända på torvan.

I övrigt är skådespeleriet klart godkänt, vi ser 'Bullen' Berglund ganska fjärran från den gemytligt borgerliga rondör som han annars är mest känd för och Gunnar Sjöberg som i mörk och rufsig kalufs fångar flickan till sist. Långt senare skulle han ju dyka upp i Bergmans Smultronstället som Stig Ahlgren himself med Birgit, eller är det Gunnel Broström, vid sin sida. Men det är helt annan historia.

Sedan blev det trassel med Moberg. Den svenska filmcensuren grep in och saxade bort en längre osedesam scen med Birgit och Höglund och Moberg rasade som bara Moberg kunde. Redan på ett tidigt stadium hade man lämnat in manuset för förhandsgranskning varefter åtminstone en scen ströks efter censorernas anmärkning. När filmen sedan var klar klipptes delar av ovan nämnda kärleksscen. Detta kunde Moberg inte förlika sig med, det var för djävligt helt enkelt. Därmed, eller av andra anledningar, spelades den tänkta uppföljaren till filmen aldrig in.

I bokverket Svensk filmografi (del 3, 1930-1939) sammanfattar Jan Olsson filmen: "Som helhet betraktad är filmen ett försök att utifrån ett fullvärdigt stoff höja sig över pekoralens lågvatten, men är snarare ett tecken på en övertygad ambition är ett fullvärdigt resultat."

Fotografierna från filminspelningen är utvalda och hämtade från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 7b

Låt oss lämna det förra inläggets raljanta och uppkäftiga dissande av Tengroth och återvända till det sena 1930-talets teaterscener, när ungdomen blommade och hoppet fnittrade ofrivilligt till när ridån hissades.

Det sker på nytt i sällskap med recensenten Herbert Grevenius som en fredagskväll i slutet av februari 1938 besökte Oscarsteatern för att få ta del av hur Edvin Adolphsons teatertrupp F.S. ("Filmsamfundet" gissar Grevenius) gestaltar pjäsen George and Margaret av engelsmannen Gerald Savory. Scenen består av två rumsinteriörer där de medverkande rör sig på ett vardagligt och naturligt sätt: de äter, pratar, telefonerar, läser tidningen, smågrälar, spelar piano, stiger upp, sätter sig ner, röker cigarretter. Så håller det på alltmedan pjäsen rullar vidare.

Grevenius gillar inledningsvis vad han ser: den rutinerade kvartetten Erik Berglund, Gull Natorp, Edvin själv liksom Sture Lagerwall. Till dessa sällar sig två ungdomar "mycket vinnande och sympatiska": Åke Ohberg och vår egen Birgit Tengroth - "familjens hejiga unga dotter". Och precis som noterats tidigare lyser hon upp i en snabb och rappkäftad dialog med Sture Lagerwall (hennes storebror i dramat) - "men något ohyvlad i rösten".

Och även om texten - och Adolphsons regi till och från - inte bär fullt ut utan på slutet kan kännas något seg blir det hela ändå lite småputtrigt hemtrevligt och för stunden roande, tycks Grevenius mena. Och för Birgits del, ungt och närvarande friskt!

Recensionen som ursprungligen fanns i Stockholms-Tidningen där Grevenius var stående teaterrecensent publicerades också i samlingsvolymen I afton kl. 8: premiärer och mellanspel (Fritzes Bokförlag, 1940) - en av tre böcker med samlad teaterkritik..

O, en så'n natt [1937]

Studio S Entertainment har sedan flera år gjort en alltjämt pågående och banbrytande insats för att återuppväcka möjligheten att se gammal god svensk film, klassiker efter klassiker väcks ur sin törnrosasömn och strålar på nytt i en tid, en tidsanda, lika angelägna som de en gång var.

Ett av den senaste tidens släpp har varit samlingsvolymen Den Stora Pilsnerboxen som innehåller sex filmer vars gemensamma nämnare är främst Thor Modéen och delvis Åke Söderblom samt det faktum att de en gång - av vissa av samtiden utvalda - sågs som representanter för ett av svensk films lågvattenmärken. I alla fall till vissa delar. Här finns filmen Kyss Henne! från 1940 som minsann är en riktigt upplyftande historia. Som annat kattguld finner man också O, en så'n natt!, i regi av Anders Henrikson och med Birgit i en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu är det visserligen bara dessa båda filmer som avslutas med utropstecken, övrigt innehåll får innehavaren att vrida och vända på boxen om undra om det handlar om en samlingsvolym av svensk lyteskomik.

Som sig bör går vi direkt till Tengrothfilmen. Med denna den femte av Tengroths alla filmer som kommer ut i DVD-format är alla sanna Birgitfans naturligtvis förväntansfulla. Dessvärre havererar filmen redan efter en minut eller två. De inledande scenerna visar en rätt pigg, alert och repliksnabb Edit Zelin (Tengroth), och att en kvinna som hon skulle kunna bli så dånande kär i en sådan töntig, uppblåst och världsfrämmande gestalt som Åke Söderbloms Efraim är i alla fall för en samtida betraktare fullständigt, fullständigt obegripligt.

Efter det vandrar vi målmedvetet vidare längs samma dike. Söderblom spelar över genom i stort hela filmen, släpper inte ifrån sig ett enda trovärdigt tonfall, Modéen domderar på sitt allra värsta vis, plutar med Leif G.W. Persson-munnen och är så allmänt barnsligt tramsig att man inte för en sekund betvivlar att hans familj i övrigt består av just tre fullständigt hysteriska fruntimmer. Birgit springer omkring hulkande, gråtande och täcker ansiktet med sin näsduk mer än halva filmens längd, hennes syster Sickan Carlsson har en något mer tacksam roll med ett fåtal regelrätta dialoger men ser mest ut som en arbetarklassig prinsessan Victoria á la sent 1930-tal. Julia Cæsar som Modéens hustru och de båda flickornas mamma kan i vissa ögonblick behärska sig, stanna upp och flunka på ytan som den livboj hela familjen Berggren kan hänga sig fast i.

Detta är avsett att vara en komedi, man springer också på bästa Falkenbergsmanér - eller Fredriksdalsteatern om ni föredrar det - ut och in i dörrar och ropar ut replikerna mer mot publiken än mot medspelarna, men inget, så gott som ingenting, är roligt.

De enda som genomför sin insats med värdighet är Bullen Berglund, här en 55-årig ungkarl och enklare godsägare på tillfälligt besök i storstaden och som efterhand blir alltmer svärmande för den lätt vampiga skådespelerskan Katie Rolfsen. Där finns ett samspel och replikväxling som faktiskt känns verkligt och som, för ett ögonblick eller två, berör. Ännu bättre är den norska skådisen Kirsten Heiberg, som här gör en av sina tre svenska filmroller innan hon reste vidare söderut mot det Tredje Rikets filmstudios. Här uppenbarar sig en begåvning som med ett snett leende och all sin tids diskreta flärd går hela vägen från filmstudion över biosalongen in till betraktarens hjärta. Inte en replik hamnar fel i hennes sällskap!

Summa summarum: knappast en av Tengroths stora stunder, snarast tvärtom. Men så var hon ju aldrig en komedienne av den mer flabbiga sorten. Hon bar något annat med sig, insvept i svartare kläde, som skulle gestalta sig bättre under det decennium som närmade sig med stora kliv.

Tack ändå, Studio S, för att ni orkar hålla på! Ville bara säga det avslutningsvis.

Birgits lekstuga

Det var säkert inte lätt att försörja sig som skådespelare, inte ens under den svenska filmens glansdagar. En antydan till det finner vi i det lilla häftet 40 roliga kvällar: bildrevy i salongsmagi, utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag 1940. I stilen en sådan publikation som man kunde prångla ut tillsammans med specialutgivna jultidningar. För de mörka vinterkvällarna var ju många och lite hemtrevlighet kunde vara av nöden och till det fick man nu hjälp av "20 svenska filmfavoriter och andra kända personer [som] lära eder trollkonster" som omslaget förkunnar.

Ett sådant djupsinnigt verk knåpade man förståss inte ihop i en hast. I förordet berättas det till och med att huvudförfattaren Einar Werner - mannen som införde korsordet till Sverige! - hunnit avlida under arbetets gång. Men inga begravningsminer här inte - här poserar diverse stjärnor och numer tackochlov bortglömda kretiochpleti från tidens nöjesestrader och försöker på bästa sätt utföra och lära ut små hemtrevliga hokus-pokus-trick: Lasse Dahlquist, Putte Kock, Birgit och Margit Rosengren, Annalisa Ericson (i käck hatt och sober skinnboa). Men det är minsann inte bara taskspelare som träder fram: redan på omslaget hittar vi Lennart Bernadotte och inne i boken skymtar Isaac Grünewald, Hasse Ekman med sin hustru ur den skånska godsadeln och själve pappa Gösta Ekman slår monokelförsedd knut på en silkesnäsduk. Det var inte bara författaren som stupat under resans gång. Kanske det hela trots allt inte bara var ett pinsamt brödjobb, kanske var man helt enkelt van att spexa och skoja med varandra, hänvisade som man var till sina medmänniskor för en stunds lek och nöje?

Men nog om det. Redan på första sidan dyker hon nämligen upp, vår egen stjärna, fröken Tengroth som här utför ett tändstickstrick. På ett verkligt mystiskt sätt får hon en sticka att vända sig i asken bara genom att skaka den lite lätt. Märkligt, eller hur? Den som vill försöka göra om det men misslyckas kan bläddra fram till bokens slut där alla tricken avslöjas. Men så lätt ska inte den nyfikne får det serverat här och nu.

En bit in i boken möter vi Birgit igen. Nu trixar hon med enkronor: "Jag vet inte om mitt ekonomiska sinne är särdeles utpräglat", förkunnar den unga skådespelskan i den tillhörande texten, "men jag kan hålla på slantarna, när det behövs." Nåja, att hon med tiden fick en dragning åt lite kostsamma vanor har vi ju behandlat tidigare, i alla fall från den tiden då hon hade blivit gift och stadgat sig.Skribenten låtsas vara mäkta imponerad över trollkonsten men tjuvkikar vi så visar det sig att fröken Tengroth helt enkelt smusslat över en tändsticka från den tidigare i boken nämnda tändsticksasken.

Mot slutet blir det ett tredje framträdande, nu i Bullen Berglunds sällskap. De två får tillgång till en hel boksida för att lite kärvänligt reta varandra med svårlösta och ordvitsande gåtor under rubriken Duell på "intelligens"-frågor, av typen vet du varför Adam bet i äpplet som Eva gav honom? Jo, för han hade ju ingen kniv. Det hela avslutas dock med en knepig Birgitgåta då hon säger:

Nu går jag och sätter mig någonstans, där du aldrig kan sätta dig!

Varpå den förbryllade och förbluffade Bullen får hela flickan i knät!

Mans kvinna [1945]

Sommaren 1944 var krigets men också kärlekens tid. Den som stundtals smärtsamt ställer till oro, rör vid gardinerna, rycker i skärpet, binder upp banden. Det var tid att dra till ett fiktivt bondesmåland för att filmatisera Vilhelms Mobergs uppmärksammade roman Mans kvinna som kommit några år tidigare.

Mörkret faller i salongen. Över tittaren sköljer musiken av Hugo Alfvén, uppmärksammad redan av samtiden, dess våg är så kraftig att man knappt noterade regissörens namn. Men han hette Gunnar Skoglund.

 Holger Löwenadler spelar rollen som Birgits make, han gör rollen hundraprocentigt ren men vi vet redan från den allra första scenen: det här är inte den typ av man som tillfredsställer sin kvinna. Han är snäll, förstående, månar om andra, vill hjälpa, arbetar hårt, uppoffrande - men det är ju inte en sådan som hon längtar efter. Istället dyker grannen upp från en närbelägen gård, ensamstående, lite manligt famlande. Men driftigt går han först i vargdrevet och sätter så spjutet i den nätfångna ulven. Så står han där, med sitt "varggrin" som Birgit sammanfattade honom i sin memoar, mannen som går in i ett rum och man vet det långt innan han ens syns. Han lyfter blicken från det spetsade djuret och möter hennes. Hon är fast. Hans namn var Edvin Adolphson.

I manlighetens andra ände raglar vår gamle bekant Bullen Berglund fram till byns brunn, ber om lite vatten då han är väldigt torr i halsen. Gumman han ber skäller: "Den svider nog efter allt brännvin du tvingar igenom den." Han: "Mig behöver ingen tvinga när det gäller brännvin och kvinnfolk. Det vet du väl, Karna?" Hon: "Jo, jag vet nog att du söp dig från går'n och ställde dina pigor med barn." Han: "Ja, jag har aldrig fått lära mig skillnaden mellan pigor och andra kvinnor, inte hittar man nån skillnad i sängen inte." Gumman går hastigt därifrån: "Skäms! Gamla bock!"

Nu vet vi, det är en lantlig liten by, men människorna lever och de trängtar. Nu sätter dramat fart, denna berättelse om lusten som får gamla bekanta att plötsligt se varandra på ett nytt sätt. För här handlar det om ren sexuell attraktion. När Edvin råkar lätt röra vid henne är det plötsligt uppenbart för henne vad hon saknar och vad hon vill ha. Här, nu, fort! Hon kämpar visserligen emot, krånglar, föser honom ifrån sig men eftersom hettan också kommer från andra hållet blir det svårhanterligt.

Hon: "Vad har du gjort med mig?" Han: "Inget illa, väl? Du behöver inte ängslas." Hon: "Jo, jag är rädd, rädd för att bli en dålig kvinna.Vi får inte träffas ensamma mer, det leder oss i fördärvet!" Han: "Jag vill i fördärvet med dig." Hon: "Vad har du för en eld som bränner mig så? Nä, låt mig vara om du vill mig väl." Han: "Ja, jag ska låta dig vara, jag vill bara ha vad du ger mig av fri vilja."

Hon upprepar: "Vad har du gjort med mig? Han: "Och du med mig?" Hon: "Kroppen lyder mig inte mer." Han (förhoppningsfullt): "Du vill bli min kvinna?" Hon (förskräckt): "Nä! Nej, Håkan, jag vill inte! Förskona mig!" Han: "Jag gör vad du begär, men vad är du rädd för? Hon: "Förtappelsen! Domen." Han svarar henne: "Jag var klen i katekesen, men jag minns ett språk till: var och en som ser på en kvinna med begär har redan gjort hor med henne i sitt hjärta." Hon: "Ja, det är sant, när jag tänker efter så är det redan försent. För mig." Han stryker över: "Nej, det språket gäller mig, det var ju jag som kom till dig."

Ja, det handlar om människor som vill varandra väl, men kroppen vill sitt, längtan kastar sitt lasso efter dem. Det är kärlek, det är kättja, allt går ihop. Tengroths spel vibrerar, hon är modern, totalt närvarande, jag vill kalla det excellent. Hon gestaltar förlöselsen i kärlek och kött så att man nästan rodnar lätt. Hon ropar högt i sängen efter att det hela slutligen skett och fullbordats: "Nu är jag mans kvinna!" Han: "Och du ångrar dig inte?" Hon svarar i ren lycka och övertygelse: "Aldrig ska jag ångra mig! Fast jag har brutit mot Guds bud och är nersjunken i fördärvet."

Så drar hon djupt efter andan: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad?"

Hur var det nu Buster von Platen formulerade det i en privat minnesbild av henne från just den tiden? "En primadonna assoluta, en erotisk supernova och en sensitiva amorosa".

Men här i bädden som ännu ångar av övningarna pratar hon liksom sönder de där spröda morgontimmarna. Om Gud och straff. "Håkan, ska jag brinna i helvetet för det här, så har jag ändå varit i lycksaligheten."

 

Plötsligt kommer hon att tänka på sin bortreste man: "Jag delar dig inte med honom, kom ihåg det: jag delar dig inte! Jag är bara din kvinna! Bara en mans kvinna!"

Men med gryningen kommer mannen tillbaka, och hon blir två mäns kvinna. Till Edvins stora förtvivlan har hon svårt att välja, hon är ju en bofast, ingen skogskarl som Adolphson som springer iväg med bössan så snart bekymren hopar sig. Men en sådan eld som rasar går naturligtvis inte att gömma, snart går skvallret genom byn, det tisslas och förfasas, svartsjuka förblindar omdömet (här bör Gunnel Brost få en eloge för sitt spel av en annan olycklig kvinna) och snart blir det hela uppenbart även för Holger. Den siste i byn som får veta. Självklart blir han förkrossad och beter sig lite - ska vi kalla det possessivt mot henne: "Du är min hustru, min egendom. Du ska piskas som ett kreatur!" - och vevar med armarna mot Edvin, sin gamle dryckesbror, kompis och kumpan. I ren och skär förtvivlan. Och inte minst skam.

Men sådan skit tänker inte Birgit ta, plötsligt inser hon att hon måste lämna allt hon har, tar Edvin i hand och vandrar mellan hövolmarna bort till närmaste skogsbryn.

Så summerar hon det hela: "Den som är fattig och fri, han är egentligen rikast här på jorden – tro mig."

***

Birgit gjorde en sådan bra och kanske självklar insats i det hela att hon snart därefter också fick gestalta Märta i scenversionen av pjäsen baserad på samma roman. Och turnerade land och rike runt. Nu spelade hon mot den sprödare George Fant, förmodligen strået vackrare men kanske inte med samma ursinniga robusta utstrålning.

Jacobs stege [1942]

Nyligen nämndes Gustaf Molander-filmen Jacobs stege som en beröringspunkt mellan Birgit och den nyligen avlidna kollegan Gaby Stenberg. Den är dessutom rena vändkorset då en hel drös med kända namn från Tengroths övriga filmografi passerar kameran från alla håll och kanter: Sture Lagerwall, Bullen Berglund, Carl Björk, Marianne Löfgren, Sven Eric Gamble - de är alla där, vi har sett dem förut. Och vi kommer att se dem snart igen.

Dramat i sig är pekpinnebok över karriärismens raka väg mot himmelriket. No matter the cost. Skit samma vem som offras på vägen. Det finns bara en väg och den går uppför stegen. Det kan låta enkelt och måhända tunt men det skildras åtminstone bitvis med den lödighet och känsla som var Molanders signum. Jacob är i det här fallet Jakob från Första mosebok, han som i en syn såg den stege som förenade jorden med Gud. Den stegen anar också den bohusländske fiskarpojken Sture Lagerwall som sliter mot sjöarna, tomma nät, fattigdom och elände. Samt dessutom grosshandlare Möller som tar familjens hem för obetalda skulder.

Filmen är så gott som helt och håller Lagerwalls, historien bärs på Stures axlar, han är här åter den charmerande cyniker, bufflige förförare, orädde gåpåare som är hans paradroll. Och han gör det med den äran, faktum är att det enda tillfälle då han verkar lite obekvämt teatralisk är i de inledande scenerna från fiskartillvaron: en strävsam arbetare utanför salongerna eller i deras närområde verkar Sture inte riktigt veta hur han ska gestalta. Nå, han mobiliserar alla resurser han har: påhittigheten, snacket och alla flickor inom synhåll - alltså de han har nytta av - och inom en dryg timme har han klättrat upp till det översta skiktet i den lilla stad där han först prövade lyckan sedan föräldrahemmet gått förlorat. Solvent medlem i Köpmannaföreningen, ledamot i bankstyrelen sitter han så i flott våning med nyanlagd mustasch och lyssnar tyst då han nått den översta stegpinnen: när grosshandlarens vackra och minst sagt chica dotter - Gaby Stenberg - tar förnedringen i vacker hand och erbjuder sig själv i utbyte mot att fadern slipper göra konkurs. Sture förmåga känner vi till.

Vad gör då Birgit? Tengroths namn är måhända skrivet i versaler på affischerna som kvinnlig huvudroll i denna männens småstadsvärld, men i själva filmen syns hon inte mycket. I stort sett bara i tre scener, men å andra sidan är de alla centrala för vännen (ja, de är ungdomsvänner från fiskehålan) Stures utveckling i det här dramat. Den första är dessutom bedårande vacker: Sture har fått anställning i samma affär som Birgit och redan första natten smiter han in på hennes rum (en trappa upp från butikslokalen) och de talar om framtiden och hans drömmar, läs: hämnd. De sitter båda i profil, ner till skuldrorna, tungt skuggsatta samtalar de lågt med varandra, låter orden dras ut ur tystnaden mellan stavelserna, ansiktena vibrerar av längtan och liksom förundran. Det är riktigt stort skådespeleri med utsökt känsla för bild och komposition, ljus och mörker som lyfter fram människorna och de hjärtan som så vilset klappar på olika sätt, att betraktaren känner hur luften liksom tvekar mellan varje andetag.

Så plötsligt kysser han henne, länge och nästan ömt. Hon svarar, låter det ske, betraktar honom på nytt, de dröjande rörelserna när de åter får ögonkontakt och samtalet fortsätter. Det är tyst, det är enastående gestaltat av alla inblandade, såväl framför som bakom kameran.

Många svek senare sitter Birgit som hushållerska vid Stures middagsbord. Ett kort ögonblick trodde vi nog alla att när han kom hem till våningen och ropade "Eva" att han hade gift sig med henne, trots allt. Men nej, hon var bara anställd. Nu ombeds hon sitta ner medan han äter för han behöver pröva sin planer på någon, men hon förklarar klart och tydligt och vältaligt om vad andra människor - de utanför hans egen krets - egentligen tycker om honom. Hon är inte imponerad av vad han blivit, tvärtom. Ingen håller honom för stor. Han tiger, men orden tar. Sista scenen: Sture försöker ställa det mesta tillrätta, återförena lycka med kärlek, han förbluffar och vill vara dramats goda centralgestalt. Det kommer kanske lite plötsligt, att Birgit kunde tala för sin sak har vi förstått - men till den milda grad? Men å andra sidan är resans mål nått, överskottet behövs inte längre och efter lite inledande gnabb sitter ring på finger och ridån kan gå.

Detta bitvis rätt brutalt ärliga drama med gedigna prestationer över lag - Holger Löwenadler lyser, Hjördis Pettersson övertygar - finns tillgängligt för alla och envar på Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning. En promenad eller ett X2000 bort.

Sammanfattningen, från nånstans vid resans början:
Birgit: ”Lura? Man ska aldrig luta nån, det har man ingen glädje av i längden.”
Sture: ”Läs Bibeln då, läs om Jakob. Han var listig han. Han lurade och bedrog men Gud tyckte om honom i alla fall. Det är konsten: att vara knepig och lurig och ändå bli omtyckt. Då blir man rik också.”
Birgit: "Läs Bibeln lite bättre du. Jakob blev straffad, han brottades med Gud och fick ett slag på höften och blev märkt för livet.”
Sture: "Jag tänker inte låta någon märka mig. Så dum är jag inte. Nej. Jag ska gå stegen upp, pinne för pinne. Om jag måste brottas med någon på vägen, den blir det synd om.”
Birgit: "Jakob klättrade aldrig på någon stege, förresten. Han såg änglar gå på den.”
Sture: ”Jag går själv, jag. För säkerhets skull. Så når jag himmelriket fortare. Det himmelrike där Möller och sådana gör sig rika. När jag kommer dit, då ska de få konkurrens."

Dynamit [1947]

Under sommaren 1946 spelade Åke Ohberg, skådis och regissör om vartannat, in sin film Dynamit baserad på en trettiotalsroman av Harald Beijer. Knappt hade man avslutat klippningen förrän verkligheten hann ikapp filmen eftersom det plötsligt började sprängas lördagkvällar mitt i centrala Stockholm. Detta fortsatte ända fram tills nyårsafton då den s. k. sabbatssabotören - som visade sig vara tre unga herrar - kunde gripas och sättas inom lås och bom.

För det är det som händer i filmen, att ung man med trasslig bakgrund och arma hemförhållanden stjäl dynamitgubbar vid byggen och sedan kastar dem runt om i staden, mest för att skrämmas men även till en del för att hämnas sina egna usla villkor. Detta ledde till några speciella censuringrepp inför premiären i februari 1947, nämligen scener där ynglingen rent tekniskt hanterar dynamiten med stubin, tändstickor och liknande.

Nu är detta inte egentligen ett thrillerdrama i första hand utan mer ett rop på moral, förnuft och lyhördhet i den samhälleliga processen. Det hela utspelar sig i en mindre stad (som exteriört påminner väldigt mycket om ett för nutida ögon idylliskt Strängnäs) där högborgerlig stramhet, militär sturskhet lever parallellt med elände och armod för de mindre lyckligt lottade. Här bland de lägre skikten frodas begreppet ungdom på glid, utan vare sig möjligheter eller framtidstro ligger det nära till hands att leva ut, störa, sno och försöka sabba om inte annat för sig själv.

Man kan inte sätta sig upp mot överheten, det vore detsamma som att sätta sig upp emot Gud. Överheten straffar, men överheten förlåter också. Förklarar prostinnan.

Långt från att vara en appell för skötsamhet vädjar filmen om medkänsla och flexibilitet i domen av den enskilde, varför stjälpa när man kan hjälpa? Ingen är hemsk nog för att inte ges en chans. Filmens manlige huvudperson, läraren Sixten, vet att han själv skulle ha drabbats av olycka i sin barndom efter det att hans far förskingrat - om inte familjen och klassens nätverk hade hållit honom om ryggen. Det kan knappast sonen till en försupen skomakare räkna med sedan fyrkantig rättskänsla, pengahunger och paragrafrytteri väl satt igång det legala maskineriet. Den unge läraren kämpar sympatiskt för att rädda den forne dynamitarden men har så gott som alla instanser mot sig, mangrant vänder man ryggen till, polisen slår när de kommer åt. Till och med hans fästmö försöker få honom att släppa taget och låta allt bli frid och fröjd igen. Några personer, bl. a. stadsfiskalen själv, kan känna en aning av samvetsnöd, men lagen måste ha sin gång och ingen kan särbehandlas - i alla fall inte så att man får rätt till vad andra kan få.

Denna förbannade likgiltighet! Denna förbannade tanklöshet! Rasar läraren Sixten Krogh.

Nu slutar det hela efter en rad förskräckligheter hyfsat lyckligt då den charmige läraren, spelad av Ohberg själv, i sista stund får tag på skomakarsonen när han precis ska till att förstöra det helt för sig själv och övertalar honom att rädda sig och med ett handlån från Sixten resa till ett okänt Stockholm där ingen dömer honom för det som varit.

Storstilat får läraren också tillbaka sin fästmö, Birgit, som under en baluns tydligt upplevt och förfärats av inskränktheten hos de kretsar hon vanligtvis umgåtts med. Nere vid småbåtshamnen försonas de alla och Allan, den unge - lysande gestaltad av Bengt Ekerot - borstar dammet av kavajen och vandrar österut mot sitt nya liv.

Den tydliga pamflett för det goda verkar ha fått bra kritik av samtiden. Så här efteråt kan tyckas att själva filmen och fotot är lite ospännande, stela scenerier, stillastående kamera, helbilder så gott som genomgående men i spelet finns inget att anmärka: allt framförs med brinnande intensitet och närvaro, skådespelare som Carl Ström, Nisse Hallberg och Bullen Berglund lyser. Sif Ruud glimrar till som girig poliskonstapelhustru, den vanligtvis så självlysande Marianne Löfgren har här klätt ner sig långt in i det brungråa och ersatt sitt nervöst kvillrande skratt med en gestaltning av den kuvade sorgen alltmedan örfilarna och skällsorden smäller från den råhyvlade äkta maken:

Det begriper du inte, kärring!

Det måste också sägas att här dukas fram pangroller åt två till åren komna skådespelerskor: Hilda Borgström och Gull Natorp som båda förvaltar dessa gåvor alldeles strålande, skådespeleri på topp. Birgit gör var hon ska, visuellt är hon tydligt modell-1946, hennes roll är mest ett bollplank åt Ohbergs formuleringar om rättvisa och anständighet, först som motpart, sedan som stöd. Tack och lov.

För övrigt finns denna högst anständiga berättelse om svensk ungdomskriminalitet för sextio år sedan tillgänglig i Kungliga bibliotekets Audiovisiella samlingar.

[Fotot ovan visar Bengt Ekerot i tidstypisk pose, snarlik figuren Allan i Dynamit.]

"I farligt sällskap (1944)"

Redan före filmen På farliga vägar hade haft premiär började marknadens hjul att rulla: i Filmjournalen, nr 50, 1944 lanserades Branners film i form av en "bildnovell" med bilder och korta kommentarer som skissade upp handlingen utan att avslöja för mycket. Redaktionell reklam så att säga.

Den som hade oturen att missa senaste visningen, se förra inlägget, kan här ana sig fram till intrigen och få en visuell känsla av de inblandade skådisarnas karisma. Miljöerna i är de vanliga i tidens Stockholmsskildringar: borgarhem med viss klass och stil - gärna med etagetrappa i hallen och spännande gardinupphängningar, bättre restauranger med vita dukar och unga, sköna damer i eleganta hattar och pälsbrämade kappor uppassade av serveringspersonal i korta vita jackor.

På gatan är krigstidens vedstaplar en chic bakgrund till de snärtiga replikerna och de tomma körbanorna. Utanför ateljéfönstren vilar samma panoramabilder över ett idealiserat Gärdet klätt i vit funkis som så många gånger förr!

Att tidskriftsredaktören tillåtit sig en liten knorr på filmtiteln verkar ha berott på eget hugskottt: den preliminära titeln på filmen under arbetets gång ska ha varit För att finna varann, inget annat.

Ett par godbitar bara ur Ragnar af Geijerstams och Per-Axel Branners manus:

Bullen Berglund till sin dotter: "En modern kvinna av i våra dagar tycks ta mej fan kunna tillåta sig vad som helst! Jag skulle, sannerligen, ha lust att ge dej ett rejält kok stryk!"
Dottern: "Om det ändå bleve bättre genom det så!"

Och, avslutningvis, sista ordet till Sture: "Ja, vinet, serru, vinet tycker jag om!"

På farliga vägar (1944)

"Se glad ut - och du blir glad!" [Ingenjör Martin Lannier, 1944]

Sommaren är min själ inte förbi! Obekymrad av molnformationerna skiner solen fram i form av den statliga televisionens matinétablå: Per-Axel Branners filmdrama På farliga vägar, tisdagen den 18 augusti.

Filmen hade premiär på nyåret 1945, med huvudsakligen goda recensioner; Sture Lagerwall var Birgits motspelare vad gäller den manlige huvudrollen: den onde hallicken från Sonja nu transformerad till ingenjör med arvspengar i fickan. Det var också andra gången på kort tid som Birgit spelade dotter till Bullen Berglund, som också han skördade ett rättvist samtida beröm för sin tolkning. Under 1940-talet producerades förvisso rekordmånga filmer men kombinationsmöjligheterna var kanske lite förutsägbara.

Birgit gestaltar här fru Lannier, barnlös hemmafru som tycker att äktenskapet börjar gå lite på rutin. Efter att ha försökt piffa upp vardagen och samtidigt utmana den kaxige maken misstänks hon plötsligt för mordet på en ute på sta'n rätt ökänd fransk ingenjör och tillika förförare som av ett oblitt öde hamnat här i kalla Norden. Tengroth stultar i filmens inledande parti runt i en frisyr som kanske inte är den mest klädsamma på henne, "gummig" för att använda sig av Kid Severins vokabulär. Allt hon satts att bära gestaltar för övrigt idel runda former.

Innehållsmässigt har hon dock en roll som liknar de hon gjorde mot slutet av filmkarriären: kvinnor som av omständigheter kastas ut från den ombonade tryggheten, men också individer som med egen vilja söker sig bort från det som utåt verkar vara en harmonisk tillvaro, men som minsann inte alltid är det. Det är roller som på något sätt skaver och för över en sorts klåda på betraktaren. Sture däremot är ett i hemmamiljö galant energiknippe där alla bekymmer åker av som vatten på en gås i bästa form, näbben far skränande åt alla håll. Hans spel är bitvis så intensivt att man liksom pustar ut när han försvinner ur bild.

Hans hustru tar naturligtvis inte tillvaron lika enkelt, när ångesten och oron övermannar Birgits rollsfigur på ett mera konkret sätt tillåts hon släppa ut håret och, oj, blir plötsligt en samtida och modern figur!

En kort eloge till den franske skådespelare som här gör sin enda svenska filmroll: Michel André, snabbt och elegant blir hans en tolkning av fenomenet "fransk man, medveten om sin egen förmåga", något som heter duga. Filmen släpper dessutom fram en rad kvinnofigurer: obundna kvinnor som röker ikapp med herrarna över krogborden eller som puffar i ring kring salongsmöblemanget medan skvallret stod som spön i backen! Men också de som bundits till mer påvra förhållanden, t. ex. Sif Ruuds tolkning av Birgits svägerska.

Det hela reder naturligtvis upp sig till slut i detta lite lätta kriminaldrama: det visar sig att den opålitlige och hale charmören mött sitt öde i form av en av de kvinnor han svikit och Birgit, som aldrig hunnit komma så långt, går fri och försonas med sin man.

Även i notisskrivarnas värld verkar något ha hänt: i de kortfattade tv-tablåéerna har Birgit minsann återtagit sin position som huvudrollsinnehavare. Rätt kvinna tillbaka på rätt plats!