Hur Törst blev till Törst: Herbert Grevenius berättar

Herbert Grevenius är ju känd sedan tidigare, teaterrecensent, manusförfattare, radiochef, Bergmanpolare och, vad det verkar, on-speaking-terms med själva Birgit Tengroth.

Året är 1949, Birgit debutbok håller på att omvandlas till film och i den behändigt lilla (A5-format) tidskriften Filmnyheters vår-och sommarnummer, 9-10, berättar Grevenius med egna ord hur omvandlingen skedde.

Våren 1948 hade Birgit bett Grevenius läsa ett par noveller hon skrivit. Han hade då redan läst hennes berättelse 'Törst', som tidigare publicerats under pseudonym och blivit imponerad: "kraftfull" och "koncentrerad" som han skriver, och de nya texterna gör honom inte besviken.

Han frågar henne om hon inte har en bok i tankarna. Men materialet räcker inte till, även om Birgit har flera saker under "utarbetande"´. Men så reser hon till Italien och försvinner ur Herberts synfält. När hon väl är tillbaka frågar hon honom om de inte kunde skriva en pjäs tillsammans baserad på "en stomme" hon jobbade på. Visst, tänker han, men tiden går och när sedan novellsamlingen Törst når bokhandelsdiskarna har det där med pjäsen fallit i glömska.

Boken blev ju en försäljningssuccé, och att Sven Stolpe skäller i Aftonbladet att boken är "grovt oanständig" bidrar till rusningen. Men där har Stolpe fel, menar Grevenius, letade man oanständigheter blev man säkerligen djupt besviken: "Det har på de senaste tjugo åren skrivits många mycket mer öppna böcker än 'Törst' och de har ändå aldrig nått ut till en tillnärmelsevis så stor publik".

Istället var det helt enkelt en bra bok, som blev årets snackis, och det man talar om vill andra läsa. Och folk vill läsa är äkta vara och 

"att den sa många människor någonting på ett sätt som för dem kändes nytt. Birgit Tengroth kom i rätta ögonblicket att så i den jord som 40-talisterna plöjt upp. Hon skrev enklare och med en helt annan dramatisk kraft om ensamheten inom och utom äktenskapet".

Novellsamlingen var "bra och personlig", med "dramatik" och med människor som var "ovanligt tydliga och levande".

Här har vi en omtalad bok, med ovan nämnda dramatik, därtill en känd författarinna, eller i alla fall skådespelerska: branschen hör sig för om det går att göra film av det hela? Självklart, tänker Grevenius och tar på sig att skriva manus.

Han får veta att den tänkte regissören är Ingmar Bergman. "Jag kontrollerade för säkerhets skull att han läst boken. Han kunde hjälpligt redogöra för den. Han hade sett bilder, bilder, bilder och han fann den full av stämning, av stämningar, olika slag".

Arbetet börjar. Man lägger novellen Resa med Arethusa som handlingens stomme, den "stomme" som Birgit tidigare talat om i samband med pjäsidén. De andra novellerna läggs in som återblickar och parallellhandlingar. Endast en text hamnar utanför det färdiga manuset.

Så efter dryga året från det Birgit första gången visade Grevenius sina texter ligger filmen så gott som klar ute i Råsunda. Manusarbetet hade tagit "några veckor" nere i Göteborg, Bergman repeterade två pjäser dagtid och på kvällarna besökte han Grevenius på dennes hotell och gick igenom dagens arbete. När detta var klart började slitet i Solnaateljén. Alla inblandade var "soliga och glada", Bergman slog i dörren bara sista inspelningsdagen och:

Birgit Tengroth togs hem från ett vårligt och ljuvligt Paris för att göra en av rollerna. Hon var klar på en vecka men hon hade liksom svårt att lämna Råsunda. Hennes sista scener togs tidigt en förmiddag men hela dan strök hon under allehanda kringsnack runt i ateljén utan att mejka av sig och visade alls ingen brådska att hinna med Parisplanet. Det säger något om stämningen kring inspelningen av 'Törst¨.

[De två fotografierna ovan är hämtade från artikeln av Grevenius. På det ena syns Eva Henning, Birger Malmsten samt Bergman under repetition. Det andra visar Hasse Ekman och Birgit i sin gemensamma scen i filmen. Högst upp omslaget till tidskriftsnumret (med Henning och Malmsten) där Grevenius redogörelse publicerades, samt ett porträtt av artikelförfattaren själv.]

Det svenska filmmanusets historia

En någorlunda ny (nåja) bok som rör sig i Tengroths närområde är Johanna Forsman och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia (Albert Bonnier, 2021), en genomgång av filmmanuskriptets historia i Sverige, Från tidernas morgon (1895) med trender, utveckling och personer som framträtt under resans gång. Hela vägen fram i mål (2021).

Birgit skrev väl inga filmmanus, kan den insatte tänka. Nå, så är det men hon hanterade och kånkade hem en rad manushäften under sin två decennier långa filmkarriär så något kan man lära sig om miljöer, arbete, tänkesätt.

Boken är indelad i kapitel om varje decennium från det förra sekelskiftet fram till in på vårt innevarande sekel. Låt oss kasta en blick på Tengrotperioden.

1930-talet: här handlar det om den dåtida, famösa, diskussionen om den dåliga kvaliteten inom mycket av svensk film, om det lättsamma men också hur det annalkande världskriget slutligen satte sina spår i motivvalen. Bemärkta personer som Gösta Stevens, Sölve Cederstrand och, inte minst, Stina Bergman tas upp.

Fru Bergman hade länge varit inblandad i filmverksamhet, alltsedan stumfilmens tid, som manusförfattare vilket bl.a. innefattade bearbetningar av flera av maken Hjalmars romaner. Hon var inom parentes dessutom bror med regissören Per Lindberg. 1942 tillsattes hon av nye VD:n Carl Anders Dymling som chef för SF:s manusavdelning, inkomna filmmanus gick så att säga från ax till limpa på hennes baktråg.

1940-talet: här är stort fokus kring Hasse Ekman och Ingmar Bergman, de två manusförfattande och  brådmogna nykomlingarna. Och via dem besök på Terrafilms och SF:s till synes vitala manuskripthantering med allt mörkare motiv, nazism och ett växande intresse för sociala frågor. Hasses inte helt enkla samarbete med Walter Ljungquist tas också upp.

Birgit då? Inte mycket - men så skrev hon ju inte manus heller. Hon syns på bild med Stina Bergman under arbetet med 'Dollar' (se foto här intill) och det nämns att Bergmans 'Törst' baseras på hennes novellsamling. C'est tout.

Av de filmer hon medverkat i nämns: 'Synd' (1928, manus Paul Merzbach), 'Dollar' (manus Stina Bergman & Gustav Molander), 'Karl för sin hatt' (manus Hasse Ekman), 'Natt i hamn' (manus Lars-Eric Kjellgren, Alf Kjellin & Gunnar Fischer), 'Törst' (manus Herbert Grevenius) samt 'Flicka och hyacinter' (Hasse igen). Om jag nu inte missat någon.

[Bokens omslag ovan är hämtat från Albert Bonniers förlagssida. Fotot på fru Bergman och Birgit hittas på sidan 159 i boken. Och är i sin tur en arkivbild från Filminstitutets bibliotek.]

Post scriptum: i boken dyker en Gustav Scheutz upp på sidan 148, en småländsk rikemansson - arvtagare till Boda glasbruk - som investerar och bygger upp Europa Film tillsammans med Schamyl Bauman. Namnet Scheutz har ju dykt upp i bloggen tidigare: 1950 sitter Birgit nere i Köpenhamn och skriver till advokat Wilhelm Scheutz (även han smålänning) i ett okänt ärende. Tidigare har vi gissat på något civilrättsligt men att familjen Scheutz även var insyltad i filmbranschen öppnar för fler möjligheter. Eller inte. Det kan finnas någon Scheutz' släktförening, aktiv in i dessa dagar, som har mer att tillföra. Eller inte.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (Biografiskt Galleri A.-B., 1940) var Gustav under 1930-talet djupt involverad i filmbranschen med en rad - förutom Europa Film - styrelseuppdrag i olika filmsammanslutningar. Dessutom Ecuadors vice konsul i Stockholm. Inte illa för en grabb från Algutsboda. Han var dessutom aktiv inom Europa Film ända in i Bo Widerbergs tid och hann tampas med den "skånske våghalsen" innan han gav klartecken till filmen 'Elvira Madigan'. 

Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.

Thirst [1949]

For all our foreign friends here and abroad: the complete film Thirst (or if you prefer the alternative title Three Strange Loves) by Ingmar Bergman is actually available here:

Enjoy the delicious acting by Naima Wifstrand, Mimi Nelson, Eva Henning, Hasse Ekman, Birger Malmsten and of course, Birgit herself. Among many others.

And as a reminder: for the final discussion and analysis, see the Seventh Episode of Breaking Down Bergman!

Gunnel Broström [1922-2012]

I ljusspelet genom sommarens lövkronor glimrar ytterligare ett dödsbud från filmens och teaterns förrädiskt eviga rollspel. På nytt passeras portalen in till dessa skuggornas värld av en av de stora, en av de bortom rubrikernas mest omedelbara utropstecken: Gunnel Broström.

Broström arbetade till stor del inom teaterns värld. Knappa decenniet yngre än Tengroth tillhörde hon en skådespelargeneration som blommade upp efter det att Birgit lämnat skådespeleriet och några professionella mötespunkter mellan de två står inte att finna. Däremot platsar naturligtvis Broström i denna spalt genom att vara den enda skådespelare som verkligen gestaltat personen Birgit Tengroth. Och då räknar vi bort filmatiseringar av Birgits skönlitterära verk med tydliga biografiska detaljer: Ingmar Bergmans Törst och Martina Bigerts Lida pin.

I Bergman Smultronstället axlade nämligen Broström den spelsmässigt korta men minnesvärda, för att inte säga herostratiska, rollen som fru Berit Alman som tillsammans med sin make ingenjör Alman, med en närmast illvillig porträttlikhet "tolkad" av Gunnar Sjöberg, plockas upp som liftare i huvudpersonernas bil (se baksätet i bilden härintill). Paret grälar och hånar varandra oupphörligen på ett sätt som var medvetet av Bergman och självklart tydligt för samtiden ett porträtt av det offentliga paret Stig Ahlgren/Birgit Tengroth. Rollerna var, enligt Bergman själv, en personlig hämnd mot Ahlgren som skrivit ner något Bergman gjort tidigare. Här slåss småpojkarna mot varandra på skolgårdens grus och Birgit fick sitt av bara farten. Bergman sade sig försent ha ångrat den sidpassningen och Birgit nämner aldrig - vad känt är - scenen i sina egna skriverier. Men vad som tänktes kan bara antas.

Detta var naturligtvis ett kort ögonblink i Broströms karriär. Vore det inte spökfiguren Bergman klädd i sin mockajacka och basker vore det allaredan glömt. Vad övrigt är, är ett broströmskt skådespeleri, regisserande och konstnärskap som lever vidare långt efter det att sommar gått över till höst.

Naima, Mimi och Eva

En ny pausfilm från den bergmanska filmatiseringen av Birgits debutbok Törst. Här är det minnesbilderna från Operans balettskola som är i fokus, balettlärarinnan spelas av svensk teaters grand old lady, den ojämförliga, the fabulous Naima Wifstrand. Äntligen ett tillfälle att visa henne! Birgits eget "jag" gestaltas som förhoppningsvis bekant av fru Hasse Ekman, Eva Henning, och väninnan Valborg av Mimi Nelson. Vi anar här skiftningar och antydningar som är inledningen till den midsommarnattsscen mellan Birgit och Mimi med sina trevande lesbiska förtecken som tidens censurbyrå så brutalt satte saxen i så att allt i det stora hela blev helt obegripligt. För att citera Bergman själv.

Tengroths noveller bearbetades och fogades samman av dramatikern och manusförfattaren Herbert Grevenius, ett arbete som i stort fick beröm av samtiden. Samme Grevenius som ett par år tidigare skrivit föregående inläggs filmscenario: Krigsmans erinran.

De här dramatiserade scenerna från balettskolan har ingen direkt motsvarighet i boken, utan är en sorts gestaltning av den bakgrund som flera av novellsamlingens "jag" har i balettens värld. En historia det regelbundet refereras till i den skönlitterära texten, för som Birgit nån gång skrev: har man en gång dansat ser man sig sedan genom hela livet som dansare.

Mycket nöje.

"Resa till Arethusa" [1948]

Dags för fler rörliga bilder: här följer några klipp från Ingmar Bergmans dramatisering av Birgits novell Resa till Arethusa, den femte och avslutande novellen i Tengroths debutbok. Som alltså ingår i Bergmans film Törst, baserad på boken. Förmodligen visar de här scenerna de stycken i texten som fick kritikern och kulturprofilen Sven Stolpe att gå i taket och genom sin något sippa och definitivt okontrollerade sågning fick upplagesiffrorna att skjuta i höjden. Slipp, slask och snusk: sprit, spyor, snask - det var det enda han såg i texten. I Bergmans version var det stramare tyglar; Birgit, den unga och kanske också naiva stjärnan, hade släppt dem helt i sin prosa:

Hon sa: Men jag släpper dig aldrig. Då skulle du kanske få det bra.

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.

Birgit möter Proust

"Livet har varit taskigt mot mig. Fast det har inte enbart varit av ondo, även mina bittra erfarenheter har varit mig till stor nytta i mitt arbete."

Orden är skådespelerskan Gudrun Brosts. Förhoppningsvis är hon fortfarande ihågkommen som något mer än att vara jokern Johannes morsa. Han är ju moderlös nuförtiden men på sin tid var fru Brost en artist som stolt skred fram på scenen, oberoende av genre. En yppig kvinna i alla ordets bemärkelser, och en skådespelerska som fick roller och engagemang av såväl Ingmar Bergman som allas vår hjälte Hasse Ekman. Ekman hade henne i Kungliga Patrasket (1945) och några år senare i Flicka och hyacinter där hon mycket väl skulle ha kunnat träffa Birgit - om nu studiotagningarna sammanföll. Här framträder hon i knappa minuten och sopar undan både Ulf Palme och Anders Ek, med en kaxig knyck på nacken, släpig röst...och handen på höften.

Dessförinnan hade de båda, Tengroth och Brost, delat rollistan i såväl filmen Karl för sin hatt (1940) som Mans kvinna (1945), den senare efter Vilhelm Mobergs roman, ett stycke som också gav Tengroth goda recensioner i sin teaterversion, varmed hon turnerade land och rike runt. Brost var under en tid också gift med den Sven Forssell som 1949 gjorde en större intervju med Birgit för Filmjournalen.

Nå, nu var inte fru Brost enbart kontrakterad hos de stora filmgenierna, även på scen hade hon framgång och behärskade den så självklart att hon fick jobb hos den store Karl Gerhard. Nu singlade allt glitter ner över henne, bördig från bondelandet i mellersta Halland hade hon arbetat sig upp från lokalrevyer tills dess att bara Stockholm återstod, där hon visste att hålla sig på rätt plats tills dess att själve Gösta Ekman fick syn på henne och - vips! - var hon engagerad på Vasateatern. Det ena gav det andra, och så stod Karl Gerhard där och fladdrade med ögonlocken. Han engagerade henne för en roll som Zarah Leander dessvärre inte kunde få 1943 på grund av tidsatmosfären, om man säger så. Och därefter var det raka spåret fram.

I nyårsrevyn Kyss mej Ada 1952, om man nu får tro boken Om vi inte minns fel utgiven av Karl Gerhard Sällskapet 1991, sjunger hon kupletten Han är en kärlekskonstens mästare, tillägnad förläggaren Carl Björkman, dessutom enligt samtida vittnen iklädd den mest vidunderliga kreation och håruppsättning:

Han är en kärlekskonstens mästare
han har en uppdriven teknik.
Om damerna vill ha en testare
i erotik
så vet jag inte en sån libertin
det vill säga sist som först.
Det var förresten på hans officin
man gav ut Törst.
Han jungfruburen har tryckt
och lilla Birgit han ryckt
med själva Tengrothen opp
med nakna tankar och kropp.
På hennes erotoman
det låg en karl. Vem var han?
Det frågar vi dag och natt
man anar att
han var en kärlekskonstens mästare
vars blod är rött som Lethes älv,
men jag tror att denne lede frestare
var Björkman själv.

Carl Björkman var Tengroths förläggare, i en av sina ungdomsdagböcker antecknar Per Wästberg hur han ser Birgit på en larmande fest hemma hos Björkman. Går man vidare i bokvärlden kan nämnas att kuplettens titel var en travesti på den otuktigt osedliga romanen Jag var en kärlekskonstens mästare utgiven under pseudonym av "kulturprofilen" Per Meurling 1950.

Man kan att förstå fru Tengroth höll Gerhard högt, förutom allt det franska, det behagligt mediterrenna: hon hade lämnat allt det som hållit henne fången: karriär, karlar, rollspel och låg där på solaltanen vid hans villa på Rivieran och flöt runt i ett tvångslöst, kravlöst sammanhang på hans terrass. Nersjunken i en solstol, kunde hon för en timme eller två glömma det elaka som kröp fram inom henne, och dessutom lät han besjunga henne, hennes rykte och åter fästa hennes namn på var mans läpp däruppe så långt, långt norrut bort från vilket hon nu spände tårna i en rörelse framåt, mot solskenet.

Proust, då? Hängde Birgit med Marcel mellan varven? Nja: Gudrun Brost, hon hade en farfar som flyttat andra hållet, från detta fjärran Frankrike till skygghetens Sverige, hans namn hade inte varit ett försvenskat Brost utan: Proust.

Människor som minns 22: Lars Schmidt

Vill man fortsätta att nysta in Ingrid Bergman-tråden kan man kika i memoarboken Mitt livs teater [Bra Böcker, 1995]. Där hittar man nämligen en hänvisning till Birgit Tengroth. Författaren heter Lars Schmidt, teaterproducent, och visar sig vara en av samtidens stora namn inom scenkonst och musikal, som tagit en betydande repertoar till Sverige och samtidigt blivit ett internationellt namn! Alltsedan krigsåren har han rört sig med högviltet world-wide, köpt in de största pjäserna och satt upp dem på de galantaste scenerna!

Nu visar det sig att han inte direkt refererar till något möte med Tengroth utan
tillåter sig citera utförligt ett brev från Anna Norrie, skådespelerska och operettartist under åren kring förra sekelskiftet:

Jag kommer ihåg att jag bad Karin Svanström skicka mig någon begåvad filmflicka och att hon då sände dej och Birgit Tengroth. Jag fäste mej vid dej, som den mest begåvade, du överraskade mej med din dramatiska framställning. En gång bad Karin Svanström mej se efter hur du förde dina fötter, som hon kritiserade, det måste ha varit när hon inte kunde hålla dej kvar i Filmen, hon va väl arg på dig, i alla fall gick Gerda (Lundequist) och jag och såg ivrigt på dina fötter men kunde inte finna något fel, varken plastiskt, eller något annat!!
I alla fall va' det nog bra att du kom ifrån alla intriger för att sedan kanske ramla i nya!!!
Jag niger djupt för ditt kunnande o flit - ditt geni!

Den okunnige kan undra varför Schmidt publicerar detta tjuvnyp inför öppen ridå? Men svinhugg går igen, som man säger: författaren visar sig ju vara Ingrid Bergmans tredje man! Och det är naturligtvis till henne som Norrie skriver den gången. Äkta män (eller före detta) rackar ner så att säga varandras kvinnor. Stig Ingrid, Lars Birgit. Boken i sin helhet utformar sig till en hyllning av den avlidna hustrun vars skönhet, godsinthet, prestigelöshet och trofasthet han hela tiden återkommer till; sin sista tid tillbringade hon med Schmidt ute på hans egen ägandes ö bland grynnor och kobbar i den bohusländska kustbandet.

Och inget är väl att säga om det. Schmidt verkar långt fram i tiden försvarat hustruns, många gånger ifrågasatta, heder: när Ingmar Bergman till exempel klankade på henne i en av sina böcker uttalade Schmidt brevledes sin mening med följd att herrarnas kontakt bröts under många år.

Post scriptum: Bara ett par veckor efter att detta skrevs meddelade pressen att Schmidt avlidit, 92 år gammal.

Kollegor på vift: Marianne Höök

En kvinnlig journalist från Tengroths tid som förmodligen inom kort kommer att få viss förnyad uppmärksamhet är Marianne Höök med anledning av att en biografi ges ut under hösten, skriven av den ökända Annette Kullenberg. Vilket i sin tur föranlett ett reportage i tv-programmet Babel. Så här gäller det att förekomma!

Höök var på sin tid en lika stilig som välrenommérad skribent med skarpslipad och kompromisslös penna. Hon var under 1950- och 60-talen knuten till såväl dagspress som veckotidningen Vecko-Journalen där hon så att säga hamnade i samma födgeri som Birgit tidvis uppehöll sig i.

I början av 1960-talet gav Höök ut en av de första sammanställningarna av Ingmar Bergmans konstnärliga gärning, boken Ingmar Bergman (Wahlström & Widstrand, 1962) med den ambitiösa målsättningen att "ge ett sammanfattande perspektiv och en kritisk värdering av de bärande linjerna i Ingmar Bermans konstnärliga utveckling".

Bläddrar man i boken är det svårt att släppa den, förutom Hööks säkra stil är det också rätt befriande att läsa om Bergman före han nått den ikonstatus som senare blivit så besvärande för att inte säga dumdryg. Hööks kvinnoögon nagelfar mannen bakom manus, teateruppsättningar och filmer och sticker inte under stol med brister, oförmåga och besvärligheter. Samtidigt som det så klart handlar om ett sällsynt unikt konstnärskap.

Nå, hur uppfattas då de två punkter där linjerna Bergman och Tengroth möter varandra - filmen Törst och Smultronstället i det höökska sökarljuset?

Marianne Höök ser Törst som det första steget till en mognare Bergman. Förutom att det var den första film där Bergman skildrade vuxna människor var perspektivet här det kvinnliga, berättelsen sågs med kvinnliga ögon.

Här "sysslar Bergman för första gången inte med tonåringar utan med nevrotiska nutidsmänniskor, äldre och bättre samhälleligt etablerade än hans eget figurgalleri. Det var en människosort han inte kände till och han rådde inte helt med dem. Deras handlande blir yttre effekter, reaktioner som inte motiveras tillräckligt bakåt-inåt och som får sin valör endast om man är i besittning av facit, nämligen novellsamlingen".

Vad som är Tengroth och vad som är Bergman i slutresultatet låter Höök vara osagt, en ungefärlig procentsats blir inget annat än gissningar, hävdar hon, men att Bergman sporrades av samarbetet med en kvinnlig författare är tydligt och manuset "öppnade en dörr till en värld där han kände sig egendomligt hemmastadd." Här tar han kvinnornas parti och han skildrar dem på allvar. Filmen fick regissören att förstå att "det finns en kvinnlig form av ensamhet med egna tonlägen, ett kvinnligt helvete" och stod sedan fadder till kvinnoskildringarna i hans senare filmer.

Karikatyren av Tengroth och Stig Ahlgren i den senare filmen Smultronstället (1957) förklaras av Höök att Bergman tidigt kommit att beundra Ahlgren som skribent, han hade kommit i kontakt med honom under arbetet med Törst, men när Ahlgren längre fram totalt skrev ner filmen Sommarnattens leende (1955) fanns ingen väg tillbaka. Bergman var djupt sårad, erfor den konstnärliga hjälplösheten gentemot tyckarna/kritikerna och vevade vilt tillbaka med båda armarna. Höök tycker att scenen är rätt påklistrad för att inte säga opassande, med de övertydliga personreferenserna som Gunnar Sjöbergs porträttlika mask liksom kvinnans bluddriga katolicism, sjukdomar och besvikna skådespelardrömmar.

Detta om Bergman. Kanske blir det anledning att återkomma till Höök när Kullenbergs bok finns tillgänglig, vem vet om dyker Birgit upp på någon tidningsredaktion? Höök och Tengroth lydde ju båda under Buster von Platen som i sin memoar, del II, porträtterar de båda damerna sida vid sida. Till skillnad från Birgit (och Bang, Barbro Alving) saknade Höök "vanlig moral, hon hade en annan moral, sin egen. Och den följde hon, även om buden i hennes kodex var dunkla för omvärlden." Ett yttrande som höjer förväntningarna på Kullenbergs kommande bok, vare sig det nu blir stark journalistik eller rent av slask, eller både och. Hööks livs blev ju ingen lyckosaga direkt. Mer om detta senare, nu stannar vi bara vid porträttet ovan. Det räcker bra så.

Och så tar vi oss en liten kaka till

Den 23 mars 1950 gick estradören Karl Gerhard in i skivstudio i Stockholm tillsammans med Herbert Steens ensemble och sjöng in fyra visor, alla med egna texter. En av dessa var kupletten Och så tar vi oss en kaka till till musik av någon kallad d'Alstone. Den gavs sedan ut på en 78-varvs stenkaka, Cupol 4348, där den andra sidan upptogs av Jag kan spela zittra från samma inspelningstillfälle.

Jaha, och? Jo, i texten - snabbt som ett ögonblink - passerar Birgit själv i egen hög person, vilket vi tidgare berört.

Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till, en kaka till
Kära bröder liksom systrar
Jag tror säkert att ni lystrar
Till min visa, fast den blott är skräp
Men jag vet jag träffar tonen
När jag inbjuder nationen
Att bevista mitt lilla kafferep

Det blir både tår och påtår
Och en sex, sju sorters dopp
Fru Tengroths säng
Kom fort och ta en kopp
Jag har allra bästa tautor
Ifrån NK:s lunchsalong
Fru Blom har gom
Som hon tar ut med tång
Fru Max von Mauritz
Har nyss omskurits
Jag menar nertzkappan förstås
Köpt i Paris och till vilket pris
Det blir både tår och påtår
Människan tre trappor opp
Ska ha barn
Med karln?
Nej, kom och ta en kopp
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Senatoren Mister Thomas
Han är en av Oklahomas pampar
Kommer han tillbaks till stan
Ska det inte bli någon snål grogg
Han ska mottas á la Olrog
Bullfest, bullfest ska det bli hela dan

Det blir både tår och påtår
Och vårt fina kungahus
Ska stå på tå
Med kakor, fjäsk och krus
Five o'clock det blir med tårtor
Uti Ulriksdals gemak
Louise får please
Snart tänka på sin bak
Sen ljuv Sibylla
Med mat och fylla
Prins Bertil bär som stadsbud hem
Vår senator
Som vi då förstår
Det blir både tå och påtår
Om jag känner Bertil rätt
För en tok
Ur Oklahomas operett
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Nästa nytt från skvallertanten
Kommer ifrån västkustkanten
Där "Guds ord på landet" tolkning får
Av den sköna Karin Kavli
Blottad ifrån topp till navli
Hennes barm just nu uti vågor går

Det blir både tår och påtår
Uti en sparsam vardagsblus
Madame dram fram
Sån konst som fyller hus
När hon blottar sina vårtor
Brakar det i nattlinnet
Som nog har sina bästa nätter sett
Vårt lands aktiser står inför kriser
Skall Kavli ensam brösta av, nej, Inga Brink
Säger med en blink
"Det blir både tår och påtår
Vår publik ska hållas varm
Med Manstads och fru Karin Juels barm"
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till
En kaka till.

[Musik: d'Alsone. Text: Karl Gerhard. Copyrightinnehavare okänd.]

Och vad betyder då detta? Ingen kan påstå att detta är ett av Gerhards vassaste alster men sången ingick - enligt Uno Myggan Ericson - i Gerhards föreställning på Chinateatern under våren 1950 och den här typen av texter är naturligtvis en kommentar till det samtida och det flyktigt dagsaktuella skvallret. Vad Tengroths säng har för betydelse är svårt att säga så här långt efteråt: var det en syftning åt en lättjans högborg, eller scenen för erotiska eskapader?

Får man tro Magnus Ugglas kommentarer var Mister Thomas den amerikanske senatorn Elmer Thomas som vid denna tid besökte Stockholm, kungahuset och prins Bertil. Får man tro Karl Gerhard gick det livligt till, monarkin verkar mer eller mindre vara inlagd i sprit.

Textens avslutande parti är hämtat ur säsongens teaterliv. Karin Kavli var ju vid denna tid en av teaterns stora aktriser, engagerad på fasta scener såväl som resande teatersällskap. Och just denna säsong var hon vid Göteborgs stadsteater där Ingmar Bergman satte upp en spansk pjäs, Guds ord på landet, av Don Ramon del Valle-Inclans. Kavli spelade här en lättfärdig klockarhustru och visade dessutom, våren 1950, brösten på scen vilket naturligtvis vållade en hel del rabalder. I sin biografi över Karin Kavli, Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] beskriver Uno Myggan Ericson (tillsammans med Kavli själv) rabaldret och visar dessutom en smygtagen bild från föreställningen där man får se hela härligheten. Kavli var ju en sällsynt stilig kvinna som sedemera även under en längre tid (1953-1962) blev chef för samma teater där hon avsatte mer bestående spår när hon inte fick jaga runt och fånga upp en nevrotisk Per Oscarsson, ständigt på vandring någon annanstans.

Inga Brink var en kanske inte lika framgångsrik skådespelerska som efter en handfull filmroller toppade karriären med medverkan i två Åsa-Nissefilmer. Kanske antydde Gerhard att det behövdes nya friska grepp för att styra upp den sagan.

Margit Manstad är redan behandlad på dessa sidor och Karin Juel ytterligare en kollega.

Sången finns återutgiven på åtminstone tre LP-skivor och det är ett nöje att höra Karl Gerhards vokala insatser med en smattrande käft som springer hundra meter häck utan att snubbla på stavelserna. Men för ett nutida åhörare kan det vara nog så svårt att uppfatta det hela om man inte sitter med den tryckta texten till hands. Magnus Uggla har också gjort en tolkning på sitt hyfsat nya Gerhardalbum Ett bedårande barn av sin tid.

Kavli på bilden [av Lennart Carlén]: stilig som sagt. Vi låter bröstbilden försvinna och istället njuta av henne i sin fulla kraft på balkongen till Göteborgs stadsteater, med Götaplatsen som fond. Den som vill läsa mer om henne kan med fördel ta del av Tengroths text i Livs levande.

Birgit snuddar vid demonerna

Den minst sagt erfarne kulturjournalisten Mikael Timm har i dagarna kommit ut med en nyskriven biografi över Ingmar Bergman, Lusten och dämonerna (Norstedts, 2008). Den har väl mötts av både ros och ris i huvudstadspressen. Hoppar man över själva boken och istället bläddrar fram till personregistret finner man tre hänvisningar till Birgit Tengroth.

De två första relaterar till filmen Törst där Tengroth nämns enbart som skådespelerska och författare till ursprungsboken, samt som initiativtagare till tändsticksscenen som vi tidigare nosat på. Den tredje däremot hänvisar till den närmast herostratiska scenen med paret Ahlgren/Tengroth i filmen Smultronstället.

I ett citat utan synlig hänvisning citerar Timm Bergman själv som anför som skäl till att ha skrivit in scenen sitt hat mot Stig Ahlgren som i sina skriverier försökt att, i Bergmans ögon, förgöra densamme. Svaret blev denna scen där Bergman säger sig ha förblindats så av föraktet mot Ahlgren att han "glömde bort" Tengroth och den skada han åsamkade henne. Något han försent ångrade. Birgit, som "han var så fästad vid".

Om bärigheten i detta vete endast gudarna, det enda man kan säga är att Tengroth - mig veterligen - aldrig skrivit ett ord om denna episod.

Birgit Tengroth gör som hon vill

Ingmar Bergman lämnar oss ingen ro, nerifrån den gotländska myllan sticker ett gammalt gubbfinger upp och minner oss om en ständig närvaro. I tidskriften Kulturens värld 1995, nr. 4 finns en artikel av svensk films grand old man Rune Waldecranz om Bergmans Gycklarnas afton 1952, under rubriken Birgit Tengroth svek, men plötsligt stod Ingmar Bergman där med sina gycklare. En sådan titel fångar naturligtvis vår nyfikenhet!

Det visar sig handla om förspelet till Gycklarnas afton, Bergman kommer upp till Waldecranz på Sandrewfilm för att erbjuda sitt nya originalmanus. Waldecranz drar sig då till minnes att han några år tidigare, 1949, hoppats att få Bergman göra film för Sandrews. Den gången handlade om filmen Törst. W. hade fått tips om att Tengroths debutbok säkert skulle bli en försäljningsframgång och förmodligen göra sig bra som film. I detta läge tog han omedelbart kontakt med Tengroth, som gav honom option på boken, men med ett villkor - att Bergman skulle regissera! Varpå kontakt tas med den unge Bergman som i sin tur villkorar: Herbert Grevenius skulle skriva manuskriptet. När det visade sig att Grevenius var mycket intresserad av uppdraget föll bitarna snabbt på plats, förhoppningarna steg, då plötsligt bud kommer att Birgit varit ute i Filmstaden i Råsunda och skrivit kontrakt med SF om en filmatisering av boken, med Bergman, av Grevenius.

Shit happens, Rune.

Ingmar Bergman (igen)

Under sommaren har ju "ikonregissören" Bergman gått till de sälla jaktmarkerna under stort spektakel. Mötespunkterna mellan Tengroth och Bergman är ju förvisso få, och har tidigare behandlats men i kommentarerna efter dödsfallet skymtar Birgits skugga som en svag rörelse, en återhållen andning i solhettan.

I Dagens Nyheters kulturdel den 31 juli som i sin helhet tillägnas Bergman ("Så minns vi Ingmar Bergman") förekommer en utdragen tidsaxel där året 1949 illustreras med affischen till filmen "Törst" och i Svenska Dagbladets motsvarande minnestidning samma dag skriver Astrid Söderbergh Widding om Bergmans roll som filmskapare. Jag saxar:

"1940-talet var experimentens årtionde framför andra, där Bergman lärde sig hantverket genom att pröva, förkasta och pröva på nytt. Låt vara att ingen av dessa tidiga filmer, från Kris till Fängelse eller Törst, är så särskilt lysande i sig själv. Men här prövas stilgrepp, som till exempel återblicken, eller teman, där inte minst berättelsen om främlingskap är central, som skall återkomma i senare filmer. 40-talet är i själva verket en nyckel till Bergmans genombrott. Det krävs läroår för att uppnå mästerskap, en lyx som numera är få förunnade i en bransch så kostsam som filmens."

Till yttermera visso kastade SVT snabbt om sitt körschema och redan dagen efter visades Smultronstället där vi åter fick ta del av Bergmans parodi på paret Ahlgren/Tengroth, ett väldigt elakt porträtt, rent av gement, uppskruvat så att det blir lågt. Det kan inte varit speciellt kul att utsättas för detta, även för raljanta och kaxiga typer som de porträtterade. Skådespelarinsatserna av Gunnar Sjöberg och Gunnel Broström lämnar dock inget övrigt att önska.

I anslutning till det kan refereras till journalisten Cornelia Edvardson som i dagens (13 augusti 2007) Svenska Dagbladet skriver en längre text om Bergmans buffliga och hänsynslösa sätt mot de som han inte behövde; hans, som hon skriver, "enastående förmåga att offentligen förudmjuka någon som väckt hans misshag."

Tengroth på DVD

Tillgängligheten på Tengroths filmframträdanden är inte över sig god: den enda film som vid dags dato går att köpa på DVD är Ingmar Bergmans "Törst", utgiven av Svensk Filmindustri 2005 - där författarinnan spelar rollen som den nerviga och stökiga Viola och agerar i olika scener mot Sif Ruud, Sven-Eric Gamble, Hasse Ekman och Mimi Nelson. Däremot spelas Tengroths "jag" i boken Törst av Eva Henning.

Även "kvalitetsdistributören" Criterion kommer under våren 2007 att släppa Törst i en samlingsbox med fem tidiga Bergmanfilmer: "Early Bergman". Den engelska titeln är "Thirst" medan filmen i USA även gått under titeln "Three strange loves".

En annorlunda möjlighet att se Tengroth finns i en annan av Bergmans filmer: "Smultronstället" (1957) där Gunnar Sjöberg och Gunnel Broström spelar ingenjör Sten Alman med hustru Berit, en för samtiden uppenbar nidbild av paret Ahlgren-Tengroth.

I den moderna filmen återkommer Tengroth i Martina Edoh Holtermanns kortfilm "Lida pin" (1998) som är baserad på en av texterna i boken Nattportier. Här spelas rollerna av Viveka Seldahl, Melinda Kinnaman och Andreas Mattsson. Det är dock tveksamt om filmen finns tillgänglig. Regissören är numera känd som Martina Bigert och fick nyligen rätt mycket stryk för sin långfilm "Allt om min buske" (2007).

Birgit och Bergman

Ingmar Bergman har åtminstone på två ställen refererat till Tengroth. I sitt förord till "En liten bok om Hasse: Hasse Ekman som filmregissör" av Leif Furhammar och Jannike Åhlund (1993) minns han en scen ur filmen Törst där Tengroth spelar mot Ekman: "Jag gjorde dessutom tekniskt något som jag aldrig hade gjort innan - en lång kameraåkning runt dem så att jag hela tiden skulle ha dem i närbild och inte behöva klippa. Det var inte lätt med 75:ans objektiv och de var oerhört nära varandra och jag började med Birgit i extrem närbild och så båda i profil och sen Hasse och sen tillbaka igen. Detta är en mardröm för vilken B-fotograf som helst som ska sköta skärpan och vi fick ta om och ta om och ta om igen. Birgit var otrolig men ett nervknippe. men Hasse var oföränderlig, farlig, lysten, lågmäld, gång på gång på gång. Då tänkte jag att han verkligen är en av våra främsta skådespelare."

Ekman kommenterar själv sin insats i memoarboken "Den vackra ankungen" (1955): "Själv åstadkom han en psykiater i 'Törst' som väckte missnöje långt utanför själavårdens domäner. I sitt svarta pipskägg gav han mera illusion av självbelåten trolleriprofessor på badortsturné eller missanpassad son till Charlie Almlöf." (Se bild ovan och jämför själv. Utvikning i väntan på eget inlägg: Almlöf var en dåtida skådespelare, enligt uppgift "anarkist" och smårollsinnehavare i fem Ekmanfilmer, så passagen ovan får väl ses som en blinkning kollegor emellan. Almlöf hade dock spelat just trolleriprofessor i filmen Alla tiders Karlsson (1936)!)

Några år tidigare, i sin egen bok "Bilder" (1990), berättar Bergman om filmen Törst: "Med rätt instinkt bad jag Birgit Tengroth göra Viola. jag kände intensivt att jag behövde hennes medverkan på många nivåer. På ett fint och taktfullt sätt hjälpte hon mig att forma den lesbiska episoden. Det här var ett för sin tid eldfängt stoff."

"Birgit Tengroth gjorde dessutom en regiinsats som jag inte glömmer. Den lärde mig något nytt och avgörande. De två kvinnorna (alltså Tengroth och Mimi Nelson, min anmärkning) sitter tillsammans i sommarskymningen och har druckit en flaska vin. Birgit är tämligen berusad och får en cigarett av Mimi som också tänder den. Sedan för hon långsamt den brinnande tändstickan mot sitt ansikte och håller den för ett ögonblick vid sitt högra öga innan den slocknar. Detta var Birgit Tengroths idé. Jag minns den starkt eftersom jag aldrig gjort något liknande."

Scenen går fortfarande lätt att studera då Törst är den, mig veterligt, enda Tengrothfilm som finns utgiven på DVD! Thanks to Ingmar's fame. Hennes "fina och taktfulla" insats hindrade dock inte att filmcensuren ingrep och klippte delar av episoden.

En liknande tändstickescen återkom tio år senare i Hitchcocks North by Northwest där de inblandade var garanterat straighta: Cary Grant och Eva Marie Saint. Inte sämre för det, båda är lysande! Som stickan Cary håller. Men finns det en samband?

I en kort artikel för Uppsala Filmstudio 1998 sätter bibliotekarie Per Olov Qvist in filmen i tidsandan.

Slutligen: Tengroths egen syn på inspelningen: "Jag hör att Ingmar har för sig att det ska ge tur om någon är med som står upphovet nära, instucken i en biroll som Astrid Lindgren vid inspelningen av Emil i Lönnerberga, det bringar lycka som att snudda vid en puckelrygg, att skriva är ju nästan ett lyte." (ur Jag vill ha tillbaka mitt liv).