Människor som minns 2: Annalisa Ericson

Skådespelerskan Annalisa Ericson hade gått på Operans balettskola samtidigt som Tengroth, dvs på tjugotalet och båda gick senare vidare till filmens värld och arbete i Filmstaden. De spelade båda i Atlantäventyret 1933, Tengroth i huvudrollen, Ericson som icke-krediterad städerska... Andra gånger blev rollfördelningen tvärtom.

Ericson har i två böcker berättat om sin tid på och kring estraden: Mina sju liv (1982) och Lätta bubblor (1998) och i båda skymtar Tengroth:

Tillsammans har vi cyklat, skrattat, pratat, berömt och kritiserat, rökt tusen cigarretter och tömt många hektoliter svart kaffe.

I den första boken dominerar händelsen i Oslo 1948 då Birgit flyger in för att besöka väninnan Annalisa som vid tiden gästspelade i Norge; Tengroth behövde "prata". Snabbt och elegant blir de båda skådespelerskorna inbjudna att piffa upp en middag med besökande danska politiker som leder till att Birgit förälskar sig i Jens Otto Krag, dansk politiks coming man, lång, mörk och maskulint viril. Hon faller handlöst och lämnar allt för att bli ministerhustru på heltid i Köpenhamn - en tillvaro som också den kraschar med buller och bång inom loppet av ett år.

I Lätta bubblor ges ett lite mer sammanhängande porträtt. Trots många års vänskap och gemensam samvaro väjer inte Ericson för den mörkare sidan:

"Birgit...var periodare när det gällde vänskap, så det blev ingen ordning på våra möten. Birgit var sjuk, nervös, irriterad och djävulskt svår när det passade henne. "

Men en gång hade de varit "unga och tokiga. Älskade livet och trodde att det aldrig skulle ta slut! Hon kunde vara bitsk och vänlig men var också ibland full av bus och humor."

Vad säger då den djävulskt svåra?

I sin fina porträttsamling Livs levande tecknar Tengroth bilden av Annalisa Ericson som "en fullfjädrad stjärna vid samma ålder som jag bar haklapp och åt med påpetare". Med en mix av humor, avundsjuka, vänskap och irritation svänger T. på några sidor ihop ett egensinnigt porträtt av en verkligt levande aktris:

"Jag har ofta frågat mig vad det är som gör att hon kan verka så ung, spela så fräscht, sparka så högt. Droger, champagne, vitaminer, underdoktorer? Inget av allt detta. Utan helt enkelt att hon är så normal. Hon varken tränar eller bantar. Hon låter livet ha sin gilla gång."

Man anar den tvivlande blicken hos en som själv fick lägga sig på klinik emellanåt:

"En doft av yra och lättsinne och oböjlig, borgerlig disciplin. Som en spänstig och fräsch violbukett, rymmande all världens dårskap, men hårt ombunden av ståltråd och stanniol. Det är Annalisa Ericson."