"Jag slog rot i rotlösheten, rastlösheten, hemlösheten." Ett utrymme för anteckningar kring aktrisen och författarinnan Birgit Tengroth.
torsdag 3 januari 2013
Omläsning 11: Jag vill ha tillbaka mitt liv
Dags att återvända till själva startpunkten, den läsupplevelse som gjorde att Birgit Tengroth för mig klev ut ur de svartvita filmrullarna, de TV-upplysta vardagsrummen och tog plats här, mitt i samtiden: vid krogbordet här intill, på övergångsstället utanför där hon just kommer gående i motsatt riktning. Jag har visserligen läst om den här boken ett antal gånger - men jag tror fortfarande inte att jag förmår sammanfatta en text som den här: Jag vill ha tillbaka mitt liv [Bonniers, 1972]. Med den lilla undertiteln Minnen.
Det är en arg bok, vresig och uppkäftig, trotsig och klacksparkande. Samtidigt stundtals väldigt vacker där minnesbilderna ur ett liv seglar förbi under en klarblå sky. Hon petar på dem med mjuka fingertoppar, sorterar om dem så att de ligger i en annan ordning, prövar hur det låter. Det är också en bok om kärleken, om kraften som kan riva sönder en människa, få fönster att öppnas så att myllret därnere på gatan plötsligt blir alldeles tydligt tydbart och klart.
Låt vara att det är en minnesbok, en form av memoar med nedslag ur livets alla skiften: från de första vaga minnesbilderna i köket på Majorsgatan fram tills hon stiger ombord på SAS-planet i USA för omedelbar hemresa riktning Radiumhemmet. Men framför allt är det en berättelse om förhållandet med Jens Otto Krag, det andra äktenskapet, hur det inte blev, och en envägskommunikation om varför det blev som det blev.
Redan på bröllopsmiddagen börjar hon se på det hela utifrån. Den yrkesarbetande, intellektuellt intresserade och hittills hängivet diskuterande kvinnan ser sig plötsligt reducerad till en form av kuttersmycke i en krets av danska grabbar/gubbar där hon förväntas klä sig snyggt (till minsta möjliga kostnad), föra sig och vara allmänt till lags. Samtidigt bultar passionen blodröd i henne: Krags maskulina uppenbarelse, kroppens rörelse och köttets behov och känslan av att vara i ett sammanhang hon aldrig tidigare upplevt gör att hon viftar undan de allt oftare kommande orosaningarna och tar hans arm och promenerar vidare mot nästa gatukorsning.
Det är ett hårt liv. Hon antyder blånader och svullnader sedan hon uppfostrats, som Krag kallar det. Hon konstrar och kantrar, säger emot, tiger och rasar inombords. Hon nämner au passant att hon säkert inte var den lättaste att leva med. Det är en klarsynt och samtidigt ohämmad partinslaga, men så spetsigt formulerad och ordbesatt att man kryper upp till henne i soffhörnan och stannar kvar så länge hon vill.
Männen passerar revy, älskare, alkisar, skådisar och Stig Ahlgren. Pellejönsar och Gunnar Myrdal. Redan i det allra tidigaste 1950-talet noterar hon diskrepansen mellan de politiska anspråken och det personliga tilltalet. Hon iakttar en manlig värld som domderar och står på, men hon står hela tiden med armbågslucka ifrån närmaste babblande karl. Vänder sig istället till de män som hjälpt henne, stannat i steget och satt sig ner för att lyssna. Några väninnor glider förbi. Föräldrarna, särskilt pappan, gestaltas i snabba och varma pastellfärger, visserligen frånvarande under yviga gester, men samtidigt lite taffligt omhändertagande.
Plötsligt, efter en förflugen bisats, rasar hon mot överläkaren på Serafimerlasarettet som hon påstår har avlivat hennes far och en dussin andra patienter på grund av att kollegor inom samma skrå har en faiblesse att hålla varandra bakom ryggen. Hon går på så att man tycker sig samtidigt höra förtalsstämningarna rassla ner i ytterdörrens brevlåda. Den hon inte tål får det inte lätt: från en tigande ungflicka har hon vandrat hela vägen till en vuxen kvinna som ofta hamnar på fel plats men har en obruten kraft att tala, tjafsa, sig ut och vidare mot nästa station.
Men så sitter hon sedan där på stugtrappan och ser en blomma slå ut. Ett minne glider sakta förbi som hon fångar i sin öppna hand. Hon har ett språk som blöder, liksom hennes kropp. Hon vårdar varje ord, smeker varje skiftning i gestaltning och tonfall. Det är fasansfullt vackert, det är fullständigt ärligt och det är slutligen upp till läsaren själv att ta till sig det hon skriver. Själv sitter hon tyst en stund och låter det sista bladet falla ner, det är fritt fall nu, det är helt och fullt fru Tengroth.
Etiketter:
författargärningen,
jag vill ha tillbaka mitt liv
onsdag 26 december 2012
Julfantasier
Det är visserligen inte påsk utan jul. Men när juldagen går över till annandag slår det mig: Birgit Tengroth låg med Edvin Adolphson. Som låg med Harriet Bosse. Som låg med August Strindberg. Och då var jag ändå en vuxen man när jag läste Tengroths dödsruna. Ja, Adolphson minns jag ännu längre fram i livet. Vi är nära nu.
Hon gjorde f.ö. aldrig någon som helst affär av detta samröre. Kanske är det mer en manlig koppling.
Etiketter:
august strindberg,
edvin adolphson,
harriet bosse,
snusk
torsdag 20 december 2012
Det Var Så De Träffades...
Kändisjournalistiken och dito skvaller är naturligtvis ingen samtida uppfinning, har alltid funnits, alltid lockat, alltid satt igång fantasins våggång. Slår man ihjäl en timme eller två genom att läsa sig igenom Husmodern nr 23, 1950 får man sig en historia serverad. En het soppa om än kokad på väldigt lösa rotsaker.
Under rubriken Det var så de träffades, Birgit Tengroth och stadsrådet Krag berättar tidningen att den kända skådespelerskan är hemligt förlovat sig med den danske politikern! Underrubriken lyder: ...tack vare hennes temperamentsfulla noveller. Lite lyser dock missnöjet fram mellan raderna att Tengroth lyckats hemlighålla det hela under flera månader, under förevändningen att hon varit nere i Paris när hon i själva verket var inackorderad på ett "litet tystlåtet hotell i Köpenhamn".
Men man ursäktar sig med skådespelerskans profession, naturligtvis är det hennes jobb att "lägga sitt ansikte", eftersom hon förstår världen, människorna. Och hur de behandlas.
Men hur träffades då dessa tidens kändisar? Jo, genom danskens litteraturintresse. Eftersom boken Törst getts ut på danska och blivit en succé var Birgit på plats i Köpenhamn i affärer, satt i samtal med förläggaren Sten Hasselbalck och blev bjuden på en större bjudning där Krag dök upp, approachade författarinnan och hamnade "i ett animerat samtal" eftersom han - liksom hon - "är en personlighet, som det heter, och starkt intresserad av litteratur och konst och han älskar talang, även hos kvinnor."
Jo, jo. Den som läst Tengroths egen version, liksom Krags, liksom Annalisa Ericsons vet redan att även här har Birgit lyckats lägga falska spår i terrängen. De träffades ju i Oslo, Krag köpte hennes bok dagen efter först sedan han fått reda på att hon var författarinna. Och det där med att han gillade kvinnlig talang dementeras kraftfullt av Birgit i sin minnesbok. Det han uppskattade var en speciell sorts talang. En talang som inte visades upp officiellt i öppna rum, utan sköttes bakom sovrumsdörren. Helst utövad av flera kvinnliga talanger i tät följd.
Husmodern skriver vidare: Krag är 36 år, och har i tidningarna betecknats som "inbiten ungkarl". Uttrycket ger lätt en felaktig föreställning. Lyssnar vi på Birgit, som vi av princip gör i detta sammanhang, fortsatte charmören Jens Otto att se sig själv som ungkarl mer eller mindre redan dagen efter bröllopet. Birgits målande beskrivningar av den nyblivne makens agerande är en outsinlig källa till fnitter och stön, och mer eftertänksamma funderingar kring det manliga kynnet. Se vidare minnesboken från början till slut.
Många kvinnohjärtan krossas nu av budskapet om att han nu bundit sig för alltid. Förtvivla icke, danska kvinnor: snart är han på banan igen. Danmarks mest eftersträvade ungkarl.
Under rubriken Det var så de träffades, Birgit Tengroth och stadsrådet Krag berättar tidningen att den kända skådespelerskan är hemligt förlovat sig med den danske politikern! Underrubriken lyder: ...tack vare hennes temperamentsfulla noveller. Lite lyser dock missnöjet fram mellan raderna att Tengroth lyckats hemlighålla det hela under flera månader, under förevändningen att hon varit nere i Paris när hon i själva verket var inackorderad på ett "litet tystlåtet hotell i Köpenhamn".
Men man ursäktar sig med skådespelerskans profession, naturligtvis är det hennes jobb att "lägga sitt ansikte", eftersom hon förstår världen, människorna. Och hur de behandlas.
Men hur träffades då dessa tidens kändisar? Jo, genom danskens litteraturintresse. Eftersom boken Törst getts ut på danska och blivit en succé var Birgit på plats i Köpenhamn i affärer, satt i samtal med förläggaren Sten Hasselbalck och blev bjuden på en större bjudning där Krag dök upp, approachade författarinnan och hamnade "i ett animerat samtal" eftersom han - liksom hon - "är en personlighet, som det heter, och starkt intresserad av litteratur och konst och han älskar talang, även hos kvinnor."
Jo, jo. Den som läst Tengroths egen version, liksom Krags, liksom Annalisa Ericsons vet redan att även här har Birgit lyckats lägga falska spår i terrängen. De träffades ju i Oslo, Krag köpte hennes bok dagen efter först sedan han fått reda på att hon var författarinna. Och det där med att han gillade kvinnlig talang dementeras kraftfullt av Birgit i sin minnesbok. Det han uppskattade var en speciell sorts talang. En talang som inte visades upp officiellt i öppna rum, utan sköttes bakom sovrumsdörren. Helst utövad av flera kvinnliga talanger i tät följd.
Husmodern skriver vidare: Krag är 36 år, och har i tidningarna betecknats som "inbiten ungkarl". Uttrycket ger lätt en felaktig föreställning. Lyssnar vi på Birgit, som vi av princip gör i detta sammanhang, fortsatte charmören Jens Otto att se sig själv som ungkarl mer eller mindre redan dagen efter bröllopet. Birgits målande beskrivningar av den nyblivne makens agerande är en outsinlig källa till fnitter och stön, och mer eftertänksamma funderingar kring det manliga kynnet. Se vidare minnesboken från början till slut.
Många kvinnohjärtan krossas nu av budskapet om att han nu bundit sig för alltid. Förtvivla icke, danska kvinnor: snart är han på banan igen. Danmarks mest eftersträvade ungkarl.
Etiketter:
husmodern,
jens otto krag
måndag 17 december 2012
Läpparna tala!
Filmjournalen, nr 16, 1933 konstaterar att ljudfilmen har fört med sig munnens stigande betydelse i konsten. Med det talade ordet blir också de läppar som får formulera manusets repliker av största betydelse och ett nytt sätt att läsa av själens spegelytor, inte bara vid själva talet utan också den nya möjligheten att spela med en mer eller mindre utdragen tystnad.
På ett siduppslag visas allehanda kända aktörers läppar och bildkommentarerna försöker lite yvigt läsa av och läsa in ägarens karaktär. I detta försök att utöva labiologin - läpparnas vetenskap!
Så också vår Birgits lite ungflickstruliga mun: de unga läpparna tala om trofasthet och godhet. De äro på sitt sätt typiskt - och oändligt sympatiskt - nordiska, Men alls ej arktiskt kalla...
Etiketter:
filmjournalen,
labiologi,
skådespeleriet,
utseendet
torsdag 18 oktober 2012
Mitt i livet: Svenskt Litteraturlexikon (1964)
I början av 1960-talet sammanställde Gleerups bokförlag i Lund ett uppslagsverk över den svenska litteraturen, författare, böcker, terminologi i den samtida litteraturvetenskapen och kritiken: Svenskt Litteraturlexikon (1964).
Antalet biografiska artiklar sägs vara cirka 1300, anmärkningsvärt många enligt redaktionens eget tyckande. och kanske är det därför också Birgit får trängas med alla andra författare inför det stora gruppfotografiet: stora som små, honor som hanar, levande som avdöda. På en tredjedels spalt (sid. 525) får vi oss till hands en flyhänt beskrivning av hennes författarskap. So far:
Tengroth, Eva Birgitta (BIRGIT), f. 1915, skådespelerska, författarinna. Hemlösa, av livet misshandlade kvinnor står i centrum för hennes noveller och romaner. Törst 1948 väckte uppmärksamhet genom erotisk öppenhet och bekännarlust. Nattportier 1949 och Kalla läppar 1953 är mer av konventionell erotisk förströelselitteratur. Julibarn och Jungfruburen, självbiografiska romaner 1950-51, är mognare; de sätter konsten - teater och film - i centrum för huvudpersonens värld och ger så en bakgrund till hennes vilsenhet i andra sammanhang. Kåserierna i Än lever häxan 1952 är ofta kvicka och kloka. Livs levande (samma år) och Njut av livet, Madame! 1956 innehåller väsentligen intervjuer med skådespelare och författare. Särskilt den sistnämnda, där miljön är fransk och där en bekännelse till katolicismen ingår, röjer en medryckande, intelligent och osentimental förmåga att sätta sig in i skilda artistiska temperament. 1957 kom Den stora glädjen.
Hon är med. Resan går vidare, hon har fortfarande det bästa framför sig.
Antalet biografiska artiklar sägs vara cirka 1300, anmärkningsvärt många enligt redaktionens eget tyckande. och kanske är det därför också Birgit får trängas med alla andra författare inför det stora gruppfotografiet: stora som små, honor som hanar, levande som avdöda. På en tredjedels spalt (sid. 525) får vi oss till hands en flyhänt beskrivning av hennes författarskap. So far:
Tengroth, Eva Birgitta (BIRGIT), f. 1915, skådespelerska, författarinna. Hemlösa, av livet misshandlade kvinnor står i centrum för hennes noveller och romaner. Törst 1948 väckte uppmärksamhet genom erotisk öppenhet och bekännarlust. Nattportier 1949 och Kalla läppar 1953 är mer av konventionell erotisk förströelselitteratur. Julibarn och Jungfruburen, självbiografiska romaner 1950-51, är mognare; de sätter konsten - teater och film - i centrum för huvudpersonens värld och ger så en bakgrund till hennes vilsenhet i andra sammanhang. Kåserierna i Än lever häxan 1952 är ofta kvicka och kloka. Livs levande (samma år) och Njut av livet, Madame! 1956 innehåller väsentligen intervjuer med skådespelare och författare. Särskilt den sistnämnda, där miljön är fransk och där en bekännelse till katolicismen ingår, röjer en medryckande, intelligent och osentimental förmåga att sätta sig in i skilda artistiska temperament. 1957 kom Den stora glädjen.
Hon är med. Resan går vidare, hon har fortfarande det bästa framför sig.
Etiketter:
författargärningen,
litteraturlexikon
torsdag 4 oktober 2012
Tjagga
Det är längesen nu, det är i den vattentrampande zonen mellan två äktenskap. Det är en kort episod i hennes lysande minnesbok. Birgit Tengroth ringer upp sin förste man för att be honom om ett minst sagt märkligt råd, som att hon tigger: ska hon gifta sig med den hon just har träffat, redan gift, eller vad tycker förre maken?
Hon redovisar ett kort men rätt tjafsande samtal, uppenbart på telefon från Köpenhamn upp till Stockholm. Man kan se framför sig hur hennes öra fuktas under backelitluren därborta vid krogens lånetelefon, hur hon skiftade det ena benet över det andra om och om igen under samtalets gång, grottade ner ciggen i askfatet, fingade på kaffekoppen - om det nu var det som var.
"Sen började Stig tjagga något om en kaka och att man inte kunde både äta och behålla den."
Tjagga? Hittar inte ordet någonstans i ordböckerna här runtomkring, från Spegel och framåt. Tjafsa, kan jag tänka. Tjata, kanske. I denna ovissheten ser jag ungar springa längs Majorsgatan norrut, söderut, tunnband, strumpeband, mössor och mammas rop om att maten snart är klar.
Tjagga?
Hon redovisar ett kort men rätt tjafsande samtal, uppenbart på telefon från Köpenhamn upp till Stockholm. Man kan se framför sig hur hennes öra fuktas under backelitluren därborta vid krogens lånetelefon, hur hon skiftade det ena benet över det andra om och om igen under samtalets gång, grottade ner ciggen i askfatet, fingade på kaffekoppen - om det nu var det som var.
"Sen började Stig tjagga något om en kaka och att man inte kunde både äta och behålla den."
Tjagga? Hittar inte ordet någonstans i ordböckerna här runtomkring, från Spegel och framåt. Tjafsa, kan jag tänka. Tjata, kanske. I denna ovissheten ser jag ungar springa längs Majorsgatan norrut, söderut, tunnband, strumpeband, mössor och mammas rop om att maten snart är klar.
Tjagga?
Etiketter:
jag vill ha tillbaka mitt liv,
majorsgatan,
tjagga
tisdag 2 oktober 2012
"Singing Boy" sjunger Birgits lov!
I julnumret av Filmjournalen, nr 52, 1939 får signaturen Singing Boy disponera en helsida med ett eget smäktande poem till en av samtidens aktuellaste filmstjärnor. Pegasen skrittar ut över snötäckta ytor och stannar plötsligt med höjd svansföring ute på det frusna, kvällstomma Gärdet. Det ångar om lorthögen. Inte en själ syns till. Nordanvinden anas knappt. Månen stiger i eget gemak därborta över Djurgårdens ekskogar:
Till min utvalda
Hon tycktes mig som sommarens vind,
som ljushylt västanfläkt!
Hon var som knopp på björk och lind,
i vårens första väkt!
Hon tog mitt hjärta med sin blick,
som lysten kärleksöm,
men leende och vänlig nick
hon kom som i en dröm!
Kring håret har hon solens glans,
likt guldstänk jag det fann!
Och gången var som fjunlätt dans,
hon syntes mig så grann!
Så äkta svensk i kärlig bygd,
står hon mitt ideal.
En bild av Kärlek, Tro och Dygd,
i trädens pelarsal.
Jag henne ger min sång, min röst,
för äkta nordisk ras!
Hon är som solglimt varm i höst,
min fe, med ljuvlig grace.
Hon spelar på mitt hjärtas sträng,
hopn strålar lugn och ro.
Bland vojmad skörd på slagen änd,
på henne vill jag tro.
För Birgit Tengroth hjärtat mitt
slår hastigare takt.
Ett leende så kärligt blitt,
mig fängslat har med makt.
Hon har min hela sympati,
den jag nu klätt i ord,
Allt vad hon gör, finns Sanning i.
En prakttös här i nord!
Som hon man skall av hjärtat ge,
sin glädje som sin sorg.
Om hennes 'ja' jag vill ej be,
jag finge nog en korg!
Beundrar henne gör jag dock,
jag enkle drömpoet,
Jag henne valt bland stjärnors flock,
ej bättre tös jag vet.
Ja, Singing Boy, det bleve nog en korg. Hur svärmande du än är. Och hur hon än flackar med blicken anas ett leende på läpparna. För vi är här väldigt långt från det språk Birgit själv skulle använda kring samma känsla knappt 10 år senare. Men vad gör en uppfostrad flicka med empati och utvecklat sinne för att det bästa hos människan inte alltid kommer till fullödigt uttryck i det sagda: hon niger skyggt och skickar ett signerat idolfoto: Tack "Singing Boy" & Ett Gott Nytt År!
Snart skjuter fyrverkerierna upp mot mörka skyn, dags att gå vidare mot nyåret och ett hotfullt 1940: vad det nu är som väntar när den första dagen randas.
Till min utvalda
Hon tycktes mig som sommarens vind,
som ljushylt västanfläkt!
Hon var som knopp på björk och lind,
i vårens första väkt!
Hon tog mitt hjärta med sin blick,
som lysten kärleksöm,
men leende och vänlig nick
hon kom som i en dröm!
Kring håret har hon solens glans,
likt guldstänk jag det fann!
Och gången var som fjunlätt dans,
hon syntes mig så grann!
Så äkta svensk i kärlig bygd,
står hon mitt ideal.
En bild av Kärlek, Tro och Dygd,
i trädens pelarsal.
Jag henne ger min sång, min röst,
för äkta nordisk ras!
Hon är som solglimt varm i höst,
min fe, med ljuvlig grace.
Hon spelar på mitt hjärtas sträng,
hopn strålar lugn och ro.
Bland vojmad skörd på slagen änd,
på henne vill jag tro.
För Birgit Tengroth hjärtat mitt
slår hastigare takt.
Ett leende så kärligt blitt,
mig fängslat har med makt.
Hon har min hela sympati,
den jag nu klätt i ord,
Allt vad hon gör, finns Sanning i.
En prakttös här i nord!
Som hon man skall av hjärtat ge,
sin glädje som sin sorg.
Om hennes 'ja' jag vill ej be,
jag finge nog en korg!
Beundrar henne gör jag dock,
jag enkle drömpoet,
Jag henne valt bland stjärnors flock,
ej bättre tös jag vet.
Ja, Singing Boy, det bleve nog en korg. Hur svärmande du än är. Och hur hon än flackar med blicken anas ett leende på läpparna. För vi är här väldigt långt från det språk Birgit själv skulle använda kring samma känsla knappt 10 år senare. Men vad gör en uppfostrad flicka med empati och utvecklat sinne för att det bästa hos människan inte alltid kommer till fullödigt uttryck i det sagda: hon niger skyggt och skickar ett signerat idolfoto: Tack "Singing Boy" & Ett Gott Nytt År!
Snart skjuter fyrverkerierna upp mot mörka skyn, dags att gå vidare mot nyåret och ett hotfullt 1940: vad det nu är som väntar när den första dagen randas.
Etiketter:
filmjournalen,
filmstjärna,
singing boy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





