Tjagga

Det är längesen nu, det är i den vattentrampande zonen mellan två äktenskap. Det är en kort episod i hennes lysande minnesbok. Birgit Tengroth ringer upp sin förste man för att be honom om ett minst sagt märkligt råd, som att hon tigger: ska hon gifta sig med den hon just har träffat, redan gift, eller vad tycker förre maken?

Hon redovisar ett kort men rätt tjafsande samtal, uppenbart på telefon från Köpenhamn upp till Stockholm. Man kan se framför sig hur hennes öra fuktas under backelitluren därborta vid krogens lånetelefon, hur hon skiftade det ena benet över det andra om och om igen under samtalets gång, grottade ner ciggen i askfatet, fingade på kaffekoppen - om det nu var det som var.

"Sen började Stig tjagga något om en kaka och att man inte kunde både äta och behålla den."

Tjagga? Hittar inte ordet någonstans i ordböckerna här runtomkring, från Spegel och framåt. Tjafsa, kan jag tänka. Tjata, kanske. I denna ovissheten ser jag ungar springa längs Majorsgatan norrut, söderut, tunnband, strumpeband, mössor och mammas rop om att maten snart är klar.

Tjagga?

Birgit minns: Tore Lindwall

Den som slår i Stockholms adresskalender finner att under året 1926 flyttade skådespelaren M.T. Lindvall in på Majorsgatan 9A, alltså samma hus som Birgit bodde i under sina barndomsår.

Lindvall är mer känd, nåja, under namnet Tore Lindwall och hade under 1920-talets första år gått på Dramatens elevskola, blev premiärelev 1923 och hade tjänst på stället fram till 1927.

I sin roman Julibarn skildrar Tengroth sin barndoms gata och skådespelaren skymtar naturligtvis förbi:

"Han som är vid teatern är också hemma i dag. Fönstret i vindskupan är stängt. Jag hör inte vad han läser men jag kan se hans vackra, olyckliga Kasperhuvud. Vad leker han att han är i dag?"

Lindwalls närvaro i barndomsvärlden utgör en lockelse för den lilla, fantasilevande Birgit och hon längtar efter ett eget liv. Hon vet att han är känd, ser att folk vänder sig om efter honom, och han borde ha pengar eftersom hans namn syns i tidningen:

"ofta med porträtt, men på det är han sig inte lik som han ser ut när jag möter honom i mjölkaffären, där vi går när vi är skyldiga för mycket i magasinet."

Och hon vill dessutom, nio år gammal, inte växa upp och leva ett vanligt liv! Sagt och gjort, en dag skolkar hon från skolan, kliver uppför trapporna till skådespelarens dörr och knackar på. Han öppnar försiktigt och hon stammar fram att hon gärna skulle vilja komma in och läsa 'Lille Pers vandring', "för jag vill in vid teatern."

Gestaltningen av Lindwall där i dörröppningen är nästan en parodi på Skådespelaren, teatralisk med yviga gester, halvt förvirrad och framför allt disträ. Ungefär som många riksbekanta följetongsaktörer än idag verkar vara, eller åtminstone vill verka vara. När hon släpps in i lägenheten finner hon den dessutom ostädad.

Han deklamerar: "Teater, vet du vad det är? Det är livet...Teater, ser du, det är att glömma att du och jag bor på samma usla gata och att vi mötts i mjölkmagasinet. Det är att glömma..."

Uppfylld av sig själv glömmer han snart din lilla flickan som försöker läsa för honom och det Tengrothska humöret brusar fram vid denna nonchalanta behandling, hon skriker åt honom, sparkar och slår igen dörren efter sig. Hon driver nerför trapporna full av ängslan och missmod. Men nere på gården står en gårdsmusikant och spelar. Han sjunger för full hals, "obekymrad och säker", och se, fönstren öppnas, man hör slammer och ljud från våningarnas vardag, slantar singlar ner till musikanten:

"Det finns något annat än vardagen.
Jag lyssnar in i mig själv.
Ja, det finns något annat än vardagen."

Straxt efter detta fick Lindwall engagemang i Göteborg och försvann från stockholmshorisonten. Hans medverkade i ett antal filmer under 1930- och 1940-talen, spelade in några grammofonskivor enligt tidens mode under åren 1929-1930. Vid mitten av 1960-talet verkar han ha fått igång en TV-karriär och medverkade i flera produktioner, några kända och omtalade som Yngsjömordet, Kråkguldet, Röda rummet och Raskens.

Lindwall gick ur tiden 1980, samma år han skulle fylla 80.

Boenden 7: barn- och ungdomsåren

Efter att ha gått till stadens bibliotek och ur magasinen beställt fram en radda slitna och härjade årgångar av Stockholms adresskalender kan man följa familjen Tengroths spår under 1920- och 1930-talets Stockholm.

Vi har redan konstaterat Birgits första boende på Majorsgatan 9A. I hennes egna skildringar utmålas gatan som en trång och mörk utkantsgata mitt på Östermalm. Utan finess eller större status. Slår man i 1927 års kalender där fortfarande varje fastighets innevånare redovisas, kan man få en uppfattning vilket sorts folk som bodde och rörde sig i huset 1926:

9A: husägare L. Kihlstrand, snickarmästare K.A. Ahlzén, ombudsman F.V. Björklund, hofmästare E.C.V. Eggers, öfverinspektör K.G.V. Fihlmand, skulptör E.A. Hedland, musikdirektör K.A.I. Hägerstrand, fabrikör E. Johansson, 1:e tillsyningsman A.F. Lagerman, ingenjör B.O. Lindhe, skådespelare M.T. Lindvall, köpman M. Lundberg, fastighetsägare S.W. Lundin, lotsstyrman E.E. Norberg, fabrikör L.G.A. Persson, urmakare A.J. Tiberg, löjtnant A. Wahlgren samt förståss tullkontrollören Tengroth.

9B: direktör G. Sundberg som också verkar ha ägt fastigheten, typograf E.H.L. Nilsson, styckmästare E.J. Sjöström, vaktmästare V.A. Westholm samt handlaren V.A. Westman.

En till synes rejäl blandning av professioner i gränslandet mellan övre arbetarklass och lägre medelklass kryddat med några inslag av de konstnärliga yrkena, jag tror mig minnas att skådespelaren Lindvall ges ett hastigt porträtt i romanen Julibarn.

Nästa anhalt för det tengrothska följet blir, som tidigare nämnts, Slussplan 1-3 dit familjen flyttade, troligen under 1927, under det följande året fick man dessutom för första gången telefon, hemnumret blev 10247.

Efter några år var det dock dags att flytta vidare, 1933 finns familjen registrerad på Humlegårdsgatan 2. Tillbaka på Östermalm och bara runt hörnet från det gamla tillhållet på Majorsgatan! Och med nytt telefonnummer. Antalet apparater i Stockholm växer uppenbarligen för nu har man fått en sexsiffrig anknytning: 603078.

Hur länge bodde man hemma vid denna tid? Bodde man kvar vid 18 års ålder? Med viss tvekan får vi anse Humlegårdsgatan vara Birgits sista boende med familjen för när Carl Gustaf Tengroth flyttar nästa gång, 1935 bort till Vasastan, har den då 20-åriga skådespelerskan med största sannolikhet skaffat sig en egen lya. Även om katalogen inte ger någon klarhet, antagligen redovisas bara förstahandskontrakt. Samma år avancerar tullkontrollanten och benämns hädanefter övertullkontrollör och nåddes nu i det nya hemmet på Tulegatan 23 på Stockholm 302249.

Några år därefter, 1938, var föräldrarna tillbaka på Östermalm: Linnégatan 39B och skulle Birgit nu ringa hem till mamma var numret 628514.

Efter allt detta rabblande och nosande på det dåtida Stockholm kan man också genom katalogen konstatera att det nog var en annan värld - då. Med betydligt lägre trösklar. Om man vidgar nyfikenheten och söker adressen till kändisarnas kändis den tiden: skådespelaren Gösta Ekman 1927 finner man att han bodde på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsgatan intill Fältöversten, och hade telefon 78435. Dessutom, och kanske ännu bättre: på raden under hittar man statsminister Carl G. Ekman med bostad på Västmannagatan 17 och med hemtelefon 15941. För även om det troligen var husan som svarade vid påringning så fanns nog vare sig portkod eller biffiga säkerhetsvakter ute på gatan!

Boenden 4b: Majorsgatan

Om man söker upp Stockholms adresskalender [Stockholm, 1856-1973] och bläddrar igenom året 1926 (som går att finna, liksom tidigare årgångar, inskannad på Stockholms stadsmuséums hemsida, välj Stockholmskällan) finner man att tullkontrollanten Carl Gustaf Tengroth bodde på Majorsgatan 9A. Det var alltså den port Birgit öppnade när hon skulle hem i sin tidiga barndom.

Året då hon föddes, 1915, var familjen registrerad längre bort på Östermalm, nämligen Grevgatan 17, men redan året därpå var man installerad på Majorsgatan. Så någon gång under födelseåret flyttade familjen och Majorsgatan får väl ändå räknas som hennes födelseadress fram tills dess annat framkommer.

Här har vi alltså en källa för att kunna följa Tengroths olika boenden i stan. Adresskalendern gavs ju ut årligen ända sedan 1800-talets mitt fram till 1974 och registrerar hemadresser med (eventuella, i de tidiga årgångarna) telefonnummer, liksom boende i enskilda fastigheter. Återkommer snarast så snart jag hunnit till arkiven!

[Bilden: Majorsgatan modell äldre, kring 1960. Metodisternas Trefaldighetskyrka och till vänster det päronträd som figurerade redan i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom. Foto av Lennart af Petersens.]

Boenden 4: Majorsgatan

Får vi lita på Sickan Carlsson så var Tengroths barndomsadress Majorsgatan på Östermalm. Gatan går mellan Humlegårdsgatan och Linnégatan och hela miljön andas bakgata, trång och tät och med ryggen vänd mot betraktaren. Nuförtiden finns nästan ingen gammal bebyggelse på plats; förutom huset på östra sidan vid korsningen med Humlegårdsgatan finns bara Metodistförsamlingens k-märkta Trefaldighetskyrka kvar av det som mötte den unga Birgits ögon. Resten är bortsopat och försvunnet. Det vi nu ser är påfallande trist och intetsägande.

Miljön beskrivs dock i någon mån i Jungfruburen och minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv. Intill kyrkan låg ett päronträd som redan Hjalmar Söderberg skrev om och som fortfarande syns på fotografier från 1920-talet. Kyrkans verksamhet vände sig till stor del mot stadsdelens fattiga befolkning och ett betydande hjälparbete pågick. Fadern hade visserligen respektabel tjänst vid Tullverket, men den trånga gatan kan knappast ha varit en del av det fashionabla Östermalm; vilken gatuadress familjen hade återstår att snoka upp, men Sickan Carlsson minns att hemmet alltid var fullt av barn.

I romanen Julibarn beskriver Tengroth miljön: "Mellan kullerstenarna växer gräs och längst bort på vår lilla gatstump sträcker ett päronträd ut sina grenar över gårdsplanket. Mittemot ligger rakstugan. I dörröppningen står barberaren i sin vita blåkragade rock och läser tidningen,. På skottkärran framför lumpboden i huset med det sneda taket sitter Karlsson och svänger fundersamt med benen. De röda svullna händerna håller han knäppta. Han drömmer om sidentrasor och guldskrot, en lump som icke är av denna världen."

Senare, när skådespelandet tagit fart för Birgit, flyttar tydligen familjen vidare: i minnesboken nämner hon hemadressen Slussplan 1-3. Mer om detta senare.

[Foto: Martin Botvidsson]