Birgit Tengroth i ett Snedtänkt grannskap

Författaren och poddaren Kalle Lind har ju redan förekommit i dessa Tengroth-sammanhang vid flera tillfällen: både i seriöst samtal med Ulrika Milles om konstellationen Ahlgren/Tengroth och i en lite tjafsigare replikväxling med David Nessle med anledning av Karl Gerhard. Vid ett besök på en loppis nyligen flöt den skrivna motsvarigheten till ljudprogramserien Snedtänkt (Forum, 2019) upp som drivved bland bokvågorna, och tack vare förlagets satsning på ett riktigt - och välkommet - personregister identifierades snabbt att detta var en volym av högt intresse.

Liksom i den tidigare nämnda podd-diskussionen kring Karl Gerhard är det Karin Swanström som är grinden som leder läsaren till Birgit. Swanström var ju en maktkvinna under sin tid på Svensk Filmindustri. och har därigenom lämnat spår i flera av tidens memoarer. Som i Tengroths Jag vill ha tillbaka mitt liv. Enligt Lind är hon (Birgit) "absolut hårdast i sitt omdöme".

Varpå citeras stycken ur memoarboken där Tengroth excellerar "skapellskarpt och nålvasst", hon  "plockar sönder människan, konstnären och primadonnan Karin Swanström" med "oresonlighet" och "sitt osminkade förakt". Här är texter där Birgit är på sin yppersta skärpa och man känner hur Lind njuter av att citera henne.

Och Tengroth är inte ensam om sitt hårda omdöme, utförligt citeras också den flitige filmregissören Gösta Rodins spetsfundigheter kring Swanström - och hennes make Stellan Claesson - i sin memoar Den svenska filmens glada 30-tal (Nordisk bokindustri, 1976). Förhoppningsvis kan vi i någorlunda närtid återkomma till den boken.

I ett separat kapitel om Karl Gerhard nämns också Birgit som en av de kvinnor Gerhard allra helst umgicks med. Vilket vi ju stött på tidigare.

Birgit Borgarbracka!

Har man vuxit upp och formats under 1960-talets sista hälft och åtminstone hade Aftonbladet inom räckhåll så var det säkert en av kvällstidningens loggor som etsade sig fast på näthinnan. Nej, inte Hierta på framsidan utan krönikören Åsa Mobergs åtskilliga sidor längre in. Ung, rapp, skarp, snygg, arg och lite farligt spännande gick hon läsaren till mötes i kortkort klänning och med det långa håret accentuerat av tidningens trycksvärta.

Som ung valp vilade man sig oftare i spaltens byline än man läste själva texten de gånger tidningen fanns till hands. Många år därefter och sedan förmodligen ett helt hav runnit under bron finns det anledningen att återvända till Mobergs spalt av den 5 september 1972 då hon under rubriken "Birgit, Stig och Jens Otto" tar sig för att bedöma Birgits minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv.

LÄS INTE BOKEN - hojtar hon! För Tengroth "skriver som en kratta", hennes litterära uttryck är minsann inte mycket att hänga i julgran. Varför, undrar Moberg, står plötsligt alla på tå när en f.d. fru i en illa skriven bok för talan mot en f.d. man som hon aldrig var mera fäst vid än att hon dagligen ringde eller skrev till den man hon var gift med allra först och sedan återvände till?

Det som boken skildrar, och fortfarande förmedlar, knådas ihop till en liten boll av lort som Moberg kastar tillbaka mot författarinnan. Tengroths alltmer tilltagande avståndskänsla och ett ökande främlingskap mot sig själv förenklas till ett simpelt hat mot mannen som finns i rummet intill. Enligt Moberg är det bara "Stig, Stig, Stig" för Birgit som om ingen historia fanns och att en människa aldrig kommer att förändras. Det är bara ungt, oerfaret och tanklöst. Utan den minsta förmåga att tillgodogöra sig boken och vad den skildrar.

Men det finns ett bakomliggande budskap. Och här kommer vi till sammanhanget. Aftonbladet var 1972 socialdemokratins ledande tidning, kanske också rösten från själva partihögkvarteret. Och Jens Otto Krag, den så illa behandlade och övergivne, var då Danmarks socialdemokratiske statsminister. Det blåste snålt kring både den svenska och danska socialdemokratin, därtill skällde den borgerliga pressen skamlöst och med en illa dold agenda när den gav Tengroths bok goda recensioner. Och familjen Bonnier presenterade i Veckojournalen åtminstone delar av texten som följetong i spalterna. Ett utdraget elakt pillande i sossesåret, enligt Moberg. Och lika illa var det i den borgerliga pressen på andra sidan Sundet. Alla tog sig friheten att skadeglatt slå under bältet på arbetarrörelsen i denna svåra stund.

Och den av Birgit så omhuldade Ahlgren skrev ju för borgarpressen.

Tengroth har alltså skrivit en "POLITISK BOK" - inte en om sökande, förvirring, kärlek, svek och förlust. En tänkande och sensibel kvinnas betraktande av sin egen omvärld reduceras till ett illa textat plakat eller en nerriven affisch som sargat far runt i höstblåsten.

Omläsning 11: Jag vill ha tillbaka mitt liv

Dags att återvända till själva startpunkten, den läsupplevelse som gjorde att Birgit Tengroth för mig klev ut ur de svartvita filmrullarna, de TV-upplysta vardagsrummen och tog plats här, mitt i samtiden: vid krogbordet här intill, på övergångsstället utanför där hon just kommer gående i motsatt riktning. Jag har visserligen läst om den här boken ett antal gånger - men jag tror fortfarande inte att jag förmår sammanfatta en text som den här: Jag vill ha tillbaka mitt liv [Bonniers, 1972]. Med den lilla undertiteln Minnen.

Det är en arg bok, vresig och uppkäftig, trotsig och klacksparkande. Samtidigt stundtals väldigt vacker där minnesbilderna ur ett liv seglar förbi under en klarblå sky. Hon petar på dem med mjuka fingertoppar, sorterar om dem så att de ligger i en annan ordning, prövar hur det låter. Det är också en bok om kärleken, om kraften som kan riva sönder en människa, få fönster att öppnas så att myllret därnere på gatan plötsligt blir alldeles tydligt tydbart och klart.

Låt vara att det är en minnesbok, en form av memoar med nedslag ur livets alla skiften: från de första vaga minnesbilderna i köket på Majorsgatan fram tills hon stiger ombord på SAS-planet i USA för omedelbar hemresa riktning Radiumhemmet. Men framför allt är det en berättelse om förhållandet med Jens Otto Krag, det andra äktenskapet, hur det inte blev, och en envägskommunikation om varför det blev som det blev.

Redan på bröllopsmiddagen börjar hon se på det hela utifrån. Den yrkesarbetande, intellektuellt intresserade och hittills hängivet diskuterande kvinnan ser sig plötsligt reducerad till en form av kuttersmycke i en krets av danska grabbar/gubbar där hon förväntas klä sig snyggt (till minsta möjliga kostnad), föra sig och vara allmänt till lags. Samtidigt bultar passionen blodröd i henne: Krags maskulina uppenbarelse, kroppens rörelse och köttets behov och känslan av att vara i ett sammanhang hon aldrig tidigare upplevt gör att hon viftar undan de allt oftare kommande orosaningarna och tar hans arm och promenerar vidare mot nästa gatukorsning.

Det är ett hårt liv. Hon antyder blånader och svullnader sedan hon uppfostrats, som Krag kallar det. Hon konstrar och kantrar, säger emot, tiger och rasar inombords. Hon nämner au passant att hon säkert inte var den lättaste att leva med. Det är en klarsynt och samtidigt ohämmad partinslaga, men så spetsigt formulerad och ordbesatt att man kryper upp till henne i soffhörnan och stannar kvar så länge hon vill.

Männen passerar revy, älskare, alkisar, skådisar och Stig Ahlgren. Pellejönsar och Gunnar Myrdal. Redan i det allra tidigaste 1950-talet noterar hon diskrepansen mellan de politiska anspråken och det personliga tilltalet. Hon iakttar en manlig värld som domderar och står på, men hon står hela tiden med armbågslucka ifrån närmaste babblande karl. Vänder sig istället till de män som hjälpt henne, stannat i steget och satt sig ner för att lyssna. Några väninnor glider förbi. Föräldrarna, särskilt pappan, gestaltas i snabba och varma pastellfärger, visserligen frånvarande under yviga gester, men samtidigt lite taffligt omhändertagande.

Plötsligt, efter en förflugen bisats, rasar hon mot överläkaren på Serafimerlasarettet som hon påstår har avlivat hennes far och en dussin andra patienter på grund av att kollegor inom samma skrå har en faiblesse att hålla varandra bakom ryggen. Hon går på så att man tycker sig samtidigt höra förtalsstämningarna rassla ner i ytterdörrens brevlåda. Den hon inte tål får det inte lätt: från en tigande ungflicka har hon vandrat hela vägen till en vuxen kvinna som ofta hamnar på fel plats men har en obruten kraft att tala, tjafsa, sig ut och vidare mot nästa station.

Men så sitter hon sedan där på stugtrappan och ser en blomma slå ut. Ett minne glider sakta förbi som hon fångar i sin öppna hand. Hon har ett språk som blöder, liksom hennes kropp. Hon vårdar varje ord, smeker varje skiftning i gestaltning och tonfall. Det är fasansfullt vackert, det är fullständigt ärligt och det är slutligen upp till läsaren själv att ta till sig det hon skriver. Själv sitter hon tyst en stund och låter det sista bladet falla ner, det är fritt fall nu, det är helt och fullt fru Tengroth.

Tjagga

Det är längesen nu, det är i den vattentrampande zonen mellan två äktenskap. Det är en kort episod i hennes lysande minnesbok. Birgit Tengroth ringer upp sin förste man för att be honom om ett minst sagt märkligt råd, som att hon tigger: ska hon gifta sig med den hon just har träffat, redan gift, eller vad tycker förre maken?

Hon redovisar ett kort men rätt tjafsande samtal, uppenbart på telefon från Köpenhamn upp till Stockholm. Man kan se framför sig hur hennes öra fuktas under backelitluren därborta vid krogens lånetelefon, hur hon skiftade det ena benet över det andra om och om igen under samtalets gång, grottade ner ciggen i askfatet, fingade på kaffekoppen - om det nu var det som var.

"Sen började Stig tjagga något om en kaka och att man inte kunde både äta och behålla den."

Tjagga? Hittar inte ordet någonstans i ordböckerna här runtomkring, från Spegel och framåt. Tjafsa, kan jag tänka. Tjata, kanske. I denna ovissheten ser jag ungar springa längs Majorsgatan norrut, söderut, tunnband, strumpeband, mössor och mammas rop om att maten snart är klar.

Tjagga?